Livide

Film / Permalink / 0
 
 

Lämpligt nog börjar Lucile sin karriär inom åldringsvården den 31:e oktober, hon får gå vid sidan och läras av madame Wilson som är härdad i hemtjänsten. Schemat är pressat och omsorgen knapp; en förvirrad farbror får sin spruta, blöjor byts på en sängbunden äldre dam.
Tills rutten når ett visst kråkslott, där madame Wilson gärna drar ut på tiden och skvallrar om komapatienten Jessel, en gång en aktad balettlärarinna, som sägs ruva på en dyrbar skatt gömd i det väldiga huset.


 


När Luciles pojkvän får höra om huset och den påstådda skatten, blir han eld och lågor – äntligen en chans att komma bort från det hårda och låginkomstbringande fiskeriet. Han ser en nystart i sikte för honom och Lucile, ett sätt att undgå det hav som nött ut generationer av män i hans släkt och inte sällan kostat dem livet. Med en mor som nyss begått självmord och en farsa som redan är på gång att flytta ihop med en ny flamma, låter sig Lucile snart övertalas och de beger sig mot huset Jessel för att finna skatten.

De finner något helt annat.(om nu någon tvekade)

 

 

 

 

Mycket känns igen från filmer på temat hemsökta hus när skräcken väl kickar igång, samtidigt bär Livide med sig något alldeles eget och speciellt. Som irrbloss som förebud eller blodtörstiga balettprinsessor.
Jag tycker det är bra gjort av upphovsmännen att inte försöka återupprepa intensiteten från genombrottsfilmen À l'intérieur utan istället prövar ny mark inom klassisk övernaturlig skräck med drag av såväl köttorgie som konstfilm, med både väldigt vackra och skönt störande scener. Det finns även, precis som i À l'intérieur, en makaber humor som jag uppskattar.

 
 
 
 
 

Sjömannen som föll i onåd hos havet

Böcker / Permalink / 0
 
 
Han grät aldrig, inte ens i sina drömmar, eftersom ett stålsatt hjärta var stolthetens kännetecken. Ett stort järnankare, som motstod havets frätning och visade förakt för musslor och ostron som hemsöker skeppsskroven, sjunker blankt och likgiltigt genom högar av trasigt glas, tandlösa kammar, kapsyler och preventivmedel ner i gyttjan på hamnens botten - det var så han helst ville tänka sig sitt hjärta. En dag skulle han låta tatuera ett ankare på bröstet.
 
 

Sjömannen och ensamvargen Ryuji möter av en slump den vackra änkan Fusako som i sällskap av sin båtintresserade son fikar efter en rundvisning på skeppet Ryuji tjänstgör. En omedelbar och smått elektrisk attraktion uppstår. Efter en middag följer Ryuji med Fusako hem, bägge ovetande om att kärleksakten bevittnas av den trettonårige sonen, som intensivt iakttar morsan och sjömannen genom ett hemligt kikhål i väggen bakom en byrå.
Till att börja med ser sonen Noboru upp till Ryiju, som för honom är en slags hjälte, en som står i förbund med havet och bär på en diffus frihet. Något annat än den futtighet och feghet den faderslöse grabben tycker sig se i samhället i övrigt. När Ryuji så bestämmer sig för att överge havet och leva landnära, bli Noburus styvfarsa och knega i Fusakos snobbiga butik, blir pojkens besvikelse och vrede omätligt djup.

 

 

Jag har inte uträttat särskilt mycket, men jag har levt hela mitt liv med den tanken att just jag är den enda verkliga människan. Och om jag har rätt, då kommer en dag en ensam, genomskinlig trumpet att skalla genom gryningen och ett väldigt ljuskantat moln ska svepa ner och ärans mäktiga röst ska kalla på mig långt bortifrån – och jag blir tvungen att hoppa ur sängen och bege mig av ensam. Det är därför jag aldrig har gift mig. Jag har väntat och väntat och nu är jag över trettio.


Sjömannen som föll i onåd hos havet är en stor läsupplevelse men samtidigt en chans att betrakta en sjuhelvetes skrivteknik, med formuleringar plötsligt hårda och vassa som diamanter, samt en förmåga att nästan obemärkt vis vidga berättelsen tills den känns som en veckad och svåröverskådlig karta .
Är det en vacker och sorgsen kärlekssaga, en stegrande undergång av tonårsnihilism och oidipuskomplex, skildring av en sjömans kluvenhet, om önskedrömmar kontra krass verklighet..? Fan vet, men det känns som en tegelstensroman komprimerad till omkring 130 sidor tät läsning.
I förordet nämns det i förbifarten att Yukio Mishima bland mycket annat skrev sin beskärda del av så kallad Pulp Fiction. Något av det vill jag gärna läsa härnäst.

 

 

 

Det finns inte något sånt som en god far eftersom rollen i sig själv är av ondo. Stränga fäder, milda fäder, lagom hyggliga fäder – den ena är lika usel som den andra. De står i vägen för vår utveckling medan de försöker belasta oss med sina mindervärdeskomplex och sina oförverkligade önskningar och sin harm och sina ideal och de svagheter som de aldrig har avslöjat för någon och de principer som de aldrig haft mod att leva efter – allt det där larvet vill de lasta över på oss, precis allt!
En far är en verklighetsdöljande maskin, en maskin som dukar upp lögnen för barn, och det är inte det allra värsta – i hemlighet tror han att han representerar verkligheten.
Fäder är den här världens flugor. De kretsar kring våra huvuden och väntar på en chans och när de ser något ruttet så surrar de dit och börjar böka i det. Äckliga, liderliga flugor som tillkännager för hela världen att de har pippat våra mördrar. Och det finns inget de ryggar tillbaka för när det gäller att smitta ner vår frihet och vår begåvning. Ingenting de ryggar tillbaka för när det gäller att värna de vidriga städer de har byggt upp åt sig själva.

 

 
 

 
 
 
 

il Duce

Böcker / Permalink / 0
 
 
 

Vid rättgången den 18 november höll Mussolini ett lysande försvarstal. Han var ingen våldsverkare eller vanlig brottsling utan en idéernas man, en kämpe för sin tro! Han väntade sig givetvis ingen rättvisa från kungens tjänare, men åtminstone respekt! Socialistpressen kommenterade hans retoriska geni och hans hypnotiska blick och jämförde hans utseende och uppträdande med Sokrates. Men domstolen dömde honom givetvis snarast hårdare efter det talet.
När han i förtid, benådad, lämnade fängelset redan den 12 mars 1912 var Benito Mussolini hur som helst hela vänsterns hjälte och en erkänd ledare inom socialistpartiets mest radikala falang.

Under läsningen av Göran Häggs briljanta biografi gavs många tillfällen till att dra paralleller till vår egen samtid. Som exempel var den amerikanske presidenten och nobelfredspristagaren Obama högaktuell i media, dels tack vare invasionen av Syrien som kom på skam och dels tack vare budgetstupet som USA stod inför. Det gav en påminnelse om likheten med hysterin och fanatismen runt Mussolinis tidiga framträdanden och Obamas första kampanj. Bägge så svällande av slagord och stora framtidslöften.
Samtidigt som jag läste kapitel om hur skolbarn under Mussolinis styre genom romersk mytologi, ändrad tideräkning och propagandistiska läroböcker skulle formas till Italiens morgondag, lades det fram
förslag om hur vår egen skola bäst ska forma underklassbarn till Sveriges morgondag. Och så vidare.
Överhuvudtaget är biografin otroligt tankeväckande och inte minst lärorik. Inte bara berättas om ”il Duce” och fascismens historia, liksom i förbifarten lär Hägg mig något om påvar, Haile Selassie, liksom tvingar näsan rakt ner i några av alla dessa varhärdar på den europeiska kontinentens karta.

 

 

 

Jugoslavien styckades, delvis efter samma etniska principer och preferenser som Tyskland och EU med amerikanskt stöd tillämpade vid landets slutliga delning på 1990-talet. Slovenien anslöts till det forna moderlandet Österrike och därmed till tyskland. Det katolska Kroatien blev självständigt och tilläts införliva hela Bosnien, vars muslimer absurt nog räknades till det kroatiska herrefolket, medan skoningslös fördrivnings- och folkmordspolitik inleddes mot de grekisk-ortodoxa serberna.
Kroatiska SS-förband rekryterades. Förutom på serber anställdes efter tysk uppmuntran klappjakt och massmord på landets stora judiska minoritet. Här inskred faktiskt de italienska trupperna och hejdade morden. Trots den egna rasteorin hade man ännu inte accepterat den förfärliga tyska praktiken på området. Ändå lyckades Pavelić under sin tid vid makten och särskilt sedan det italienska protektoratet upphört 1943 mörda trekvarts miljon serber, 60 000 judar och 25 000 romer. Serbernas fortsatta rädsla, hat och förbittring in i vår tid har aldrig kunnat förstås av västlig opinion som hållits okunnig om den här förhistorien.

 

I mångt och mycket var fascistiska Italien en fantasi om den goda diktaturen, den goda härskaren som sätter folkets väl framför egen vinning. Mannen bakom myten var desto mer komplex, samtidigt sympatisk, avskyvärd och fascinerande, med en sällsynt hunger efter makt till varje pris. Allt detta förmedlar Hägg både medryckande, roligt och oklanderligt kunnigt. Här backas inte för skildringar om hur det knullas på antika stenbord och upp i fönstersmygar när den kåte diktatorn lever rena rockstjärnemyten under sin storhetstid, inte heller backas det när det kommer till alliansen som ledde till undergången, eller på något sätt ursäktas Mussolinis delaktighet och roll i krigsövergrepp och folkmord.
Nackdelen är att det ibland går lite för snabbt, speciellt persongalleriet runt Mussolini beskrivs skissartat och i all hast, det är ett fåtal jag får grepp om. När andra världskriget rasar som värst skriver Hägg till exempel; ”Puntoni, som vi minns sedan tidigare”, och nej, jag har ingen aning om vem han pratar om trots att jag lusläst varje sida. Det är liksom för hög hastighet och min förkunskap om fascistregimen alltför skral.
Samtidigt hade jag inte velat ha det på något annat sätt, greppet bidrog säkert till med vilken spänning jag slök kapitel och läste till sena timmar, istället för att stå stilla i långa beskrivningar av alla bifigurers liv och utseende.

 

 

 

Samtalen med doktor Zachariae fördes på tyska. Mussolini bekänner sig till en socialism han säger sig aldrig i grunden ha övergivit. Han talar om sin beundran för klassiska filosofer, särskilt Platon som han påstår sig läsa dagligen. I händelse av ett nederlag för den egna sidan hävdar han klarsynt att det enda sättet att förhindra den sovjetiska kommunismen att förslava Europa vore en västlig reformsocialism – det vill säga något som tycks påminna om den svenska socialdemokratin under välfärdsåren.
Doktorn, som även träffat Hitler, är imponerad av il Duces bildning, läsvanor och språkkunskaper. Han framhåller att Hitler ju inte kunde något främmande språk medan il Duce talade åtskilliga. Även Mussolinis eminenta minne och skarpa intellekt överträffar Hitlers. För den som läst Hitlers bordssamtal i Führerhögkvarteret är det lätt att hålla med. En okunnig och fördomsfull bracka spekulerar om stort och smått på ett sätt som man tyvärr känner igen från småborgerliga middagar, bara det att det hela interfolieras av planer på folkförintelse som just är på väg att genomföras.

 

 

 

 

 

 

Till top