MM4
Fjärde säsongen av Mad Men handlar allt tydligare om en värld i gungning. Att inte bara stå helt i osamklang med den nya tiden, utan att inte ens förstå att en samhällsförändring är i full färd att ske. När sjok av ytan krackelerar och verkligheten kikar in stör det männen i hattarna och damerna i bikupefrisyr. Som när en före detta flickvän till Don blivit heroinist, eller när det faktiskt inte längre bara fnissas åt sexuella trakasserier eller oetiska storbolag.
Samtidigt är dekonstruktionen av den förljugna suburbsdrömmen, raskravallerna, morden på förkämpar för de medborgerliga rättigheterna, framväxten av en kraftfull alternativ ungdomsrörelse, krigsprotesterna som gav eko världen runt.... Något som sker på avstånd, utanför mainstreams murar, som något man än så länge kan ignorera.
Där innanför fortsätter allt vidare längs dysfunktionella stigar ömt klamrande fast i sina skygglappar; Betty fortsätter försöka vara den mekaniska leende hemmafrun, flaskorna fylls alltjämt på trots att den destruktiva dryckeskulturen börjar sätta sina spår, och Peggy undrar varför ingen bryr sig om att de saker svarta medborgare inte får göra, får inte hon heller göra.
Kanske bästa säsongen hittills.
All Systems Alert
För några år sedan skapade Ingemar Roos och jag genren Skräckbuskis i och med våran novell Låt Den Fete Komma In. En skakande skildring av en folkölsalkoholiserad, dansbandsdiggande och välhängd vampyr vid namn Argasi Dae. Jublet visste inga gränser över våran lingvistiskt solkiga slapstick.
Ständigt deppig och sexuellt frustrerad har denne ”Leif Loket Olsson- Lookalike med huggtänder” gjort små comebacker till allmänt hurrande och en del förtvivlan. Nu har Ingemar tagit denna ekivoka och episka saga till nya och oanade höjder genom att läsa in första delen på äkta skånska. Ett smakprov går att finna H Ä R !
Visst kan man riktigt höra hur Stephanie Meyer tokpullar någonstans i mormonland? Som om inte detta vore nog, har Argasi numera en helt egen Blodsugande sida på FB Gå in och gilla eller vi gör dig illa, statusuppdateringar kommer i vanlig ordning att ske sporadiskt och helt beroende på promille samt graden av tremens.
En ny novell är också planerad, där Argasi än en gång sammanstrålar med den ärrade Sten&Stanley-roadien Frankie. Som vanligt ångrar vi ingenting, men anse dig varnad innan du träder in i den värld som bebos av Argasi Dae. Det handlar om sunkig vulgohumor och sällan skådad spritromantik, med andra ord inget för de vekhjärtade eller fisförnäma.
Enkäteri
1. Hur gammal var du när du lärde dig att läsa?
Hmm, min äldsta storasyster sa för ett tag sen att mina lekisfröknar tyckte att det var konstigt att jag kunde läsa redan på lekis. Vete fan varför de skulle tycka det, men jag minns iallafall att min storasyster var den som drev sporadiska bildningssessioner hemma, läste bl.a Min Morbror Trollkarlen och Trälarna för oss mindre.
Det var i och för sig inte den största anledningen till att jag ville lära mig läsa, snarare för att kunna ta mig an mina serietidningar på egen hand.
2. Vilken bok var den första bok som du kommer ihåg att du läste själv?
Antagligen någon bok om djur. Jag läste ju Vitkäft, som första delen i Jack Londons Varghunden hette när den gick som seriealbumtrilogi utgiven av Carlsen Comics. Var sen helt besatt av våra fyrfota vänner. Jag läste bland annat nån bok som hette Tarka Uttern som jag vill minnas jag fann väldigt gripande, plus någon bok om en flicka som levde bland vargar. När jag blev lite äldre läste jag Den Vita Tapiren av Jan Lindblad typ 8 gånger.
Sen var det Mio Min Mio och det vanliga tjafset, antagligen blev man i vanlig ordning tvingad av skolan att läsa skit man inte ville ha egentligen. Jag läste böcker sakta och ogärna, serier var det som gällde.
3. Vilken tegelsten (bok med mer än 500 s) är din favorit?
Jag minns många tjocka böcker, men svårt att säga sidantalet på vissa gamla favoriter. Men jag slår till med senaste tegelstenen jag tyckte riktigt mycket om; Fågeln Som Vrider Upp Världen av Murukami.
Vidunderlig bok.
4. Var läser du helst?
Helst på något bekvämt ställe, eller under resa.
5. Under vilken tid på året läser du mest?
Sommaren. Man är ledig(arbetslös) och jag gillar att vara i skuggan.
6. Vilken genre läser du helst?
Genrer var viktiga en gång i tiden, nu läser jag allt möjligt så länge det är bra.
7. Har du något tips på en bra vampyrbok?
Gör just nu sporadiska nedslag i de bastanta samlingsvolymerna av Tomb of Dracula av Marv Wolfman och Gene Colan. Läs dom!
8. Vad får dig att välja en bok med en författare du aldrig läst förut?
Tips.
9. Vad skulle du välja? Att bara få läsa vampyrböcker eller att bara få läsa svenska deckare?
Naaaw, tvinga mig inte att välja....
10. Vilka är de tre bästa filmatiseringarna av böcker?
Vete fan, tar tre elakt bra filmatiseringarna av Stephen Kings böcker istället; The Shining, Cujo och Pet Sematary. Ingen av dem följer förlagan slaviskt men fångar desto mer av essensen.
Överhuvudtaget var många av Kingfilmatiseringarna mellan ´76 och ´90 grymt sevärda.
11. Hur många olästa böcker har du hemma?
4 stycken.
We're just looking for some escapism, all right?
Nog för att Frontier(s) var en grym rulle, men med sin nya postapokalyptiska mardröm glider Xavier Gens helt otippat upp i mästarklass. Som vanligt läste jag inte på om filmen innan jag såg den utan gick på tips, denna gång av Magnus Blomdahl, författaren till boken Äkta Skräck som skrev lockande om The Divide på sin blogg.
Världens undergång, klaustrofobi och kackerlackor krälande över tomma burkar vita bönor har sällan fotograferats lika snyggt. Allt från soundtrack till en olustig oförutsägbarhet gjorde att inte en död punkt fanns på de närmare två timmarna. Fullständigt gastkramande, samtidigt som ett sällsamt vemod och en grym skönhet genomsyrar filmen.
Se!
För den som tål det groteska och lite grisiga
Ytterligare en bokblogg strör likmask och fång med rödbankade köttslamsor över Vridna Historier.
Denna gång får Malins en välförtjänt toppnotering.
Subkulturellt
Boken är inte bara ett intressant tidsdokument, den låter också skinsen själva komma till tals, och ger ett hyfsat balanserat porträtt av en subkultur de flesta bara känner till genom braskande rubriker. Däremot är de längre textavsnitten ovanligt dåligt skrivna och lever inte upp till känslan den stiliga fotodokumentationen ger. Bilderna, tillsammans med de lakoniskt och troligen ofrivilligt komiskt skrivna bildtexterna blir bokens stora behållningen.
Ledaren för nynazistiska Nordiska Rikspartiet aktionsgrupper(RAG) Leif Larsson drev ett tag mycket omkring i närheten av helikopterplattan för att försöka värva skinnhuvudena för sin sak. Men killarna tröttnade på honom och gav honom ett rejält kok stryk. Efter att dessutom fått en stor penis målad på ryggen av sin fina mockarock har han aldrig visat sig i Gamla Stan igen.
De var egentligen inte kära i varandra.
Det bara blev så här på en fest när alla var fulla.
Skinsen tar avstånd från narkotika men super desto mer.
Skinheads åker kollektivt.
I motsats till raggare och knuttar har de inga egna fordon.
Kärlek i sommarnatten.
Ett skinhead och hans tjej ligger ömt omslingrade på helikopterplattan.
med.bort.in.
Dikter signerade Johan Jönson
jorden gödslas.
kontinuerligt. och oavbrutet.
av de värdelösas.
svett och blod.
De döda begravs av de döda
De döda hemsöker de ännu inte döda
De odöda arbetar
hårt och utsiktslöst
för sin oåtkomliga död
jag ingår. i den splittrade klassen.
utan anställning. utan organisering. utan representation. och utan självmedvetande.
om. den egna vektoriseringen. Hur.
skulle vi kunna?
vi konkurrerar blint med varann.
om skitjobben. de lågt betalda.
och utslitande jobben.
med lägsta statusen.
med sämsta arbetstiderna.
och så gott som inget inflytande.
över arbetsförhållandena. lönearbetsordningen.
produktionsförhållandena. den typen av jobb.
som samtidigt kräver nästan allt.
emotionellt engagemang.
och kunnande. och tid.
och kroppslighet.
av sina utförare.
men som ändå ger.
nästan ingenting tillbaka. till oss.
som är lika mycket värda.
som de. som er. ja.
jättejättemycket värda. skitmycket. hur.
mycket skit som helst.
jag rann.
ur modersskötet.
som kall hatsperma.
återkommande drömlik fasa. att.
djur. ska ta sig in i kroppen.
genom kroppsöppningar.
särskilt analöppningen.
och ta över kroppen.
äta ut den. inifrån.
och bli ett nånting diffust.
myllrande. monsteraktigt.
Serpent Sermon
Du återkommer till att allting är upp till var och en.
-Vi skriver inte läroböcker, där vi har en skyldighet att förklara hur vi tänker. Folk får ta till sig det vi gör hur de vill. jag lägger inte näsan i blöt. Det är mer intressant både som artist och som publik, än om någon pekar och visar och inte lämnar något till fantasin. Vissa band är väldigt uppenbara och förklarar gärna på sina primitiva sätt vad de vill få fram, men det är inget för oss.
Finns det inte en risk att folk uppfattar lyriken - och i värsta fall hela verksamheten- som substanslös om man för det resonemanget så konsekvent som du gör?
Jag skulle inte vilja vara med i ett band som förklarar varenda stavelse för lyssnaren. Det vore som att spela in en film och sedan sitta och förklara manus för publiken. Det ska väl inte behövas.
-Morgan Håkansson C-U #141-
En mardrömslik färd mot undergången
Lovorden duggar tätare än minnesluckorna på en punkspelning när Swedish Zombie tar sig an senaste Eskapixvolymen. Att min novell Blodsbunden utses till den jävligaste i samlingen tar jag givetvis som en jättekomplimang!
Mörkrets Hjärta
Jag tror insikten nådde honom till slut – men först vid själva slutet. Vildmarken hade däremot tidigt kommit att förstå sig på honom, och tagit en fruktansvärd hämnd för hans övermodiga intrång. Jag tror den hade viskat saker till honom rörande honom själv som han inte hade vetat, saker som han helt saknade begrepp om tills han sökte sig till den där gränslösa ensamheten – och viskningen hade visat sig vara oemotståndligt fascinerande. Den ekade högljutt inom honom därför att själva hans kärna var ett tomt hål.
Boken som inspirerade till en av de bästa krigsfilmer som har gjorts. Med tanke på hur många gånger jag plöjt Apocalypse Now är det kanske märkligt att jag inte gett mig på den litterära förlagan tidigare.
Hursomhelst; en klassiker i ordet srätta bemärkelse. En resa in i skuggornas epicentrum, där vildmarkens viskningar lockar med galenskap och förlösning bortom civilisationens bräckliga konstruktion. En fantastisk roman som flera gånger fick mig att nästan missa min hållplats - vilket för övrigt är det bästa betyg en bussläst bok kan få.
Trots att Mörkrets Hjärta är en för sin tid svidande kritik mot kolonalismen grymheter och behandlingen av de afrikanska folken, avslöjas i efterordet att den på "senare år" utsatts för kritik, eftersom språk och samtid uttryckte sig annorlunda om afrikaner i slutet av artonhundratalet jämfört med nu. Sån kritik luftas ju relativt ofta och fyller säkert någon funktion, även om jag personligen anser att måttstockar av idag är ganska trubbiga vapen mot förlegade uttryck och ideal. Eller för den delen mot redan döda författare och personer.
Vi hade just börjat hala hem ankarkättingen, men nu gav jag order om att släppa på den. Innan det dämpade rasslet då den löpte ut hade upphört, steg sakta ett högt, genomträngande skrik som av bottenlös förtvivlan upp genom den täta dimvita luften. Så upphörde det, och våra öron fylldes av ett jämrande sorl med skärande dissonanser, som kom så totalt oväntat att det pirrade i hårbottnen på mig under skärmmössan.
Jag vet inte hur de andra uppfattade det: för mig kändes det som om det var själva dimman som hade skrikit från alla håll samtidigt, i ett plötsligt, ursinnigt utbrott av översiggivet sorgsen klagan. Det kulminerade i ett snubblande hastigt crescendo, ett nästan outhärdligt gallskrik. När det sedan tystnade tvärt stod vi där som förvridna stenstoder med de löjligaste miner, och lyssnade som paralyserade på den överväldigande och nästan lika skrämmande tystnaden.
Lindelöws förlag har än en gång gjort en snygg klassikerutgåva, med lika stilren och läcker utformning som Bukowskiböckerna. Förutom att själva romanen är nyöversatt av favoriten Einar Hecksher finns det gott om "extramaterial" i form av Joseph Conrads brevväxling och ett analyserande efterord.
Det är inget som faller mig i smaken, men däremot bonusnovellen Pionjärerna, som är en mörk och samtidigt väldigt roligt berättelse ur samma miljö som romanen.
Rekommenderas å det varmaste.
Nej, mig kom de inte att begrava, fast det var en period där som jag minns bara dimmigt och med skrämsel och förundran, som om jag hade passerat igenom en ofattbar värld, där inget hopp fanns och ingen längtan.
Sedan var jag en dag tillbaka i den vitkalkade griftestaden, och retade mig på åsynen av folk som rände hit och dit på gatorna för att lura av varandra pengar, proppa i sig sin vedervärdiga mat, hälla i sig sitt andefattiga öl och drömma sina betydelselösa och löjliga drömmar. De gjorde intrång i mina tankar. De var inkräktare, deras uppfattning om livet upplevde jag som irriterande undanflykter, eftersom jag var så säker på att de inte rimligtvis kunde veta vad jag numera visste.
Hydra
Vi hade varit utmärkta fotsoldater du och jag.
Krypskyttar. Mördare.
De stolta bestarna som äter fronten. Först ur skyttegraven, innan krutdimman lättat.
Sist kvar på slagfältet, slaktandes.
Vi hade varit krigets hundar. Blind lydnad.
Vi hade gett allt för Saken. För det heliga kriget och allt vi tror på.
Vi hade villigt gått mot undergången.
Utan ånger. Utan pardon.
Det hade gjort oss gott. Den fanatiska elden inombords mättad.
Att uppslukas totalt i striden mot Fienden. Att ges ett mål och en mening med vår existens.
Vi hade trivts där, bland de som snart ska dö och bland de som redan dött.
Du vet det lika väl som jag.
Men problemet är att vi inte tror, för det finns inget att tro på.
Vi har genomskådat allt det där för länge sen. Vi följer inga ledare och tar inga fångar.
De skyttegravar vi gräver har ingen botten.
Visst, man kan påstå att vi är en del av kriget ändå.
Att vi varje dag känner likstanken vid fronten.
Att vi varje dag möter Fienden.
Och det är sant.
Men ändå inte.
Vår fiende är en hydra. Den bär många ansikten och hugger med många käftar.
Dess etter fräter hål i våra kläder.
Dess bett sargar våra kroppar, får oss att krokna och hänga med våra nackar.
Ibland försöker vi besegra den.
Ibland tillfogar vi den en blessyr eller skråma.
Ibland lyckas vi undfly de vassa käftarna när den slår tillbaka.
För det mesta försöker vi bara leva ytterligare en dag i dess skugga.
Otäckheter I Novellform
Senaste Eskaixboken recenseras av From Beyond
Själv blir jag generat stolt över lovorden och tackar för innerligt för recensionen.
Köp ditt eget bloddrypande exemplar av Vridna Historier
Zombified
Öööaaaarrrrggghhh....
Eminenta Swedish Zombie har nagelfarit min novell Parabellum som medverkade i Eskapix 5 2011.
På många sätt är det lättare att ta åt sig en rejäl nedsabling än de fina orden som radas upp, samtidigt som jag är kanonglad över att mycket av det jag ville förmedla med novellen nått ut.
Jag ville fånga något av äldre sorts litteratur. Jag ville att berättelsen skulle vara en antites mot storvulen nationalromantik med sagor om modiga soldater under rättrådiga härskare. Jag ville få en touch realism där sjukdomar och umbäranden dödar fler än skott och bajonetter gör, parallellt med en berättelse förankrad i en diffus nutid. Där samtidigt magi och svartkonst existerar på ett självklart sätt.
Egentligen var novellen tänkt som en försmak av ett romanprojekt, och vem vet, kanske plockas den fallna tråden någon dag upp. Tills vidare tackar jag allra ödmjukast svennezombien Jonny.
Recensionen hittar du H Ä R
Swedish Zombie har också recenserat den svinbra novellen Tyst Hunger av Malin Rydén
Liksom Susanne Samuelssons Mättnad
Children of the harvest
Seems we are to live our final days
Far from the dwellings of men
As flowing tides and shifting sands
Far from the bitter gaze of soulless man
In sorrow we fly from our loved ones
To die in the waters of the wild
My brethren can seek no shelter
Until dead men rise from their graves
How sad it is for me to see
My fathers.. My mothers... fallen halls
Here once prideful men
Clashed as Gods
With veins aflame and hearts of thunder
Yet my fathers are long since dead and gone
And I with heart so heavy
And limbs so weary
It seems our sun is all but dimmed
And we your children have
Wandered for years
And felt the cruel blast of freezing winds
But the harshest blow of all to come... To return at last to an empty home
From this world and its ways. Longing for another Age... another time, another place..."
Smakprov
Det vita ljuset pulserar genom min lägenhet. Under långa stunder hör jag ingenting, men de kommer med en sorts regelbundhet. Jag börjar samla på ljuden. Jag sitter i min soffa och antecknar, jag fyller sida efter sida med långa skrapningar, pickande som punkter, darriga linjer och jag skriver, skriver, skriver.
Men jag förstår ändå inte språket. Långa stycken faller bort i ljuden av hostningarna jag ännu inte lyckats lokalisera. Någon trasar sönder det vita ljudet. Det gör ont i huvudet, ännu mer nu, som en brännande punkt på hjässan.
Jag är inte särskilt religiös, men jag tänker att vi alla har våra demoner. Jag kan inte förklara ljudet på något annat sätt. Om ljuden inte kommer ur mig, men ändå genljuder i mina rum måste det ju vara något annat.
Någon annan.
