stewe

Målarnas Republik

Kategori: Böcker

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Suffer

Kategori: Musik

 
 

Åttonde september 1988 släppte Bad Religion den stilbildande skivan Suffer. Några år senare kom den amerikanska punkscenen att göra världssuccé på allvar med band som Offspring, NOFX, Rancid och inte minst olidliga Green Day.
Bad Religion var dock de med mest status i svenska punkkretsar. Bad Religion hade föreläsningar av Noam Chomsky som B-sidor på singlar, texterna var intelligent formulerade men samtidigt slagkraftiga och andades haschdoftande tonårsångest från amerikanska suburbs,(kolla bara omslaget till just Suffer) något som relaterade direkt till stora delar av den svenska punkpubliken som mer än något annat var uttråkade medelklasskids som revolterade mot gräddhyllans radhus.
Musikaliskt förde Bad Religion vidare arvet från Ramones tuggummipoppiga punkrock med doakörer och lättnynnade melodier. Den pursvenska subgenren ”Trallpunk” kom att bli gravt Bad Religion -influerad för all framtid.
Bad Religions Suffer och Offsprings Smash var några av de första plattor jag köpte, nånstans i början av ett dimmigt nittiotal. Medan Offspring var outhärdliga bortsett från de tre-fyra låtar som blev singelsläpp, höll Suffer en helt annan nivå i mitt tycke. Den kunde jag spela från början till slut utan att tröttna längs vägen.
Men det musikaliska sökandet gick vidare och med tiden blev just Bad Religion bandet som för mig kom att symbolisera amerikansk skejtpunk och den tillrättalagda massproduktion som präglade albumen från skivbolagen Epitah och Hellcat. MTV-punk, plastpunk, låssaspunk, öknamnen var många. De gånger jag snubblade över något nytt med Bad Religion så blev jag antingen irriterad eller akut uttråkad.

 

När jag nu återvänder till Suffer så finner jag -åtminstone till viss del- storheten som mitt tonåriga jag fann så självklar. Öppningsspårets You are the government slår emot mig:

Hey sit down and listen and they'll tell you when you're wrong,
Eradicate but vindicate as progress creeps along
Puritan work ethic maintains its subconscious edge
As Old Glory maintains you consciousness

There's a loser in the house and a puppet on a stool
And a crowded way of life and a black reflecting pool
And as the people bend the moral fabric dies
Then the country can't pretend to ignore its people's cries

Cause you are the government
You are jurisprudence, You are the volition
You are jurisdiction
And I make a difference too

Och så fortsätter det skivan igenom. Låtarna är överlag korta men ofrånkomligt medryckande. De har också en oborstad charm till skillnad från senare års slätstrukenhet. Texterna är långt ifrån lika politiskt predikande som jag i efterhand fått för mig, utan bjussar på ilsk samhällskritik som osar av frustration på gränsen till uppgivenhet. Fan, jag upplever till och med att frontmannen Greg Graffin sjöng bättre då, eller åtminstone med större övertygelse, där han på senare alster mest lät gapig. Eller kanske det är så enkelt att man med åren regredierar? Hursomhelst är Suffer en tjugonioåring väl värd att uppmärksammas och återupptäckas.

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Against Democracy

Kategori: Böcker

 
 

Jason Brennan, professor vid ett av USA:s mer prestigefyllda universitet, skriver i boken Against Democracy(Efter Demokratin på svenska) om en form av meritokratiskt och epistokratiskt folkstyre där det blir ett medborgaransvar att visa ett aktivt intresse för politiken och uppvisa godkända grundkunskaper i samhällsfrågor för att ens få tillgång till valbåsen.
 Oavsett vad man tycker om de tankegångarna så ger Brennan exempel på tre olika politiska personlighetstyper som däremot är ganska träffande:
1. Hobbitar.
Hobbitar är ointresserade av politik. De lever sina liv utan att bekymra sig över vad politikerna hittar på. De är den oengagerade och likgiltiga massan av befolkningen, men de är också en slumrande kraft.
2. Huliganer.
Huliganerna är något av motsatsen till Hobbitarna. De är engagerade och har starka åsikter. De resonerar helt eller delvis baserat på känslor istället för fakta. De är säkra på att just de har rätt och saknar tolerans för andras uppfattningar. Människor med andra åsikter är inte sällan onda, farliga och samtidigt korkade. De besvärliga huliganerna styr den offentliga scenen.
3. Vulkaner.
Vulkanerna har fått sitt namn från den klassiska scifi-teveserien Star Trek. De är pålästa och kunniga. De är rationella och logiskt resonerande. De utgår i regel från fakta istället för att vara känslomässigt styrda i sin åsiktsbildning.


 

Enligt Brennan så utkonkurreras Vulkanerna alltmer av Huliganerna när det gäller maktpositioner. Eftersom Vulkanerna utövar självkontroll och förordar logik så får de långt ifrån samma uppmärksamhet som de högljudda och dramatiskt utåtagerande Huliganerna, något som leder till att de inte får samma mediala utrymme, något som sin tur leder till att de lätt hamnar i skuggan av Huliganerna vid exempelvis allmänna val. Brennan anser att Vulkanerna är den personlighetstyp som borde sitta vid makten, men som inte gör det, något som Brennan anser vara ett av de största problemen med demokratin.
Själv anser jag att sådana här kategoriseringar och politiskt präglade personlighetsindelningar är väldigt underhållande, men kanske lite väl svepande för att verkligen vara ett effektivt instrument att analysera omvärlden med. 
Att jag sen inte har ett ogrumlat förtroende för såkallade intellektuella, liksom byråkrater och teknokrater ur vad John och Barbara Ehrenreich kallade "The Professional-Managerial Class" gör antagligen inte min instinktiva aversion mot resonemanget mindre. Brennan sätter likhetstecken mellan högre studier och att vara insatt i samhällsfrågor, något som riskerar att bli lika generaliserande och missvisande som gamla Chomskys citat; ”utbildade människor är indoktrinerade människor.”
Även om Brennan är träffande i sin beskrivning av de olika medborgarkasten (kan man vara såväl Hobbit som Huligan eller Vulkan, beroende på veckodag?) och trots att också jag ser sprickorna i det demokratiska systemets konstruktion så blir ju frågan om vem/vilka som ska avgöra huruvida en person är insatt nog att rösta i allmänna val. Jag har snappat upp tillräckligt mycket om massornas mentalitet och mekanismer för att känna en grundmurad misstro till systemet, men har i slutändan mest misstro mot de som äger såväl medlen som förmågan att domptera massorna.
Om man tänker sig ett standardiserat lämplighetstest så att röstkortet blir ett slags demokratins körkort, så anar jag att det kanske blir ett alldeles särskilt test om säg kulturmannen Göran Rosenberg och idéhistorikern Edda Manga är delaktiga i utformningen, jämfört med om några andra av Sveriges intellektuella ges ansvaret att utforma testet. (Rosenberg och Manga anses vara intellektuella)
Eller ska lämpligheten mätas i rena sakkunskaper? Ska det då vara en gedigen allmänbildning som efterfrågas eller ska man kunna rabbla olika departement och namnet på ministrar månntro?  
Brennans bok och tes kan - svepande nog - sammanfattas som följer: Utbildning skapar allmänbildade människor. Allmänbildade människor är intelligenta och insatta människor. Intelligenta människor är Vulkaner. Vulkanerna är de med lagom liberalt kynne och med de vettigaste åsikterna. Vulkanerna bör vara de enda som får rösta.

 

 
 
Jag konstaterar att Brennans tankegods nästan förutsätter att man skriver under på Francis Fukuyamas slutsatser i Historiens Slut . Det vill säga att alla stora strider redan är vunna och de stygga ideologiernas tid är passé. Vi lever mitt upp i, eller åtminstone snuddande nära, den marknadsanpassade slutversionen av Utopia 2.0.
Brennan ser Västvärldens nuvarande liberalism som skapelsens modernitetens krona och vill bevara detta ultimata samhällsbygge genom att frånta pöbeln de oengagerade Hobbitarna röstätten. Skydda det goda samhället från den –ism som nu anses vara mest hotfull just nu, gissningsvis populism. 
Det är ju, som Brennan konstaterar, mest lågutbildade och fattiga som röstar för t.ex. dödsstraff och protektionism. Att det är samma lågutbildade fattiga som i störst utsträckning drabbas av våldsbrott och därför vill utkräva hämnd genom att frånta gärningsmännen livet, är kanske inget som slår Professor Brennan där han sitter och filosoferar bakom campus väktare och järngrindar. Att det är samma lågutbildade massor som blir allt fattigare, alltmer beroende av statliga allmosor, just på grund av att deras jobb flyttas till låglöneländer medan rovbankirer spelar finansiell roulette med deras besparingar, är gissningsvis inte heller uppenbart för någon med tryggad inkomst genom t.ex. en professur på ett prestigefyllt universitet.
Under de senaste decennierna har homosexuella parader, äktenskap och adoptioner inte bara blivit i ropet, utan har tagit formen av en moralisk kompass, som något som har ett universellt värde i klass med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Graden av tolerans mäts i hur gayvänlig ett parti, en stat eller en ledare är. Därför är det inte så förvånande att Brennan lyfter fram just HBTQ-frågor som ett av de främsta exemplen på politiska beslut som inte borde överlåtas åt kreti och pleti. Vilket i sig skulle betyda att åttio procent av de svarta väljarna måste exkluderas från inflytande i Kalifornien – med tanke på att de röstar odemokratiskt  när det gäller homoäktenskap. Det låter väl progressivt? Den etniska dimensionen i Brennans teorier är överhuvudtaget sprängstoff, liksom könsfördelningen, beroende på hur man (miss)tolkar beskrivningen av personlighetstypen Huliganer. Går man efter studieresultat och intelligenstest så skulle mångetniska USA kanske komma att styras av en  majoritet asiater. Åtminstone om Brennans visioner skulle förverkligas, vilket väl kan sägas vara hyfsat orealistiskt scenario. Inte minst när det gäller USA, som i egenskap av smältdegel består av diverse särintressen –finansiella, religiösa, etniska,  – som lobbar för att just deras sjuka mor ska få mera gottis i dosetten.
För liksom många utopiska idéer som säger sig vara förnuftets röst i en förvirrad värld, så är Brennans bok som mest ett läsvärt fantasifoster om att alla en dag, på något magiskt vis, i eftertänksam enighet, skulle ge upp sina respektive grupptillhörigheter, sina surt förvärvade samhällspositioner, sina krav, sitt inflytande, sina intresseorganisationer som födkrok… för den storslagna insikten om att alla mår bäst när skutan styrs av de som har vett nog att styra.
I efterdyningarna av Trump och Brexit uppfattas Jason Brennans idéer såklart tilltalande för många, långt ifrån enbart liberaler, utan alla som verkligen inte gillar när valboskapen mindre bemedlade medborgare röstar helt åt fanders fel och fult.
Jag tror vi kommer att få höra mycket mer av liknande resonemang framöver och kanske kommer vi också att få se den här sortens styrelseskick i praktiken inom kort. Inte exakt i den form som Brennan drömmer om, det är alltför utopiskt och långtgående, men någon slags halvdan variant. I sådana fall satsar jag en slant på att det blir Frankrike som först ut får agera försökskanin, åtminstone för Europas del.

 

 
 
 
 
 
 
 
 

Knattereporter

Kategori: Musik

 
 
 

Som alltid inspirerande att höra Morgan filosofera fritt
...och faktiskt få kämpa med en del av lillgrabbens finurliga frågor
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ny Moralism

Kategori: Allmänt

 
 
Han kom. Han sågade. Han segrade.
 
 

Tobe Hooper, mannen bakom skräckklassikern Motorsågsmassakern, är död. Hans livsverk lever dock vidare. Lever och frodas gör också den moralism som mötte bl.a. Motorsågsmassakern, även om det är en moralism som har muterat till nya avarter.
Ja, Motorsågsmassakern, filmen som mer än något annat kommit att bli en symbol för svenska statens filmcensur. En myndighet som fick rejäl fart i förbudssaxarna efter ett tendensiöst inslag om såkallat Videovåld i teveprogrammet Studio S.
Om genomslaget för ett enda teveinslag låter märkligt för en yngre läsare, så kan det vara värt att påminna om att det vid den tiden endast fanns två statliga tevekanaler som svenska folket tilläts titta på. Även riktigt usla program drog rent skyhöga tittarsiffror just därför att ingen konkurrens fanns. När okontrollerade Videoapparater plötsligt släpptes lösa bland befolkningen uppfattades det som ett reellt hot av makthavarna. Nästan lika farligt som att vem som helst kan använda internet idag. Oron för videoapparaterna förmedlades givetvis ensidigt av statstelevisionen, som sig bör.
Under min uppväxt kom exemplen på Moralpanik och kraven på förbud att flyta samman till en enda smet av dunkla översittare som verkligen inte gillade sånt där som jag själv gillade. För mig var det i storts sett samma personer som ville bannlysa Alice Cooper, som åtalade och sedermera bojkottade Horst Schröders serieutgivning, som slaktade min VHS med Sudden Impact på mer än en kvarts filmmaterial. Toplesscener såväl som skottlossning klipptes väck, medan långt grövre scener i andra filmer passerade oklippta – helt beroende på om personerna bakom filmerna ansågs vara finkulturella eller inte. Konstnärligt våld och sex var ju något helt annat än okonstnärligt dito och vem kan inte bäst skilja agnarna från vetet om inte en statligt avlönad byråkrat?  

 

"Har jag inte rätt till ett telefonsamtal?"
-Vanligaste frågan på svenska häkten-
 

Trots att mycket av moralpaniken redan då kom från ett vänster och liberalt håll så tror jag att vi ändå är många som uppfattat det som att de värsta censur- och förbudsivrarna kom från konservativt och kristet håll. Detta har antagligen att göra med hur formade vår omvärldsbild är av ett amerikanskt narrativ, vare sig vi är medvetna om det eller inte. ”Parental Advisory” på våra album. Skenheliga fåntrattar med skyltar om evig undergång utanför rockkonserter. Al Gore och hans fru Tipper som höll senatsförhör med bland annat Twisted Sisters… och redan där naggas visst efterhandskonstruktionen i kanten. Gore är ju för bövelen en god Demokrat. En progressiv hjälte! En lönnfet miljöjesus som tar det egna jetplanet världen runt för att förkunna klimatets evangelium.
För när man verkligen börjar söka sig tillbaka till exemplen på moralpanik så var det inte direkt Livets Ord, Pingströrelsen eller ens Svenska Kyrkan som gick i bräschen som censurens kreatur(men de beklagade knappast det hela heller!).
Även om Siewert Öholm gnällde på Hårdrock och frikyrkliga förbund varnade för farliga Rollspel, så ledde det till få reella bojkotter eller förbud. En stoppad Black Sabbath-konsert i folkets park, typ.
Det var istället vanliga svenssons i föreningen Hem och Skola som gick i främsta ledet för att förbjuda det mesta. Det var vanliga rektorer som förbjöd vita skosnören på skolorna under skinnskallevågen. Det var Sossar och Liberaler som rasade mot Videovåldet i Studio S. Det var Folkaktionen mot Pornografi, bildat ur socialistiska Kvinnofronten, som åtalade Horst Schröders serietidning Pox för olaga våldsskildring. När Horst och hans Epix Förlag friades, så pressade Folkaktionen mot Pornografi istället Kooperativa Förbundet och Presam till att sluta distribuera tidningar från Epix, tills förlaget helt sonika gick bankrutt. Få utanför seriepubliken brydde sig. Att vara moralist i Sverige är att vara mainstream.
Undantag finns och har funnits hos både hos Liberalismen och den Marxistiska vänstern. Hos den förstnämnda utifrån principer och hos den sistnämnda utifrån eget syfte, även om det ibland varit vice versa.
Det går t.ex. att dra en tydlig skiljelinje mellan klassiska marxister och de samtida kulturmarxisterna. Som när gammelkommunisten Åsa Linderborg försvarade utgivningen av Markis de Sade medan ung(nåja yngre iaf)kommunisten Kajsa Ekis Ekman rasade över att 1700-talsförfattaren gavs ut i 2000-talets Sverige. Det är något som kännetecknat marxister även historiskt, där de gärna spridit allsköns verk som kan sägas vara subversivt och samhällsomstörtande, medan samma verk under marxistiska regimer kommit att kallas kontrarevolutionära och inte alls ansetts vara uppbyggliga nog för den nya socialistiska människan. På samma vis har marxisterna historiskt förespråkat yttrandefrihet när de befunnit sig i opposition, men strypt(inte sällan bokstavligt) yttrandefriheten när de själva tagit makten.
Det som väl är typiskt för vår tid, är att i exemplet ovan så förlorade pimpinätta Ekman inget i anseende hos sina åsiktsfränder genom att attackera Markisens skamlösa snuskigheter, medan Linderborg spädde på sitt dåliga rykte som en alltför liberal förbudsmotståndare hos den rödrosa s.k. intelligentian. Ekman hamnade senare i blåsväder för att inte vara tillräckligt politiskt korrekt i transfrågan, vilket också påvisar att det är bekvämare att moralisera över riktigt gamla böcker än att använda fel ord i det minerade och triggersäkrade åsiktslandskapet av idag.  

 

 


När Chuck Berry stod på scen i början av sin karriär så separerades den svarta och vita publiken av ett staket. Det var inte i första hand utifrån ett glödande rashat, anledningen var moralistisk motiverad; att skydda den vita ungdomen från förfallet som skulle följa om de dansade och umgicks med de moraliskt degenererade svarta. På samma vis är dagens kritik mot en kulturarbetare utifrån hans kön, hans sexualitet, eller hans vita hy, också det en sorts moralistisk kritik. Ty enligt intersektionell forskning är ju som bekant Vitmannen den demoniska avkomman till ondskans härskare Struktur.
På så vis kan man säga att moralismen från min uppväxt var mer balanserad, hur märkligt det än låter. Siewert Öholm påstod inte att WASP:s själva närvaro eller bandmedlemmarnas blotta existens höjde omoralen i landet, utan ansåg att texterna och scenshowen var det som hotade ungdomens etik och moral. Tobe Hoopers Motorsågsmassakern var inte kontroversiell på grund av att Leatherface borde spelats av en lesbisk eskimå, utan för det meningslösa(till skillnad från meningsfulla) filmvåldet ansågs vara förråande och osmakligt. Det kan jämföras med de moralistiska invändningarna mot att Bob Dylan fick Nobelpriset i Litteratur häromåret: Han är Vit. Han är Hetero. Han är Man. Gammal är han också. Män gillar honom mest. Män som gillar honom är ofta gamla. Etc.
Som alla moralistiska rörelser så präglas den identitetspolitiska och feministiska nymoralismen av fördömanden, skambeläggande och utfrysningar. Det spelar mindre roll om du heter just Bob Dylan, Petra Östergren eller ens Malcom Kyeyune.
Alltfler har svårt att skilja verkligheten från hur de själva önskar att verkligheten såg ut. De blir därför både arga och lessna om någon plötsligt beskriver verkligheten som den egentligen är. Stötande böcker bör skrivas om, lättklädda statyer ska täckas av skylande tyg i sann viktoriansk anda, och att önska en mångfald av åsikter kan mycket väl vara början till en ny förintelse.


 
 

Det ligger ingen storslagen plan bakom, ingen grandios konspiration, bara en mix av modefluga och kvasireligiös trosövertygelse. Man kan som bekant inte skriva ” intersektionalitet” utan ”sekt” och liksom allsköns fanatiker, slutna subkulturer och knarkare har sina egna kodord och särpräglade uttryck så har intersektionalitetens nymoralister ett eget fraggelspråk där olika ord ges olika värde – eller brist på värde – på ett sätt som utomstående inte alltid förstår. Till exempel: för de allra flesta betyder meningen ”En vit man” varken något speciellt dåligt eller något speciellt bra, medan samma mening i intersektionella kretsar har en mytisk innebörd som något omoraliskt eller rentav diaboliskt förtryckande.
Man tänker sig kunna förändra världen, inte genom handlingar och absolut aldrig genom att börja med att förändra sig själv. Istället ska den frälsande förändringen ske genom ordmagi och postmodernistiska besvärjelseramsor. Genom hierarkiska system av pyramidformade förtrycksrankningar och eftersträvansvärd offerstatus. Till skillnad från scientologi, Kreatonism och Intelligent Design är Genus, Intersektionalitet och närliggande sk Kritiska Studier något som omfamnas av makthavarna och stora delar av det svenska etablissemanget.
I forna dagars exempel på moralpanik var egentligen inte problemet den enskilde kristne teveprogramledaren, sossepolitikern eller ens Kvinnofrontens aktioner mot snuskserier. Det var bara åsikter. Det var när moraliserandet fick fäste hos den breda massan som censuren och bojkotterna möjliggjordes.
Idag är problemet varken ytterkantens käbblande kulturmarxister och feminister eller ens identitetspolitiken i sig. Det är också bara åsikter. Problemet är när dessa åsikter, med marginell förankring hos allmänheten, implementeras genom lobbyverksamhet och politisk kompisrekrytering. Trots att ingen har efterfrågat det så blir det mer genus i etern, det intersektionella fraggelspråket blir maktens språk och kulturen en plats där man på sin höjd vantrivs. Svensk Film är ett utmärkt exempel på där identitetspolitiken tagit över och en förr hyfsat framgångsrik verksamhet blivit en skyddad verkstad för lallare, medan äkta talanger tar genvägen via youtube till Hollywood istället. Eller vanligare; mals ner i krimträskets dussinproduktioner.
Serier är en annan uttrycksform som exploderat av talang alltsedan det – i regel statligt finansierade - konstnärskapet blivit synonymt med ointressanta tavlor och sketfula skulpturer, liksom tvärtom. De som på riktigt kan skapa skön bildkonst finner sin kreativa ventil i serierutorna, inte gallerierna.
Samtidigt höjs tonläget hos de som äger företräde i debatten. Alltfler vill att internet i större utsträckning ska övervakas, kontrolleras och begränsas. Allt annat är ju omoraliskt och leder säkert som amen till mer hat och mindre kärlek.



Problemet med det, inte minst för deras egen del, är att där de gamla moralisterna fick en betydande del av den breda massan med sig(eller åtminstone inte öppet emot sig) på sina censur- och bojkottningskampanjer, så verkar en allt större del av massan nuförtiden istället sätta sig rejält på tvären, ner till införandet av minsta könlösa pronomen. Åtminstone så länge det kommer som ett påtvingat påbud ovanifrån.
Traditionell media går på knäna, medan antalet svenska nyhetssidor/bloggar/poddar/etc, som andas någon form av missnöje, är rekordartat fler än i andra jämförbara länder. Man kan numera göra sig en karriär på att vara anti-etablissemanget utan att ens behöva vara rebellisk rockstjärna eller egensinnig excentriker.
Det sägs att den rumänske diktatorn Nicolae Ceausescu under en ovanligt svår vinter, då folk mer eller mindre höll på att frysa ihjäl på grund av vedransoneringarna, bestämde sig för att termometrarna visade fel. Det var inte alls tjugo grader minus, det var egentligen bara två grader minus och därför fanns det ingen mening med att avbryta vedransoneringen.
Fast folk frös såklart ihjäl ändå.
Nicolae och hans hustru Elena dömdes efter kommunismens fall för korruption och folkmord och avrättades genom arkebusering. Det kan vara en viktig påminnelse för samhällets makthavare och deras ideologiska charlataner även idag, att det inte alltid är bra för hälsan att förväxla sin beskrivning av verkligheten med själva verkligheten.

 

 


På hela taget leder dessa nymoralistiska strömningar till ett ofritt åsikts- och samtalsklimat. Exempelvis… en person skriver en blänkare om hedersvåld och bemöts sedan i debatt med: Hedersvåld är en myt. Men vad räknas egentligen som Hedersvåld. Faktiskt är Hedersvåld typiskt svenskt. Samt: Du har inte rätt [religion –etnicitet –kön- kropp - läggning – ålder- inkomst - adress] för att uttala dig i frågan överhuvudtaget. Att kritisera islamism leder till nästa Breivik. Att skämta grovt skapar våldtäktsvågor. Att kliva på en A-brunn leder till akne, arbetslöshet och analsex. Osv.
Få personer av idag försvarar väl öppet ett förbud mot Rollspel, Tevespel eller förespråkar serietidningsbojkott. Eller jo förresten, men idag är det ju på grund av all rasism… och alla stereotypa könsroller… och all galopperande speciesism… 
Ingen påstår att man ska stoppa Breaking Bad för att den kan inspirera folk att börja koka meth i tvättstugan. Men samtidigt delas det nyheter om skolpojkar som påverkats så gravt av Donald Trumps Pussygrabbing-citat att det blivit en veritabel epidemi av fall där pojkarna dragit ner flickornas byxor och kjolar i Amerikas skolor.
Det matas på fullt allvar fram påståenden om att en ledarkrönika om migration, delad ett par hundra gånger max, är orsaken till att asylboenden sätts i brand innan de hunnits ta i bruk.
Så medan det är otänkbart att flera dygn framför GTA kan göra en yngling våldsam – pfft! det osar ju för fasiken åttiotalets moralpanik – så är det högst troligt att trumpcitat och tidningskrönikor leder till såväl sexövergrepp som brandattentat. Detta i en tid när allt färre människor följer med i nyhetsrapporteringen och ännu färre ser upp till politiker. I synnerhet yngre människor har vänt sig från gammelmedia och de traditionella partierna.
Den enda slutsats man rimligtvis skulle kunna dra, är att om nu befolkningen, i synnerhet den lågutbildade och ekonomiskt eftersatta delen av befolkningen, verkligen påverkas så in i helvete av att läsa en tidningskrönikör eller höra en bandinspelning av en allmänt illa omtyckt president, så ger man ju alla tiders moralpaniska hysteriker rätt.
Om en skakig mobilfilm av journalisten Lamotte (mannen som bokstavligt talat gav den halvöppna munnen och den tomma blicken ett ansikte) där han sitter och hojtar i sin bil är fruktansvärt farlig, så varför skulle man inte förbjuda hårdrock, Markis de Sade, gangstarap, skräckfilm, ja hela konkarongen av fin - och fulkultur. För det mesta som produceras gör ju (tro det eller ej) större intryck på individer än Lamotten ifråga och har därmed ännu större möjlighet att förleda massorna in på något oönskat och för stunden livsfarligt spår. Våra moderna moralkärringar av bägge kön står svaret skyldig varför någon twittergöks fula ord är en samhällsfara medan en ultravåldsam HBO-show med miljontals tittare inte utgör den minsta fara för någon alls. Det gigantiska populärkulturella komplexet borde ha någon slags inverkan på medborgarnas känsliga sinnen, om det nu stämmer att enskilda mediala och politiska figurers sätt att uttrycka sig leder till våld, blod och död!
I den kontexten och enligt den logiken var det självklart rätt och riktigt att totalförbjuda Motorsågsmassakern. Den var bevisligen farlig för allmänheten, det visste ju alla som visste bäst redan då. Allt annat är faktiskt bara faktaresistens.   




  

 


Relaterat:
"Ingen blir mätt av Moralkakor"

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kick Back And Watch The World Burn

Kategori: Musik

 
 
 
 
 
 
 
Alan Averill - singer of the mighty Primordial guests on the podcast this week, and in our interview we should have been talking about their new live record Gods for the Godless, but instead (luckily for all of us) we go down a political rabbit hole.
I know, politics, we are all tired of it right now, but Alan is wide open about his thoughts on the current state of affairs on the world stage, where the unrest stems from, how more people need to keep their opinions to themselves, where we as a society are headed and what he sees on the horizon not only for America but also the EU.
He takes us into his reality on the road and meeting people who may not have explored things as much as a traveling musician that try to talk about the ‘state of metal’ and put them in their place. We do mention the new album, but as he says “If you don’t like who cares, kick back and watch the world burn.”
 
 
 

More Alan Averill:
This is really the Soma society Huxley predicted in ‘Brave new world’, that self righteous high you get from flinging your opinion at the world is addictive, it takes a step back to realise we are little more than apes in a zoo flinging shit at the bars.

GET ME OFF THE FUCKING RIDE

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ormpredikan

Kategori: Publicerat

 
 






 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Island

Kategori: Böcker

 
 
 
 
 

Rupert dejtar Connie, som inte verkar vara riktigt lika intresserad av honom som han är av henne. Oftast munhuggs de unga tu när de väl träffas. I förhoppningen att ta förhållandet till nästa nivå så följer Rupert med Connie och hennes familj på en karibisk kryssning. Under färden ror sällskapet iland på en obebodd paradisö, när kryssningsbåten plötsligt exploderar. Kvar ombord blev Wesley som är gift med Connies syster Thelma. Eller var han kvar ombord?
De överlevande försöker inledningsvis hålla modet uppe genom att göra läger och bygga vårdkasar att tända inför att nästa fartyg ska passera förbi. Farvattnet kring ön är ett populärt turiststråk, så det lär inte ta alltför lång tid innan de blir upplockade.
Men så börjar medlemmar i den lilla gruppen av skeppsbrutna att mördas, en efter en. Alla beväpnar sig och håller vakt, samtidigt som paranoian breder ut sig… är det någon i eller utanför gruppen som är mördaren?

 

Häromdagen plitade jag ner några rader om The woods are Dark, som ju skrevs 1981. Island är skriven av en fjorton år äldre Richard Laymon. Det märks i mognad trots att den oemotståndligt omogna humorn är sig lik. Båda böckerna har samma medryckande berättardriv men Island är mer välskriven och saknar de långsökta vändningarna i handlingen som präglade The Woods are Dark.
Island är skriven i form av kortare och längre dagboksanteckningar av Rupert, vilket ger berättelsen en inramning av typisk Crusoevariant, även om det snabbt blir mer likt en vuxenversion av Flugornas Herre.

 

 


Rupert själv är en väldigt underhållande berättarröst och lämpligt nog inte den mest givna huvudpersonen i en äventyrsroman med thrillernerv.
Inledningsvis är han den typiskt passive Betahannen som drar sig undan och sköter lägerelden medan sällskapets karlakarlar ordnar allt annat.  Men omständigheterna tvingar snart Rupert att axla en större del av ansvaret och ta egna initiativ, även om det är Connies storasyster Kimberly som blir de skeppsbrutnas självklara ledare.
Island är en ständigt omnämnd favorit bland Laymons mest inbitna fans. Själv föredrar jag dels renodlad skräcklitteratur och dels tycker jag att boken var för lång – närapå femhundra sidor är lite för väl tilltaget när det handlar om ett begränsat antal personer i en isolerad miljö.
Trots det så lyckas Island för det mesta vara både spännande och underhållande. Den är definitivt läsvärd och passar perfekt på t.ex. en solig semester med långa latdagar vid vattnet.

 

 

 

 

 

 

 

 

The woods are dark

Kategori: Böcker

 
 
 

Två unga studenter och en familj färdas parallellt genom mörka skogar och hamnar i den gudsförgätna hålan Barlow. De stöter de ihop med lokalbefolkningen som tillfångatar dem och för dem allesammans till en offerplats i skogen där träden är sjuka och döende.
Den tillfångatagna familjen och de båda studenterna binds vid träden och snart kommer kannibalstammen som kallas Krulls fram ur mörkret för att kalasa på det färska köttet. Åtminstone när det gäller männen, kvinnorna kan ju alltid få den tvivelaktiga förmånen att bli sexslavar och barnaföderskor för nästa generation Krulls.
The Woods are Dark är en av kultförfattaren Richard Laymons tidigaste verk. Laymon var en minst sagt produktiv herre som ligger bakom mer än trettio romaner, under 1980-talet låg de facto hans utgivning på en två-tre böcker om året. Än idag har Laymon en trogen läsarkrets och hans verk släpps ständigt i nya upplagor och specialutgåvor. Han räknas som en av ”Gudfäderna” inom den subgenre till skräckfiktionen som kallas Splatterpunk. En genre som för den svenska publiken introducerades av författaren CJ Håkansson iochmed Fjärilen från Tibet, en bok som av mig och många andra anses vara den bästa skräckroman som publicerats i Sverige.
Laymons författarskap rörde sig egentligen oftare längs thriller- och deckarstråket än renodlad skräcklitteratur, men det är i huvudsak hos skräckpubliken som hans litterära gärning lever vidare.  

 

 


Den här boken är något av en flashback i sig; till glättiga omslag med bikinidamer med revolvrar och maskingevärsskyttar med ögonlappar, till sjuttiotalets kannibal - och inavelsfilmer, liksom till B.Wahlströms Kalla Kårar. Till tiden innan män och pojkar retirerade från läsarkretsen in i Gamergrottorna, Porrströmmarna och Nördreservaten. Tiden då böcker som Manhattan, Mack Bolan och Morgan Kane fanns i vart och varannat hem.
Medan den typiska Harlekinboken lever vidare och tantsnusk fortsätter att göra braksuccé i femtioelva nya nyanser, så lyser den grabbiga motsvarigheten med sin frånvaro. Man förstod inte riktigt vad som hände nånstans sent nittiotal och tidigt tvåtusental. Från att finnas i varje kiosk och ligga slarvigt slängda i stora reakorgen på köpcentrumen, så bara försvann t.ex. Richters Förlag från saluhandelns utbud. Pocketar som enligt utsago sålde en tjugo-trettio tusen exemplar per månad, bara åren tidigare. Kanske gick bara botten ur marknaden, eller så förlagen ville byta riktning, eller så bestämde sig bara några affärskedjor att sluta saluföra kioskdeckarna. Gissningsvis var det internet och/eller spelkonsolerna som bidrog till att försvinnandet. Att den grabbiga skräplitteraturen knappast kommer att dyka upp på butikshyllorna igen i vår tids übermoralistiska samhällsklimat kan däremot ses som självskrivet.

 

 


The Woods are Dark är inte bara en nostalgitripp för oss som i de formbara åren valde boken efter omslaget. Richard Laymon har, trots en hel del brister, ett medryckande driv i berättandet som nog de flesta skulle avundas. Efter utläst kapitel så kliar det i fingertopparna att vända blad och påbörja nästa kapitel. Det är också absurt roligt mellan varven, som byfånekaraktären Rose Petal - en vidrig gammal dam med en speciell hobby; 'I know what Rose Petal wants,' said the cheerful man. 'She wants to pound your brains out with her hammer.
De frekvent återkommande referenserna till sex är också något som ofta gör att det är svårt att inte dra på smilbanden, om det sedan är ett medvetet drag av Laymon eller inte kan man ju spekulera kring. I utdraget ovan så är alltså några av de överlevande fast i en stuga där avhuggna huvuden på pålar omgärdar stugknutarna och där kannibalistiska Krulls står på lur i skogen alldeles i närheten, men trots denna något stressande situation så missar Robbin inte tillfället att spana in den nakna tjej som närmar sig dem - och tända till!
Det här är helt enkelt skräplitteratur när jag gillar den som mest: högt tempo, snusk och smuts, logiska falluckor och blodigt våld. Rekommenderas.

 

 

 

 

 

 

The Lost

Kategori: Böcker

 
 

Sommaren 1965 attackeras två unga kvinnor brutalt när de campar vid sjön intill en sömnig semesterstad. Gärningsmannen är Ray Pye, en lokal värsting som till vardags knegar som vaktmästare på sina föräldrars hotell. När han inte smyger runt på stadens skolgårdar och säljer knark vill säga.
Trots att lokalpoliserna Charlie och Ed är övertygade om att Ray är skyldig så går det inte att bevisa. När berättelsen tar sin egentliga början fyra år senare går Ray fortfarande lös och fortsätter obekymrat sin handel och sin vandel. Mellan sporadiska repetitioner med sitt rockband och de påtvingade vaktmästarsysslorna, så krökar och knarkar Ray ihop med de båda missanpassade tonåringarna Tim och Jennifer. Ray ligger regelbundet med Jennifer, åtminstone i brist på andra, men för det mesta hänger trion bara runt på stans fåtaliga nöjesställen.
När den uttråkade storstadstjejen Katherine flyttar till den lilla staden och börjar utmana Ray på en egen variant av sanning och konsekvens börjar saker och ting verkligen hända.

 


The Lost är mer av en snutroman än jag var sugen på när jag inhandlade den.
Först tänkte jag också påpeka hur knäppt klichéartade de båda snutarna Ed & Charlie är, inte bara till namnen, men sen funderade jag ytterligare litegrann på om kanske det rentav är att föredra – åtminstone i böcker av den här sorten, där snutarna ifråga är något av ett nödvändigt ont, som mest existerar för att väva ihop de egentliga huvudpersonernas öden. Samt driva handlingen i en viss riktning.
Måhända fördomsfullt, så uppfattar jag att den moderna thrillern/kriminalromanen antingen gör Gärningsmannen speciell; ”Den här killen mördar alla sina offer med tandpetare för att hans mormor fes han i munnen till frukost när han var liten! Han upplever att det är enda sättet att få bort den där smaken av kåldolme mellan tänderna…”
Eller så gör man istället Hjältefiguren till något alldeles speciellt; ”Kommissarie Rajton är som vilken snut som helst… förutom att han för upp självdöda sparvar i anus som självtillfredsställelse! Hur ska detta tas emot av den nye polismästaren - som är vegan??

Själv har jag sett de tidiga Wallander(med Lassgård) och till och med läst någon av böckerna, men fan det enda jag minns av dem är att han lyssnade på opera, medan jag i stort sett kan återberätta någon av Sherlock Holmes fall ur minnet trots att jag inte läst de böckerna sedan tonåren. För bortom fioler, piptobak och excentriska drag så genomsyras berättelserna om Doyles mästerdetektiv av en berättarglädje och fantasifullhet som fängslat generationer. I den moderna detektivromanen finns bara en trött kopia av en kopia, där man slänger någon lustig personlig egenhet som en färgkludd på den nästan utsuddade kopian, i hopp om att urskilja just den från de andra urlakade exemplaren. 



 

För att avrunda denna (löst underbyggda) utsvävning om krimgenren, konstaterar jag att snutparet i The Lost alltså är så klichéartade att jag upprepade gånger blandade ihop dem – trots att den ena är pensionerad och den andre har en katt.(hmm, eller om det nu var så att det var samma pensionssnut som hade katten lik förbannat?)
Men om man bortser från den sömniga deckarvinkeln så är det här riktigt bra. Tonåringarna, som är de egentliga huvudpersonerna, är en brokig skara kantstötta individer. Deras rotlösa tillvaro i det sena sextiotalets förändring till en tid av ungdomsrevolt är nostalgisk, vemodig och mörk på ett vis som för tankarna till briljanta Foxfire av Joyce Carol Oates. Speciellt Ray Pye är intressant som lika delar patetisk småstadscasanova och lynnig sociopat.
Jack Ketchum skildrar på sitt hårdkokta vis ett nittonhundrasextiotal som knappast var någon hippiehärlig kärlekstripp för alla inblandade. Det var också ihjälskjutna demonstranter, galopperande drogmissbruk, Vietnam, kravaller och upplopp, The Weathermen och mördarsekten kring Charles Manson.
Liksom när det gäller den bitterljuva barndomsskildringen i början av The Girl Next Door så tar Ketchum de kollektiva generationsminnena, dränkta som de är i popkulturens magiska skimmer, och vrider dem in och ut, bak och fram.

 

 


Mer Jack Ketchum:

Red 

The Girl Next Door
 
Peaceable Kingdom.

 

 

 

 

 

 

Råstyrka

Kategori: Musik

 
 
 
 
 
 

En av sakerna som förgyllde den hedniska soldyrkarhelgen som passerade,
var att thrashgiganterna i The Haunted bjöd på nytt material.
Brute Force finns även tillgänglig för nedladdning på bl.a itunes.
I Augusti släpps fullängdaren och omslaget är riktigt jäkla skönt.
Redan förhandsbokad.
 


 



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Samtida fall för Svensk förvaltning

Kategori: Allmänt

 
 

Varje form av samhälle har sina heliga kor, sina tabun, sina kollektiva lögner. ”I Sverige existerar knappt korruption” är en av våra kollektiva lögner.
Delvis bygger det på en gammal sanning från den tiden då rollen som tjänsteman var ett pliktyrke och ett hedersuppdrag. Då fanns det inom de offentliga förvaltningarna en lagstiftning som gjorde den enskilda tjänstemannen personligt ansvarig för sitt maktutövande, något som idag har ersatts av i stort sett en rättslig straffrihet.
Men delvis bygger bilden av Sverige som okorrumperad utopi på stabil svensk statistik där ytterst få svenska tjänstemän och politiker döms för korruption. I synnerhet i jämförelse med vissa andra europeiska länder.
Men den statistiska glädjekalkylen är i sig felvisande, då systemet har riggats så att ageranden som solklart borde kallas korruption inte gör det. Om få saker tolkas som korruption så visar siffrorna givetvis på en låg andel korruption i Sverige. Om andra länder kallar korruption för korruption, medan Sverige kallar samma korruption för ”olämpligt agerande” så är det klart att de länderna visar på fler fall av korruption än Sverige.

 

Till exempel, om Dokument Utifrån visat en syditaliensk regionchef som glatt berättar att när han miste jobbet som regionchef under en period så konstruerades en chefsposition som kreativ ledare för tekniska kontoret åt honom – med bibehållen regionchefslön.
När den syditalienske tjänstemannen nu blivit regionchef igen, så läggs posten som kreativ ledare för tekniska kontoret ner, för den var ju från början ett rent hittepåuppdrag från hans goda kamrater i förvaltningen.
Om Dokument Utifrån visat upp ett sådant flagrant exempel på vänskapskorruption och fabricerade höglöneyrken så hade säkert många svenskar flinat gott åt det stereotypt syditalienska systemet. Men just det exemplet är från min hemkommun i sydsverige, där en kommunal regionchef öppenhjärtligt berättade i lokalpressen om vad han hade pysslat med under de mellanår han inte varit regionchef. Bekännelsen ledde givetvis inte till minsta ramaskri eller rättslig utredning.
Allt var i sin ordning och helt i linje med det okorrumperade svenska systemet.

 

Markus och Malcolm är två kommunister som har en pod ihop. Jag rekommenderar verkligen en lyssning, inte bara för att de regelbundet gör narr av det postmodernistiska patrasket och svansen av hen-å-en-mumlande hanrejer, utan för att de sällsynt nog gör sina analyser utifrån logik och intellektuell hederlighet. De flesta avsnitt jag hört hittills är att rekommendera, senaste avsnittet Växelverkan och Degenerering var till exempel en höjdare, men eftersom det här inlägget skulle handla om korruption så bifogar jag avsnittet nedan där Markus och Malcolm går till botten med några riktigt intressanta korruptionsskandaler – som inte heller kallas korruption enligt svensk korruptionslag.
 
 
 
 
 
 

This is your brain on...

Kategori: Film

 
 
 
Fakta, forskning och håriga handflator 

Fyrtal

Kategori: Film

 
 
 

Regnet det bara öser ner och sommaren verkar ha tagit sig ledigt redan innan skolavslutningarna. Dags då för en handfull filmrullar som alla går att finna på Netflix mfl streamingtjänster.

 

 

Lights Out
När Rebecca flyttade hemifrån trodde hon att barndomens fruktan låg bakom henne. När hon växte upp var hon aldrig riktigt säker på vad som var verkligt eller inte när ljusen släcktes och mammas hemliga väninna kom på besök. Nu upplever lillebror Martin samma oförklarliga händelser som en gång hade testat psyket på henne och hotat hennes säkerhet.
Tyvärr. Välförtjänt hajpad kortfilm blev medioker långfilm. Efter en knapp vecka märker jag att det flesta intrycken redan hunnit blekna bort. Kvar blir såkallade ”jumpscare”-scener utan substans och en huvudrollsinnehavare som ser morfintankad ut. Vill man på riktigt se psykisk sjukdom skildrad i skräckfilmsform så rekommenderas The Babadook istället.

 


Would You Rather
Iris bror är döende och hon behöver få ihop en ansenlig summa pengar för att rädda honom. Hon blir inbjuden att delta i ett mystiskt spel som hålls av en miljardär. Hon tackar ja och dras in i en rundabordet-lek där deltagarna ställs in för olika val i form av ”skulle du hellre…”  
En smådassig lågbudgetkänsla räddas av en trevlig skådespelarensemble med favoriter som: Jeffrey Combs- från Re-Animator! John Heard – känd från otal filmer, själv förknippar jag honom mest med gästspel i The Sopranos. Lawrence Gilliard Jr – Mest känd som D'Angelo i The Wire. Sasha Grey- känd från en mängd inträngande dokumentärer kan man väl säga, plus Entourage säsong sju.
Spänningen stegras runt bordet i takt med spelomgångens alltmer sadistiska utmaningar. Trots en lite halvseg inledning så är det en film som håller en fastnaglad när den väl tar fart. Samtidigt är själva manuset bättre än slutprodukten; jag kan inte låta bli att tänka på hur svårsmält och svårslaget det hela hade blivit i händerna på en Pascal Laugier eller en David Cronenberg.

 


Before I Wake
8-årige Cody har förflyttats mellan olika fosterhem sedan hans mor dog. I berättelsens början kommer han till Jessie och Mark. Paret har tidigare förlorat ett barn och ser pojken som en sista chans att få till någon slags familjekonstellation. Cody är rädd för att somna och äter koffeintabletter i smyg, eftersom hans drömmar manifesterar sig i verkligheten. Jessie och Mark får först fantastiska upplevelser genom Codys drömmar. Deras vardagsrum fylls med vackra fjärilar och de får visioner av sin döde son Shawn. Men upplevelserna vänds sedan till mardrömmar och de börjar söka sanningen om Codys drömvärld och hans historia.
Slisksentimentalitet och förutsägbarhet till trots så är det här en helt okej förströelsefilm, faktiskt bättre än till exempel Lights Out.

 

 

The Gift
Simon och Robyn Callem har knappt hunnit flytta in i lyxvillan förrän de möter Simons tidigare klasskompis Gordon ”Gordo” Mosley i en butik. Han är visserligen aningen för påträngande, men när han kommer med en flaska vin som inflyttningspresent känner sig paret ändå manade att bjuda in honom. Flaskan vin eskalerar till fler gåvor, tjänster och oannonserade besök. Först skojar paret om det, men situationen får snabbt en obehaglig ton. Robyn anar att hennes man döljer något om sin relation till Gordo, samtidigt som hon känner sig alltmer otrygg där hemma.
Absolut den film som jag på förhand väntade mig allra minst av, och kanske därför överraskade den. Trots att jag ser på film alltmer sällan i jämförelse med förr, så har jag sett/genomlidit min beskärda del av filmer där en ny kompis/partner/vicevärd/granne visar sig vara en riktig ärkepsykopat- trots att han eller hon verkade så reko från början! Vem har inte skrattat åt referenser till kaninkokande stalkers? Vilken sjuttiotalist har inte haft minst en flickvän som velat se om Ensam ung kvinna söker lite väl många gånger?
Jason Bateman har genom sin karriär (Arrested Development och en massa komedier) varit duktig på att skapa en obekväm form av humor genom absurda, plågsamma och tafatta sociala situationer. Det är ett stilgrepp som på ett utmärkt sätt har lyfts över till thrillerformatet, vilket är en av anledningarna till att The Gift skiljer sig från andra filmer i genren. Se den, jag tror också du blir glatt överraskad.


 

 

 

 

 

 

 

 

6/6-17

Kategori: Bloggverk