stewe

Ja mina vänner...
Nedanför följer novellen Nemesis Divina, som fanns att läsa i Eskapix volym 7, och som tillkom sporadiskt hösten nollåtta. Den var från början inte tänkt att bli en novell, utan mer en text att spilla ilska och frustration över. Men så småningom blev det ändå ett sammanhang, en berättelse började skönjas, och till de ljuva tonerna av extremaggressiv huliganpunk och hamrande hårdrock färdigställdes den under ganska angenäma former. Ett tack än en gång till Markus mackan Andersson, som gav konstruktiv kritik.

Och med den här novellen gör jag ett uppehåll med det häringa bloggeriandet. En skål och en hälsning till alla som läst och lämnat kommentarer. Kanske ses vi efter årskiftet, eller kanske inte alls. Vi får se om det känns kul igen. Tills vidare ska jag sikta in mig på att skriva, smutta must och ta det allmänt piano.

-s.

 

 

 

 

 

I

Allas ögon vänder sig mot mig när jag kommer in i klassrummet.

De ser på mig med fruktan. De kan inte beröra mig, men de vet alltför väl att jag kan beröra dem. Jag kan göra det mesta, bara jag känner för det. Jag är vandrande granatsplitter. Jag är napalm på två ben.

Med rakblad bakom tinningarna möter jag deras stirrande. Deras pissiga rädsla som ozon i mina näsborrar. Alla viker undan. Ynkliga jävlar. Så rädda. Jag kan känna hur de väntat att jag skulle komma in genom dörren och explodera i deras patetiska liv igen. De är rädda för att ingen kan desarmera mig. Ingen vågar ens försöka längre.

”Ursäkta att jag är sen”, säger jag till fröken som står tyst vid sin kateder. Hon nickar, men tittar inte på mig. Hon är också rädd.

Jag går och sätter mig på min plats, sjunker långt ned och vilar den högra kängan tungt på Lasses stolsrygg framför mig. Han rör sig inte en millimeter. Den fege fan.

Efter en stund börjar fröken röra sig runt katedern och prata vidare. Hon tittar ut genom fönstret, hon möter enstaka blickar från den tysta församlingen. Hon ser åt alla håll, utom mot mitt.

En frikyrklig lärarinna, med en katakomb där äggstockarna borde suttit. En grå ingenting i en förskrämd värld av svettiga helgtrippar till Dramaten och personalrummets trygga skitsnack.

Hon är svår att läsa. Kanske för att hon är så tråkig. Trots det kan jag nästan känna, nästan veta helt säkert, att hon delar bussätena och bilresorna med de andra kulturkärringarna bara för att passa in. Alla dessa lärarinnor med sina flortunna scarfar löst fladdrande runt halsen, med ett fadderbarn i Etiopien och en flaska rött i köksskåpet. Som stöpta i samma unkna mall. Som uppklädda av samma färgblinda expedit.

Jag spottar på dem. Som jag spottar på alla andra, bara jag får chansen. Jag brukar tänka; kom igen. Ställ dig framför mig, ge mig en anledning att visa vad jag kan göra. Eller följ mig här längs nedför vägen, mot skogsdungen dit solen inte når. Där ingen ser oss. Där ingen hör oss, förrän du skriker och alla kommer springande. Men då är det för sent, åt helvete för sent.

Jag sneglar på Cecilia. Hon sitter på raden längre fram och ser inte att jag tittar. Hon är snygg och vet om det. Vi har gått i samma klass sedan lekis och hon har inte förändrats ett dugg. Jag har förändrats. Det är så tyst i klassen och det är för att jag är där. Men vad vet dom? Tillräckligt mycket för att vara rädda, för att känna sig obekväma. Men egentligen har de ingen susning. Jag har bara visat så pass mycket för dem som jag ville att de skulle veta. Bara alldeles tillräckligt för att lämna mig ifred.

Cecilia drar handen genom håret. Sträcker på sig och masserar skuldran, just där behåbandet syns genom tyget. Lilla, tanklösa Cecilia. Med egen häst och himmelsäng.

Din tid kommer snart.

 

 

II

Mensen är på väg.

Som en gallknut av rädsla i magen. Uppsvälld, pulserande dov finns den där som en påminnelse om att jag fortfarande, ännu så länge är människa. Åtminstone kroppsligen. Jag har inte ens spytt än, och ändå känns halsbrännan i hela munnen.

Jag går korridoren nedåt mot expeditionen. Ett gatlopp av parfym och nedklottrade väggar där skåp i repad plåt står uppradade. Jag vet vad som finns inuti dem. En del har sina hemligheter där som ingen annan ser.

Några flyttar sig ur vägen, men de flesta försöker att inte låtsas om att jag går där. Som allt bara var helt normalt, som vilken skoldag på vilken skola som helst. Det är ingen skillnad från förra året, mer än att nu slipper jag glåporden, gliringarna och de fnissiga viskningarna. Just nu minns jag inte vilket som var värst och skiter fullkomligt i det också. Allt är illamående. Allt är värk och svullnad.

Det står ett par grabbar och hänger halvvägs in genom luckan i expeditionen. Buren, som den kallas. Den ene ser mig över sin axel och de skingras snabbt.

”Hej”, säger jag till Skolvärdinnan som sitter vid sitt skrivbord och fyller i listor, ”finns det några tamponger? Eller bindor?” Hon reser sig omedelbart för att gå och kolla, fast inte av rädsla. Jag stödjer mig på armbågarna och lutar mig in i glasburen. Där står en bänk med gem, pennor, linjaler och annat som kan behövas. Ett skrivbord, med en telefon för sjukanmälningar och närvarolistor med namn, adresser och klasser prydligt på rad. Så meningslös liten glasbur. Jag borde slita den i stycken med mina läppar.

”Du ser ut att behöva en värktablett också?”, Säger Skolvärdinnan inifrån förrådet. Jag lutar mig lite längre in i glasburen. Plötsligt tycker jag synd om henne. Det känns verkligen som en slags bur, för en fågel eller en hamster. Bara ännu en ensam människas lilla skyddade värld, där hon gömmer sig från de drömmar hon en gång haft.

”Ja tack”, säger jag, ”fast egentligen mår jag mest illa.” Hon nickar förstående. Jag behöver inte hennes ömhjärtade blick. Jag behöver inte hennes känslomässiga allmosor.

Hon vet inte vad jag behöver. Men kommer att få veta, snart nog.

 

 

III

Mörkret faller.

Jag är ensam i mitt rum. Jag blundar och viskar en formel som gör att jag ser vad de gör. Mamma stickar medan pappa tittar på sporten. Han äter vaniljglass med chokladsås. Ibland, sent på kvällarna, hör jag hur de ligger med varandra. Som två murkna stammar i en höststorm skaver de av bark mot varandra, utan att egentligen känna någonting. Utan att egentligen vilja. De är bara tvingade till det under omständigheterna.

De ser mig inte.

Det har dom aldrig gjort. Jag tror pappa är glad att jag inte har någon att umgås med, att jag inte sover hos vänner eller hänger vid kiosken. Varför skulle jag? Smågodis, mopeder och folköl, tigga cigaretter och krama folk man egentligen inte tycker om. Innerst inne är jag också glad att jag inte passar in bland dem. Att jag ställt mig utanför, lika mycket som jag ställts utanför.

Mamma är inte rädd, bara bekymrad. Hon tror jag är en sån som ritar ledsna enhörningar ena dagen, och snittar upp handlederna i badkaret nästa. Sådana låga, självömkande människor ser livet som en annalkande stridsvagn. Som något de måste fly ifrån. De gör mig illamående. De saknar respekt för sig själva och jag för dem. De är som ett barn som skriker efter mamma i natten, istället för att möta mörkret.

Jag möter mörkret.

Vi fann varandra tidigt, mörkret och jag. Snart dyrkade jag mörkret och mörkret dyrkade mig. Jag brukar klä av mig och låta det svepa över mig. Ibland kryper jag ut på det lilla snedtaket utanför mitt fönster. Sitter där i ett mörker så förutan stjärnor, ensam med skuggorna och nattens alla ljud. Jag älskar att lyssna på nattljud.

Ibland bryter stjärnorna fram och gör mig och mörkret sällskap. Stjärnorna är inte som solen. Deras ljus är kallt och så långt ifrån. De vill inte komma nära oss och jag förstår dem. Det hade inte jag heller velat.

Om jag haft något val.

 

 

IV

”Hej du”, säger han och stannar till, ”det var ett tag sen.” Han ser generad men glad ut. Jag sitter på en av de fasta träbänkarna, där skolan byggts ihop med simhallen. Han bär en sportbag och jag antar han ska simma eller styrketräna.

”Hej själv”, säger jag. Möter hans blick ett ögonblick innan jag låtsas läsa vidare. Hans namn, jag har kunnat det. Nu är det borta. Vem bryr sig? Vem bryr sig egentligen om någonting.

”Det var ju trevligt sist men…”, säger han och tystnar igen. Byter ställning och tar sig på kuken, bara helt snabbt som för att kolla att den finns där innanför jeansen. Tror han inte jag ser sånt?

”Nej, det tycker jag inte”, svarar jag och lägger ifrån mig boken. ”Jag ska vara helt ärlig. För det första minns jag inte vad du heter. För det andra borde du inte försöka stöta på tjejer i min ålder. Ta din jävla väska och stick in, annars anmäler jag dig för våldtäktsförsök.” Han gör stora ögon och skyndar sig iväg. Jag följer honom med blicken. Han tar sig på kuken två gånger innan han försvinner in i simhallen. Kanske känns det tryggt.

Kvällen när jag träffade honom, var det fullmåne. Jag var ute och gick, lite lätt berusad. Det är svårt att sova i fullmåne. Jag dricker faktiskt ibland, speciellt när jag inte kan sova. Inte med andra. Ensam. Lite viner från källaren, jag behöver inte många glas.

Så stannade han och erbjöd skjuts. Jag var uttråkad och sade ja. Vi åkte runt lite överallt medan han pratade och pratade. Det gjorde mig ännu mer uttråkad. Han parkerade bilen vid en äng där kvällsdimman fortfarande låg kvar, men lät motorn vara igång. Taggtråden såg nästan levande ut i strålkastarskenet.

Jag ville inte kyssas. Han äcklade mig med sitt snack. Jag ville inte ha den där väloljade tungan i min mun. Jag lät honom ta mig lite på brösten innan jag tröttnade och viskade i hans öra.

”Thûrrliumm, Thûrrliumm, Thûrrliumsia.”

Han sov innan jag hunnit ut ur bilen. Jävla nolla, det tog en och en halv timme att hitta hem. Ibland undrar jag om det var vinet som gjorde att jag lät honom komma undan så lätt. Varför gjorde jag ingenting nu, när han stod precis framför mig med sitt fumliga jävla leende och sin sportbag? Jag vet inte. Tobias tog jag ju hand om.

Magen känns uppsvälld, som en gasfylld ballong mot urinblåsan och revbenen. Det ömmar rejält där inne, jag känner det genom värktabletterna.

Jag slår ihop boken och går mot lektionssalen. Skolväggarna tornar upp sig kring mig och kastar sina skuggor som fängelsemurar. Skolgården är helt täckt med asfalt, där finns bara enstaka oaser av träd med bänkar runtomkring.

Det syns fler sprickor i asfalten för varje dag. Det är rötterna som försöker bryta sig upp genom det fula och smutsiga, trötta på att kvävas och trampas på. Kanske vill de rasera allting, törstande efter hämnd. Efter blod. Kanske vill de bara att vi ska veta om att de faktiskt existerar. Det är galler kring trädens stammar.

Jag hoppas de en dag spränger sig fria.

 

 

V

De andra i klassen tittar ibland på den tomma bänkplatsen längst bak, där Tobias brukade sitta med sitt lilla grabbgäng. De ser på den öde stolen och bänken med saknad och rädsla. Jag brukar också titta på den, men utan att egentligen känna något. Jag minns inte ens längre vilken dag han försvann. Det måste ha varit i början av höstterminen. Det hade börjat långt tidigare, mitt sökande i mörkret och mörkrets sökande efter mig, men just den sommaren förändrades jag på allvar. Jag tog steget fullt ut.

Fast det visste ingen om. De trodde jag var samma tacksamma offer. De förstod inte att egentligen var jag aldrig hjälplös. Jag bara antog den rollen tills vidare eftersom det inte fanns något annat sätt att existera just då. Inget annat sätt jag kände till i alla fall.

Med Cecilia och de andra flickorna skrattande runt sig, började skrikandet redan första dagen. Tobias och gänget satt bredbent i sina skolstartsnya tröjor, mössor och kepsar. En hyenaflock av logotyper och varumärken.

”Öh du!” Skrek Tobias högt med vidöppen mun, så att snusen syntes under överläppen. ”Är du på väg på begravning?” Jag minns inte säkert, men jag tror att det var första gången jag stannade till och verkligen tittade på dem.

Jag var van vid att de skrek saker efter mig. Nu var det deras tur att känna sig ovana vid att jag inte slog ned blicken och tryckte böckerna mot bröstet. Jag tittade på Tobias tills han började bli obekväm. Han skruvade på sig, men de andra flinade fortfarande. Och viskade, även killarna. Vilka män.

”Vad fan glor du på? Var du inte på väg nånstans kanske”, sade Tobias till sist, ”tror du jag tänder på att äckliga depprockarfittor står och blänger på mig. Va?” Deras skratt ekade i centralhallen. Fler elever flockades, tittade fram uppifrån skåpen och sidokorridorerna. Lockade av offerblodet, av ett byte snart fällt.

Jag hade inget att svara Tobias och hans anhängare. Jag hade ingen lust att bjuda in till en scen, något för dem att skvallra om på tiolektionen, utan gick därifrån. Cecilia och flickornas gälla skratt hördes genom grabbgängets skrattsalvor och busvisslingar. Någon påpekade högljutt kajalen runt mina ögon.

Det kanske låter konstigt, men jag hade faktiskt låtit Tobias vara, trots hur han betedde sig i centralhallen den förmiddagen. Jag var nöjd med deras reaktion och mest med min egen. Jag hade stannat och inte flytt. Jag hade mött deras hat med lugn blick och trotsat kastsystemet för första gången. Jag var inte längre något bytesdjur och nu visste alla om det.

Det trodde jag åtminstone några timmar i naiv hoppfullhet. Jag hade nog inte insett hur mycket de behövde mig, hur mycket de behövde någon att peka finger åt och trampa ned i smutsen för att själva känna sig längre och större. Jag mitt dumma nöt, trodde det räckte med att möta deras hånfulla blickar i en nedklottrade centralhall där hatet satt djupt i bruna tegelväggar.

På näst sista lektionen, i kemisalen, med rader av provrör, vita rockar och bunsenbrännare smög Tobias med lätthet upp bakom mig och drog stolen åt sidan just när jag satte mig. Stöten kändes från svanskotan ända upp i ryggraden. Jag slog bakhuvudet i metallbenen till den höga bänken bakom, så hårt att tänderna skallrade, kändes lösa.

Hela klassen skrattade. Kemiläraren tittade på mig medan jag kom på fötter. Jag kände hur kajalen smetades ut över kinden. Jag grät inte, men ögonen tårades ändå.

”Hoppsan då”, sade kemiläraren och flinade han, ”det gäller att se sig för på de höga stolarna lilla damen!”

”Just det! Se upp lilla damen…”, ekade Tobias röst någonstans bakom mig. Ännu fler skratt som sakta tonade bort i fnissningar och de välbekanta viskningarna. Jag sade ingenting, utan satte mig på stolen och tittade granskande på kemiläraren.

Jag är säker på att han såg att Tobias drog undan stolen.

Jag är säker på att han bara låtsades att det var en olyckshändelse. Vuxna gör ofta sånt, speciellt lärare. De väljer den lättaste vägen, när det gäller sådana som mig. Ett offerlamm är deras samvete värt, jämfört med att utmana en skolklasshierarki. Trots det ständiga malandet om allas lika värde och ansvarskänsla, vågar de inte ta den striden.

De fega kräken.

 

 

VI

Den natten gick jag ut och mötte mörkret.

Runtomkring steg nattdimman upp mellan trädstammarna, svepte dem i bleka slöjor. Grensnår rispade mitt skinn. Djupt in i skogen gick jag, för att födas en andra gång. Mina bara fötter blev till domnade klumpar i nattgräsets väta.

Glömda väsen stod samlade kring blotstenen och viskade mitt namn i ring. De sjöng Galdrar som ingen levande någonsin hört förut. Sången ekade längs igenväxta stigar och vidare ut i en oändlighet bortom moder Jord.

De kallade mig utan ord och torra löv prasslade i deras munnar innan de skingrades till rök. Jag gick mitt öde till mötes på samma vis som när jag första gången föddes till denna smutsiga värld. Ensam. Jag bad aldrig om att bli till, men det gör väl ingen? Det är kanske därför vi gråter när vi föds.

Min återfödelse valde jag däremot själv och inte en tår fläckade mina kinder. Naken och blodig böjde jag knä och tryckte min panna mot blotstenens skrovliga yta. En obrukad helgedom, bortglömd för alla utom mig. För länge sedan, i en annan värld, offrades levande människor vid stenens fot. Då i en annan tid fylldes gläntan med dödsskrik. En helig plats, ett minnesmärke täckt av mossa och eoner av böner som tystnade en gång då världen ännu var ung.

För länge sedan vandrade Diser i cirklar kring trälar knäböjande inför knivseggen. Jag kan känna den svunna tidens dofter stiga ur marken med nattdimman. En skarp dunst av metall och fruktan. Hur många offerlamm fördes till stenen? Hur många tårar fläckade den skrovliga ytan? Hur många vener öppnades för gudar ingen längre minns? Hur många själar försvann ut i evigheten som irrbloss på nattfärd?

Den natten sjöng jag Disernas allra heligaste Galdrar. De bortdöda sångerna ingen hört på århundraden. Jag åkallade en makt som om den vore min och jag föll på knä i våldsamma kramper. Jag kontrollerade och underkastade mig på samma gång, förlorad i en vrålande malström där alfa kysste omega och stjärnor åt sig själva inifrån. Långt innan dimmans bleka slöjor skingrats för gryningssolens sken, stapplade jag hemåt. Så utmattad och skälvande svag, med en orkan fängslad i min bröstkorg.

Mest som en lek lät jag åska torna upp sig i fjärran.

 

 

VII

Vi äter geggig kötträtt med potatis och brunsås, lingon och pliktskyldig sallad.

De pratar om pappas jobb, de gör de nästan jämt. Jag sitter med utan att medverka, och de gör sitt bästa att inte låtsas om mig. Det är en sorg i mammas ögon, som speglar sig i hennes sinne när jag läser henne. Som hon förlorat någonting heligt för evigt. Som om jag har splitterkrossat något fundamentalt i hennes universum. Så fåfängt. Hon förlorade mig och allt det som var vårat för länge sedan, bara det att hon inte fattat någonting förrän nu. På samma sätt som djur vet när de ska dö, känner hon att jag förändrats. Därav känslan av förlust, när tvärtom jag vunnit något; en styrka hon aldrig ägt och aldrig kommer att uppleva i sin patetiska existens.

Om hon bara ens anat förgörelsestormarna som härjar mitt innersta väsen och kaosvirvlarna som kastar sig mot min bröstkorg. Om hon bara anat hur jag stillar dem med mina tankar, med viskningar lättare än en nattfjärils vingslag.

Jag ser på pappa. Han har varit rädd så länge, långt innan jag gick ut och mötte mörkret. Först för min mor och hennes nycker. Sedan för mina bröst och min menstruation, liksom att jag ställdes och ställde mig utanför det samhällsmaskineri han själv är en kugge i. Han skräms av min klädsel, den svarta mascaran och de trasade nätstrumporna. De senaste åren har bara varit mer av samma sak i en neråtgående spiral av fruktan för det faderskap som knyter hans menlösa varelse till min. Pappas blick, alldeles innan den viker undan i panik för min. Så lik Tobias när han dog. Så lik ett snarat djur.

Bär du för mig ett fadershjärta?

Tobias ja... Jag band honom till mig enkelt. Allt var enkelt efter den natten vid blotstenen, så grundläggande simpelt och självklart.

Abo Binda- så band jag hans händer och fötter den första dagen, genom att smyga till mig ett hårstrå från hans Niketröja. En blond och mjuk lock, som från en liten pojke. Ingen märkte något i centralhallen, fullt tumult som vanligt. Allra minst märkte Tobias själv, där han höll hov för de andra hyenorna i varumärkesflocken, från sin hedersplats i soffan vid biljardborden.

Märkligt nog kände jag ingenting. Som om det inte spelade någon roll vad jag gjorde mot Tobias, eller någon annan för den delen. Min puls ökade inte ens en gång. Jag kände varken skadeglädje eller triumf. Bara en tomhet ödsligare än döden.

När jag följde den halvdunkla korridoren nedåt, såg jag, som om det vore första gången, den själsnedbrytande institutionen grina åt mig. Jag såg den hånle som en tyrann ur svunna sagor, eller likt en fångvaktare som vrider om låskolven till cellen och njutningsfullt berövar mig min värdighet. Jag kände dess stank sippra fram ur de nedklottrade träytorna och stenväggarna som generation efter generation ärrat med sin vanmakt och sitt blinda hat.

Framåt eftermiddagen lekte jag med Abo Binda och band Tobias händer och fötter. Jag lät honom falla till de andras skratt. Jag lät honom trampa sig själv på fötterna. Hans ängsliga blickar av generad panikslagenhet, roade mig. Tobias var alltid lätt att läsa.

Jag styrde hans armar som en docka i en tråd, en modemedveten marionett så skamsen och nära gråten.

Men jag tröttnade snabbt. Vid dagens slut funderade jag på att låta honom vurpa med mopeden, mitt framför alla. Men jag lät bli. Det var inte av barmhärtighet utan av ointresse. Jag hade helt enkelt inte lust just då, och sanden i hans timglas tömdes snabbt nog ändå.

 

 

VIII

Det drar nattmoln över fullmånen och mörkret sväljer världen.

Jag sitter på skolans tak och ser hur skuggan sprider sig i en allt större rundel över taken runtomkring. Över gympahallen, över matsalen, tills den dränker skolgården, alla inhägnade trädstammar och kastade fimpar. Det är stjärnlöst inatt. Mina andetag sipprar bleka och ensamma ut över oändlighetens himmel. Inom några timmar kommer gryningen att spränga min mörkervärld och skingra kylan så min andedräkt inte längre syns. Istället för en gapande avgrund utan ljus kommer himlen att vara en isblå atmosfär som bränner min näthinna.

Med gryningen kommer mina älskade nattljud att dö bort, ersättas av flyktig fågelsång och ljuden av en småstads trygga uppvaknande. Cyklar som skramlar, bilar som mullrar igång med immiga rutor och frukoststund i putsade villakvarter.

Under sammanbiten tystnad korsar Skolpersonal skolgården och tassar genom de trötta korridorerna till personalrummet, där kan de gömma sig med varandra och bäva kollektivt inför ännu en dag bakom murarna.

Elever anländer. Skjutsade i bilar och i bussar, på cyklar, pakethållare och trimmade mopeder. I flockar söker de efter ensamma, tacksamma offer. Redan innan morgon hunnit bli förmiddag är de på jakt. Hungriga.

De äldre skrämmer de yngre, knuffar dem in häckar och ned i asfalt. Fjuniga pojkar smygröker, spottar och skrävlar om saker som aldrig kommer att ske. Knoppande flickor börjar dagen med att låsa in sig på toaletten och sminka sig långt från hemmets anklagande ögon. Rovdjur med änglahår, lika hungriga som alla andra. De sänker varandra med ord, leenden och skratt. De kan till och med sänka dig utan att yttra ett ord.

Jag sitter kvar och ser dem skingras över skolgården. Jag ser deras tomma poser och förstår inte hur jag en gång kunde vara en del av det hela. Fragment av deras samtal ekar upp till mig. Ännu mer tomhet. Eoner av ingenting.

Mitt ansikte fuktas av morgondaggen. Jag borde frysa, mina kläder ligger klibbiga mot huden och jag är barfota. Men jag fryser inte. Äntligen brinner jag, som jag alltid velat göra. Häruppe brinner jag, där ingen ser mig och ingen når mig. Nu är det min tur att se ned på dem.

Jag ser dem tränga sig fram till repade plåtskåp för att hämta böcker inför första lektionen. De rusar likt blinda får, så ivriga att ta sin plats i fållan. Så angelägna om att passa in och foga sig till sin roll i sammanhanget. Kanske är det soluppgången som gör mig sentimental. Jag tycker nästan synd om dem. De är ju så aningslösa om vad som håller på att ske. Hyenorna i logotyper och varumärken och rovdjuren med änglahår förs till slaktbänken utan att bräka ens en gång.

 

 

IX

Kabo Linda.

Så band jag hans tänder och hans tunga. Tobias stod på knä vid sin moped och lade inte märke till mig. När jag närmade mig såg jag att det var låset som krånglade. Med en inandning lät jag låskedjan ringla sig ormlikt i hans grepp. Ljudet av metall mot trottoar lät som spruckna kyrkklockors dön i morgonluften. Vi var ensamma vid cykelställen. Hans ögon mötte mina och jag njöt av rädslan i dem. Hur de liknade ett fångat djurs.

”Kedjan”, sade han med darrande röst, ”var det du som gjorde.. Kedjan..” Innan han hunnit resa sig böjde jag mig fram och lade mitt pekfinger mot hans läppar. Tystade honom. Band honom med Kabo Linda. När jag gick in mot skolgården stod han kvar. Munnen öppnade sig och skrek utan att ett ljud hördes.

Tobias gick inte till skolan den dagen. Han vände hemåt direkt, där han gömde sig ytterligare en dag innan jag lösgjorde tungan och gav honom språket åter. Flocken i centralhallen var vilsna och maktlösa utan honom. Hierarkin krackelerade inte omedelbart, men redan första dagen anades ett visst sönderfall i kastsystemet, som små sprickor genom asfalt. Det syntes fruktan och rädslan i allas ögon. Det var då jag insåg att ingen av dem ville bli fri egentligen. De var alla en del av systemet, även de som krälade alla längst ned i smutsen.

När Tobias kom tillbaka, återgick inte saker och ting till normalläge. Blek och tystlåten höll han sig undan. Hans tronplats i centralhallen stod tom fast han var på plats. Förvirring var snart total, inte bara bland eleverna. Skolpersonal, som aldrig tidigare visat sig i korridoren vandrade omkring och bevakade oss med rädda ögon. Förändringen skrämde även dem.

Tobias gick som en vålnad genom skoldagen. När han anade min närvaro, vände han sig om och gick åt andra hållet, eller vek av in i sidokorridoren. Han flydde, utan att riktigt förstå vad han flydde ifrån.

I blindo och förgäves.

 

 

X

Det är länge sedan klockan ringde in dem och nu är timmen slagen. Det är tid att säga farväl.

Äntligen.

Hormonstinna tonårskroppar nöter redan utnötta stolar. När jag blundar kan jag se klassen framför mig. Tjugoåtta värdelösa skapelser, stirrande med tomma ögon mot en ynklig ursäkt till människa, som skriver ord på en whiteboard. Han känner sig så viktig där han står. Han tror sig leda dem till kunskap, han tror de lyssnar på vad han säger. Men de tittar bara på honom för att han står längst fram. De lyssnar enbart för att ingen annan säger någonting. Det är enda anledningen.

Tjugoåtta värdelösa skapelser nedsjunkna i bänkar, klottrandes i böcker eller tittandes längtansfullt genom fönsterglasen. De anar att det finns en helt annan värld där utanför.

Två av pojkarna tittar på Cecilia med en annan sorts längtan och hon är i allra högsta grad medveten om det. Långsamt låter hon fingrarna glida in under linnet och låtsas rätta till behåbandet, fast det egentligen glider ännu lite längre ned. Lilla, tanklösa Cecilia, med egen häst och himmelsäng. Du förnekar dig aldrig, eller hur?

Mensvärken är borta, jag har inte känt den sedan igår morse. Jag tar ett djupt andetag. En annan sorts smärta arbetar sig fram i mitt inre. Nu. Det är på väg att hända, jag känner det som en orgasm genom underlivet, genom korsryggen, kittlande vågor längs fingerspetsarna.

Nu. Mina korslagda ben skälver våldsamt under kroppen, det känns nästan som om de ska knäckas i bitar. Likt rö för vinden.

Nej. Ingen vind. Storm. Orkanstyrka i bröstkorgen, och något växer bakom mina ögon, smälter dem till stearin över mina kinder.

Nu. Sliter min nacke i konvulsioner, bränner en krater i mitt bakhuvud. Elektricitet får mitt hår att resa sig och sedan fatta eld.

Nu. Min rygg kommer att knäckas. Jag känner det. Lätt som en kvist. Jag är för svag. Jag var aldrig redo.

Nu. Mitt kranium kommer att rämna mitt itu. Elden äter mitt kött. Äter mig ren. Jag känner det. En förvriden hög av brända benrester är allt som är kvar.

Nej. Krossad emalj i min mun. Jag viker inte, nej. Jag binder eldstormen till min själ. Min viskning dränker orkanens vrål.

Nej. Jag fångar malströmmen med en smekning och kysser kaos med mina läppar. Jag viker inte. Evigheten och avgrunden löper genom min kropp när jag reser mig upp.

Min stund är inne.

 

 

XI

Den kvällen porlade bäcken försiktigt förbi den gamla kvarnen. Själva syret smakade sensommar och syrsorna spelade i gulbränt gräs. Bara en av moder jords miljoner paradislundar, bara en av naturens oändliga mirakler. En gång var denna plats en orörd vildmark. Då var den porlande lilla bäcken en brusande fors som gav näring åt själva urskogen.

Sedan kom skövlarna med sina söner och våldförde sig på själva jorden. Sten lades till sten och murades samman av valkiga nävar. Allvarliga och bistra, i mössor och hängslen banade de väg med hackor och spadar. De sinade moderns källa och lät elden härja henne. Ur askan av skogarna växte bygderna fram.

Jag kan se dem framför mig. Rader av medelålders män med knäckta ryggar, dammlungor och giktvridna lemmar. Ändå var deras väsen så starka, så fulla av framtidstro och girighet. Tragiska själar fängslade i sin samtid. Förutbestämda att tröska samma fotspår som deras fäder gjort, utan egen hand i ödets giv.

När jag var liten var det här min familjs speciella lilla ställe. Så fånigt, som om den vore vår att äga eller ha rätt till. Jag vet inte riktigt hur det kom sig att det blev vårat ställe. Kanske för att vattnet är lågt där och strömmarna svaga. Jag minns de lata sommardagarna som aldrig verkade ta slut. Pappa brukade lösa korsord med ett grässtrå i munnen. Mamma brukade ha med en fikakorg, mackor med varm choklad på termos. Det var så gott när man badat sig blå om läpparna, som en smak av trygghet och okonstlad kärlek. Allt det där som var så viktigt då, när jag var en flicka.

Kanske var det därför jag tog Tobias just dit? Inte för att det spelar någon roll längre. Platsen är ett barns minnesbild, fyllt av ängslig längtan efter närhet och värme. Det barnet finns inte längre, hon dog för en evighet sedan. Idag när jag går ned till stället, ser jag någonting annat än jag gjorde då.

Jag ser ett kvarnhjul som gått i stå och en brusande fors som blivit till knappt en rännil. En plaskdamm för småbarn. Jag ser en ruin efter generationer skövlare i hängslen och mössor som slet ut sig för en framtid som aldrig blev deras. Kvarnen är inget annat än ett monument över alla svikna löften och värkande axlar.

Thabo Vinda, så band jag Tobias den eftermiddagen i skolan. Just när han började slappnade av och färgen på hans kinder så sakta återvände. Kanske inbillade han sig själv att händelsen vid cykelstället aldrig ägt rum. Att låskedjan aldrig ringlat sig ur hans grepp likt en orm. Människor gör ju ofta så, lurar sig själva.

Ett tjockt lager parfym sved i mina ögon när jag gick upp bakom honom. Mjukt som en mors smekning nuddade jag hans nacke. En spasm gick genom mig och armbågen darrade våldsamt när jag lät en del av mig själv bli kvar under hans hud. Tobias ryckte undan och masserade stället jag vidrört, som om han blivit getingstucken. Vrålet ur hans strupe var så fullt av vansinne, så olikt en människas, att jag faktiskt inte kunde låta bli att skratta högt. En del av mig var nu en del av honom själv. Jag kunde känna hur jag ringlade mig under hans hud. Jag åt mig genom vävnad och bet mig fast i ryggraden. Blev en del av hans nervsystem. Hans ögon, så lika ett snarat djurs. Gud som han grät. Faktiskt mer då, än när jag väl kallade honom till mig och ändade hans liv vid den gamla kvarnen.

Kanske hade han äntligen gråtit färdigt.

 

 

XII

Ångestropen har börjat.

Nu sker min vilja. Skolportarnas svalg sluter sig om dem där inuti. Institutionsväggarna öppnar sig för eoner av smärta och plåga. Golven spricker upp till en avgrund av botgörelsens brinnande inferno. Allt på min befallning. Det är tid för mig nu att gå till dem.

Tid att säga farväl.

Daggen sitter fortfarande djupt i min kläder när jag klättrar nedför brandstegen. Varför gör jag det? Så fånigt egentligen, att göra något så mänskligt. Jag är inte längre bunden av samma lagar som dem. Om jag klivit ut för takets kant hade jordskorpan aldrig slagit mig sönder och samman. Den hade fångat mig, lätt som en fågelfjäder.

När jag vandrar över skolgården lägger jag märke till hur asfalten är mer sprucken än någonsin. Rötterna har slutligen bräckt sig ut. Jag hör ett svagt, jämrande läte och tittar snabbt bort mot gymnastikhallen med en rysning. Därinne vävs enorma, gråvita puppor kring plågade själar.

De enorma portarna till skolan påminner mer om organiska varelser än de behändiga konstruktioner av plast, glas och metall som de förut var. En viskning och de öppnar sig för mig. En gång tillverkades dessa portar av människohand, i syfte att hålla oönskade utanför. Jag förvrängde dem till en sågtandad rad av slipade käftar, i syfte att hålla de jag önskar innanför.

Portarna sluts bakom mig och jag befinner mig i en nermörk korridor, där varken väg eller stig kan anas. Unket vatten droppar från taket och längs väggarna. Jag trevar mig inte fram, trots att jag ingenting ser. Jag famlar inte mig fram, tvärtom låter jag mörkret omfamna mig och leda mig vidare.

Jag ler åt nöden och grymheten som skär genom lokalerna och ekar i enstaka skrik från de plågade som ännu är vid liv. Muller på avstånd talar om storm, regn och hagel från en himmel som inte finns.

En dörr står öppen och jag tittar in i vad som bara timmar tidigare varit en vanlig lektionssal. Väggarna är dekorerade med otaliga offers innanmäten. I prydliga rader sitter de döda i sina bänkar med tomma ögon riktade mot mannen som är uppspikad framme vid katedern. Han andas ännu, och jag avslutar honom innan jag går vidare.

Fåren förs till slaktbänken. Alla straffas. Inte bara de som ljugit och bedragit, splittrat och smickrat, utan också de som likgiltigt sett på. De som inte brytt sig är lika skyldiga. Den nermörka korridoren öppnar sig mot ett halvdunkel, i en knutpunkt av korridorer.

Jag passerar matsalen. Därinne äts det, fast inte som vanligt. Enorma skuggdjur sliter och river i de omättliga och de giriga. Jag ser ett myller av fäktande armar som förgäves värjer sig mot gulvattniga käftar utan nåd. Skarpa tänder bräcker bröstkorgar till benflis. Jag ser hur Skuggdjuren sliter upp bukar under vilt grymtande och hur deras sträva tungor virvlar genom det mjuka och kladdiga inuti. Skriken ekar bakom min rygg när jag vandrar vidare.

Jag kan känna stanken skarpare nu, den ger mig nästan kväljningar. En stank av kokande blod och brunnet kött. Så når jag det som en gång var centralhallen, själva lidandets epicentrum.

Jag vet inte hur jag ska börja beskriva all den grymhet, all den nöd som sker inför mina ögon. För min vilja. Skräcken och våldets beska andedräkt slår emot mig med en masugns hetta. Jag hälsar Diserna som likt vålnader vandrar kring bland de levande. De lyder min minsta vink, och bugar med bleka ansikten utan munnar.

Dussintals och åter dussintals vrålande offer, hudflås i min åsyn. Böjda, sylvassa skäror karvar loss stora köttsjok från de skrikande. Mina svartklädda tjänarinnor bereder skinnen och smyckar väggarna med dem för min skull. Jag ser maskar som kryper genom ännu levande, innan de i mängd tvingas över avgrundens rand där ett flammande inferno slukar dem.

Inte konstigt att det stinker.

Genom den sönderfallna väggen ser jag personalrummet. Jordens alla krälande farsoter hemsöker dem därinne. De som tjänat sina pengar och bara gjort sin plikt, medan de spelat döva och blinda för allting annat, får sitt straff utmätt. Nu krälar hundratusentals kittlande små insektsfötter över deras skinn, över varje millimeter av deras nervsystem. Nu läggs hundratusentals insektsägg inuti deras kroppsöppningar och det kläcks tusentals nya varje sekund. Nu äts deras ögonhålor rena av flitiga små larver. Nu behöver de aldrig låtsas vara döva och blinda igen.

Jag ser skolvärdinnan som sitter bakom sin lucka i expeditionen. Buren, som den kallas. Hon låtsas att hon inte märker vad som händer där utanför. Så som hon alltid gjort. Stilla som en staty sitter hon vid sitt lilla skrivbord. Utan ansträngning imploderar jag glasburen. Hon ser så ömklig ut där hon ligger, lika krossad som sina drömmar och utan någonting att gömma sig bakom längre.

Jag lämnar centralhallen och det ändlösa lidandets maskineri bakom mig. Diserna lär aldrig sluta, skrikandet lär aldrig sluta. För hos Diserna är allting en cirkel. Hos dem upprepar sig allting i oändlighet.

Jag når korridoren där de som skadat mig samlats. Våldtagna, stympade och torterade hänger de längs väggarna, till behag för inga andras ögon än mina. En gång, i ett annat liv var de här sargade kropparna varelser som hade förmågan att göra mig illa. Tanken är svindlande, på gränsen till ofattbar. Redan då, i all min tunna mänsklighet, var jag så starkare än dem. Varför lät jag dem trampa min själ i dyn? Varför lät jag dem bygga upp sig själva genom att bryta ned mitt innersta väsen, själva livsglädjen som brann i mig?

Jag frågar den ödsliga tomheten, den som är som döden. Inga svar. Jag läser deras plågade sinne, jag öppnar upp deras hjärnbark och rotar djupt däri. Inga svar. Jag skådar in i mina egna skrymslen. Jag möter min förvrängda spegelbild i brunnsbottnen. Inga svar. På något sätt behagar även det mig. Allt är tomhet. Det finns inga svar, frågan är väl om det ens finns några frågor?

Cecilia lever ännu, på min befallning. Lilla, tanklösa Cecilia, med egen häst och himmelsäng. Som jag hatade Dig. Som du och de andra fick mig att hata Dig. Just i detta nu kan jag inte ens minnas varför. Vad var det som gjorde att du blev till en symbol för all min ångest? Du är ju ingenting annat än tomhet, du också. Det är vi alla. Jag kysser dig med mina tankar. Jag befriar dig från undergången, skärselden och det eviga lidandet. Jag låter dig somna in och sova utan drömmar. Fridfullt som ett barn.

Så säger vi farväl.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Fletcher måste ha tittat på gesten istället för vägen framför sig och glömt bort var han befann sig. Han ryckte bilen i sidled, drog för långt och bredsidade väggen med en skur av gnistor.

Den primermålade bilen ragglade fram och tillbaka, skrapade eld av betongen en andra gång och studsade iväg i Chris’ kölvatten med tjutande däck. Chris såg på i backspegeln medan juristen bromsade in sitt fordon tvärs över två filer.

Han log och saktade ner till femtio, för att se om Fletcher ville återuppta utmaningen. Den andra bilen visade inga tecken på att starta om. Den stod fortfarande still när han körde på uppfarten på andra sidan tunneln och förlorade bilen ur sikte.
– Smart kille, muttrade han för sig själv.
Han dök upp ur tunneln och in i solljus. Vägen klättrade upp mot en lång, upphöjd kurva som svepte in över de avspärrade zonerna och sedan svängde av mot tornklungan vid stadens hjärta. Solljuset föll ner i sparsmakade strålar. Tornen lyste.
Chris accelererade in i kurvan.”

 

Fram till för någon månad sedan åkte jag buss sammanlagt en femtio, sextio minuter per dag, beroende på om bussfan var försenad eller inte. Då behöver man något att läsa, och Richard Morgans Marknadskrafter visade sig vara ett fenomenalt bra val. Man var inne i handlingen direkt, bara man slog upp sidan. Morgan skriver spänningsromaner utöver det vanliga.
Handlingen i Marknadskrafter utspelar sig i en oroväckande välbekant framtid, där storföretagen öppet styr samhället. De som ger sig in i leken är slipade, härdad kvinnor och män; de kallas företagssamurajer, börsvikingar och dylikt. Skillnaden från dagens marknad är att de här emellanåt möter varandra på liv och död. Finansvalparna går beväpnade och gör upp i blodiga race på motorvägen. De tjänar sina pengar på konflikthärdar och i samarbete med militärjuntor i sydamerika. Vilket gör att floskler som "Konfliktinvestering" och "kontojustering" får en djupare betydelse.

”Konfliktinvestering handlar om att om att få global idioti att fungera till västerländska investerares förmån. Det är hela poängen.

Tror du verkligen att vi har råd att låta U-länderna utvecklas? Tror du vi hade överlevt upphöjelsen av Kina till en modern, välartikulerad stormakt, för tjugo år sedan? Tror du att vi skulle kunna förvalta Afrika om det var fullt av länder som leddes av intelligenta, Okorrumperade demokrater? Eller ett latinamerika som leddes av män som Barranco?

Fundera på det ögonblick.Hela befolkningar som får utbildning och är friska och säkra och har drömmar och mål. Kvinnors rättigheter, för fan.

Vi har inte råd att låta något sådant hända, Chris. Vem ska suga upp vårt subventionerade matöverskott åt oss? Vem ska sy upp våra skjortor och skor? Vem ska tillhandahålla billig arbetskraft och billiga material? Vem ska lagra vårt kärnkraftsavfall och balansera vårt koldioxidöverskott?

Vem ska köpa våra vapen?”

 

 

Övriga befolkningen är samma grå massa i radhuslängor som idag, alternativt den växande slummen i zonerna som styrs av kriminella nätverk, etniskt grupperade gäng och där den sociala misären är total. Om det låter inte så lite klyschigt får jag väl ändå hävda att Morgan gör nåt alldeles eget av sci-fi-genren, det är hårdkoktare än Harlan Ellis grymmaste stunder och det är välskrivet och påläst. FN får sig en känga, hippieliknande socialister och akademikerbarn får sig en slev, men allra mest hängs finanssektorn och yuppiementaliteten ut. Patoset påminner både om Delano och Chomsky, medans drivet och råheten för tankarna till klassiska kioskdeckare.
Det finns en del att kritisera också, men det lämnar jag faktiskt därhän den här gången.
Marknadskrafter är riktigt grym.

 

Relaterade länkar:

Marknadskrafters Hemsida

 

 

 

du dömer mig

med blicken

bakom skrivbordet så trygg

men ju högre

dina hästar

desto längre fallet ner

 

du tror dig veta

hur jag funkar

att du känner till min sort

men du skulle

bara veta

jag är mer än ögat ser

 

som en strykhund

rädd för kopplet

hunsad

skymfad kröp jag där

och alla åren

i ett vakuum

har skapt mig som jag är

 

jag lärde mig

att ensam gå

och att bitas innan bett

en sökare och vandrare

som nöter vägen skevt och snett

 

jag var fri

men ändå fängslad

satt inlåst med mig själv

kokongen

vävd av taggtråd

runt allt oskyldigt och sprött

 

den bitterljuva smaken

kvar från länge sen

då rotlöshet och rastlöshet

gick som kallbrand

i mitt kött

 

du tror att du är vänlig

när du sträcker fram

en hand

men du är slam

i mina ögon

och jag spottar på ditt namn

 

 

 

 

 

Hammarbataljonen Firade 20 bast i år och firade bland annat

genom ett purfärskt kontrakt med Nuclear Blast.

Ryktesvis är de i studion nu och spelar in nästa album,

dricker mjöd och slipar yxorna...

 

 

Göteborgs stolthet; Perkele!!

 

 

Angry Anderson och hans mannar från senaste skivan ´07.

Som alltid arbetarklassens mest hårdföra gossar,

och bara en tomburk från rännstenen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så mina vänner...

När muren slutligen föll, och när kommunismens totalitära strupgrepp släppte taget från östblockets hals, stod Amerika och deras västliga axelmakter plötsligt utan den stora Fienden. Ett visst försök att hålla kvar ryssen som ärkeskurk gjordes, främsta kandidat var den ryske ultranationalisten (nyspråk någon?) Vladimir Zjirinovskij som i slutändan inte åstadkom mycket mer än att framfusigt försöka få en svensk tevereporter i säng. Den ryska organiserade brottsligheten var ironiskt nog huvudkandidat två, då den hastiga övergången från kommunism till kallhamrad kapitalism var just vad som skapade maffiaväldet.

Ännu hade inte den muslimska araben uppfunnits som den Nya Fienden i rödingarnas ställe, (även om de första svartmuskiga terroristskurkarna för all del dök upp i populärkultur och media) och för första gången på årtionden vändes istället den ständigt konfliktsökande amerikanska blicken inåt - nagelfarande och misstänksam.

 

 

 

Det lyftes fram gamla journalfilmer, där bland annat LSD testas på intet ont anande soldater. Allmänheten fick kännedom om atomtester på lokalbefolkningar och användningen av agent orange i Vietnamnkriget, växtgifterna i vattentäkter mfl skandalliknande övergrepp. Den gravt rasistiska och krigshetsande propagandan från både nyhetssändningar och tecknad film under första och andra världskriget drogs fram i ljuset.

Incidenter som  Waco och Ruby Ridge framställde myndigheterna i ytterligare dålig dager, och Frågetecken kring Oklahomabomben hjälpte till att vidga klyftan mellan gemene man och styre. Plötsligt fanns fienden mitt ibland oss och inte som ett externt, opåtagligt hot. En person som Theodore Kaczynski ansågs av många som ett hot mot den inre säkerheten, medan andra ansåg att det var myndigheterna själva var en fara för sin egen befolkning. I radikalare dissidentkretsar sågs Kaczynski inte sällan som en hjältefigur.

 

 

 

 

I denna paranoians guldålder, damp Arkiv X (eng. X-files) ned som en hemmagjord bomb och bevisade än en gång skräckens/fantastikens osvikliga förmåga att fånga samtidens underliggande strömningar.

Det blev på många sätt OK, ja nästan modernt, att sturskt ifrågasätta maktstrukturerna, inte bara kring flygande tefat, utan företagsvälde, bilderbergggruppen och den enorma krigsmaskinen som matar världen med blod och lidande. Frågan är om fenomen som Sanningsrörelsen (runt 9-11) och vaken.se varit lika stora utan x-filerna?

När Arkiv X började gå på tv4 var jag något för överårig för att Oförbehållslöst låta mig svepas med och hänryckas till fanatiska proportioner, som många yngre omkring mig gjorde. Jag hade på allvar fastnat för mörkare grejer som Hellblazer, Taxi Driver och Twin Peaks åren tidigare. Folköl, punkrock, Morbid Angel och ultravåld a´ la clockwork stod numera högre på agendan än DC & marvels trikåhjältar och teveprogram om roswellteorier. Men samtidigt följde jag serien slaviskt, och gillade den skarpt. Åtminstone de första åren, upp mot säsong 4 och 5 blev tittandet alltmer sporadiskt för att sedan upphöra helt.

Men just de där första säsongerna var helt enkelt det bästa i teveväg man kunde finna under nittiotalets början, utan någon större konkurrens förvisso. Men det har de senaste månaderna varit en fröjd att se om de två första säsongerna – för första gången sedan det begav sig. Och inte bara av nostalgiska skäl. Kvalité håller helt enkelt.

 

 

 

Men första säsongen av Arkiv X är på många sätt trevande, flera av avsnitten känns onödigt tillrättalagda och upplägget är något stelbent, som det gärna blir i den här formen av underhållningsserie.

I teveserier som Deadwood eller Sopranos både lever och dör karaktärer, de utvecklas och invecklas, persongalleriet är brett och intrikat uppbyggt. En stor konstnärlig frihet har givits upphovsmännen/kvinnorna. Ett sådant koncept kräver en aktiv åskådare, att se ströavsnitt duger inte, utan man måste följa hela serien från början till slut för att uppfatta alla nyanser.

Arkiv X är fyrtiominuters avsnitt som gjordes för att fånga upp så många tittare som möjligt, helst actionsugna köpstarka tittare. (med detta sagt att upphovsmännen verkligen lyckades göra sitt bästa ändå)

Konceptet bygger på förhållandet Fox Mulder – Dana Scully, två motsatser som ändå dras till varandra. Agent Mulder är en smått paranoid besatt snubbe, som till varje pris vill tro och som inget hellre vill än att veta sanningen, den sanningen som myndigheterna döljer för allmänheten. Agent Dana Scully är motpolen, den rationella skeptikern, som försöker finna en vetenskaplig grund i x-akter som handlar om allt från varulvar till mordiska datasystem.

Medan Mulder i David Duchovnys gestaltning mest liknar en förvuxen skolpojke med entonig röst, är Dana Scully desto intressantare. Dels ur ett rent estetiskt perspektiv, då hon har den där korrekta-men-stygg-bibliotekarie-looken, men allra främst för skådespelerskan Gillian Anderssons utstrålning och närvaro i rollen.

Därför är det tröttsamt att se hur hon förringas till en ufo-jagande variant av dr Watson, som förutom att agera motsats till Mulders passionerade sökande, mest står bredvid och imponeras av dennes kunskaper och infall.

Sen irriterar det att så mycket av fenomenen och företeelserna måste analyseras och dissekeras, få saker lämnas till tittarens fantasi om man jämför med exempelvis ovan nämnda Twin Peaks. En annan black om foten är såklart Scullys roll som den evige skeptikern, det håller liksom inte att ena avsnittet tampas med maskar som styr folks hjärnor (i det The Thing-inspirerade avsnittet Ice) och i nästa episod vara fullständigt paff att det existerar övernaturliga eller märkliga saker.

 

 

 

 

Mitt gnäll till trots innehåller säsong 1 en hel drös sevärda avsnitt, och några riktigt jättebra. Jag vill speciellt nämna episoderna Squeeze och Tooms, om en riktig obehaglig figur som har en benägenhet att krypa runt i ventilerna och käka upp levern på folk. Och så Genderbender, ett avsnitt som bland annat utspelar sig i ett par mystiska grottor, som i sin formgivning för tankarna till HR Gigers mer vaginalfixerade konstverk. För att inte tala om de genmanipulerade och genomelaka töserna i episoden Eve. Sen är bifigurer som cancermannen och the lone gunmen helt oslagbara för helhetsintrycket.

 

Arkiv X äsong 2 är mestadels usel de första episoderna; Scully är kidnappad och en solokvist Mulder håller inte till en teveserie. Kronan på verket är ett osannolikt uselt avsnitt där Mulder nöter sänghalmen med en vampirella i ett brandskadat Los Angeles.

När väl Scully gör entré ånyo, lyfter dock serien skyhögt. Avsnitten som radas upp därefter går från dugligt sevärda till superba; en snubbe som samlar på dödas naglar, ett högstadium styrt av satanister, Vodoo och zombies på en militärbas, en stad byggd på freakshoweri och så kackerlacksägg som läggs under huden i den magstarka episoden F. Emasculata.

En klädsam humor får en större framtoning, det känns som att tyglarna är lösare –allt behöver inte förklaras- och Scully ges större utrymme för att utvecklas till en karaktär bortom den begränsade skeptikerrollen. I kväll kickar jag igång säsong 3.

 

 

 

 

 

Jag är inte säker på om det var måndagen, eller tisdagen därefter som jag fastnade i maskinen. Nödstoppen fungerade som den skulle och jag gjorde egentligen aldrig illa mig, det var inte värre än en söndersliten tröja och en mindre sträckning i axeln. Jag har faktiskt ingen riktig minnesbild av händelsen, kanske sov jag stående, kanske slocknade allting tillfälligt för mina ögon just när jag skulle föra in paketet. Jag är själv inte säker.

På lunchen åt jag ingenting, men drack däremot en halv kanna kaffe. När man har varit sömnlös tillräckligt länge brukar inte koffeinet göra varken till eller från, men jag hoppades att det skulle ge mig en viss skärpa. Eller ruska om skallen åtminstone. Jag minns att jag tittade på mina händer och hur jag försökte föreställa mig dem krossade till oigenkännlighet.

Men jag gick inte tillbaka till maskinen efter lunch, förmannen kallade mig istället till hans kontor och fackombudet var redan där. Någon högre upp hade visst snackat med någon som kände någon på däckfirman där jag varit förut. En hinna kallsvett lade sig som ett frosttäcke över min nacke och rygg. Jag sjönk allt längre ned i stolen och kände tårarna, den förbannade vanmakten och skammen bubbla upp i halsen.

”Så här är det”, sade fackombudsmannen, ”någon här har visst snokat upp att du var i trubbel för några år sen, och på grund av det vill arbetsgivaren att du tar ett urinprov. Helst med omedelbar verkan. Men som du säkert vet, har du all rätt att neka.” Förmannen drog på munnen, och jag såg vad han ville säga, men jag gav honom aldrig chansen. ”Det är lugnt”, svarade jag, ”vi kan åka ned direkt.”

Det var mer förnedrande än jag mindes. Vi stod rygg mot rygg, men jag visste att de där speglarna såg allt, min uppknäppta gylf och mina skakande händer. Det kändes som jag stod i all evighet och väntade, innan pisset väl kom. Den tunna plastmuggen var varm och fruktansvärt vidrig i min hand. Om jag ändå haft styrkan att kasta den i deras jävla ansikten.

Ibland får jag den där känslan av att jag sitter på ett avskrädesberg av plast och papper; travar av tidningar och böcker, skivor och filmer. Deras glättiga ytor stirrar själlösa, blanka tillbaka på mig.
Jag köper dem, jag lånar dem, bränner och bär hem dem för att slå ihjäl några timmar. Jag lagrar dom på hyllor till tröst och eskapism. I bra stunder inbillar jag mig att de fyller tomrum som annars ekat ängsligt, ibland ser jag det som en mani, en exorcism, en undanflykt istället för en vardag i verkligheten. Ett svepskäl att ägna sig åt istället för att leva och umgås med andra.
Ibland vill jag sätta eld till hela klabbet och gå därifrån. När jag sätter skiva efter skiva i spelaren, bara för att lägga dem tillbaka i sitt fodral och undra vad fan jag sökte. Ibland är det samma med böckerna jag slår mig ned med, eller filmerna jag sätter igång bara för att stänga av dem. Ibland bara stirrar jag på skärmen och försöker komma ihåg varför jag överhuvudtaget gav mig på att skriva.
Och ibland är det som tur är alldeles alldeles tvärtom, då slår jag mig ned med en excellent skiva i hörlurarna och låter mig svepas bort av sidorna framför mig, eller låter fingrarna bearbeta tangenterna och se ord läggas till ord och bli till berättelsen. Jag ger mig hän totalt, och då är det tamigfan snarlikt kärlek.

 

 

Neurosis är ensammusik. Musik att sjunka ned i och försvinna i oväsen och bitterljuv vemodighet. Från början lät det som slammer, brus och ett jävla ylande. Men efter någon lyssning är man uppslukad av skiten. När humöret är rätt, är Neurosis nästan världens bästa band.

Ett av få band som gör helgjutna album (eller har gjort sen Through Silver In Blood) där det känns litegrann som att läsa en bok, där varje låttitel är ett eget kapitel.

 

 

 

 

 

 

 

 

Smaka på det här, alla jävla muntergökar...

 

 

 

 

 

 

 

 

En sak som är bra med att vara dunderförkyld och vaka kring barnsängarna nätterna igenom, är att man lätt unnar sig saker. Som att stänga av allt och läsa senaste Eskapix, BPRD- The black Godess och Abe Sapien- the drowning. Alternativ kultur när den är som bäst, ungefär femtio eoner ifrån dansbandskamper och popidoler.

Eller som igår, att se Poltergeist 2 som var vääldigt längesen sist. En film där de kristna utmålas som fördomsfulla och rentav onda, och den rekorderliga kärnfamiljen andligen får söka sig till hednisk folktro för att driva ut fanstyget. Ett kärt återseende.

Ikväll siktar jag in mig på The Countess - en film om grevinnan Elizabeth Bathory. Kan bli intressant.

 

 

 

 

 

 

 

Alla trakters grönska vissnar

Och blir grå

Pesten rotar sig djupt

Inuti ved och bark

och all jordens härlighet så förgås

 

Aska och insekter

Färgar horisonten svart

Virvelvindar bär törne

stank och rosblad

Som en piska sliter loss

Sjok av hud

 

Helgrind står vidöppen

och ur portal

Illdåd strömma

Moras och fält blir till sot

Din barndoms ängar

blir till ödemark

 

En benbräckt härskarinna

Uppsutten på en

trebent häst

Av frost och purpur hennes hud

Nedvänt är hennes öga

 

Hon samlar de dödas naglar

Ur massgravars djup

Till andra sidan fallfördärv

Ska skeppsfärden gå

 

Där Gånglättja och Gånglater

Med köldvridna fingrar

Dukar svält och hunger

Vid fullsatt bord

 

Där Gånglättja och Gånglater

Med köldvridna fingrar

Bäddar glänsande ofärd

Över dödsbädd

 

 

 

 

UR INNEHÅLLET:

Cadial: Håll grytan kokande – serien om rockgruppens vidare bravader i helvetet fortsätter

• Martin Glännhag: Clark Ashton Smith - essä om författaren Smith

• Emma Lindgren: Allt är Eld – vampyrrysare av svensk debutant

• CJ Håkansson: Slaves to darkness – Rock´n`roll och splatter signerad den kultomsusade skräckförfattaren

• KG Johansson: Skymningstaden – svensk skräck med erotiska inslag

• Helloween - en skräckfabel om Pumpaflickan och Goblin och deras odyssé genom landet Helloween, en resa fylld av självmordsmaskiner, rullskridskoälvor, läderänglar och rockgudar.

Dessutom skräckpoesi av Stewe Sundin och Kjell Larsson plus mycket, mycket mer...

 

84 SIDOR

170 x 250 mm

ILLUSTRERAD I FÄRG + SVARTVITT

HÅRDBAND

 

175 SEK

Beställ Ditt Bloddrypande Exemplar Via

Eskapix Nya Hemsida

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den mediokra svenska kvasi-varianten på supernanny; Ett Fall för Louise, har väckt ont blod. Första kritiska inslaget snubblade jag över redan innan första avsnittet sänts och senast var det nog teveprogrammet Debatt där indignationen stod högt i studiotak.

Argumenten är att programmet ifråga kränker barnens integritet, deras naiva föräldrar låter dem ställa upp i ett program och prata familjeproblem, något de kanske får ångra senare. Kanske kommer de att råka illa ut på olika sätt av sin medverkan.

En snabb koll på google visar att kritiken är liknande eller densamma inom flera bloggar, främst från väletablerade mediepersonligheter.

 

Och där hittar man kanske själva roten till att de här personerna bli så jävla upprörda; för en gångs skull är det småborgerliga familjer som deras egna, ungar som kunde vara deras egna, som sätts under luppen och ges psykologråd. Som att något fel skulle kunna finnas även hos dem och inte bara hos skitiga obildade knegare.

För inte fan har jag hört dem knysta tidigare, trots att teve så länge jag kan minnas har gjort inslag, dokumentärer och reportage kring barn som på ena eller andra sättet mår dåligt. Istället har det emellanåt renderat prisregn över välgjorda dokumentärer. En viss sorts exponering av utsatta individer är värt att belöna, en annan sorts är förkastlig.

 

För jag har aldrig hört dem knysta om flyktingbarn som får en kamera i nyllet och ska berätta varför de inte ska utvisas, medan reportern mjölkar efter tårar. Eller barn i fosterfamiljer, ungar i utdöende bruksorter som vill ha sitt fritids kvar, eller allra helst barn till missbrukare som sitter snoriga vid köksbordet medan mamma röker under fläkten.

För jag misstänker att det är så de upplever det, ett obehag över att deras egen samhällsgrupp vädrar smutstvätten på bästa sändningstid. Att de borde vara de andra; invandrarna, knarkarna, alkisarna och de fattigas och arbetslösa avkomma som man ska ömka och oja sig över. Det är dom som vi ska se gråta, det är dom som ska vara offer och fläkas ut i media. Det är sådana man ska tycka synd om.

 

Åtminstone så länge de är tillräckligt små, den dagen alla tårarna har torkat och kvar finns bara en kärna av betong och hat, då görs en helt annan sorts reportage: den till farlig, pumpande musik, där man filmar gatlyktor genom en regnig bilruta och unga män i kepsar i gathörn. Men det är en annan historia.

 

Den här lilla stormen av moralpanik i vattenglaset är ganska underhållande tycker jag, och då har jag inte sett ett enda avsnitt av serien ifråga. Det är den hycklande rättfärdigheten som roar; Ett Fall för Louise riskerar att bli årets mest utskällda program, medan förra årets mest hyllade program blev Klass 9a. Jag hörde inte samma debatt kring att exponera barn, att göra dem kända eller ökända. Ingen beklagade sig över greppet att locka tittarsiffror utifrån att lufta deras problem med skolgången. För Klass 9a var ju enligt mallen, det handlade om en multietnisk problemklass från förorten som riskerade att inte klara sina avgångsbetyg, medan Ett Fall för Louise handlar om ledsna medelklassungar. Kanske lite för nära den här gången?

Lite för mycket ombytta roller?

 

 

 

Relaterade Länkar:

 

Janouch

 

Ahlström

 

 

 

 

 

 

 

 

Andersson o Sundinare...

 

Markus Mackan Andersson har inte bara varit lilla mig behjälplig kring korrläsande/feedback på 3 publicerade eskapixnoveller utan också författare till mysrysarsamlingen Ur Mörkret.

Den här gången har Andersson valt att frångå modellen bokförlag och bjuder läsarskaran på nya novellsamlingen Grrratisss!!!!

Missas på egen risk.