stewe

Läsenkät - halvårsrapport

Kategori: Böcker

 
 
 

Bästa boken hittills i år?
Det har hunnit bli en hel del bra såhär första halvåret, däribland hallucinogena De drömmande städerna  och dystopiska The Death of Grass. Från fackhyllan har såväl Landsplågan Islam av Hege Storhaug som Döden är en man av Per Lindeberg betats av.
Just nu läser jag Hastur Förlags återutgåva av Chtulhu vaknar och andra ohyggligheter av H.P. Lovecraft, en samling verkligen värd att rekommendera även om man råkar vara bekant med flertalet noveller sedan tidigare.

 

 


Sämsta boken hittills i år?
Sixty-Five Stirrup Iron Road. Ett skräckprojekt gemensamt skriven av Brian Keene, Jack Ketchum, Edward Lee, J.F. Gonzalez, Bryan Smith, Wrath James White, Nate Southard, Ryan Harding och Shane McKenzie.
Det vill säga några av Nordamerikas mest prominenta kultförfattare, beryktade för att frossa i blod, tortyr och inte minst effektsökande äckel. Det är inte en helt rättvis beskrivning, åtminstone inte när det gäller Jack Ketchum, som är den ende av författarna jag läst sen tidigare. 
Nåväl, Sixty-Five Stirrup Iron Road brassar i alla fall på med griserier så det skvätter och stånkar. Ibland hysteriskt roligt, ibland bara fånigt. Få som törstar efter en laddning blod och kroppsvätskor lär bli besvikna. Åtminstone inte inledningsvis.
Själv var jag överförtjust, trots de ibland tröttsamt överdrivna våldsorgierna och sexskildringarna. För skrapade man lite på spyorna och skiten finns en verkligt medryckande och bitvis riktigt obehaglig berättelse, med datorer som startar av sig själv och perversa förbannelser.
Utan att spoliera alltihop för den som ändå vill ge boken en chans, så sabbar författarkollektivet hela berättelsen i tredje akten. Grundligt!
Om jag förstår det hela rätt så var boken ett projekt för att samla in pengar till en svårt sjuk kollega, vilket gör det hela behjärtansvärt, men det hjälper ju knappast när slutresultatet blir katastrofalt uselt.

 

 

Bok i Bokhyllan som du ser fram emot att läsa?
Flera. Juliette av Markis de Sade. Hårdaste mannen i Showbiz av Ron Jeremy. Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Vikingar i Krig av Kim Hjardar och Vegard Vike.

 

 

 

 

 

Korthugget

Kategori: Böcker

 
 
 

Providence Act 1
Alan Moore och Jacen Burrows tar sig an HPL ännu en gång. Eftersom jag tyckte att deras förra Lovecraftsamarbete, Neonomicon, var en av de mest lyckade tolkningarna av Lovecrafts mytologiska idévärld, var mina förhoppningar inför Providence hyfsat stora.  Jag är väl inte besviken så här i efterhand, men kanske småsnopen.
Providence är inte alls lika direkt i sitt berättande som Neonomicon utan mer långsamt litterär och bygger på stämningsfulla och mystiska antydningar. Det gör att ”Providence Act 1” känns som en enda lång upptakt till vad som kan komma bli. Som jag skrev i recensionen av Neonomicon så har Alan Moore förstått att en delförklaring till att Lovecrafts skräckskildringar var och är annorlunda och fascinerande beror på att de bitvis bygger på starka fixeringar och fobier kring sexualitet och ras, men också en djup avsky och rädsla för den moderna världen. Det är något som Moore spinner vidare på i Providence och det ska blir väldigt intressant att se vart berättelsen tar vägen härnäst.  

 

 


Get me Roger Stone
En dokumentär som till stora delar berättas av Roger Stones politiska fiender – och blir väl därefter. Stone är enligt sina motståndare inte bara en skum kampanjledare som verkade framför och bakom kulisserna både när det gäller Nixon, Reagan och nu senast Trump, utan är också skyldig till allt från att ”lobbying” fick ett fäste i politiken, till att såkallade ”superpacs” blivit en realitet.
Själv är jag mer skeptisk till förklaringar och personporträtt värdiga en Bondskurk med sikte på världsherravälde; jag gissar på att de ovanstående skumraskmetoderna vuxit fram i växelverkan mellan aktörer på hela det politiska spektret. Det är sällan någon enskild figur som är roten till allt ont.
Roger Stone själv omfamnar dock helhjärtat imagen av sig själv som ärkeskurk och vill gärna bli presenterad som Mörkrets Furste. Det hjälper till att göra det här underhållande (och bara bitvis lärorika) spektaklet väldigt sevärt, även om det redan gått inflation i antalet Trumprelaterade dokumentärer.
(Netflix)

 



Brott
Jag började ju lite bakvänt med att läsa Ferdinand von Schirachs andra novellsamling Skuld först. Kanske tur det, inte för att Brott är en dålig samling berättelser, men de är inte alls i samma klass som Skuld. Dels så är de inte lika mörka, de dras också med en större ballast politisk korrekthet än Skuld, där det bara märktes ibland. Därför bjuds det på överintelligenta lillebröder i en kriminell klan och renhjärtade rånare som smälter hela rättsväsendets hjärta. Även om vissa av novellerna är menade att vara humoristiska så är det oftare fånigt än roligt. Båda Schirachs novellsamlingar är läsvärda, men jag rekommenderar helt klart det avskalade och mörka i Skuld framför lättsammare Brott.

 
 
 

Kom Armageddon

Kategori: Musik

 
 
 
 
 

Den 22 mars förra året steg jag och kollegan upp kring fyrasnåret på morgonen. Vi hade övernattat i en liten stuga strax utanför Linköping. Starkt kaffe med en skugga mjölk underlättade packningen och snart rullade vi norrut med destination Västerbotten. Av någon(säkert god) anledning bojkottade vi radion, antingen för att vi lyssnade på dokumentär eller ljudbok, eller helt enkelt ägnade oss åt suveränt snack om allt och inget.
Någonstans i gävletrakten kollade jag telefonen för första gången den dagen.
När jag skrollade sociala medier neråt hade någon skrivit: ”Inshallah ✌️ idag påminns en om att inte ha förhastade slutsatser och dra andra över samma kant.”
När jag skrollade vidare så hade nån annan skrivit: ”På tal om religiös extremism” och delat en gammal nyhet om en pastor i den nordamerikanska delstaten South Carolina som sagt att föräktenskapliga förbindelser leder till evig fördömelse.  
”Fan... sätt igång radion”, sade jag till min kollega, ”det verkar ha skett ett islamistiskt terrordåd igen”. Då var attentatet mot flygplatsen i Belgien redan ett faktum. Vi lyssnade på sändningarna tills vi var spyfärdiga och spelade sedan Everyday is like Sunday på hög volym medan vi vände kosan söderut igen. 

Sedan dess har Islamismen har skördat ett antal offer runt om i Europa, bland annat i Stockholm. Det dyker fortfarande upp relativiserande inlägg vid varje massaker, men de minskar stadigt. Det ses inte längre odeleat positivt på de kärleksmanifestationer som följer dåden, där folkmassor samlas i något slags statssekteristiskt religionssubstitut för att forma hjärtan med händerna och i kör ropa ut att de inte är rädda. Motsägelsefullt nog, eftersom Europas huvudstäder samtidigt fylls med poliser, övervakningskameror och patrullerande militär i ett desperat försök att ta människors rädsla och oro på allvar. Det föder snarast frågan om exakt när "det öppna samhället" passerar gränsen för att kallas polisstat eller storebrorssamhälle. Häromdagen skedde ytterligare ett dåd i Storbritannien som riktade sig mot barn och ungdomar. Idag spelar jag Everyday is like Sunday på hög volym igen och citerar vad Morrisey skrev kort efter terrordådet i Manchester. 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fallet Kevin - en reflektion

Kategori: Allmänt

 
 

Igår rullade sista delen av dokumentärserien om Fallet Kevin. Ytterligare en svensk rättsskandal som är smått ofattbar i sina proportioner.
Polisen gjorde alltså sitt bästa för att sätta dit två tonåringar för mordet på fyraårige Kevin. Tonåringarna klarade sig undan med hårsmån antar jag.
Man såg i förhören med Christian och Robin hur polisen hade en viss sida uppslagen i en skolkatalog. Det är ingen avancerad gissning att de två tonåringarnas fotografier fanns på just den sidan och att det hade räckt med att barnen vagt pekat ut någon av de två tonåringarna för att deras öde skulle varit beseglat. Åklagaren i Kevinfallet dömdes också senare för att olagligen avlyssnat de båda tonåringarna i ett desperat försök att styrka den märkliga övertygelsen om att det absolut var minderåriga i trakten som var skyldiga till Kevins död.  
Det hela föll platt och istället fick det bli ett annat alternativ för utredningen; att sätta dit de bägge barnen Christian och Robin. Trots att de inledningsvis endast skulle fungera som vittnen för att klämma åt tonåringarna. Polisen lyckades inte ens fullt ut med att binda femåringen och sjuåringen till mordet. Trots timslånga manglingar i förhörsrummet, trots att pojkarna vägleddes till att peka ut en transportväg av liket (som egentligen var rent omöjlig enligt rättsläkaren själv) och trots att polisen avslöjade skadorna på Kevins hals, så förstod inte smågrabbarna helt hur de skulle svara för att göra förhörsledarna nöjda. Lite mumbo-jumbo från Sven Åke Christianson gjorde att det gick att kalla det hela spektaklet för förträngda minnen och låtsas att den fantasifulla mordteorin flög hela vägen in i mål.
Fallet Kevin är plågsam att se. De videobandade barnförhören är i sig en utdragen psykisk misshandel. I skepnad av den sammetsröstade socialtanten och den kamratlige byråkraten så turas poliserna om att pressa barnen till bristningsgränsen. Man tryckte till en svag familj för att få till ett avslut. En familj som verkade ha full tilltro för myndighetssverige. De lade sina liv och sina barn i händerna på staten och blev grundligt skändade som tack.

 


Jag följde Kevinfallet när det faktiskt begav sig. Jag minns hur glasklart det var att det var ett barnmord begått av barn. Därför var jag inledningsvis skeptisk till den här dokumentären, men anade snabbt att det nog var så att allt inte stämde. Anledningen var att ”minnenas medicinman”, charlatanen Sven Åke Christianson visade sig vara inblandad i utredningen. Det i sig säger något om vilken katastrof fallet Quick är; när det räcker att samma namn dyker upp för att man ska bli misstänksam till tusen.
Sven Åke Christiansson hade en nyckelroll i haveriet Quick. Han gjorde sig en karriär på den fabricerade seriemördaren ihop med de andra fifflarna och fånen som figurerade i fallet Quick.
Deras karriärer är kvar, trots allt som avslöjats. De har fått segla vidare och orsakat hur mycket skada? De har inte ställts till svar. Deras liv och levebröd har inte tagits från dem. De skyddas av samma system som belönat deras katastrofala insatser.
Försvarsadvokat Claes Borgström drog in miljoner när han för skattebetalningarnas räkning lallade med i farsen kring Thomas Quick. Tillsammans med de andra skyldiga i haveriet så vallade han mytomanen land och rike runt. Detta i rollen som advokat(!) i ett fall där en mindre korrupt försvarare lätt hade kunnat underkänna åtalen mot Quick helt och hållet – vilket brukar vara en advokats jobb. Snacka om att utredningen hade tur, Claes Borgström var verkligen ”rätt man på rätt plats”. Ja inte för de anhöriga och skattebetalarna som fick betala dyrt för Borgströms fiffel, men för åklagaren och för mördarna som tack vare Borgström & C: o gick fria.
Men Claes Borgström är inte vilken brännvinsadvokat som helst utan har tidigare jobbat som Jämställdhetsombudsman under Göran Perssons regering. I samma regering satt Justitieminister Thomas Bodström som av en händelse delar advokatbyrå med just Claes Borgström.
Så när Borgström knallade upp till överåklagare Marianne Ny och såg till att hon återöppnade Assangefallet så var det inte i egenskap av vilken lagvrängare som helst, utan en lagvrängare med uppenbara kopplingar direkt till landets högsta ämbeten.
Denna kombination av idioti i maskopi med kallhamrade karriärister är något som går igen i flera fall av svensk rättsröta; Som fallet da Costa, där två oskyldiga pekades ut som styckmördare. Som fallet Ulf där två män dömdes för grova övergrepp. Flickan i fallet skulle bland annat tvingats föda ett barn som offrats till djävulen under ett satanistmöte i Stockholm. Rituella satanistmord på spädbarn känns också igen från Eva Lundgren, vars teorier alltså på fullt allvar ligger till grund för statliga utredningar och politiska beslut i Sverige.
För mer satanism se även det tidigare Södertäljefallet.

 


Fallet Kevin får mig att tänka på andra fall av svenskt flockbeteende. Utfrysning och avhumanisering. Obehaglig vuxenmobbning i det offentliga rummet. De totalitära tendenserna som gör att folk hängs ut på den massmediala skampålen och förlorar både jobb och inkomst. Det svartvita mönstret, där något är fel när fel människa säger det, men rätt och riktigt när rätt människa säger det. Där gårdagens fascism är dagens högst resonabla sossepolitik.
Helhetssynen haltar hos de som är satta att granska; nu är polisen i kris, nästa dag järnvägen, nästa dag försvaret, osv; nu måste regeringen ”fixa” skolan! Fast när grenarna vissnar kan det mycket väl vara så att sjukdomen sitter djupt i själva stammen.
Jag kommer att tänka på de kollektiva lögnerna. Som att korruption knappt existerar i Sverige. Samtidigt var den högst avlönade pressekreteraren i hela riksdagshuset just den pressekreterare som dåvarande statsminister Reinfeldt låg med. Regeringen Löfven kalasar med Wallenberg och bara kort därefter följer de Wallenburgna med på resa till Saudiarabien där det ska knytas affärskontakter. En kommunchef som banar vägen för lukrativt migrantkontrakt för ett privat företag, bara för att månaden efteråt sluta som kommuntjänsteman och ta sitt säte hos just det privata företag hon fixade kontraktet åt.
Ingen av dessa fallen kallas korruption i Sverige. Reinfeldt var ju för bövelen ingen Berlusconi! Vad är väl en bal på slottet! Klart man får byta jobb! Det riktiga problemet är ju nåt kvittoslarv här och där eller obetald TV-avgift, då snackar vi skandal.

 

 


Den här reflektionen är spretig. Exemplen är fragmentariska, jämförelserna är emellanåt anekdotiska och lösryckta på ett vis som snarare liknar nån slags konspirationsteori à la Eva Lundgren.
Så låt mig dra i handbromsen. Vad jag egentligen menar är att i ett samhälle där det kan kosta långt mer än det smakar att sticka ut åsiktsmässigt, påverkar det i långa loppet även fall där varningsklockorna borde ringt hos mer än en av de inblandade. Uppenbara situationer där fler involverade borde ha reagerat och sagt ifrån. Det är inte bara en fråga om brist på civilkurage hos enskilda heller, i fallet Quick gick ju bland annat vår mest folkkäre kriminolog ut tidigt och kallade det hela för ett haveri. I Södertäljefallet gick chefen för Stockholmsutredningen ut i media och sade "Flickan är mytoman. Det här är ett justitiemord." Det hjälpte inte, båda rättsfarserna fortsatte.
Det som jag vill ge exempel på med min fragmentariska reflektion är den konformism som gör att processerna kan fortsätta. När något har blivit en vedertagen sanning eller något har blivit en prestigefråga för myndigheter och makthavare så följer märkligt nog de flesta med i svängarna, hur krokigt och knäppt det än blir. Så även det mediala etablissemanget. Offentlig brännmärkning av kritiker och visselblåsare sker gång på gång, med drevjournalistik och utfrysningar. Definitionen av korruption ifrågasätts inte, ens i fall där det är uppenbart att något stinker. Fallen är för många där beslutfattarna inte ställs till svars på allvar, varken för rena lögner eller de kompletta systemkollapser som deras agerande lett fram till.
Journalisten Tim Pool kallar i videon här nedanför Sverige för det obehagligaste landet han besökt. Det är bra att allt fler reagerar och riktar uppmärksamheten mot vårt lilla hörn av norra europa. För det finns helt klart en kuslig konsensuskultur i Sverige, något som inte minst avspeglas i uppmärksammade rättsskandaler som fallet Kevin. 

 

 

 

 

Skrota Svenska Institutet

Kategori: Allmänt

 
 
 
 

Jag brukar inte vara särskilt duktig på att kommentera dagsaktuella händelser. Men samtidigt är det här i någon mån en blogg som behandlar kultur, och det senaste blåsvädret kring ”Svenska Institutet” och dess Twitterkonto säger verkligen något om svensk kultur i detta nådens år 2017.
Svenska institutet är en statlig myndighet vars uppgift är att öka omvärldens intresse för Sverige. Svenska Institutet har alltså ett Twitterkonto som olika privatpersoner i Sverige turas om att använda för att kommunicera med omvärlden. På så vis är det tänkt att det ska ge en mer personlig Sverigebild än om Twitterkontot till exempel hade skötts av en stram myndighetsperson.

 

 


Svenska Institutet kallar motsägelsefullt nog varje Twittrande personer för ”Kurator”, något som jag själv förknippar med någon som för samtal angående till exempel psykiska problem, inte någon som är i skriande behov av samtal kring sin egna mentala hälsa.
För det är ju inga slumpvis utvalda personer som får hålla i Twitterkontot (hur fan hade det sett ut liksom) utan istället är det själva gräddan av den svenska intelligentian som ges ansvaret att förmedla Sverigebilden till cyberrymden.


 
 



Men allt har inte varit helt perfekt när det gäller Svenska Institutets Twitterkonto. Som kan ses i videon här nedanför, så har det redan tidigare uppmärksammats – åtminstone i utlandet -att det är lätt att bli blockerad av Svenska Institutet på Twitter, i synnerhet om man påpekar att den person som fått ansvaret att sköta kontot ljuger om att ha blivit bombarderad med hat och hot.

 



Den fula blockeringen av den amerikanska youtubern ovan kan i efterhand ses som en försmak till vad som komma skulle. Mellan 8–14 maj i år gästades Svenska Institutets Twitterkonto av en viss Vian Tahir, som kallar sig själv ”expert inom nätsäkerhet”.  
Vian Tahir har med myndigheten Svenska Institutet godkännande använt en så kallad blockeringslista, som Vian Tahir påstår är framtagen av "experter på näthat". Det har senare visat sig att listan egentligen är Vian Tahirs egen blockeringslista. Detta förklarar att även bloggen Inte Rasist Men... har blockerats, detta på grund av ett tidigare twittergräl mellan Vian Tahir och en "Henko" från Inte Rasist Men...där Vian tyckte att denne Henko sabbar kampen. Antar jag, för jag talar inte postmodernistiskt fraggelspråk.

 


Med hjälp av listan har Svenska institutet blockerat 14 000 Twitterkonton från att följa och interagera med det egna Sweden-kontot. 2000 av dessa beräknas vara robotar. Om de andra blockerade kontona skrev Svenska Institutet:
"Cirka 12 000 internationella och svenska konton som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld".
Och det är där någonstans fallet började bli riktigt lustigt. Blockeringen av dessa konton var alltså en sorts kärleksmanifestation, samtidigt vägrade - fräckt nog -många av de blockerade hatarna att identifiera sig själva som hatare. Däribland diverse riksdagsledamöter, journalisten Magda Gad, liberale programledaren Dave Rubin, chefen för svenska gränspolisen, enskilda personer som bloggar om försvarsfrågor, Köpenhamns socialdemokratiska borgmästare, samt Israels ambassadör i Sverige. Men dessa exempel är bara ett axplock av alla som blivit blockade.

 

 

Författaren Lars Wilderäng skriver:
"Många misstänker att de blockerats på grund av att de inte delar förra veckans kurators politiska åsikter, vilket väcker frågan om denna blocklista varit ett politiskt åsiktsregister som hanterats av en svensk myndighet".
Listan har också JO-anmälts med mera. Svenska Institutet har pudlat på stubben och har avblockat alla konton om jag förstått saken rätt. Ändå fortsätter skandalspektaklet att rulla vidare, igår Avslöjades bland annat att Svenska Institutet ändrat i sina egna skrivelser i efterhand för att få det att se ut som om det hela tiden fanns ett ”kryphål” för myndigheten själv.  
Själv tycker jag följande:
Som man bäddar får man ligga. Väljer Svenska Institutet att lämpa över sitt Twitterkonto till aktivist efter aktivist från identitetsvänstern så borde det inte komma som en chock att dessa använder kontot för identitetsvänsteraktivism.
Vi behöver inte flera myndigheter och statligt subventionerade ställföreträdare som i sin iver att värna ”Sverigebilden” skämmer ut sig själv och sina landsmän ännu mer. Därför heter det här inlägget just Skrota svenska institutet.

 

 

 

 
 
 
 

Pepp

Kategori: Musik

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Isbergsberättande

Kategori: Böcker

 
 
 

Hemingway ville att det han skrev skulle vara som ett isberg; bara en bråkdel skulle synas på ytan medan det stora hela skulle ligga dolt för ögat. Det är en avskalad berättarform som senare skulle förädlas av namn som Charles Bukowski och Raymond Carver. Den här excellenta samlingen från Bakhåll förlag bjuder på några riktigt vassa noveller som jag inte lär glömma i första laget; Hemma i Michigan, En Tågresa, med flera. Noveller som förändrade litteraturen.

 

 


På tal om avskalat berättande.
Ferdinand Von Schirach strippar sina noveller på varje uns av överskottsfett och ordpråligt krimskrams. Det är strama och grymma berättelser som innehåller långt större famnar av djup än vad som anas på ytan. Mästerlig minimalism och mörker – en på alla vis briljant novellsamling.

 


 

 

 

 

 

Styckmord och Småprat

Kategori: Allmänt

 
 
 


I skrivande stund så hopas frågetecknen runt fallet Kevin, är det kanske ytterligare ett justitiemord i konsensuslandet? Det vore inte det första, och det är knappast någon slump att fallet har direkta kopplingar till Quick- skandalen. Sedan åttiotalet har svenskt rättsväsende skakats av flera haverier som kretsat kring manipulerande psykologischamaner, medlöpare inom massmedia, samt inkompetenta advokater i maskopi med korrupt karriärkåta snutar och åklagare.
Per Lindeberg visar i boken Döden är en man hur feministiska kampanjer (för övrigt under ledning av samma psykoterapeut som fantiserade ihop seriemördaren Tomas Quick) i kombination med ett rättsruttet system ledde till två justitiemord, samt gjorde att den riktiga styckmördaren i fallet Da Costa går fri än idag. För den som inte har orken att plöja sig igenom Lindebergs tegelsten så ger den här dokumentären i elva kortare delar en utmärkt sammanfattning av skandalen. Men inte minst är den en påminnelse om varför förtroendet för svensk rättvisa har underminerats för lång tid framåt.

 
 
 


Hur kommer det sig att kurvan för glasskonsumtion nästan exakt följer kurvan för antalet hajattacker?
Detta och mer därtill ger Greenpeacegrundaren Dr Patrick Moore svar på i en både underhållande och lärorik dialog om klimatförändring och klimatförnekelse.

 

 



 Jens Ganman har på senare år blivit något av ett fenomen på sociala medier, inte minst för sin träffande satir i form av tårtdiagram. Här får vi möta honom i en öppenhjärtlig intervju som handlar om allt från Public Service till flockbeteende kontra civilkurage.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Harrow County

Kategori: Serier

 
 

En gång i tiden plågades Harrow County av häxan Hester. Från början var Hester en helbrägdagörare, men snart dog boskap i hennes närhet, markerna drabbades av missväxt, märkliga ritualer förekom och omänskliga varelser kom fram ur skogarna för att samlas kring Hester.
 

 

Till sist blev det för mycket för byborna och de gjorde processen kort (eller snarare hyfsat lång) med Hester genom att skjuta, hugga, slå, hänga och slutligen bränna henne. Medan häxan dog utropade hon ett löfte om att en gång återvända och hämnas.

 
 

Arton år efter häxans död drömmer bondflickan Emmy mardrömmar om den gamla eken, vars brända och vridna siluett syns genom hennes fönster. Emmy bor som ensambarn på gården med sin far. Fadern är bekymrad, för på sistone har djuren börjat insjukna och dö.
Emmy ger sig ut på vandringar i naturen, där hon finner ett talande skinn av en flådd pojke. Han blir hennes följeslagare och beskyddare. Sakta börjar Emmy märka att trakterna vimlar av såkallade ”Haints” (slang för osaliga andar, illvilliga väsen, oknytt, etcetera) och att hon själv håller på att förändras.

 

Harrow County är skriven av Cullen Bunn och storstilat tecknad av Tyler Crook. Själv har jag sträckläst varje ny samlingsvolym i takt med att de släppts, och det är väl minst sagt ett gott betyg från min sida.
Det jordnära och på samma mytomspunna södern, mixen mellan realism och magi, känns både bekant och lyckas överraska på samma gång. Att förutse vad berättelsen tar vägen i de första fyra volymerna har varit svårt, trots att både karaktärerna och berättelsernas vändningar ibland är ekon av sådant jag redan läst.
 

 

Särskilt mycket skräck är det egentligen inte, mer stämningsfullt och ibland sorgset. ”Southern gothic” och Mike Mignola i lyckad kombination skulle man kunna säga. Extra plus för att volymerna hänger ihop och bör läsas kronologiskt, men samtidigt är befriade från cliffhangers, så att varje bok kan läsas fristående.
En omedelbar favorit.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lössläppt

Kategori: Allmänt

 
 

SWEDISH ZOMBIE


Två titlar finns ute på Swedish Zombie Förlag:
Novellen Stalaktit och novellsamlingen Välfärdsavfall




 

FULFÅGELN PÅ REA!!

En titel finns ute på Svensk Apache Förlag:
Serieboken Flyg Fula Fågel som reas ut såhär på sommarkanten

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Prologue: The Crossing

Kategori: Film

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fåfängans Fyrverkeri

Kategori: Böcker

 
 
 

Sherman McCoy är en Världsalltets Härskare. Han tillhör de unga, framgångsrika och snuskigt förmögna finansvalparna på Wall Street. Från sin fjortonrums etagevåning på Park Avenue blickar han ut över Manhattan som vore det hans eget konungadöme. Hans dotter har egen barnflicka och hans fru får äran att leka inredningsarkitekt och välgörenhetsarbetare som tidsfördriv.
Allt är snudd på perfekt, tills Sherman en kväll hämtar upp sin älskarinna på flygplatsen. På vägen tillbaka till Manhattan förirrar de sig ner i hotfulla Bronx. Där råder djungelns lag, plötsligt finns ett hinder på körbanan och två svarta killar… inte körde de väl på en av killarna när de fick bråttom därifrån?
Med ens är Sherman McCoy, obligationskungen av Wall Street, ett efterlängtat villebråd för karriärsugna politiker och åklagare, sensationshungriga journalister och allsköns opportunister. Från Harlem eldas de förslummade massorna på av den korrupte Pastor Bacon, som till vill varje pris vill vinkla det hela till en rasistisk attack på en högpresterande ung svart student som hade hela livet framför sig. McCoys liv är plötsligt i gungning och i en labyrint av lögner och lösa påståenden måste han försöka finna vägen ut.
Det här är en storslagen tegelsten av den legendariske berättaren Tom Wolfe. I en passage som utspelar sig på Wall Street vandrar en svart skoputsare runt med sin låda och sin borste. För fem dollar paret blankpolerar han skorna åt de stressade män som genom telefoner och skärmar köper och säljer aktier och obligationer för fantasisummor.
Förutom att åskådliggöra klassamhällets tydligt skurna och separerade sociala skikt så illustreras också skillnaden mellan riktiga pengar rakt i näven och abstrakta belopp i den digitala finansvärlden. Sherman McCoy tänker faktisk, i förbigående, på vilken bra hacka den svarte mannen gör på sitt skoputsande. Samtidigt som han själv bollar miljoner mellan olika marknadsaktörer.
Sherman är inte bara skild från ett yrke och en lön förankrad i medelamerikanens möda och inkomster, han är en gäst hos sin dotter och fru i eget hus, distanserad från sin mor och far, förfrämligad i själva mötet med den bistra verkligheten.

 

 


Wolfe bjussar på en mångfacetterad berättelse med andra ord, men mest av allt är Fåfängans Fyrverkeri en svarthumoristisk och knivskarp satir. Trots att boken firar trettio bast i år så är den högaktuell. Det är svårt att inte se Pastor Bacon som en reinkarnerad Al Sharpton eller Jesse Jackson. Hur de diverse protestorganisationerna är snarlika t.ex. Black Lives Matter. Justitemordet på Sherman McCoy som en slags parodi på senaste årens uppmärksammade fall av rasrelaterade dödsskjutningar och upplopp. Som fallet med den våldsamme rånaren Michael Brown, som i pressen blev kallad "a gentle giant". Eller fallet Trayvon Martin där en såkallad ”white hispanic” vid namn George Zimmerman påstods ha mer eller mindre lynchat Martin, detta bland annat genom att 911-samtalet medvetet klipptes om i Tevesändningar som följde dödsskjutningen;  On one version of the recording played by NBC, Zimmerman was heard saying, "This guy looks like he's up to no good or he's on drugs or something... He's got his hand in his waistband, and he's a black male." In another what was played was, "This guy looks like he's up to no good. He looks black." In the original 9-1-1 recording, Zimmerman said: "This guy looks like he's up to no good. Or he's on drugs or something. It's raining and he's just walking around, looking about." The 9-1-1 operator then asked: "OK, and this guy, is he black, white or Hispanic?", and Zimmerman answered, "He looks black."The phrase, "He's got his hand in his waistband, and he's a black male" came several exchanges after that point in the conversation.
När jag på nittiotalet nån gång såg den långt tunnare och ytligare filmatiseringen av Fåfängans Fyrverkeri, var det väl på sin höjd en märklig men underhållande skröna från det stora landet i väst. Sen dess har svenskens fallenhet för att importera jänkargrejer som gör en fet, deprimerad och dum i huvudet också kommit att innefatta vithetsstudier och liknande identitetspolitik. Raskomponenten har rentav intagit en topposition på den strikt hierarkiska pyramiden av offer. Det är alltså en relevant roman för den som vill ta sig en funderare över denna sköna nya värld och samtidigt behöver få sig ett gott skratt. Rekommenderas varmt.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

3 snabba

Kategori: Allmänt

 
 
 
 
 

Lovecrafted
The Void är en amerikansk skräckfilm från 2016, skriven och regisserad av Jeremy Gillespie och Steven Kostanski. Nyligen släppt i Sverige för cirka hundralappen av alltid lika föredömliga Njuta Films.
Polisman finner blodig yngling i skogsbrynet och släpar med honom till småstadssjukhuset som är på väg att läggas ner. På sjukhuset korsas flera vägar, snart får de lokala förmågorna i behov av vård tillskott av mystiska och våldsamma främlingar som är ute efter att döda den blodiga ynglingen som polismannen fann i skogsbrynet. Byggnaden omringas av märkliga figurer i skumma nattlinnen samtidigt som såväl levande och döda börjar röja runt inne på sjukhuset.
Tentakelskräck med lite väl tydliga blinkningar åt genreklassiker som The Thing, Hellraiser, The Beyond, mfl. Jag gillar det skarpt, men samtidigt borde upphovsmännen satsat mer krut på stämningsskapande och originalitet, kultfilmerna den vill likna lyckades bättre med att kombinera de häftiga och roliga specialeffekterna med ett genuint obehag än The Void gör.
Underhållande är det lik förbannat, med en mäktig final som ger mersmak. Hopppas verkligen på mer av samma sort från parhästarna Gillespie och Kostanski.

 
 
 
 
The Pod People
Senast jag nämnde Aron Flam så kallade jag hans utläggning om Public Service för ”politiskt sprängstoff”.  Nåväl, efter att ha sträcklyssnat på alla avsnitt av Dekonstruktiv Kritik så var väl just den kängan mot statliga mediebolaget mer knallpulver än sprängstoff. Åtminstone i jämförelse, för när Flam poddar så kängas det på rejält. Allra mest i det allra senaste avsnittet, som du finner här ovanför.
 
 
 
 
Militärhistoria
”Våldet är lika centralt för historiens gång som bensinen i en bil. Och historien fortsätter.”
SMP skriver om historielösheten som präglar den svenska samtiden och rekommenderar samtidigt projektet Ofredsår, där jag varit flitig läsare nästan från start.
Artikeln finner du Här
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Svavelregn

Kategori: Bloggverk

 
 
 

Regnet faller
Tungt över gatorna
I blötblank asfalt skimrar reklamens neon
Din hud spricker
Täcks av blåsor
Regnet svider av svavel och stinker av freon

Du bor i tunnlarna
Långt ned under jord
Där blekt sken flimrar över glömda gränder
Med spegelglas
Med famlande fingrar
Finner du varje kväll alltfler lösa tänder

Ibland sent om nätterna
Fylls tunnlarna av rop
När flockar av rebeller slamrande drar förbi
De skriker högt
Är du för eller emot
Och att varje människa föddes till att vara fri

Du trycker kudden
Hårt över huvudet
Du tänker på regnet och blåsorna på din hud
Du ligger där
Tills natten åter stillnar
Och allt som hörs är generatorns surrande brus



Du stiger upp nästa morgon
I handfatet ännu en tand
På gatorna där utanför faller svavelregnet än
Atomtåget tar dig till fabriken
Du smörjer maskinens kugghjul
Tills sirenen ljuder och det är dags att åka hem igen

Sprickornas spindelväv
Sakta sig sprider
Äter sig djupt in i skyskrapornas fundament
Lösa tegelstenar
Överallt i fasadens mur
Nederbörden sköljer loss sjok av cement

Du hör om hur Moder Regim
Nedkämpat ännu en rebellstyrka
Men du säger ingenting för man vet aldrig vem som lyssnar
Du stirrar sömnlös i taket
Hudblåsorna kliar allt värre
I tunnlarna utanför surrar generatorn som aldrig tystnar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Illustratör: Ingo Roos

 

 

 

 

 

Gratisläsning

Kategori: Serier

 
 
 

Janne Karlsson(också känd som Svensk Apache, Frälsaren, Ullaredsfantasten) fortsätter att bjussa på gratis serieläsning helt utan knussel. Allsköns skojigheter och handfasta tips för en livlösare tillvaro plockas fram ur de digra arkiven. Bloggen finner du H Ä R