stewe

Caliban

Kategori: Serier

 
 
 



 
 



 



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

The Pro

Kategori: Serier

 
 
 



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

The Roman

Kategori: Musik

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Taggtråd

Kategori: Konst

 
 

Trilogin Taggtråd är ett Videokonstprojekt av mångsysslaren Ingemar Roos, som ligger bakom den kosmonautiska skräckserien Nirvana Blackout, samt illustrationer till novellsamlingen Välfärdsavfall, bland mycket annat.



 

 

 

 

Svarthunden Pocket

Kategori: Böcker

 
 

Förlaget Affront meddelar:
”Nu finns KG Johanssons extraordinära rysare Svarthunden även som pocket!
Endast 90 kr i webshoppen, eller beställ från till exempel Bokus.”

Du finner Affront förlags webbshop Här

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ormar och Piercing

Kategori: Böcker

 
 
 

Liu är en nittonårig ”Barbie-Tjej” som när hon träffar den våldsbenägne punkaren Ama blir djupt fascinerad av kroppsmodifikation och tatueringar. Helst av allt vill hon få en kluven tunga som en orm. Hos Amas vän, den sadistiskt lagde tatueraren Shiba, piercas hennes tunga i ett första steg på vägen till att dela tungan itu.
Under en dag av drickande hamnar Ama i bråk och slår en kille som tafsar på Liu sönder och samman. Som en kärleksgåva ger han två av killens utslagna tänder till Liu, som sparar dem i sin väska. Kort därefter inleder Liu ett sexuelllt förhållande med Shiba bakom Amas rygg, något som leder längre in i självdestruktivitet och kaos.

 


Inköpet av den här boken var ett rent infall, dels för att den kostade runt trettio spänn och dels för att det var längesedan jag läste något av en japansk författare. Det är en annorlunda liten bok, även till utseendet, med pärmarna hopbundna av svart tråd och endast sjuttio sidor lång.
Fascination för piercingar och sadomasochistiskt sex är ju inte riktigt min grej, men under det spektakulära yttre av självskadebeteenden och dödslängtan finns en smått briljant skildring av tonåringars tendens att driva genom en förvirrad vardag av utanförskap, leda och längtan. Liu förstår varken sin omgivning eller sina egna känslor, men blir desto mer trovärdig just därför. Att Hitomi Kanehara själv bara var nitton år när hon skrev Ormar och Piercing är imponerande, och kanske också det som gör att berättelsen hamnar så väldigt långt från vuxendomens förnuftiga eftertänksamhet.

 

 

 

 

 

 

 

Pratradio

Kategori: Allmänt

 
 
 
Henry Rollins är ett sällsynt drivet knippe muskler som är stört omöjlig att inte inspireras av på något plan. Samtidigt är det lätt att också bli smått utmattad när man tar del av denna maniska människas enorma produktivitet och kreativitet. Sedan mina tidiga tonår har han gått från sångare i Black Flag och Rollins Band till framgångar inom en rad andra områden, bland annat som författare, spoken words-artist, och en hel massa annat.
I den långa diskussionen i The Joe Rogan Experience saktar aldrig svadan in. Rollins berättar bland annat att han sover max en tre-fyra timmar per natt för att sedan styrketräna, arbeta och/eller resa världen runt, allt i vad som verkar vara en kombination av slump och noggrann inrutad vardag. Rekommenderas varmt, även om det kan vara ett gott råd att se programmet i sjok istället för i sträck.
 
 
 
Jag passar på att också rekommendera podcasten Udda Ting, där landets ende splatterpunkförfattare CJ Håkansson intervjuas. Håkansson är mest känd för kultromanen Fjärilen från Tibet men har också medverkat med ett antal noveller i den numera nedlagda tidskriften Eskapix.
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 

Previews from Uruk

Kategori: Serier

 

 


 
 
 
 

 
 

Two previews from the upcoming graphic novel Roba from Uruk 3
By the mighty Cadial

 

 

 

 
 
 
 
 

NVSQVAM

Kategori: Böcker

 
 
 
 

“Oh, god, listen to me.  I’m the father from hell. I’ve turned into an even worse version of my father.  OK, so I don’t beat the kid, or yell at him, but I think at least my father loved me.  I try to love the kid, but all I can come up with is duty with affection forced into it.  I feel like I have to fill a giant pastry shell of duty with the soft whipped cream of affection, but the plunger is stuck.  AHHH!  Did I just imply that I’m impotent?  I’m definitely not impotent.  Although once in a while I wish I’d been.  AHHHHH!  I need a drink.  Are there any antidepressants that won’t kill my sex drive?”

Lester Reichartsen är en alkoholiserad före detta punksångare som anser sig sitta fast i sin undermåliga lägenhet, i sitt kärlekslösa äktenskap och påtvingade fadersroll. Enligt honom själv är dessa tre saker förenade skitfaktorer som gör hans liv smått outhärdligt.
Deras historia målas upp ett flertal gånger; unge Lester möter Evelyn och Evelyn blir gravid. Lester vill att Evelyn aborterar barnet men det vill inte hon. Lester sparkas ur sitt band men eftersom ungen kostar pengar anses han sig tvungen att lägga musiken på hyllan och flytta till ny ort för att studera på högre nivå i syfte att få en tryggad akademisk tjänst i framtiden. Lester tycker att sonen Martin, som är ett litet geni, inte bara får Lester att känna sig korkad utan också stjäl all Evelyns kärlek och omtanke från Lester själv. Evelyn har gått från vild punktjej till någon som både intresserar sig för nya maträtter och skaffar körkort. Evelyn har därtill redan klarat sin tentamen och undervisar, medan Lester fortfarande kämpar för att komma till ett avslut. Han skyller därför både Evelyn och Martin för såväl deras låginkomstliv som sina sabbade möjligheter inom punkrockscenen. En påträngande katt som husdjur gör inte existensen enklare.

“When forced to walk the 100-yard length of the student center, they consoled themselves by talking on their portable phones; their transit time was tripled, since every five steps or so they would bump into each other and wander off the track.  It was like a prison for senile cats.”

Figuren Lester för en inre dialog med sig själv som för tankarna till älskansvärda antihjältar från bl.a. John Fantes Ristat i Damm eller Knut Hansums Svält, om man bortser från att det är jävligt svårt att finna Lester det minsta älskansvärd. Ann Sterzinger skriver själv att i efterordet att inom varje människa finns en Lester. Tveklöst är det så, bra litteratur fångar alltid det allmänmänskliga även bland de värsta avskummen. Frågan är snarare till vilken grad en läsare pallar med att spegla sig i en sådan fullkomligt narcissistisk nolla som Lester. Där de kvasi-nihilistiska misantroperna i Houellebecqs och Célines författarskap är underhållande svartsynta, är Lester mest en enormt enerverande gnällröv. Ända från första sidan föreställer jag mig att Lester ser ut som den idag bortglömda nittiotalsparentesen Tom Green, kanske en association från omslaget? När en person senare i boken kallar honom Rat-Boy låter det självklart, för Lester är en väldigt råttaktig huvudperson.
Sterzinger skriver roligt på ett av de mest deprimerande vis jag har läst. Att hon i skrivande stund jobbar på en Scifi-roman låter hur intressant som helst. Ett författarskap att hålla ögonen på framöver.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kamplystnad i Kyskhetsbälte

Kategori: Allmänt

 
 

Lysistrate skrevs år 411f.kr. av den grekiske författaren Aristofanes.
I denna klassiska komedi övertalas kvinnorna i Aten och Sparta att sexstrejka för att få en ände på det segdragna peloponnesiska kriget.
Komedin skulle absolut klassas som en potentiellt stötande satir idag. Utöver att driva gäck med några av antikens upphöjda personligheter, framställer Aristofanes kvinnorna som irrationella varelser som behöver skyddas både från sig själva och från andra. Komedin har spelats upp ett otal gånger, även i Sverige, bland annat i en filmatiserad uppsättning 1982 där det kanske inte helt självklara valet Inga-Gill är en av de drivande sexstrejkarna. På senare år har Lysistrate antingen omarbetats kraftigt eller undvikits helt, då den förkristne Aristofanes originalmanus anses stå för en förlegad kvinnosyn. Men tvärtemot vad man kan tro har idéerna från Lysistate på senare år återaktualiserats, denna gång med kvällstidningar som arena.  

 

 


Expressen var först ute 2011, som i ett samarbete med stiftelsen Expo lanserade informationssatsningen Dilemmat: Rasism där olika stillbilder med pratbubblor lär läsarkretsen att bemöta den galopperande rasismen.
Vi får följa Elin som ansätts hårt av både sin partner Simon och sin pappa för att hon umgås med väninnan Mira som är muslim. I första bilden ovan ses hur Elin låser in sig på toaletten när Simon ifrågasätter hennes umgänge med Mira. Daniel Poohl från Expo kommenterar: Elin gör rätt som markerar att Simons åsikt inte är okej och tar diskussionen med honom.
I en senare del i informationskampanjen berättar Elin för Mira att hon fått Simon spak genom en sexstrejk i Lysistrates anda.
Det finns smärre kritik att framföra mot Expressens högst informativa instruktionsartiklar, som i övrigt gör ett utmärkt jobb att tackla det växande problemet med att fäder och sambos/äkta män försöker begränsa kvinnors umgänge.
Vissa skulle kunna hävda att bilden av Elin är stereotyp, tex där Elin låser in sig på toa istället för att argumentera vidare med Simon. Andra skulle kunna hävda att synen på kvinnlig sexualitet är stereotyp på ett sätt som känns igen från en viss grekisk komedi från 411 f.kr; att kvinnor utan problem kan villkora sin lust. Att Elin får sin vilja igenom väger tyngre än den sexuella partnerns attraktionskraft, medan Simon direkt krackelerar under själva hotet att inte få komma till. Sex som en bytesvara. En ursäkt under knullhot och i gengäld en herdestund i halmen.

 


Häromveckan dök liknande tema upp på aftonbladets ledarsida som enligt sin presentation: driver opinion för jämlikhet, rättvisa, feminism och allas lika värde.
Under rubriken Inget mer sex för Jimmie Åkesson skriver krönikören Eva Franchell:
”Jag kan lova både honom,(Trump) Putin och minimonstret Åkesson att sex är det sista de kommer att få när deras politik sprider sig över världen. Det går fort, men snart släpper den kvinnliga paralysen. Då kommer motreaktionen och den kan bli kraftig.”
Krönikan kan kritiseras på samma grunder som de mot radarparet Expressen/Expo i raderna ovan, med tillägget att manliga politikers främsta drivkraft kanske inte helt självklart är att maximera sitt könsumgänge, men det är å andra sidan en ren spekulation från min sida.
Franchell har också lyckats med konststycket att knega i x antal år i kvällstidningsbranschen och samtidigt missat de bildtäta bilagorna där maktens män liksom populärkulturella stjärnor inte sällan omges av kvinnor som på ett normativt vis anses vackra. Hon har därtill missat alla år av snaskiga utsagor om mängden kärleksbrev till massmördare och tydligen gått genom livet, innanför och utanför media, utan att reflektera över företeelser som Bad Boys  och The Game. Begrepp som visar att det inte alltid är så dumt att vara stygg, utan att det händer alltsom oftast att vanliga knölar liksom kontroversiella kändisar fungerar högst magnetiskt på motsatta könet.
Istället för att se hur individuella preferenser kontrasterar mot genetisk programmering hos båda könen, tänker sig Franchell ett kollektivt kyskhetsbälte mot demoniska demagoger. En annalkande tsunami av lårknipande kvinnor, förenade i kamp.

 

Kanske är det så, krönikan trycks ju gubevars i etablerad media och ingen knaskonspiratorisk skumraskblogg. Men samtidigt finns exempel på de som inte helt anammar Franchells teori. Till exempel den unga feministikonen och popstjärnan Zara Larsson, som inte sällan dyker upp på just kvällstidningssidor, och har följande att säga om valet av sexuella partners:
Är det någon som inte riktigt hör av sig och är lite "whatever" alltså jag blir besatt. Jag blir besatt på ett ohälsosamt sätt. Jag kollar Instagram, Twitter – allt. Jag har även varit med personer varpå sexet suger, men jag har ändå velat göra det igen för att personen är en douche, jag har ingen aning om varför det är så. Om någon ligger med mig och varken smsar eller hör av sig dagen efter, då går jag sönder. Det är den här douchegrejen. Jag tror aggressivitet och sexualitet ligger väldigt nära varandra. Är det någon som är för snäll "puttinuttig" blir det för tråkigt.
Längre ut på på den feministiska marxistkanten konstaterar debattören Kajsa Ekis Ekman:
Jag kan å andra sidan inte heller tänka mig vänsterkillar kasta sig över en. Det är för mycket hjärna. De tänker och pratar för mycket. Jag är en sucker i relationer. Mannen jag är ihop med nu tycker det är ok med paljetter, men inte skidkläder, päls, slampiga kläder eller haremsbyxor.
Nära Kajsa Ekis ideologiskt, hittas skådespelerskan Lo Kauppi, som unikt nog i sammanhanget har en äkta arbetarklassbakgrund. I en dokumentär om uppsättningen av SCUM- manifestestet av Valerie Solanas berättar Kauppi att efter en av föreställningarna så uppstod en mer eller mindre spontan diskussion bland en grupp män i publiken. De satt i en cirkel, grät och pratade om sina känslor och farliga mansroller. När Kauppi med kollegerna befann sig utom hörhåll i sin loge, kommenterade Kauppi högt det hela:
Herregud, de där killarna därute, de skulle man aldrig ligga med!
Alla i ensemblen höll med, men fick snart gemensamt dåligt samvete och problematiserade sin egen ryggradsinstinkt. Ändå misstänker jag att kvällen inte slutade i en ohämmad ormgropsorgie med manscirkeln, men det förtäljde å andra sidan inte anekdoten någonting om.
Det hela får en att fnula på om inte det finns korn av sanning hos Aristofanes, Poohl och Franchell. Måhända finns det ett slags reglerbart och kollektivt kvinnligt kyskhetsbälte ändå. Fast inte mot krigshets och för kvinnokamp, utan istället en Darwinistiskt utformad låsmekanism där koden ytterst sällan stavas B-E-T-A, men desto oftare stavas A-L-F-A.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Svensk Apache 2017

Kategori: Serier

 
 
 
 

SOULWHORE is the title of 2017:s first Svensk Apache publication.
This blood soaked chapbook contains 16 brutal poems by the US writer Victor Clevenger and it´s fully illustrated by Janne Karlsson. Get your own copy here:
Lulu

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Läst 2016

Kategori: Böcker

 
 

2016 kan väl kallas tegelstensåret för min del, efter att ha väjt för tungviktare under flera år blev det några rejäla mastodonter. Eller ska man kalla det Ketchumåret? Jag struntar helt i att rabbla upp några böcker som jag läst men inte skrivit en rad om och slänger istället upp en lista med det mesta av det bästa från läsåret:


 

Årets Science Fiction
 
Philip K Dick - vilken författare. 3 Stigman i all ära, men Skannad i Dunklet var helt klart en av årets största läsupplevelser.

Årets Högläsning
 Boet av Kenneth Oppel.

Årets Lovecraft
Neonomicon  

 

Årets Hotelläsning
Efter en eldsvåda i köksregionerna en tidig morgon fann jag mig själv som hemlös vagabond i någon vecka. Omständigheterna hade kunnat vara bättre, men det blev mycket tid att läsa på det fridfulla landsbygdshotellet. Kipling och Panzram hette två av mina sängkamrater.

Årets Kåkfarare
Hellborn

 

 


Årets Tegelsten
Kvick omläsning av Vit Jazz inför Perfidia, där gamle Ellroy ger allt vad han har i upptakten till vad som kan bli hans litterära Magnum Opus. Intogs tillsammans med kylda drycker i en solstol på Cypern. Jag brukar ha med mig en fem-sex böcker på utlandsveckan, den här gången räckte det gott och väl med en.

Årets Historia
Briljanta Wolf Hall utan tvivel. I år ska jag ta mig an uppföljaren.  

 

 

Årets Infall
Jack Ketchum. Boet gjorde mig grymt sugen på mer skräck, Red i billighetsupplaga var däremot ett rent infall efter att surfat omkring alldeles för länge i bokdjungeln. Jag blev väldigt förtjust och följde snabbt upp med The Girl Next Door samt novellsamlingen Peaceable Kingdom.

Årets Skräck
Svarthunden, KG Johansson är och förblir en av landets bästa författare och Svarthunden är ett måste.

 

 

 

 

 

 
 

 

Sett 2016

Kategori: Film

 
 

Liksom med musiken har det inte blivit så mycket nytt under året som gick, utan mer av samma gamla. Exempelvis köpte jag min första Blueray-spelare och Härskarringen i storbox(extended versions). Med tanke på att jag köpte min första DVD-spelare just för att införskaffa Sagan om Ringen på Dvd tidigt tvåtusental så kan man väl säga att cirkeln på så vis är sluten.
Jag har aldrig sett så lite på ny film och gammelteve som under fjolåret, men 2016 var också året då jag mer eller mindre slutade följa alla teveserier jag hittills följt. Dels har det att göra med att alltför många intriger flöt samman, men också att jag blev less på att vänta på fortsättningen efter att ha säsongfrossat skiten ur en teveserie. Dels så känner jag att den våg av teveserier som började någonstans med Sopranos börjar kännas slentrian. Det mesta som finns inom de olika streamingtjänsterna är amerikanska teveserier, amerikanska Hollywoodfilmer, allt enligt beprövat och kundvänligt koncept. Vilket ger likriktning, även om hantverket ofta är bra och persongalleriet underhållande.
Jag växte upp med knappa tillgångar, vilket innebar att de serieblaskor som köptes in lästes tills de föll i bitar. Att jag har pocketböcker i mina hyllor som är lästa ett tiotal gånger minst. Att de första åren av musikintresse präglades av vad som kunde rotas fram i morsans skivsamling, plus att banda från radio.
Detsamma gällde filmer, man såg den handfull man hade om och om igen. Man cyklade som en tokjävel hem för att inte missa Twin Peaks, på tal om teveserier. Jag har ibland funderat på om att det kanske gör att jag ofta känner en sådan mättnad när jag väl får tillgång till ett överflöd, t.ex mängden teveseriesäsonger som finns tillgängligt nu. När nedladdningen slog igenom fyllde jag en halv hårddisk med musik nog att lyssna på i all evighet. Det slutade med att jag raderade rubbet och köpte mig en platta istället.
 ”Less is more”, är så att säga min preferens, eller kanske bara allmän knepighet. Jag kan till och med sakna den där oroliga väntan och bevakandet av brevinkastet när man på vinst eller förlust beställt en ny skiva utan att hört en ton från den i förväg. Så istället för en uppräkning av allsköns säsonger och rullar blir det tre korta nedslag i de rörliga bildernas underbara värld.


 

South Park 20
Trey Parkers och Matt Stones fulkulturella fingärning firar svindlande tjugo år i år, vem hade trott det? På sin tjugonde säsong frångår South Park på allvar sin gamla stil för att göra en sammanhållande säsong som kretsar kring det amerikanska presidentvalet, gentrifiering och inte minst näthat och trollande.
I de polariserande tiderna så hemfaller alltfler amerikaner och inte minst South Park-borna till att käka såkallade ”Member Berries”, det vill säga en sorts nostalgibär som pratar om hur det var bättre förr. Även JJ Abrams figurerar i säsongen, mannen som genom extremnostalgiska filmer som The Force Awakens och Super 8 gått blivit något av en symbol för vår tids tendens att blicka bakåt; med ständiga reboots, bandåterföreningar och retrovåg efter retrovåg, kanske även så politiskt.
Underhållande är det i alla fall, även om jag en bit in i säsongen började längta tillbaka till de gamla och mer varierade säsongerna. Vilket å andra sidan kanske betyder att jag smygkäkar nostalgibär själv.
(Viaplay)

 

 

Stranger Things
Lönt att tipsa om en teveserie som väl gått absolut ingen förbi. Sjuhelvetes barnskådisar och en riktigt bra story gjorde den här till en riktig sträcksittare under mulna sommarkvällar.
Nu ser det ut som det blir en fortsättning på skräckäventyret, men en av orsakerna till att jag gjorde ett undantag för den här teveserien var just för att den bara var en säsong lång med ingenting mer utlovat. Egentligen är den ett praktexempel på just sådana ”Member Berries” som South Park drev med i säsong 20; allt från introt till kompisgänget andas det sena sjuttiotalets och tidiga åttiotalets filmklassiker. Det återstår att se om nostalgin håller för ett återbesök, men det var stört omöjligt att inte charmas och ryckas med i första säsongen.
(Netflix)

 

 

Weiner
Dokumentär om en liberals uppgång och fall. Eller tja, mest om själva fallet faktiskt. Anthony Weiner är mannen som fick lämna representanthuset efter att han twittrade ut en bild på sitt stånd, en bild som troligen var menad till en av hans flera sexkontakter online. Att hans hustru Huma var en av Hilary Clintons närmaste rådgivare bidrog till att skandalen fick maximal uppmärksamhet.
Vi får se hur Demokraterna med draghjälp av media byggde upp Weiner som en ”folkets förkämpe”. Den ständigt svettige programledaren på The Young Turks var en av många som hyllade Weiner efter ett klipp där Weiner får ett utbrott och skriker hysteriskt åt republikaner.
Redan där, i första sammanfattningen av hans korta karriär, står det klart att Weiner är en obalanserad narcissist, den typiskt megalomaniske och ryggradslösa opportunisten som sökt sig till makten för ingen annans skull än sin egen. Märkligt nog får denne sliskige halvfigur för sig att han på allvar ska kunna bli Borgmästare över New York och en rejäl cirkus tar fart.
Det ska erkännas, dokumentären har nog mer att göra med någon fascination för någon jag instinktivt föraktar, än ett brinnande intresse för själva historien i sig. Riktig snaskteve helt enkelt. Samtidigt undrar jag när man ser sådant här falskspel som präglar en politisk kampanj; hur lite av det som vi ser är sant egentligen? Ser Wiener och hustrun Huma sig egentligen som gifta, eller är det bara en del i en större charad? Alla fejkade fotostunder och sluga strategier ger kluvna intryck. 
När en politisk motståndare säger att Wiener är moraliskt förkastlig så blir han överröstad av burop, vilket visar på ett djupare problem inom partiet Demokraterna; nämligen ett förakt för det öppna samtalet och en oförmåga att koppla samman en kandidats handel och vandel med deras politiska gärning. Något som också bidrog till Hilarys fall.
Värt att tillägga är att efter dokumentären släpptes så har skandalerna kring Wiener fortsatt. Bland annat har han tagit bild av sig själv (med stånd igen såklart) liggandes bredvid sitt sovande barn, samt blivit påkommen med att sexchatta med en femtonårig flicka.
(Njuta Films, Svt Play just nu)
 


 

 
 
 
 
 
 
 

Hört 2016

Kategori: Musik

 
 
 
 


 

 

 


 





 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Skrivet 2016

Kategori: Publicerat

 
 
 
 
Året som passerade var ett kanonår på många sätt och vis, samtidigt som det i vanlig ordning innehöll både bakslag och motgångar. En sak var ekonomiskt. Häromåret färdigställde jag och Ingemar Roos ett illustrerat bokprojekt. Planer har smitts ett flertal gånger att självpublicera det hela, men på grund av ovanligt ojämnt penninginflöde – för att inte tala om viss lathet – är det idag lika avlägset som i fjol.


 
 

Skrivandet fortlöpte hela 2016 på Slaggprodukt, med en del riktigt bildsköna samarbeten:
Då världen...    En dag  Kult  Uruk  Trickster  för att nämna några.
I övrigt bjöds det nog på mer material på engelska än vanligt, med varierat resultat:
Heathen Child  Deflowered  So it began   Black Cat  med flera.

 

 

I juni släpptes serieboken Flyg fula fågel; skriven av Emma-Johanna Henriksson, Janne Karlsson och mig. Tecknad av de inre demonernas egen illustratör; Janne.
Bara månaden efter var det dags för e-boken Välfärdsavfall en samling med tre noveller, med omslag samt illustrationer av Ingemar Roos.
I november släpptes Cadials senaste seriebok om Roba från Uruk. Utöver att bidra på ett ödmjukt hörn med två texter fick jag nöjet att intervjua Cadial.  

 
 
 

Hösten präglades av en pajad axel som molande satte sina käppar i hjulet. Tack vare effektiv sjukgymnastik och skrivförbud under en period så kunde jag bidra med korrläsning eller snarare synpunkter åt en kollega, vars roman är tänkt att komma ut i pocketform i år.
Jag lyckades också slutligen slutföra en mindre novellsamling, även denna gång med omslag signerad Ingemar Roos. Fyra nya noveller plus en som tidigare varit publicerad. Sedan någon månad ligger den hos förlaget, medan jag putsar på detaljerna. Det är i skrivande stund inte klart när, eller ens om, samlingen kommer ut under året. Den som lever får, som bekant, se.