stewe

Korna flyttar sig när Marcus kommer hoppande. Han ger först ordlösa läten av förtjusning ifrån sig, innan han blir stående still vid stängslet med huvudet vaggande från sida till sida, i takt med knackningarna av pekfingrarna. Korna som rörde sig bortåt återvänder snart nyfiket. De stirrar idisslande på Marcus. Han snörvlar och skrattar, tungan halvt utanför munnen.

”Vad har vi sagt om tungan?”, säger Andreas när han kommer upp jämsides. Marcus vänder på huvudet och ser på honom med rynkad panna igen.
”Kossera”, säger han.

”Ja just det”, säger Andreas. ”Vi är hos korna du och jag. Nu ska du få se vad man kan göra.” Han håller upp sin kupade vänsterhand med stenarna han har plockat. Tar den ena, en grå och kantig liten sak som han slungar iväg över stängslet så den träffar en av korna rätt på mulen. Djuret brölar och rör sig därifrån, allt längre från stängslet. Marcus skrattar högt och gurglande, knackar sig ännu våldsammare i sidan av huvudet än förut.

”Det gillade du va”, säger Andreas. ”Här ska du få försöka.” Han sträcker fram en av stenarna till Marcus, som bara tittar ansträngt på den. Nästan med fruktan.

”Se så, varsågod”, säger Andreas, ”nu är det din tur att prova kasta.” Han säger kasta samtidigt som han visar med armen vad han menar. Ändå tittar sig Marcus osäkert över axeln när han nått stängslet.

Andreas nickar uppmuntrande, samtidigt som han plockar fram ciggpaketet och tändaren ur innerfickan. Marcus gör ett trevande kast som missar korna, men ändå får en av dem att råmande vända bakdelen till. Det får Marcus att skriande skratta till och bli ordentligt exalterad.

Andreas håller upp fram handen med stenarna. Marcus går fram och hämtar en i taget, återvänder sedan till stängslet och kastar stenen mot djuren. Emellanåt träffar han till och med. Han skrattar och dreglar, men knackar sig inte längre i huvudet. Det är som han plötsligt glömde bort sig.

”Det är bra Marcus”, säger Andreas. ”Kasta du bara på de dumma jävlarna!” Han drar ett bloss till på cigaretten och spanar upp mot vägen. Den enda rörelse som syns är insekter som svärmar i eftermiddagsljuset.

Stenarna är slut redan innan han rökt färdigt. Marcus ränner längsmed stängslet, plockar småsten och slänger dem uppjagad omkring sig. Ibland mot korna, ibland åt något helt annat håll. Han skrattar maniskt med hickande strupljud.

”Marcus, kom hit”, ropar Andreas och rör sig makligt åt hans håll. ”Det är dags att gå tillbaka.” Han hör hur hårdheten är tillbaka i rösten. Det sträva, barska. Marcus lyssnar inte utan fortsätter att fara hit och dit, rotar i marken med fötterna hasande och arslet i vädret. Nu plockar han mest jord och kastar omkring sig.

Andreas gör plötsligt en rusning när Marcus står böjd, träffar honom i sidan med foten så han far i marken. Innan Marcus hunnit upp träffar Andreas honom hårt över kinden med handflatan. Klatschen låter öronbedövande, Andreas tycker sig se ur ögonvrån hur flera av korna rusar bort i ren förskräckelse.

”Nu jävlar lyssnar du”, skriker han. ”Vill du jag ska få gräsfläckar på mina nya Volcon? Ditt as! För att du ska plåga de stackars djuren? ” Ibland kan Andreas känna sitt synfält smalna av likt en revolvermynning sedd inifrån. Han kan riktigt känna hanen sakta spännas, höra magasinet olycksbådande rotera. Som ett parti rysk roulett; kommer nästa kammare att vara tom eller fullständigt explodera?

”Ditt lilla mongobarn”, säger han, lyfter Marcus huvud i håret och slår honom över kinden med handflatan ännu en gång. ”Ska jag springa och jaga dig genom halva jävla bushen kanske? Skärp dig!”

”Pappi! Fammo!” Marcus trycker sig mot marken och blundar. Håller händerna för huvudet. Han ropar alltid efter sin pappa och sin farmor när han är rädd. Andreas minns plötsligt det från introduktionsdagarna. De där ändlösa timmarna av tristess. Som att allt det där malandet skulle spela någon roll. Även apor kan lära sig trycka på knappar. Även hundar kan uppvisa betingade reflexer.

”Upp med dig.” Andreas backar undan. Vid andra tillsägelsen kommer Marcus på fötter. Ögonen flackar förskrämt och handen söker sig upp till sidan av huvudet, vill så gärna knacka.

”Ner med handen för helvete!” Marcus lyder omedelbart. Tittar själv ner i marken med plågat uttryck. Andreas visar med handen mot stigen tillbaka upp mot grusvägen. ”Gå före mig. Och gå ordentligt! Händerna nere!”

Andreas tänder en cigarett. Funderar på att bränna Marcus på örat med den. Hade varit rätt åt den dåren. Svårt att förklara när de kommer tillbaka dock. Istället böjer han sig ner och plockar småsten när han ser dom. Kastar dom mot Marcus rygg och bakhuvud så hårt han kan. Marcus rycker till när stenarna träffar och gnyr ynkligt, men vågar inte så mycket som se sig över axeln.

”Är det skönt kanske”, skriker Andreas. ”Som du kastade på korna? Nu får du känna på det själv! Din egen medicin!”

När de kommit en bit på grusvägen tröttnar Andreas. Marcus fortsätter gå före och skrajt snegla bakåt. Det får Andreas att skratta och han känner hur det spända, hårda försvinner ur hans röst.

”Vad glor du på din fegis”, garvar han, ”är du fortfarande rädd? Gud så löjlig du är.” Med en suck joggar han ikapp Marcus. Rufsar om hans hår och klappar honom på axeln. Marcus flinar trevande men det skrämda, oroliga i ansiktet vill inte försvinna.

”Jag är inte arg längre”, skrattar Andreas, ”din dumsnut!” Han tar Marcus i armkrok. ”Nu ska du och jag gå till skogen. Sen är det inte långt hem!”

Marcus flinar och håller för ögonen som om Andreas sagt eller gjort nåt pinsamt. Andreas kan inte låta bli att kittla Marcus i sidan tills han gurglar förtjust.

”Din buse”, säger han, ”dig kan man ju inte vara arg på länge!”

 

 

 

 

 

1. Hur gammal var du när du lärde dig att läsa?

Hmm, min äldsta storasyster sa för ett tag sen att mina lekisfröknar tyckte att det var konstigt att jag kunde läsa redan på lekis. Vete fan varför de skulle tycka det, men jag minns iallafall att min storasyster var den som drev sporadiska bildningssessioner hemma, läste bl.a Min Morbror Trollkarlen och Trälarna för oss mindre.
Det var i och för sig inte den största anledningen till att jag ville lära mig läsa, snarare för att kunna ta mig an mina serietidningar på egen hand.

2. Vilken bok var den första bok som du kommer ihåg att du läste själv?

Antagligen någon bok om djur. Jag läste ju Vitkäft, som första delen i Jack Londons Varghunden hette när den gick som seriealbumtrilogi utgiven av Carlsen Comics. Var sen helt besatt av våra fyrfota vänner. Jag läste bland annat nån bok som hette Tarka Uttern som jag vill minnas jag fann väldigt gripande, plus någon bok om en flicka som levde bland vargar. När jag blev lite äldre läste jag Den Vita Tapiren av Jan Lindblad typ 8 gånger.
Sen var det Mio Min Mio och det vanliga tjafset, antagligen blev man i vanlig ordning tvingad av skolan att läsa skit man inte ville ha egentligen. Jag läste böcker sakta och ogärna, serier var det som gällde.







3. Vilken tegelsten (bok med mer än 500 s) är din favorit?

Jag minns många tjocka böcker, men svårt att säga sidantalet på vissa gamla favoriter. Men jag slår till med senaste tegelstenen jag tyckte riktigt mycket om; Fågeln Som Vrider Upp Världen av Murukami.
Vidunderlig bok.

4. Var läser du helst?

Helst på något bekvämt ställe, eller under resa.

5. Under vilken tid på året läser du mest?

Sommaren. Man är ledig(arbetslös) och jag gillar att vara i skuggan.

6. Vilken genre läser du helst?

Genrer var viktiga en gång i tiden, nu läser jag allt möjligt så länge det är bra.

7. Har du något tips på en bra vampyrbok?

Gör just nu sporadiska nedslag i de bastanta samlingsvolymerna av Tomb of Dracula av Marv Wolfman och Gene Colan. Läs dom!






8. Vad får dig att välja en bok med en författare du aldrig läst förut?

Tips.

9. Vad skulle du välja? Att bara få läsa vampyrböcker eller att bara få läsa svenska deckare?

Naaaw, tvinga mig inte att välja....

10. Vilka är de tre bästa filmatiseringarna av böcker?

Vete fan, tar tre elakt bra filmatiseringarna av Stephen Kings böcker istället; The Shining, Cujo och Pet Sematary. Ingen av dem följer förlagan slaviskt men fångar desto mer av essensen.
Överhuvudtaget var många av Kingfilmatiseringarna mellan ´76 och ´90 grymt sevärda.

11. Hur många olästa böcker har du hemma?
4 stycken.

Nog för att Frontier(s) var en grym rulle, men med sin nya postapokalyptiska mardröm glider Xavier Gens helt otippat upp i mästarklass. Som vanligt läste jag inte på om filmen innan jag såg den utan gick på tips, denna gång av Magnus Blomdahl, författaren till boken Äkta Skräck som skrev lockande om The Divide på sin blogg.



Världens undergång, klaustrofobi och kackerlackor krälande över tomma burkar vita bönor har sällan fotograferats lika snyggt. Allt från soundtrack till en olustig oförutsägbarhet gjorde att inte en död punkt fanns på de närmare två timmarna. Fullständigt gastkramande, samtidigt som ett sällsamt vemod och en grym skönhet genomsyrar filmen.
Se!

 

Dikter signerade Johan Jönson

 

 

 

jorden gödslas.

kontinuerligt. och oavbrutet.

av de värdelösas.

svett och blod.

 

De döda begravs av de döda

De döda hemsöker de ännu inte döda

 

De odöda arbetar

hårt och utsiktslöst

för sin oåtkomliga död

 

 

 

 

 

 

jag ingår. i den splittrade klassen.
utan anställning. utan organisering. utan representation. och utan självmedvetande.
om. den egna vektoriseringen. Hur.
skulle vi kunna?
vi konkurrerar blint med varann.
om skitjobben. de lågt betalda.
och utslitande jobben.
med lägsta statusen.
med sämsta arbetstiderna.
och så gott som inget inflytande.
över arbetsförhållandena. lönearbetsordningen.
produktionsförhållandena. den typen av jobb.
som samtidigt kräver nästan allt.
emotionellt engagemang.
och kunnande. och tid.
och kroppslighet.
av sina utförare.
men som ändå ger.
nästan ingenting tillbaka. till oss.
som är lika mycket värda.
som de. som er. ja.
jättejättemycket värda. skitmycket. hur.
mycket skit som helst.

 

 

 

 

 

 

 

jag rann.

ur modersskötet.

som kall hatsperma.

 

återkommande drömlik fasa. att.

djur. ska ta sig in i kroppen.

genom kroppsöppningar.

särskilt analöppningen.

och ta över kroppen.

äta ut den. inifrån.

och bli ett nånting diffust.

myllrande. monsteraktigt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du återkommer till att allting är upp till var och en.

-Vi skriver inte läroböcker, där vi har en skyldighet att förklara hur vi tänker. Folk får ta till sig det vi gör hur de vill. jag lägger inte näsan i blöt. Det är mer intressant både som artist och som publik, än om någon pekar och visar och inte lämnar något till fantasin. Vissa band är väldigt uppenbara och förklarar gärna på sina primitiva sätt vad de vill få fram, men det är inget för oss.

Finns det inte en risk att folk uppfattar lyriken - och i värsta fall hela verksamheten- som substanslös om man för det resonemanget så konsekvent som du gör?

Jag skulle inte vilja vara med i ett band som förklarar varenda stavelse för lyssnaren. Det vore som att spela in en film och sedan sitta och förklara manus för publiken. Det ska väl inte behövas.

-Morgan Håkansson C-U #141-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lovorden duggar tätare än minnesluckorna på en punkspelning när Swedish Zombie tar sig an senaste Eskapixvolymen. Att min novell Blodsbunden utses till den jävligaste i samlingen tar jag givetvis som en jättekomplimang!

Läs Recensionen Här!!!

 

 

 

 

Vi hade varit utmärkta fotsoldater du och jag.

Krypskyttar. Mördare.

De stolta bestarna som äter fronten. Först ur skyttegraven, innan krutdimman lättat.

Sist kvar på slagfältet, slaktandes.

 

Vi hade varit krigets hundar. Blind lydnad.

Vi hade gett allt för Saken. För det heliga kriget och allt vi tror på.

Vi hade villigt gått mot undergången.

Utan ånger. Utan pardon.

 

Det hade gjort oss gott. Den fanatiska elden inombords mättad.

Att uppslukas totalt i striden mot Fienden. Att ges ett mål och en mening med vår existens.

Vi hade trivts där, bland de som snart ska dö och bland de som redan dött.

Du vet det lika väl som jag.

 

Men problemet är att vi inte tror, för det finns inget att tro på.

Vi har genomskådat allt det där för länge sen. Vi följer inga ledare och tar inga fångar.

De skyttegravar vi gräver har ingen botten.

 

Visst, man kan påstå att vi är en del av kriget ändå.

Att vi varje dag känner likstanken vid fronten.

Att vi varje dag möter Fienden.

Och det är sant.

Men ändå inte.

 

Vår fiende är en hydra. Den bär många ansikten och hugger med många käftar.

Dess etter fräter hål i våra kläder.

Dess bett sargar våra kroppar, får oss att krokna och hänga med våra nackar.

 

Ibland försöker vi besegra den.

Ibland tillfogar vi den en blessyr eller skråma.

Ibland lyckas vi undfly de vassa käftarna när den slår tillbaka.

För det mesta försöker vi bara leva ytterligare en dag i dess skugga.

 

 

 

 

 

 

Senaste Eskaixboken recenseras av From Beyond

Själv blir jag generat stolt över lovorden och tackar för innerligt för recensionen.

 

Köp ditt eget bloddrypande exemplar av Vridna Historier

H Ä R A

Det vita ljuset pulserar genom min lägenhet. Under långa stunder hör jag ingenting, men de kommer med en sorts regelbundhet. Jag börjar samla på ljuden. Jag sitter i min soffa och antecknar, jag fyller sida efter sida med långa skrapningar, pickande som punkter, darriga linjer och jag skriver, skriver, skriver.
Men jag förstår ändå inte språket. Långa stycken faller bort i ljuden av hostningarna jag ännu inte lyckats lokalisera. Någon trasar sönder det vita ljudet. Det gör ont i huvudet, ännu mer nu, som en brännande punkt på hjässan.
Jag är inte särskilt religiös, men jag tänker att vi alla har våra demoner. Jag kan inte förklara ljudet på något annat sätt. Om ljuden inte kommer ur mig, men ändå genljuder i mina rum måste det ju vara något annat.
Någon annan.