Svensk Apache 2017

Kategori: Serier


SOULWHORE is the title of 2017:s first Svensk Apache publication.
This blood soaked chapbook contains 16 brutal poems by the US writer Victor Clevenger and it´s fully illustrated by Janne Karlsson. Get your own copy here:




Skrivet 2016

Kategori: Publicerat

Året som passerade var ett kanonår på många sätt och vis, samtidigt som det i vanlig ordning innehöll både bakslag och motgångar. En sak var ekonomiskt. Häromåret färdigställde jag och Ingemar Roos ett illustrerat bokprojekt. Planer har smitts ett flertal gånger att självpublicera det hela, men på grund av ovanligt ojämnt penninginflöde – för att inte tala om viss lathet – är det idag lika avlägset som i fjol.


Skrivandet fortlöpte hela 2016 på Slaggprodukt, med en del riktigt bildsköna samarbeten:
Då världen...    En dag  Kult  Uruk  Trickster  för att nämna några.
I övrigt bjöds det nog på mer material på engelska än vanligt, med varierat resultat:
Heathen Child  Deflowered  So it began   Black Cat  med flera.



I juni släpptes serieboken Flyg fula fågel; skriven av Emma-Johanna Henriksson, Janne Karlsson och mig. Tecknad av de inre demonernas egen illustratör; Janne.
Bara månaden efter var det dags för e-boken Välfärdsavfall en samling med tre noveller, med omslag samt illustrationer av Ingemar Roos.
I november släpptes Cadials senaste seriebok om Roba från Uruk. Utöver att bidra på ett ödmjukt hörn med två texter fick jag nöjet att intervjua Cadial.  


Hösten präglades av en pajad axel som molande satte sina käppar i hjulet. Tack vare effektiv sjukgymnastik och skrivförbud under en period så kunde jag bidra med korrläsning eller snarare synpunkter åt en kollega, vars roman är tänkt att komma ut i pocketform i år.
Jag lyckades också slutligen slutföra en mindre novellsamling, även denna gång med omslag signerad Ingemar Roos. Fyra nya noveller plus en som tidigare varit publicerad. Sedan någon månad ligger den hos förlaget, medan jag putsar på detaljerna. Det är i skrivande stund inte klart när, eller ens om, samlingen kommer ut under året. Den som lever får, som bekant, se.

Interview with the one and only Cadial

Kategori: Serier


 Hi there buddy, I just finished reading your latest graphic novel Roba from Uruk: Destruction of Uruk. I enjoyed the last one, Bob the Ripper, but I really loved this one. Such a beautiful artwork, better than ever. You must be very proud. How has the response from the audience been so far?

Hi Stewe! Thank you for asking, thank you for your own great contributions to Destruction, and thank you for the nice words; it's a very good feeling if people like my work!
Well, the reactions so far have been positive, and I think it's mainly because of the art work. Mostly I've heard that both the art work is better and that the story is easier to follow than in Bob the Ripper, but I've heard the opposite too, that the art work was better in Bob the Ripper. I don't want to argue about it; I just know that I tried to make my best in both of them. 



Tell the fans a little about yourself.
You live in Israel but you were born and raised in Sweden, right?

Right. I was born in Trollhattan, Sweden, an industrial town at the time with 50 000 inhabitants. 6000 worked in the car factory SAAB and 2000 made up the working force at VOLVO Aero. The rest of the guys in and around the town delivered things for SAAB; one industry made car chairs, another tires.
Out of my 22 classmates in the 9th grade in school, 18 ended up at SAAB in one stage or another in their working carrier.  I worked in 3 different industries right before and after the army; then I started to travel and study.
I hated Trollhattan and promised myself never to come back.  I've been to all of Western and South of Europe, South East Asia, China, Nepal, Madagascar, South America. I lived in Germany for 3 years and in Spain for 4 years. One of my trips brought me to a kibbutz in Israel where I worked as a volunteer (something I recommend to everyone: pick fruit from the trees during the day and party in the evening!), then 11 years in Jerusalem, 10 years in Eilat. Although I survive in 6 languages I don't enjoy learning and speaking different languages, it's just a cultural necessity.


When were you last in a fight and who won?

Haha! My lawyer advised me to keep this answer short, and not to comment on recent incidents! I've got a background in Tae Kwon Do and used to train with some very good guys... add some booze to that and you'll get Mr Hyde! Like you said once, Stewe: To be proud of your old scars it's getting more and more difficult!
Anyway, here's a favorite from 1983: Place: Trollhattan, center. Probably November, Friday at 22.00. I went out with two bottles of wine and wanted to eat at the local Chinese restaurant with two friends. No, they didn't let us in, we were to drunk. Back to the center, without any friends (where did they go, anyway?) I spotted a bunch of punk rockers in cool black leather jackets with a big skull on the back of each and every one. I'd never seen the guys before. Fuck them; colored hair, Mohawk Indian. Did they want to take over Common Turf? I had to check it out! (screaming)  -YOU! LISTEN! YOU WITH THE BLOODY SKULLS ON YOUR BACK! COME OVER HERE! (No reaction.) 
Suddenly all four of them rushed in my direction, followed by their tiny little groupie girlfriends. They formed a half circle around me and one of the guys said a cool thing: We are four guys with skulls on our back, who exactly did you mean? Fast, from the left, a guy hit me in the face. With Bruce Lee speed (some of my Tae Kwon Do friends really believed he would rise from the grave in 1983, 10 years after his death, better than ever!) I didn't punch the guy who punched me, but the guy to the right instead. Surprise! Knock down! Only three left! All three of them started to kick me; I was pushed back and blocked their kicks and punches. And now, just like in an American movie: Two police cars came from nowhere, the officers jumped out of the cars, took control of the situation and forced all of us to put our hands against the cars (it WAS a movie!).
I was separated from the punks and had my own car. Checking if I had any weapons on me the officer asked me what happened.
-Those monkeys attacked me! He turned his head and watched the three guys with the skulls on their back, and with their Mohawk hair black, orange and green. Yeah, said the officer. Where do you live? Go straight home right now, ok?!
The three punks were taken to where punks belong, inside the police cars and driven away to the arrest! Wohoo!


Are you already plotting the next graphic novel, is there something you can reveal for us? Will Roba, Viki, the Crow and Ishtar return? Have we seen the last of Bob the Ripper? 

I'm currently working on a collection of short stories, called Tales from Uruk. The stories are between 6 and 12 pages long and feature Roba in small dimension crashes, dreams and magic situations, and she will meet people from all times, places and different cultures. The first short story is finished, and it will be printed in the Swedish fanzine Ebola 3, hopefully out in a few months. In that story Roba meets a Jew in the middle of an East European pogrom...The second short story, on the drawing table for the moment, takes Roba to Old China, where she watches a slave being whipped by her master...
A fun thing with short stories is that it's possible to send to different comics anthologies, and then collect all of them and print as Tales of Uruk. Last year I had short stories in (the Swedish) Plutonium Comics, Ebola and Home Made Comics. 
Regarding the next graphic novel: Yes! Roba, Viki, the Crow and Ishtar will return! Bob will not be a part of that one, either. The tension between Uruk and Babylon isn't over, neither in the world of Mankind or in the world of the Gods!
This might be hard to explain; but I dream up most of the chapters in the graphic novels as well as in the short stories. When I need a story I just go to sleep, wake up in the middle of the night and write i down. Sometimes it works; sometimes I have to alter stuff in the dream to fit the story.

When I read your work, some of the great French comic writers come to mind, especially in the cosmic and surreal parts, but the constant topless Roba also reminds me of Axa by Romero. What were your main influences to start writing your own comics and has it changed over the years? 

Romero is a great artist, and for me he's the best artist on Modesty Blaise. I've read all the Modesty Blaise stories in the Swedish Agent X9. 
Axa I'm familiar with as well, maybe 10 or 12 adventures, in Spanish. Both these heroines were written for the British daily press, which is sad, because I think Romero would be so much more fun to see if he would be given the same freedom with the page layouts as all the French, Spanish and Italian guys had in Metal Hurlant and all the other copycat magazines in different countries. I saw one Axa in color (Swedish Magnum??), where Romero was allowed to do the layouts as he wished to, but it was quite stiff; he's been forced into the small ugly daily strip panels for all of his life, and he isn't able to get out.
My real comix heroes are Crepax and Esteban Maroto; Crepax because he's a psycho and Maroto because his fantasy worlds are so fantastic! I like all the  Metal Hurlant-guys too, who draw in a more or less realistic style; Caza, Druillet, Manara, Bilal...
Back to Roba being topless I think it comes from another comics I liked a lot in Agent X9; Garth, and his own goddess Astra (Garth is only readable when it's made by Martin Asbury!).
But my inspiration comes from outside comics too. I like a lot of mainstream art; Name a painter and I've got a book of him (always a he!) in my book shelves. I think both Astra's and Roba's decorative hair are highly influenced or Art Noveau.


Last but not least: you teach music as a living, name five records that changed your life? 

Yes, I've been teaching guitar for more than 25 years; classical, rock, blues, folk, fingerstyle, flamenco...This question is really a kind psychoanalysis! The first albums I listen to a lot was from my parents collection. Johnny Cash; San Quentin stands out. My parents liked Elvis and country. For me today, Johnny Cash is still good!
The very first album I bought on my own was Kiss: Hotter Than Hell, and it was a proof that cool covers sell albums! It was 1974 I think, I was 10 or 11 years old and in to horror comics, and their costumes and makeup hit me! Kiss opened up the door to Hard Rock, and from there I bought things from Deep Purple, Black Sabbath, Led Zeppelin, AC/DC...
At the local library for kids and youth I used to sit and read Tintin, Asterix, Lucky Luke while listening to the Swedish band Nationalteatern: Livet ar en fest. I think they got their message through: There's a class struggle going on and I was born on the losing side.
A few years later came the Punk, and Ramones: Rocket to Russia. The punk made a lot of kids all over the world buy an electric guitar, and to learn the one and only Power Chord that you need in life! I bought my first guitar at 13.
After the army service in Sweden I started to travel a lot and met a lot of people who listened to Hippie Music and more 60s and 70s in general. Neil Young's Harvest was the album that opened up the door to folk music; Peter Paul and Mary, Nobel Prize winner Bob, Simon and Garfunkel. Then came Janis Joplin, The Mamas & The Papas...and inside this Woodstock bunch I finally found Jimi Hendrix; who was a major influence on the hard rock bands I started listening to as a kid, but didn't really reached out to. It's interesting how all roads lead to Rome!

Thanks Cadial for a really great interview.  Buy your very own copy of The Destruction of Uruk by mailing:








Nyanser av svart och grått

Kategori: Publicerat

The Bones of Nirvana

Kategori: Serier


Det här är riktigt svinbra
Köp ditt exemplar


Peaceable Kingdom

Kategori: Böcker


En bok som hängt med i några månader nu. Över trettio noveller och fyrahundra sidor komprimerad pocket tar sin beskärda tid, även om jag gottat mig med några noveller i veckan, minst. Jag misstänkte redan i förväg att Jack Ketchums prosa skulle göra sig bra i det korta formatet och det stämde väldigt väl.
Att den naturliga jämförelsen skulle bli Raymond Carver var däremot inte riktigt lika självklart. Men liksom Carver har Ketchum en osviklig förmåga att fånga människorna bakom berättelserna på några få rader. Det är oftast imponerande korta noveller, som ändå hinner berätta en hel del. Det vilar ett vemod och en stor sorgsenhet över många av novellerna. Men också humor och en rejäl dos romantik.


Det är med andra ord inte en renodlad samling av skräck och thriller, men de flesta har det gemensamt att de oftast rör sig i någon nyans av mörker. Det är också den mest jämna novellsamling jag någonsin läst. Det finns inget riktigt bottennapp, även om vissa av berättelserna såklart tilltalar mig mer än andra.
Från den inledande hårdkokta The Rifle, via den högst olustiga skräcken i The Box, till den udda zombieberättelsen The Visitor, möter vi ett galleri av ofta kantstötta personligheter som är frustrerade över sin situation. Som ser en utväg, tar den, och hamnar i något de inte kunde ana från början. Ketchum använder sig regelbundet av mer eller mindre oväntade vändningar, något jag brukar vara skeptisk till, men som i Peaceable Kingdom fungerar ovanligt bra. Som van läsare kan man förutse flera, men långt ifrån alla. Samlingen är avslutningsvis en storartat stilistisk uppvisning i den minimalistiska skolan och rekommenderas helhjärtat.










Kategori: Allmänt


Ärligt talat kunde det lika gärna vara val i Ankeborg som i Amerika vad mig anbelangar; det är minst lika verklighetsfrämmande och det ständiga snattrandet är som bäst sövande. I och med en segdragen höstförkylning använde jag just senaste presidentkandidatsdebatten som ett sömnmedel. Spektaklet sändes ju gubevars på Youtube och jag låg ju ändå där snörvlande.
Debatten i sig var vad den var, men utspelade sig i skenet av den skandalösa smyginspelningen av kandidat Trump, något som däremot blir intressant i en bredare kontext av övervakning och självcensur.
I samma veva hade nämligen wikileaks släppt graverande uppgifter om kandidat Clinton och hennes nära kopplingar till Wall Street. Saken är den att Clintons band till affärsvärlden är en typisk politisk bomb av klassiskt snitt; journalistik via interna läckor i samma anda som ”Deep Throat” i Watergateaffären, medan Trumps sunkiga sexskrävlande snarare hör snaskande kändisskvaller till. Ändå hamnade det förra i skuggan av det senare.
Detta har ju givetvis med den här valkampanjens tendens till gyttjebrottning och skandaler där sakpolitiska spörsmål lyser med sin frånvaro. Liksom kändisfixering i stort.
I det mediala flödet dagen efter debatten fann jag knappast referat kring de båda kandidaternas olika ståndpunkter i sjukförsäkringssystemet; däremot spaltmeter om blickar, påhopp, attacker. De mest snärtiga citaten i skriven form.

Man kan med rätta beskylla Trump för att dra ner debatten på såpanivå, men samtidigt är uppenbart en symbios mellan grodorna Trump spottar ur sig och pressens fokus på just dessa. Är det då inte väsentligt att veta hur en kandidats kvinnosyn ser ut mellan skål och vägg? Självklart. Men ser man bortom Donaldfiguren, så sker det lite väl ofta liknande saker, dataintrång, integritetskränkande smyginspelningar och lösryckta citat i syfte att schavottera någons trovärdighet eller ge någon foten från sin arbetsplats. Det sker i viss utsträckning på alla nivåer. Såväl i maktens korridorer som hos den anonyma allmänheten.
Det är en utveckling som i exempelvis Sverige gått svindlande snabbt; från det ökända valstugereportaget, till att hacka flashbacks databas, till hämndporr, till den som spelar in utvecklingssamtalet med skolan och delar utvalda snuttar av det på sociala medier. Inte bara det demokratiska samtalet kommer på skam, hela samtalskulturen är stadd i hastig förändring. Främst bakom, men också framför skärmarna.
I Orwells 1984 bevakar Storebror sina medborgare. Det är en klassisk liknelse av den totalitära maktens åsiktsregistrering och förtryck; ett slags vertikal kontrollsystem från överheten och nedåt till de enskilda undersåtarna i en pyramidformad hierarki.
Verkligheten av idag är snarare ett horisontellt kontrollsystem där medborgarna ser över varandras axlar, smygfilmar, hänger ut varandra, skampålar chefer, arbetskamrater, ja även släkt som vänner om det kan anses befogat, eller åtminstone kan få spridning.


Ingen illasinnad diktator ligger bakom, men mekanismerna och den självpåtagna censur det hela resulterar i är densamma. Så raderas det där inlägget som kan feltolkas. Så hålls tand för tunga i möten med meningsmotståndare. Så blir allmängiltiga samtal inlindade för att inte framstå som alltför frispråkiga. Så sluts åsiktsskillnader, inte i korridorer, utan i kokonger.
Åtminstone till nästa gatlopp när någon gått över gränsen, allt i en olustigt fostrande och mästrande moralistisk anda. Som om inte de flestas garderober rasslar av ett benrangel eller två. Som om alla alltid uttrycker sig rätt och redigt, genomtänkt och klokt.
Riktigt olustigt kommer jag att må den dagen det står makthavare på scenen utan något kartlagt klavertramp i karriären. Utan minsta digitala slint med tungan. Dagen då vi alla soligt ler genom förskönande filter medan vi visar upp dagens excellenta måltid i våra skavankfria kök.
Då kommer vi alla att bära speciella namn, utöver de vi döptes till.
Namn som får plasmaskärmarna att genljuda.





Kategori: Musik


Som En Hinna Av Gråhet

Kategori: Publicerat


Utdrag från novellen Skepnadsskiftare som finns att läsa i Välfärdsavfall

 Illustration av Ingemar Roos.


The city of Uruk

Kategori: Publicerat


Golden Girl

Kategori: Film


Golden Girl är dokumentären om Frida Wallberg, Sveriges genom tidernas främsta kvinnliga boxare. Vi får följa henne under några av succéåren och fram till den ödesdigra matchen som nästan blev hennes död.
Det är inte alls en film som byggs upp genom intervjuer utan är av typen där en kamera i reality-teves anda mest följer med och fångar diverse mer eller mindre lösryckta situationer i vardag och inför match. Det är som alltid en fin gräns mellan när en kamera blir en inkräktare, istället för en betraktare.
Någonstans mitt i dyker en mindre sympatisk promotor/pojkvän upp, en figur som är själva essensen av alla fördomar om stockholmare personifierad. Man börjar snabbt önska att Frida ska knocka honom istället för sparringpartnerna; och vid några tillfällen är det nog fan inte långt ifrån.



Samtidigt ges intrycket, någorlunda sublimt, att det är hans insats som promotor som leder till Wallbergs fall. Jag misstänker att det inte är helt rättvist skildrat, utan några ambitioner i övrigt att ta honom i försvar.
Men han ges en ohemult framträdande roll i dokumentären, där jag egentligen inte tycker relationen borde vara i större fokus alls. Jag hade hellre sett ett längre och mer grundligt porträtt värdigt en idrottsstjärna av Frida Wallbergs kaliber; fått veta om när och hur i uppväxten det kom sig att hon valde boxningen, hennes väg från junior till världsmästarinna, eller åtminstone mer om den väldigt speciella relation hon har med sin far, som verkar varit väsentlig för hennes drivkraft.
Det som ändå gör dokumentären till något av ett måste är att själva matcherna är sanslöst bra filmade, fotot överlag snyggt, men också huvudpersonen ifråga. Trots att Frida kanske inte är den som släpper dokumentärfilmare in på livet så går hon rakt genom rutan. Vilken fajter, vilken sjuhelvetes krigare, ända fram till den sista bildrutan.  


 Du finner dokumentären Här









Kategori: Böcker




Kategori: Serier


Neonomicon tar sin början med prologen The Courtyard som handlar om en federal agent under täckmantel som utreder en våg av Lovecraftianska lustmord med olika förövare men med exakt samma tillvägagångssätt. Detta startar en händelsekedja som sedan följs upp i Neonomicon, där två andra agenter tar över fallet och spanar vidare på langaren Johnny Carcosa, punksångerskan Randolph Carter, med flera.
Många är det som använt och använder sig av Lovecraft mytologi, liksom lånar från författarna som han influerade och de han själv influerades av. Just när man tror att kulten nått sin kulmen så dyker det upp något nytt, som True Detective till exempel.   


Alan Moore lyckas, som många gånger förr, att göra något helt eget av det hela och resultatet är smått omistligt. Liksom Michel Houellebecq har Moore insett att under Lovecrafts skenbart rationella och stramt viktorianska yttre vilar djupgående tvångstankar kring ras och sexualitet.
Jag tror att ingen som slår upp den här berättelsens första sida fullt ut kan räkna ut var man kommer att hamna på sista sidan, bara det förhöjer läsningen. Inte så att det oförutsägbara har ett egenvärde, tvärtom kan den sökta twisten bli förutsägbar i sig självt, men Moore använder skickligt klichéerna för den här sortens skräck till att invagga läsaren i tron att allt är sig likt, tills det plötsligt blir sig väldigt olikt. Jacen Burrows bildkonst bidrar som synes till det kosmiska vansinnet.
 Rekommenderas varmt för de som uppskattar degeneration och perversion, nördiga referenser, krypande obehag och krälande skräck.









Pride in Prejudice

Kategori: Musik


Slayers musikvideotrilogi som inleddes med Repentless och följdes upp med You Against You får med Pride In Prejudice en grandios final. En låt vars första utkast skrevs redan till det tjugo år gamla punkalbumet Undisputed Attitude.
Förutom att det såklart är stenhårt att se Slayer spela i en snötyngd skogsglänta, sammanknyter videon på ett smart vis den antirasistiska texten med den överbryggande berättelsen som flätar ihop trilogin. Att de tre därtill lyckas bli några av de mest blodbestänkta musikvideorna någonsin får väl ses som en bonus.







Kategori: Serier


När jag växte upp fanns det en hel del tidningar som blandade och gav såväl brett som smalt ur seriefloran; Magnum, Tung Metall, Epix, Actionserien med många flera. De fungerade som en inkörsport till exempelvis franska vuxenserier, eller som en introduktion för vissa serieskapare som hängt med sedan dess. För oss som inte var klassens stjärnor på engelsklektionerna var det en morot att plugga på för att kunna importera fortsättningarna.
Litium hamnar väl närmast de båda kortlivade skräcktidningarna Terror och Inferno, fast utan att riktigt nå upp till samma nivå. Hellblazer (ursäkta Constantine heter den numera) lever inte alls upp till fornstora dar och är sådär sterilt och trist tecknat som det mesta i jänkarväg är numera. American Vampire irriterar redan inledningsvis genom att försöka påskina att de gör något nytt av den trötta blodsugargenren, men blir snarare en påminnelse om vilka dussinmanus Stephen King kan spotta ur sig. Den enda som är riktigt intressant och bjussar på en personlig tecknarstil är The Wake.
Litium släpper årets fyra nummer på en gång, de jämför själva det med en säsong på Netflix. Ett klokt drag på ett sätt, man får en rejäl bunt läsning. Samtidigt så är det ju inte avslutande serier och väntan blir desto längre på nästa ”säsong”.
Trots det kommer jag att fortsätta att köpa Litium, om den nu lever vidare. Dels så är det en rimlig slant för 400 sidor späckat seriemagasin på svenska, något som har potential att utvecklas till något bättre. Om det kan leda till att ens en handfull ur nästa generation blir läsare, speciellt unga män, känns det värt att stötta.
Du finner hela årets Litium HÄR