Genital Grinder

Böcker / Permalink / 0
 
Greg pulled back the Tupperware lid and sank his spoon into a nearly gelatinous concoction of crimson slop and glistening lumps. He filled his mouth with it, grinning idiotically.
“Fine eating here, Sammy. What is it, some kind of cobbler?”
“I believe the medical term is spontaneous abortion”, Sammy replied. Greg’s grin froze on his face. He prodded it with his spoon and discovered a runny film at the surface of the glop, like pond scum.
“There may be a few morsels of the placenta left”, Sammy said.
 

Litteratur på tema äckel snarare än skräck. Sina hundrafemtio sidor till trots var boken svår att avsluta och inte på grund av griserierna ifråga, utan för att de sju novellerna inte direkt gav mig någon utkomst för min läsinsats. Inte ens några värre äckelkänslor.
Det handlar i mitt fall mer om brist på anknytning än avtrubbning och då menar jag anknytning till själva berättelserna, dess huvudpersoner och deras offer. Det sistnämnda är kanske värst när det kommer till den här sortens tortyrporr, då någon uns av empati är avgörande för engagemanget.
Om jag tidigare tyckt att exempelvis James Wrath Whites karaktärer ibland varit platta och mest bränsle för sadismen, i exempelvis den mediokra Porno for Psychos, så gäller det dubbelt upp för Ryan Harding. Där White för det mesta har intressanta idéer och teser att driva så verkar Harding inte ha så många tankar utöver äckel- och våldsexcesser.

 

 Here is an inventory of those products. Psychosis. Misogyny. Misanthropy. Nihilism. Sadism. Necrophily. Erotopathy. Profanation. Alienation. Blasphemy. And every manner of irreverence, aberrant impulse, and outright satanism conceivable and inconceivable. I’ve long since lost these lyrics, but I recall – and suspect I always will- the final line: “We fucked her good, my knife and I.”

 

Genital Grinder var en chanstagning, delvis på grund av priset och dels för det iögonfallande omslaget signerat Suzzan Blac.
Utdraget ovan är hämtat från förordet, lämpligt nog döpt till ”Enjoy the Gangrape” där superlativen haglar från den okrönte kungen av grisig skräck: Edward Lee. Trots min skeptiska grundsyn höjde lovorden mina förväntningar till att tro att min chanstagning faktiskt var en vinstlott, redan innan läsning påbörjats. Lee skriver att både han och publiken är trött på berättelser som består av våld och griseri för sakens egen skull; författare som försöker överträffa varandra i äckel och våld men som istället bara tråkar ut alla inblandande. Men i Ryan Hardings noveller hittar man minsann den äkta varan, proklamerar Lee.

 

 

Everyone was embracing the end of innovation. It didn’t matter to them that everything had been done before. It could be overcome, they reasoned, by exhaustive repetition. The sterility of the radio reached a new low. Lifeless three minute sound bytes were the hymns of choice in the secret praise of creative impotency. In theaters, everything was a remake, a sequel, or an adaption of an old TV show.


Enligt mig är det snarare tvärtom: Harding är ett perfekt exempel på en långtradig författare. Personporträtten är platta, våldsscenerna är överdrivna in absurdum och fåniga, det vimlar av ack så väntade ”oväntade vändningar” och logiska luckor stora som lagårdsdörrar. Troligare är att Edward Lee helt enkelt är smickrad av sin yngre protegé, då novellerna till stor del är en hommage till Edward Lees eget livsverk. I boken dyker Greg och Von upp i flera av berättelserna – ett inavlat och perverst radarpar i mordtagen. Figurer som lika gärna hade kunnat vara hämtade ur Header eller White Trash Gothic.
Finns det då inget gott att säga undrar du? Jo, det glimrar till emellanåt och jag fick föralldel min fix av fulkultur. Ryan Harding har en slumrande talang, som skulle kunna bli något äkta och läsvärt. Det visar sig dels i novellen Emissary, men främst i avslutande First Indications, en märklig och annorlunda undergångsberättelse som utspelar sig vid millennieskiftet. Av de sju novellerna innehåller dessa två minst blod och andra kroppsjuicer, talande nog. Istället bygger de på stämningsfullt och gediget berättande.

 

 
 

Relaterade Böcker:
Porr för Psykfall
Skallknull
 

Uppfräschad

Böcker / Permalink / 0
 

Recensionen av Jack Ketchums debutroman – Off Season – är nu uppfräschad, nyklippt och renskrubbad. Läs den genom att följa Länken.

 

 

 

 
 
 

För in de döda

Böcker / Permalink / 0
 
Avstånd hejdar henne inte. Om hon vill ha hit honom från Northumberland så bara visslar hon och sveper hit honom på vindens vingar. Inte för att hon nöjer sig med Harry Percy. Det sägs att hon tar alla kungens kammarherrar, den ene efter den andre. Hon gillar inte att vänta, så de står där på rad och runkar sina lemmar tills hon ropar ”Nästa”.
 

Förlag Weyler beskriver:
Trots att han kämpade i åratal för att få henne har Henrik VIII, Englands kung, blivit missnöjd med den självmedvetna Anne Boleyn. Hon har inte fött den son hon lovade honom och hon har skrämt bort hans gamla vänner vid hovet.
När Henriks första hustru Katarina dör, står Anne blottad för skvallret och illviljan. Följden blir en dramatisk rättegång, anklagelsen lyder: otukt och förräderi.
Ett ord från Henrik och Thomas Cromwell, hans närmaste man, är redo att låta henne falla. Allt medan den sedesamma Jane Seymour avvaktar sin tur att trä på sig den förgiftade vigselringen. Men Anne och hennes familj ger inte upp utan strid. Vilket pris är Cromwell beredd att betala för hennes huvud?
För in de döda, den andra delen i den trilogi som inleddes med succén Wolf Hall, skildrar Hilary Mantel en av de mest mytomspunna och skrämmande episoderna i den engelska historien: Anne Boleyns undergång.



 Men Parlamentet kan inte begripa att det skulle vara statens sak att skapa arbete. Vilar detta inte i Guds hand och är inte fattigdom och betryck en del av hans naturliga ordning? Allting har sin tid: en tid att svälta och en tid att stjäla. Om regnet faller i sex månader i sträck och kommer åkerns säd att ruttna, då måste försynen ha velat det så; ty Herren Gud vet vad han sysslar med. Det är ett övergrepp mot de rika och företagsamma att föreslå att de skulle betala inkomstskatt för att lägga bröd i munnen på de arbetsskygga. Och om sekreterare Cromwell hävdar att svält skapar brottslighet: nå, har vi inte bödlar så det räcker?

Efter diverse kultskräck var tiden (över)mogen att plocka uppföljaren till Wolf Hall som legat och jäst i läshögen ett årsvarv redan. Istället för häftade utgåvor från Deadite Press blev det kvällslig bänkpress på c:a 400 inbundna sidor; stadig som en plommonpudding.
Ränkspelet i För in de döda sker till största del under den hovliga fernissan av pladdrande och krusande, med ljudlösa krokben och viskande dolkar i lönndom. Enbart vid sällsynta tillfällen visas våldet naket - som intrigernas yttersta konsekvens.  
Hilary Mantels insikt i maktens spel och villkor, liksom mäns och kvinnors olika verktyg för inflytande, är krass och realistisk på ett sätt som för tankarna Niccolò Machiavellis Fursten eller Joe Abercrombies Första Lagen. 
Thomas Cromwell och de andra karaktärerna agerar högst trovärdig utifrån sin historiska kontext, sin rangordning och inte minst sina egna intressen. De är inte reducerade till simpla spegelbilder av vår samtid. Vare sig som reaktionära reliker eller progressiva projektioner.



”Det finns andra kvinnor som varit föremål för ert galanteri. Jag ämnar inte ställa dem inför rätten om jag kan undvika det, så mycket kan jag göra för att skydda dem. Ni har alltid betraktat kvinnor som utbytbara, mylord, och ni kan inte klaga om de till slut tänker detsamma om er.”
”Så jag ska ställas inför rätta för galanteri? Ja, de är avundsjuka på mig, ni är alla avundsjuka, jag har haft viss framgång med kvinnor.”
”Ni kallar det fortfarande framgång? Ni gör bäst i att tänka om.”
”Jag har aldrig hört att det var ett brott. Att ligga hos en villig älskare.”
”Ni gör bäst i att inte säga det till ert försvar.”


Med det inte sagt att det inte finns paralleller att dra från dåtid till nutid. Alla berättelser som förmedlar eviga sanningar angående mänskligt beteende kommer att kännas bekanta för de som har såväl fria sinnen som rotade minnen.
Mörk medeltid eller modernt millennieskifte. I moralpanikens malström helgar målet alltid medlen. Det står alltid gestalter i kulisserna, redo att rikta och forma massans hysteri i sina egna syften. På så vis kan exempelvis det ovanstående utdraget leda tanken till häxjakter i hashtagstider.
Trots att sagan om kung Henrik och drottning Anne berättats många gånger förr så är den undergångsbestämda handlingen tät som en hermelinkrage. Hilary Mantel rotar fram tronen, hovet och Cromwell från århundradens dunkla gömmor att blåsa liv och ande i. Därtill på ett sätt som gör att hennes författargärning, allaredan, känns som en historisk prestation i sig. En extra eloge till översättaren Jesper Högström.

 

 Det dröjde bara ett år innan hans flickor dog av samma anledning. I sitt hus i Stepney förvarar han i en låst ask deras halsband av pärlor och korrall, Annes läxböcker med hennes latinövningar. Och i förrådet vingarna av påfågelfjädrar som Grace bar i församlingens julspel. Efter spelet gick hon uppför trappan, fortfarande i sina vingar; frosten gnistrade i fönstret. Jag skall be mina böner, sade hon: hon gick bort från honom, skrudad i sina fjädrar, och slukades av mörkret.
Och nu faller natten över Austin Friars. Låsregler knäpper, nyckeln i låset klickar, den starka kedjan över dörrarna rasslar och den stora bommen faller över porten. Drängen Dick Purser släpper ut vakthundarna. De kastar sig ut och rusar kring, de snappar efter månljuset, de lägger sig under fruktträden med huvudena på sina tassar och öron som det rycker i. När huset är tyst – när alla hans hus är tysta – då vandrar de döda i trapporna.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Till top