stewe

Tre pods

Kategori: Allmänt

 
 

”There are no really new stories anymore”

Mindre av en reguljär pod och mer av ett Författarframträdande inför publik av Gillian Flynn. En favorit bland nykomlingarna på senare år med sträckläsningsböcker som Vassa Föremål och Mörka Platser. Braksuccén Gone Girl var däremot mer kul än bra egentligen i mitt tycke. Intervjun är underdånig och publikvänligt som det brukar vara i sådana här sammanhang, men i övrigt bara att rekommendera.
 
 
 
 
Om du tolerar det här, står dina egna barn på tur
- Bokstavligen
 
På mediaprojektet Bubb.la röstas de mest intressanta nyheterna fram av en engagerad läsarkrets. I Radio Bubb.la diskuterar sedan libertarianen Martin Eriksson och marxisten Boris Benulic nyheterna som valts ut.  
Själv brukar jag botanisera bland de kortare klippen  från sändningen som jag tycker låter mest spännande. Den här veckan blev det inslaget om RFSU/RFSL som visade sig vara mer skrämmande än spännande.
 
 
 
 
Dekonstruktiv Kritik 6.7

Egentligen var det här tänkt att bli en längre bloggpost med avstamp i just den här podcasten. Det skulle också handla om Sveriges ökända insatser inom arkeologin det senaste året. Först kom det sensationella kungörandet att Birkas mäktigaste krigare var en kvinna och några månader senare att Vikingarna tillbad Allah. Båda ”rönen” jämfördes av de internationellt erkända professorerna Judith Jesch och Stephennie Mulder med historierevisionism. Vi får se om det kanske blir tid framöver att plita ner något längre om det hela.
Det här samtalet som komikern Aron Flam har med journalisten Ivar Arpi sammanfattar egentligen det mesta som finns att säga om genus på de svenska lärosätena. Inte minst Flam själv leder i bevis vad genusteori egentligen är och vad det bör jämställas med.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Allt som är fel med Stranger Things 2

Kategori: Film

 
Spoiler Alert. Spoiler Alert. Spoiler Alert. Spoiler Alert. Spoiler Alert.
 
 

Utan inbördes ordning listar jag vad som var allra sämst med Stranger Things 2:

Musiken.
Den karaktäristiska syntslingan överexponeras och blir irriterande och påträngande.
Ett ännu större problem är hitlåtarna.
Sättet Stranger Things 2 använder musik påminner mig om Suicide Squad.
Suicide Squad
byggde inte bara sina scener efter oneliners, som i sparsmakade sammanhang(kanske) blivit minnesvärda, men som i Suicide Squad blev som att se femtioåtta filmtrailers på raken.
Man maxade varje tagning med minst en klassisk rocklåt. Jag har så här i efterhand inget minne av vilka rockklassiker som varvades, just för att musiken bara fanns där som ett fruktansvärt misslyckat sätt att skapa en ikonisk scen. Som skulle följas av en minst lika ikonisk scen. Som i sin tur skulle följas av ytterligare en episk oneliner som ingen minns. Och så vidare...
Ingen som sett första säsongen av Stranger Things lär väl ha missat Should I stay or should I go.
En väldigt lyckad återanvändning av Clash´s gamla hitlåt. 
Men i Stranger Things 2 flödar åttiotalsdängorna på samma beräknande vis som i Suicide Squad. Låtvalen är inte minnesvärda av den enkla anledningen att scenerna inte är minnesvärda utan bara misslyckade försök att manipulera mig som tittare.

Kidsen. Ungar åldras snabbt och i synnerhet prepubertala pojkar har en tendens att tappa den lilla barnsliga charm de haft fortare än kvickt.
Där grabbarna i första Stranger Things var ett älskvärt gäng är de i uppföljaren inte fullt lika älskvärda.
Mike pendlar mellan att vara gnällig, arg och hysterisk.
Will ser mest skrajsen och krasslig ut.
Lucas, men i synnerhet tittarfavoriten Dustin, får ledande roller i den här säsongen.
Det funkar inte speciellt bra.

 

 


Gettopacket. En stor del av Stranger Things styrka ligger i småstadsatmosfären och villakvarters-känslan som "lånats" från King och Speilberg. Viljan att utöka territoriet till ruffiga storstadsmiljöer är förståelig i och med nya säsongen. Men det faller platt.
Elva rymmer och ansluter sig till en tattarvariant av X-Men eller The Warriors, jag vet knappt vilket, det var så jävla oengagerade och krystat att jag såg med ett halvt öga. Det hela känns som en ursäkt för att Elva ska göra en snygg entré med ny stil.

Specialeffekterna. Som med säsong 1; det funkar i landet upp-och-ner men inte utanför. Skillnaden är att det är mycket mer av den varan i Stranger Things 2.

 

 


Max och Billy.
Rödtotten och flåbusen är inte det värsta tillskottet som man kan tänka sig. Men däremot ointressanta: en pojkflicka av standardmodell och en värsting av ännu mer standardmodell.
Skulle man tro på det som står skrivet ”på nätet” så vore Femtio Nyanser av Honom tidernas flopp bland kvinnor, istället för tidernas succé.
Man skulle också tro att senaste Ghostbusters var ett brott mot mänskligheten, istället för fan så mycket bättre än exempelvis Ghostbusters 2.
Det handlar alltså om högljudda minoriteter som – till skillnad från kusinen med E.L. James smiskböcker i handväskan eller de båda ungar som sett senaste Ghostbusters två gånger redan - har både språket och aktivismvanan att sprida sina mer eller mindre hysteriska åsikter i mängd och massor.
Tills folk faktiskt går på sitt eget skitsnack och tror att det är såhär Alla tycker och resonerar.
Gissningsvis har bröderna Duffer fått en beskärd del av idéerna till Stranger Things 2 genom tittarreaktioner efter säsong ett. Det är egentligen problemet med både Maxine, hennes bror och Gettopacket som nämns ovan.
Den aktivistiska delen av fansen klagar över mångfaldsbrist och nya karaktärer inkvoteras för att gå dem till mötes, men utan att karaktärerna egentligen tillför särskilt mycket.
En av de saker som stack ut i första säsongen var att Lucas var en av grabbarna.
En tanig nörd bara, som varken sade ”That’s wack!” eller rappade.
Det hjälpte till att fånga den förflutna tidsandan, för umgänge mellan svarta och vita var avdramatiserat i åttiotalsfilmerna.
Buddy-filmer som Dödligt Vapen byggde inte på att den svarta kompisen bar på en passivt-aggressiv ilska mot sin blekare kompis, eller genomgående kallade honom "White Boy" och "Cracker-ass".
I Stranger Things 2 påminns jag direkt att jag tittar på något från 2017 när Lucas redan i början är kränkt över Winston Zeddemore i Ghostbusters.

 

 


Näsblod. Blödde verkligen Elva varenda gång hon använde krafterna i säsong ett? Här droppar kranen oavsett om hon öppnar ett skjutlås eller flyttar en godsvagn, något som med lätthet hade kunnat fasas ut för att användas vid större ansträngning.

Förutsägbarhet. Upprepning. Det mesta, från Dustins husdjur till hetta som botemedel anas långt innan det avslöjas. Nostalgitrippen funkar bara glimtvis, ofta blir den kvävande istället. I den mån man blir överraskad, så är det över hur förutsägbart det faktiskt är.  
Skuggmonstret som inledningsvis är så lovande, som ett mäktigare Lovecraftväsen från parallelldimensionen, visar sig vara en förvuxen bakterie och snart kretsar allt kring samma sorts monster som i första säsongen. Mystiken som var en väsentlig komponent i första säsongen är till största del borta, trots en lovande upptakt med det ruttnande landskapet och tunnlarna.

 

 


Avslutningsvis
…så är jag faktiskt inte så himla besviken på Stranger Things 2 som det kanske låter.
Jag gillade första säsongen väldigt mycket men jag blev inte totalt frälst och har inte väntat ihjäl mig på uppföljaren. En av de saker jag gillade var faktiskt att första säsongen var åtta kapitel lång och inte hade någon given uppföljare.  
Jag väntade mig egentligen ingenting av tvåan, utan var inställd på att det säkert skulle bli en anpassning till den identitetspolitiska idékonstruktion som aldrig låter oss ryckas med till en annan tidsperiod för långt eller för länge. Ens i fantasin.
Tvärtom blev säsong två inte fullt så illa som jag befarade. Jag gillar faktiskt flera saker med den, som Doktor Owens, styvpappan Bob och paranoide fyllegubben Murray.
Millie Bobby Brown som Elva är fortfarande en stor del av behållningen, trots allt.
Men de är en klen tröst när de svaga punkterna är för många.
Som en helhet håller det inte säsongen igenom.
Där första säsongen var en fyra som snuddade vid en femma på en 5-gradig skala, är den här väl en tvåa som emellanåt nosar sig upp till en stark trea.
Liksom ovan nämnda Suicide Squad är Stranger Things 2 okej förströelse, i synnerhet en regnig dag och om man är på rätt humör.
Kommer det en tredje säsong, vilket jag tror det gör, så är det ännu mer tveksamt att de redan nu urlakade tygen håller för en vända till.

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Night in the lonesome october

Kategori: Böcker

 
 
 

Den unge studenten Ed Logan är förkrossad efter att hans stora kärlek Holly bedragit honom och sedan lämnat honom för gott. Han kan inte sova, knappt äta och står inte ut att sitta bland alla minnen av henne i sitt lilla studentkyffe.
Ed beger sig ut på en promenad en sen oktoberkväll. Bland diverse udda förbipasserande stöter han ihop med Eileen, en bekant till hans före detta flickvän. De fikar och pratar på ett nattöppet café.
Snart blir Ed förföljd av en mystisk man i en pickup som iakttagit de båda ungdomarna. Mannen i pickupen säger att han vill ha Eileen och att Ed ska hjälpa honom att fånga in henne. Men det är egentligen bara början på allting.

What kind of person collects clown paintings? A clown, himself. Or a circus fan. Or a John Wayne Gacy fan.
Heart thudding fresh waves of pain into my head, I turned to the left and made my way silently up the hallway. Each time I approached a painting, I aimed my light at it. Every painting depicted a different clown. The all looked slightly mad.


Night in the lonesome October spelar i en helt annan division än de böcker av Richard Laymon jag läst tidigare. Den är fortfarande effektiv skriven på korthuggen thrillerprosa, men är samtidigt vemodig, mystisk och grubblande. Den utspelar sig runt Halloween och bygger mer på stämning än action.
Mer än något påminns jag om hur det var att vara yngling. Hur man ofta rörde sig ute om kvällar och nätter utan någon direkt mening eller mål. Trots att världen var mer svartvit då, så var den också märklig och ofta jobbig; saker och ting tycktes bara hända och man fann sig själv i situationer som var besvärliga att ta sig ur, utan att riktigt fatta hur man hamnade där i första taget.

I’d have to go with Atlas Shrugged, Eileen said. That’s the best book I’ve ever read, and they don’t even teach it in school.
They don’t? I said.
No school I’ve ever heard of. That’s because all the teachers hate her. They lie about her. They won’t teach her books. They’re afraid of every damn thing she ever wrote. Most teachers are commies, in case you haven’t noticed.

Så här i efterhand är det lätt att se hur lite ens yngre jag förstod av sig själv, av världen, av personerna man hängde runt med. Umgänget var ytligt på ett annat sätt, något som Laymon illustrerar exemplariskt genom att t.ex Eileen under ett drucket samtal visar sig vara ett inbitet fan av Ayn Rand. Då är hon och Ed redan ett par, men egentligen vet han väldigt lite om vad hon tänker eller vem hon är, liksom vice versa.
Eftersom man i ungdomsåren hängde runt på gator och torg och såg folk och filurer komma och gå, minns jag hur vi gav dem olika smeknamn eller öknamn, efter karaktärsdrag men kanske oftare efter utseendet; Frogman, Pattolga, Gubben med håret.  Laymons berättelse i sin tur befolkas av varelser som Cykelhaggan, Trollen under bron och Tequilakvinnan, för att nämna några.

I swept the beam a small distance to the left. Near the end of its reach, it dimly illuminated a low squatting circle of men. Hairy, filthy, bloody. All of them looking at us. Chewing. Blood spilling from their mouths.

Det är bara en av flera effektiva grepp som används för att ge dels nostalgiska, dels mardrömslika, tillbakablickar på ens egen ungdom på ett sätt som jag tror att de flesta kan känna igen sig i, trots olikheter i detaljerna.
Till exempel handlar boken om studenter inom det litterära fältet, så där jag och kamratgänget internkommunicerade och kodade våra samtal från utomståendes insyn med textrader ur musik och repliker ur kultfilmer, är referensramen för berättelsens huvudpersoner litteraturhistorien och dess författargiganter.  Men just det sättet att umgås, att kommunicera haltande och genom att prata genom (sub)kulturella fragment är sig lik i bägge fallen, om än på olika vis.
Att berättelsen därtill är en väldigt lyckad spänningsberättelse med en underliggande känsla av övernaturlighet gör Night in lonesome October till en bok jag verkligen rekommenderar starkt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Relaterat:

Island

The woods are dark





 

 

 

Roba 3: The Rise of Marduk

Kategori: Serier

 
 
 


Graphic novel, 136 pages.
12 Euro including postal charges to anywhere in the world.
Place your order HERE
 
 
"My hard copy proof of Roba from Uruk 3 arrived from the printer today. Unglued, but all the pages in the right place. Looks and feels good. Laminated cover. Green light! Print!
In the beginning of next week everything will be finished."


-Cadial
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kingflix

Kategori: Film

 
 
 

Lagom till hans sjuttioårsdag så verkar suget efter filmatiseringar av Stephen Kings verk vara större än på länge. Mr. Mercedes, Det, Dimman och Svarta Tornet, för att nämna några. Här följer några rader ris och ros om de två nya Netflixrullarna; Geralds Lek och 1922.

 

 

 

Geralds Lek
Det gifta paret Jessie och Gerald åker till sin stuga i skogen med en helg av sexuellt experimenterande i sikte. Paret hinner knappt mata en lösdrivande jycke utanför stugan förrän leken tar sin början med att Gerald kedjar Jessie till sänggaveln och ska just till att krypa på när det mesta går snett. Gerald dråsar i golvet i vad som kan vara en hjärtinfarkt och leken blir en potentiell dödsfälla där Jessie sitter fastkedjad och timmarna tickar iväg. Hon börjar snabbt få hallucinationer som spelar upp scenarion och minnen.



Ungefär någon halvtimma in i handlingen slår det mig att jag faktiskt påbörjat boken Geralds Lek en gång i tiden och att det är en av få Kingböcker jag helt gett upp.
Jessie spelas av Carla Gugino som jag mest känner igen från ett minnesvärt gästspel i Entourage. Hon är väldigt bra i rollen som Jessie, men det räcker inte långt. Hallucinationerna och de ansträngda tvåmannascener ur parets äktenskap fick mig inom kort att först snabbspola och sen helt stänga av.
Men det behöver inte betyda att filmen inte kan falla många andra i smaken. Inledningen kan t.ex. säkert tilltala damer med Fifty Shades of Grey på nattygsbordet; Gerald godtar inte ett nej och är ju både förmögnare och äldre än Jessie. Men personligen jag har jävligt svårt för den här sortens teatrala kammarspel i filmformat.

 

 

1922
Livet på landsbygden i Nebraska är hård och fattigdomen står och stampar hotfullt på tillvarons tröskel. Wilfred James kämpar för att få det att gå ihop. Han strävar och sliter för att en dag kunna lämna över den lilla gården till sin ende son, Henry.
Men det är hans hustru Arlette som egentligen äger marken. Arlette är en kvinna av det moderna nittonhundratjugotalet och vantrivs med lantlivet. Hon reser så ofta hon får möjlighet till närmsta stad för att köpa det senaste i klädväg. Helst av allt vill Arlette sälja ägorna och flytta till Omaha och öppna butik. Wilfred vill absolut inte förlora gården, han hatar staden. Men samtidigt lönar sig småbruket så pass dåligt att inte har råd att köpa loss marken från henne heller.

 

Avståndet mellan Wilfred och Arlette växer sig avgrundsdjup och åratal av bitterhet genomsyrar tillvaron. En ondskefull plan börjar växa fram i Wilfreds inre; ett sätt att både säkra gården och slippa Arlette.
1922 är en favorit ur den annars ojämna novellsamlingen Nattsvart, Stjärnlöst
En skräcktragedi som ekar av Poe och Lovecraft men även Steinbeck. Även 1922 utspelar sig till viss del i hallucinationernas värld (eller är det verkligen hallucinationer?) men på ett sätt som faller mig i smaken, till skillnad från Geralds Lek.
På hela taget en lyckad filmatisering samt en påminnelse om hur obehagliga krälande kryp och råttor kan vara så länge de inte är datorgenererade. Thomas Jane är för övrigt perfekt i rollen som Wilfred James.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

L.A.J.

Kategori: Böcker

 

 

 

Lars Anders Johansson är något av en mångsysslare; vissångare, poet, poddare, journalist, Timbroredaktör, författare och debattör. Men det var som Lars ”träsket” Johansson jag första gången stötte på hans namn tidigt tvåtusental, när han frontade den Oi!/punkrockiga orkestern Bovver Brigade.
Lars har alltså gått den något krokiga vägen från tuppkam till tankesmedjan Timbro kan man tycka, även om jag inte är en av de där som uttalar ”Timbro” som Alex Jones uttalar ”illuminati”.
Bovver Brigade var ett band som snart övergav punklarmet för akustiska sessioner och gärna vävde in drag av irländsk folkmusik i treackordsattackerna. Även om punkårens texter var på engelska och det är mer svenskklingande folkmusik nuförtiden än irländsk så kan Bovver Brigades ses som en naturlig utvecklingsfas på väg mot att bli en fullfjädrad vispoet.



I Lars Anders Johanssons Poesipaket ingår diktsamlingen Segelmakaren - Dikter och Visor. Det är lyrik på vacker vers i de gamla skaldernas anda det handlar om och det är allt som oftast riktigt bra;
”Hur länge har jag inte drömt om haven?  Den skuta som jag timrat själv är god, men segellös kan jag ej ge mig av än och rädslans etter rinner i mitt blod.”

 



Men den största behållningen i poesipaketet är de båda skivorna Renässans och I Fridolins Spår. Den senare är tonsatta dikter av Erik Axel Karlfeldt. Flera av tolkningarna är briljanta och storslaget vackert blir det när Emma Härdelin gästsjunger.
Ännu bättre blir det på skivan Renässans, där inte bara fler dikter av Karlfeldt tonsätts, utan också dikter av Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam. En omedelbar favoritplatta som redan gått ett otal varv per dag. Mycket moll och mycket mörker, som i Frödings text Den Gamla Goda Tiden;

De giva oss slagg för malm
och spark för vårt släp och slit,
de tröska oss ut som halm
och läska oss sen med sprit.

Min käring har svälten knäckt,
min dotter är brukets skarn,
förvaltaren själv är släkt
med stackarens första barn.



Poesipaketet finner du för en billig slant H ä r

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Projekt Allmogen

Kategori: Allmänt

 
 

 

 

Projekt Allmogen

 

Det som startade som Projekt Moberg har blivit Projekt Allmogen, men folkbildningsambitionen är sig lik och stridsförklaringen mot överheten har förblivit densamma:
”Det här projektets arbete vilar på en frihetlig värdegrund. Det är en urgammal värdegrund, som löper som en röd tråd genom vår historia. Från tid till tid, från släkte till släkte, har denna värdegrund gett sig till känna bland allmogen i Norden - fredens och frihetens värdegrund.
Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade med samma inneboende värde och att de från livets begynnelse innehar lika rättigheter. Bland dessa finns rätten till liv, frihet och strävan efter lycka."

 

"Vidare ser vi det som självklart att vi människor inte är skapade till att vara objekt för statsnyttan. Ingenting kan rubba oss ur den övertygelsen och tron, att vårt liv är helt vårt eget — att människolivet från vaggan till graven är ett mål i sig självt.
Frihet är rätten att råda över sig själv, över själ, kropp och egendom. Det är rätten för sina barn att leva fria i det land, där de fötts. Det är rätten att leva fri från tvång och våld, men också rätten att i nödens timma bruka våld för att försvara sitt liv och sin frihet när denna rätt kränks.
Frihet är rätten att tänka och att uttala sina tankar. Det är rätten att få vara olik alla andra och hysa meningar olika alla andra – och ändå få behålla både sin frihet och sitt liv. Det är rätten att få leva i frid.”

 

 

Det går utmärkt att bli medlem i Allmogen. Projektet utvecklas ständigt och efterlyser tusen väktare för att värna och vårda vårat kulturarv och slå vakt om en frihetlig framtid. 

 

 

 

 

 

 

Utdrag

Kategori: Publicerat

 
 

 

Det skymde över hotellområdet.
Jag låg kvar i vattnet fast alla andra gått upp. Servitören, som samlade tömda glas och fyllda askfat vid bassängkantens servering, nickade stramt åt mitt håll i en märklig blandning av motvillig respekt och sårad stolthet. Jag nickade tillbaka.
Han, liksom de andra unga männen i hotellpersonalen, omsvärmade mig de första veckorna, innan det blev övertydligt att jag var ointresserad av deras klumpiga inviter. Jag hade redan då sett hur de tyska änkorna gav vissa servitörer rikligt med dricks för att bära deras shoppingkassar upp till rummen. Ett slitsamt åtagande tydligen, eftersom det tog sin runda tid innan servitörerna kom släntrande nerför trapporna igen. Då oftast med vita skjortan löst hängande utanför byxlinningen, istället för strikt nedstoppad innanför.
Efter första veckan hörde jag servitörerna, bakom min rygg såklart, kalla mig ”Miss Anna Rachinov… the Ice Queen”, liksom ”Anastasia”. Något sade mig att de inte var särskilt insatta i det bolsjevikiska maktövertagandet, jag antar att de bara tog till just vad som helst som kunde associera till mitt ryssklingande efternamn. Antagligen trodde de att jag var en långväga gäst från Moskva, istället för centrala London.
Medan solen sakta sjönk bakom hotellkomplexets sluttande tak så simmade jag från bassängens ena kant till den andra med långa och jämna simtag. Först bröstsim. Sedan ryggsim. Sedan bröstsim igen.
Säkerligen hade min moster redan planterat sig vid bardisken och börjat rada upp de första av aftonens många cocktails. Det störde mig inte, jag följde med på resan för solen och badet, medan moster reste för drickandet och spelborden. Säkerligen låg cigarettröken tät över foajén och de karmosinröda skinnfåtöljerna med sina fiffiga små askfat inbyggda i armstöden. Säkerligen satt de ferielediga internateleverna redan vid restaurangborden med sina främlingar till föräldrar, i obekväm och spänd tystnad, som endast bröts av korta konversationsförsök av poänglöst kallprat.
Det började bli dags att stiga ur bassängen och bege sig upp till rummet för en snabb dusch och klädombyte till kvällsmaten. Jag tog en allra sista vända, från bassängens ena kant till den andra med långa och jämna simtag. Först ryggsim. Sedan bröstsim. Sedan ryggsim igen.
Det var då jag såg honom. En ung man som kom gående i utrymmet mellan två av hotellblockens fasadväggar. Den nedåtgående solen bländade bakom hans rygg. Förutom att han var barfota, så var det egentligen inget alls uppseendeväckande med hans utseende. Genomsnittlig kroppsbyggnad, kanske något magrare och senigare än flertalet. Mörkblå shorts, vit kortärmad skjorta och cendréfärgat hår.
Jag tror det var hans sätt att röra sig som fångade min uppmärksamhet, det var något böljande över hans sätt att gå. Som om han simmade mot mitt håll, fast över mark och genom luft, istället för genom vatten.
I en enda smidig rörelse så styrde han stegen in mot den vänstra fasadväggen och fortsatte uppåt med samma böljande rörelser som när han gick på marken. Han använde både händer och fötter under klättringen och rörde sig med samma lätthet som vana takläggare rör sig längs avsatser och uppför stegar. Det hela var över väldigt snabbt. Ena stunden rörde han sig längs den lodräta stenväggen, i nästa stund försvann han bortom takkrönet. Med lätta, men ändå så kraftfulla, steg.
När han var borta kippade jag krampaktigt efter luft i det plötsligt iskalla vattnet. Huttrande och skälvande sökte jag mig till bassängkanten där jag mödosamt kämpade mig upp. Jag svepte handduken om mina axlar, men kunde ändå inte sluta skaka våldsamt i hela kroppen. Jag fortsatte att spänt betrakta de omkringgärdande taken, som skulle han plötsligt dyka upp där igen. Böljande fram genom verkligheten som om just inget motstånd fanns.

 
 
 
 
 
 
 
 

Illustration: Emma-Johanna Henriksson

 

 

 

 

 

 

 

Målarnas Republik

Kategori: Böcker

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Suffer

Kategori: Musik

 
 

Åttonde september 1988 släppte Bad Religion den stilbildande skivan Suffer. Några år senare kom den amerikanska punkscenen att göra världssuccé på allvar med band som Offspring, NOFX, Rancid och inte minst olidliga Green Day.
Bad Religion var dock de med mest status i svenska punkkretsar. Bad Religion hade föreläsningar av Noam Chomsky som B-sidor på singlar, texterna var intelligent formulerade men samtidigt slagkraftiga och andades haschdoftande tonårsångest från amerikanska suburbs,(kolla bara omslaget till just Suffer) något som relaterade direkt till stora delar av den svenska punkpubliken som mer än något annat var uttråkade medelklasskids som revolterade mot gräddhyllans radhus.
Musikaliskt förde Bad Religion vidare arvet från Ramones tuggummipoppiga punkrock med doakörer och lättnynnade melodier. Den pursvenska subgenren ”Trallpunk” kom att bli gravt Bad Religion -influerad för all framtid.
Bad Religions Suffer och Offsprings Smash var några av de första plattor jag köpte, nånstans i början av ett dimmigt nittiotal. Medan Offspring var outhärdliga bortsett från de tre-fyra låtar som blev singelsläpp, höll Suffer en helt annan nivå i mitt tycke. Den kunde jag spela från början till slut utan att tröttna längs vägen.
Men det musikaliska sökandet gick vidare och med tiden blev just Bad Religion bandet som för mig kom att symbolisera amerikansk skejtpunk och den tillrättalagda massproduktion som präglade albumen från skivbolagen Epitah och Hellcat. MTV-punk, plastpunk, låssaspunk, öknamnen var många. De gånger jag snubblade över något nytt med Bad Religion så blev jag antingen irriterad eller akut uttråkad.

 

När jag nu återvänder till Suffer så finner jag -åtminstone till viss del- storheten som mitt tonåriga jag fann så självklar. Öppningsspårets You are the government slår emot mig:

Hey sit down and listen and they'll tell you when you're wrong,
Eradicate but vindicate as progress creeps along
Puritan work ethic maintains its subconscious edge
As Old Glory maintains you consciousness

There's a loser in the house and a puppet on a stool
And a crowded way of life and a black reflecting pool
And as the people bend the moral fabric dies
Then the country can't pretend to ignore its people's cries

Cause you are the government
You are jurisprudence, You are the volition
You are jurisdiction
And I make a difference too

Och så fortsätter det skivan igenom. Låtarna är överlag korta men ofrånkomligt medryckande. De har också en oborstad charm till skillnad från senare års slätstrukenhet. Texterna är långt ifrån lika politiskt predikande som jag i efterhand fått för mig, utan bjussar på ilsk samhällskritik som osar av frustration på gränsen till uppgivenhet. Fan, jag upplever till och med att frontmannen Greg Graffin sjöng bättre då, eller åtminstone med större övertygelse, där han på senare alster mest lät gapig. Eller kanske det är så enkelt att man med åren regredierar? Hursomhelst är Suffer en tjugonioåring väl värd att uppmärksammas och återupptäckas.

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Against Democracy

Kategori: Böcker

 
 

Jason Brennan, professor vid ett av USA:s mer prestigefyllda universitet, skriver i boken Against Democracy(Efter Demokratin på svenska) om en form av meritokratiskt och epistokratiskt folkstyre där det blir ett medborgaransvar att visa ett aktivt intresse för politiken och uppvisa godkända grundkunskaper i samhällsfrågor för att ens få tillgång till valbåsen.
 Oavsett vad man tycker om de tankegångarna så ger Brennan exempel på tre olika politiska personlighetstyper som däremot är ganska träffande:
1. Hobbitar.
Hobbitar är ointresserade av politik. De lever sina liv utan att bekymra sig över vad politikerna hittar på. De är den oengagerade och likgiltiga massan av befolkningen, men de är också en slumrande kraft.
2. Huliganer.
Huliganerna är något av motsatsen till Hobbitarna. De är engagerade och har starka åsikter. De resonerar helt eller delvis baserat på känslor istället för fakta. De är säkra på att just de har rätt och saknar tolerans för andras uppfattningar. Människor med andra åsikter är inte sällan onda, farliga och samtidigt korkade. De besvärliga huliganerna styr den offentliga scenen.
3. Vulkaner.
Vulkanerna har fått sitt namn från den klassiska scifi-teveserien Star Trek. De är pålästa och kunniga. De är rationella och logiskt resonerande. De utgår i regel från fakta istället för att vara känslomässigt styrda i sin åsiktsbildning.


 

Enligt Brennan så utkonkurreras Vulkanerna alltmer av Huliganerna när det gäller maktpositioner. Eftersom Vulkanerna utövar självkontroll och förordar logik så får de långt ifrån samma uppmärksamhet som de högljudda och dramatiskt utåtagerande Huliganerna, något som leder till att de inte får samma mediala utrymme, något som sin tur leder till att de lätt hamnar i skuggan av Huliganerna vid exempelvis allmänna val. Brennan anser att Vulkanerna är den personlighetstyp som borde sitta vid makten, men som inte gör det, något som Brennan anser vara ett av de största problemen med demokratin.
Själv anser jag att sådana här kategoriseringar och politiskt präglade personlighetsindelningar är väldigt underhållande, men kanske lite väl svepande för att verkligen vara ett effektivt instrument att analysera omvärlden med. 
Att jag sen inte har ett ogrumlat förtroende för såkallade intellektuella, liksom byråkrater och teknokrater ur vad John och Barbara Ehrenreich kallade "The Professional-Managerial Class" gör antagligen inte min instinktiva aversion mot resonemanget mindre. Brennan sätter likhetstecken mellan högre studier och att vara insatt i samhällsfrågor, något som riskerar att bli lika generaliserande och missvisande som gamla Chomskys citat; ”utbildade människor är indoktrinerade människor.”
Även om Brennan är träffande i sin beskrivning av de olika medborgarkasten (kan man vara såväl Hobbit som Huligan eller Vulkan, beroende på veckodag?) och trots att också jag ser sprickorna i det demokratiska systemets konstruktion så blir ju frågan om vem/vilka som ska avgöra huruvida en person är insatt nog att rösta i allmänna val. Jag har snappat upp tillräckligt mycket om massornas mentalitet och mekanismer för att känna en grundmurad misstro till systemet, men har i slutändan mest misstro mot de som äger såväl medlen som förmågan att domptera massorna.
Om man tänker sig ett standardiserat lämplighetstest så att röstkortet blir ett slags demokratins körkort, så anar jag att det kanske blir ett alldeles särskilt test om säg kulturmannen Göran Rosenberg och idéhistorikern Edda Manga är delaktiga i utformningen, jämfört med om några andra av Sveriges intellektuella ges ansvaret att utforma testet. (Rosenberg och Manga anses vara intellektuella)
Eller ska lämpligheten mätas i rena sakkunskaper? Ska det då vara en gedigen allmänbildning som efterfrågas eller ska man kunna rabbla olika departement och namnet på ministrar månntro?  
Brennans bok och tes kan - svepande nog - sammanfattas som följer: Utbildning skapar allmänbildade människor. Allmänbildade människor är intelligenta och insatta människor. Intelligenta människor är Vulkaner. Vulkanerna är de med lagom liberalt kynne och med de vettigaste åsikterna. Vulkanerna bör vara de enda som får rösta.

 

 
 
Jag konstaterar att Brennans tankegods nästan förutsätter att man skriver under på Francis Fukuyamas slutsatser i Historiens Slut . Det vill säga att alla stora strider redan är vunna och de stygga ideologiernas tid är passé. Vi lever mitt upp i, eller åtminstone snuddande nära, den marknadsanpassade slutversionen av Utopia 2.0.
Brennan ser Västvärldens nuvarande liberalism som skapelsens modernitetens krona och vill bevara detta ultimata samhällsbygge genom att frånta pöbeln de oengagerade Hobbitarna röstätten. Skydda det goda samhället från den –ism som nu anses vara mest hotfull just nu, gissningsvis populism. 
Det är ju, som Brennan konstaterar, mest lågutbildade och fattiga som röstar för t.ex. dödsstraff och protektionism. Att det är samma lågutbildade fattiga som i störst utsträckning drabbas av våldsbrott och därför vill utkräva hämnd genom att frånta gärningsmännen livet, är kanske inget som slår Professor Brennan där han sitter och filosoferar bakom campus väktare och järngrindar. Att det är samma lågutbildade massor som blir allt fattigare, alltmer beroende av statliga allmosor, just på grund av att deras jobb flyttas till låglöneländer medan rovbankirer spelar finansiell roulette med deras besparingar, är gissningsvis inte heller uppenbart för någon med tryggad inkomst genom t.ex. en professur på ett prestigefyllt universitet.
Under de senaste decennierna har homosexuella parader, äktenskap och adoptioner inte bara blivit i ropet, utan har tagit formen av en moralisk kompass, som något som har ett universellt värde i klass med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Graden av tolerans mäts i hur gayvänlig ett parti, en stat eller en ledare är. Därför är det inte så förvånande att Brennan lyfter fram just HBTQ-frågor som ett av de främsta exemplen på politiska beslut som inte borde överlåtas åt kreti och pleti. Vilket i sig skulle betyda att åttio procent av de svarta väljarna måste exkluderas från inflytande i Kalifornien – med tanke på att de röstar odemokratiskt  när det gäller homoäktenskap. Det låter väl progressivt? Den etniska dimensionen i Brennans teorier är överhuvudtaget sprängstoff, liksom könsfördelningen, beroende på hur man (miss)tolkar beskrivningen av personlighetstypen Huliganer. Går man efter studieresultat och intelligenstest så skulle mångetniska USA kanske komma att styras av en  majoritet asiater. Åtminstone om Brennans visioner skulle förverkligas, vilket väl kan sägas vara hyfsat orealistiskt scenario. Inte minst när det gäller USA, som i egenskap av smältdegel består av diverse särintressen –finansiella, religiösa, etniska,  – som lobbar för att just deras sjuka mor ska få mera gottis i dosetten.
För liksom många utopiska idéer som säger sig vara förnuftets röst i en förvirrad värld, så är Brennans bok som mest ett läsvärt fantasifoster om att alla en dag, på något magiskt vis, i eftertänksam enighet, skulle ge upp sina respektive grupptillhörigheter, sina surt förvärvade samhällspositioner, sina krav, sitt inflytande, sina intresseorganisationer som födkrok… för den storslagna insikten om att alla mår bäst när skutan styrs av de som har vett nog att styra.
I efterdyningarna av Trump och Brexit uppfattas Jason Brennans idéer såklart tilltalande för många, långt ifrån enbart liberaler, utan alla som verkligen inte gillar när valboskapen mindre bemedlade medborgare röstar helt åt fanders fel och fult.
Jag tror vi kommer att få höra mycket mer av liknande resonemang framöver och kanske kommer vi också att få se den här sortens styrelseskick i praktiken inom kort. Inte exakt i den form som Brennan drömmer om, det är alltför utopiskt och långtgående, men någon slags halvdan variant. I sådana fall satsar jag en slant på att det blir Frankrike som först ut får agera försökskanin, åtminstone för Europas del.

 

 
 
 
 
 
 
 
 

Knattereporter

Kategori: Musik

 
 
 

Som alltid inspirerande att höra Morgan filosofera fritt
...och faktiskt få kämpa med en del av lillgrabbens finurliga frågor
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ny Moralism

Kategori: Allmänt

 
 
Han kom. Han sågade. Han segrade.
 
 

Tobe Hooper, mannen bakom skräckklassikern Motorsågsmassakern, är död. Hans livsverk lever dock vidare. Lever och frodas gör också den moralism som mötte bl.a. Motorsågsmassakern, även om det är en moralism som har muterat till nya avarter.
Ja, Motorsågsmassakern, filmen som mer än något annat kommit att bli en symbol för svenska statens filmcensur. En myndighet som fick rejäl fart i förbudssaxarna efter ett tendensiöst inslag om såkallat Videovåld i teveprogrammet Studio S.
Om genomslaget för ett enda teveinslag låter märkligt för en yngre läsare, så kan det vara värt att påminna om att det vid den tiden endast fanns två statliga tevekanaler som svenska folket tilläts titta på. Även riktigt usla program drog rent skyhöga tittarsiffror just därför att ingen konkurrens fanns. När okontrollerade Videoapparater plötsligt släpptes lösa bland befolkningen uppfattades det som ett reellt hot av makthavarna. Nästan lika farligt som att vem som helst kan använda internet idag. Oron för videoapparaterna förmedlades givetvis ensidigt av statstelevisionen, som sig bör.
Under min uppväxt kom exemplen på Moralpanik och kraven på förbud att flyta samman till en enda smet av dunkla översittare som verkligen inte gillade sånt där som jag själv gillade. För mig var det i storts sett samma personer som ville bannlysa Alice Cooper, som åtalade och sedermera bojkottade Horst Schröders serieutgivning, som slaktade min VHS med Sudden Impact på mer än en kvarts filmmaterial. Toplesscener såväl som skottlossning klipptes väck, medan långt grövre scener i andra filmer passerade oklippta – helt beroende på om personerna bakom filmerna ansågs vara finkulturella eller inte. Konstnärligt våld och sex var ju något helt annat än okonstnärligt dito och vem kan inte bäst skilja agnarna från vetet om inte en statligt avlönad byråkrat?  

 

"Har jag inte rätt till ett telefonsamtal?"
-Vanligaste frågan på svenska häkten-
 

Trots att mycket av moralpaniken redan då kom från ett vänster och liberalt håll så tror jag att vi ändå är många som uppfattat det som att de värsta censur- och förbudsivrarna kom från konservativt och kristet håll. Detta har antagligen att göra med hur formade vår omvärldsbild är av ett amerikanskt narrativ, vare sig vi är medvetna om det eller inte. ”Parental Advisory” på våra album. Skenheliga fåntrattar med skyltar om evig undergång utanför rockkonserter. Al Gore och hans fru Tipper som höll senatsförhör med bland annat Twisted Sisters… och redan där naggas visst efterhandskonstruktionen i kanten. Gore är ju för bövelen en god Demokrat. En progressiv hjälte! En lönnfet miljöjesus som tar det egna jetplanet världen runt för att förkunna klimatets evangelium.
För när man verkligen börjar söka sig tillbaka till exemplen på moralpanik så var det inte direkt Livets Ord, Pingströrelsen eller ens Svenska Kyrkan som gick i bräschen som censurens kreatur(men de beklagade knappast det hela heller!).
Även om Siewert Öholm gnällde på Hårdrock och frikyrkliga förbund varnade för farliga Rollspel, så ledde det till få reella bojkotter eller förbud. En stoppad Black Sabbath-konsert i folkets park, typ.
Det var istället vanliga svenssons i föreningen Hem och Skola som gick i främsta ledet för att förbjuda det mesta. Det var vanliga rektorer som förbjöd vita skosnören på skolorna under skinnskallevågen. Det var Sossar och Liberaler som rasade mot Videovåldet i Studio S. Det var Folkaktionen mot Pornografi, bildat ur socialistiska Kvinnofronten, som åtalade Horst Schröders serietidning Pox för olaga våldsskildring. När Horst och hans Epix Förlag friades, så pressade Folkaktionen mot Pornografi istället Kooperativa Förbundet och Presam till att sluta distribuera tidningar från Epix, tills förlaget helt sonika gick bankrutt. Få utanför seriepubliken brydde sig. Att vara moralist i Sverige är att vara mainstream.
Undantag finns och har funnits hos både hos Liberalismen och den Marxistiska vänstern. Hos den förstnämnda utifrån principer och hos den sistnämnda utifrån eget syfte, även om det ibland varit vice versa.
Det går t.ex. att dra en tydlig skiljelinje mellan klassiska marxister och de samtida kulturmarxisterna. Som när gammelkommunisten Åsa Linderborg försvarade utgivningen av Markis de Sade medan ung(nåja yngre iaf)kommunisten Kajsa Ekis Ekman rasade över att 1700-talsförfattaren gavs ut i 2000-talets Sverige. Det är något som kännetecknat marxister även historiskt, där de gärna spridit allsköns verk som kan sägas vara subversivt och samhällsomstörtande, medan samma verk under marxistiska regimer kommit att kallas kontrarevolutionära och inte alls ansetts vara uppbyggliga nog för den nya socialistiska människan. På samma vis har marxisterna historiskt förespråkat yttrandefrihet när de befunnit sig i opposition, men strypt(inte sällan bokstavligt) yttrandefriheten när de själva tagit makten.
Det som väl är typiskt för vår tid, är att i exemplet ovan så förlorade pimpinätta Ekman inget i anseende hos sina åsiktsfränder genom att attackera Markisens skamlösa snuskigheter, medan Linderborg spädde på sitt dåliga rykte som en alltför liberal förbudsmotståndare hos den rödrosa s.k. intelligentian. Ekman hamnade senare i blåsväder för att inte vara tillräckligt politiskt korrekt i transfrågan, vilket också påvisar att det är bekvämare att moralisera över riktigt gamla böcker än att använda fel ord i det minerade och triggersäkrade åsiktslandskapet av idag.  

 

 


När Chuck Berry stod på scen i början av sin karriär så separerades den svarta och vita publiken av ett staket. Det var inte i första hand utifrån ett glödande rashat, anledningen var moralistisk motiverad; att skydda den vita ungdomen från förfallet som skulle följa om de dansade och umgicks med de moraliskt degenererade svarta. På samma vis är dagens kritik mot en kulturarbetare utifrån hans kön, hans sexualitet, eller hans vita hy, också det en sorts moralistisk kritik. Ty enligt intersektionell forskning är ju som bekant Vitmannen den demoniska avkomman till ondskans härskare Struktur.
På så vis kan man säga att moralismen från min uppväxt var mer balanserad, hur märkligt det än låter. Siewert Öholm påstod inte att WASP:s själva närvaro eller bandmedlemmarnas blotta existens höjde omoralen i landet, utan ansåg att texterna och scenshowen var det som hotade ungdomens etik och moral. Tobe Hoopers Motorsågsmassakern var inte kontroversiell på grund av att Leatherface borde spelats av en lesbisk eskimå, utan för det meningslösa(till skillnad från meningsfulla) filmvåldet ansågs vara förråande och osmakligt. Det kan jämföras med de moralistiska invändningarna mot att Bob Dylan fick Nobelpriset i Litteratur häromåret: Han är Vit. Han är Hetero. Han är Man. Gammal är han också. Män gillar honom mest. Män som gillar honom är ofta gamla. Etc.
Som alla moralistiska rörelser så präglas den identitetspolitiska och feministiska nymoralismen av fördömanden, skambeläggande och utfrysningar. Det spelar mindre roll om du heter just Bob Dylan, Petra Östergren eller ens Malcom Kyeyune.
Alltfler har svårt att skilja verkligheten från hur de själva önskar att verkligheten såg ut. De blir därför både arga och lessna om någon plötsligt beskriver verkligheten som den egentligen är. Stötande böcker bör skrivas om, lättklädda statyer ska täckas av skylande tyg i sann viktoriansk anda, och att önska en mångfald av åsikter kan mycket väl vara början till en ny förintelse.


 
 

Det ligger ingen storslagen plan bakom, ingen grandios konspiration, bara en mix av modefluga och kvasireligiös trosövertygelse. Man kan som bekant inte skriva ” intersektionalitet” utan ”sekt” och liksom allsköns fanatiker, slutna subkulturer och knarkare har sina egna kodord och särpräglade uttryck så har intersektionalitetens nymoralister ett eget fraggelspråk där olika ord ges olika värde – eller brist på värde – på ett sätt som utomstående inte alltid förstår. Till exempel: för de allra flesta betyder meningen ”En vit man” varken något speciellt dåligt eller något speciellt bra, medan samma mening i intersektionella kretsar har en mytisk innebörd som något omoraliskt eller rentav diaboliskt förtryckande.
Man tänker sig kunna förändra världen, inte genom handlingar och absolut aldrig genom att börja med att förändra sig själv. Istället ska den frälsande förändringen ske genom ordmagi och postmodernistiska besvärjelseramsor. Genom hierarkiska system av pyramidformade förtrycksrankningar och eftersträvansvärd offerstatus. Till skillnad från scientologi, Kreatonism och Intelligent Design är Genus, Intersektionalitet och närliggande sk Kritiska Studier något som omfamnas av makthavarna och stora delar av det svenska etablissemanget.
I forna dagars exempel på moralpanik var egentligen inte problemet den enskilde kristne teveprogramledaren, sossepolitikern eller ens Kvinnofrontens aktioner mot snuskserier. Det var bara åsikter. Det var när moraliserandet fick fäste hos den breda massan som censuren och bojkotterna möjliggjordes.
Idag är problemet varken ytterkantens käbblande kulturmarxister och feminister eller ens identitetspolitiken i sig. Det är också bara åsikter. Problemet är när dessa åsikter, med marginell förankring hos allmänheten, implementeras genom lobbyverksamhet och politisk kompisrekrytering. Trots att ingen har efterfrågat det så blir det mer genus i etern, det intersektionella fraggelspråket blir maktens språk och kulturen en plats där man på sin höjd vantrivs. Svensk Film är ett utmärkt exempel på där identitetspolitiken tagit över och en förr hyfsat framgångsrik verksamhet blivit en skyddad verkstad för lallare, medan äkta talanger tar genvägen via youtube till Hollywood istället. Eller vanligare; mals ner i krimträskets dussinproduktioner.
Serier är en annan uttrycksform som exploderat av talang alltsedan det – i regel statligt finansierade - konstnärskapet blivit synonymt med ointressanta tavlor och sketfula skulpturer, liksom tvärtom. De som på riktigt kan skapa skön bildkonst finner sin kreativa ventil i serierutorna, inte gallerierna.
Samtidigt höjs tonläget hos de som äger företräde i debatten. Alltfler vill att internet i större utsträckning ska övervakas, kontrolleras och begränsas. Allt annat är ju omoraliskt och leder säkert som amen till mer hat och mindre kärlek.



Problemet med det, inte minst för deras egen del, är att där de gamla moralisterna fick en betydande del av den breda massan med sig(eller åtminstone inte öppet emot sig) på sina censur- och bojkottningskampanjer, så verkar en allt större del av massan nuförtiden istället sätta sig rejält på tvären, ner till införandet av minsta könlösa pronomen. Åtminstone så länge det kommer som ett påtvingat påbud ovanifrån.
Traditionell media går på knäna, medan antalet svenska nyhetssidor/bloggar/poddar/etc, som andas någon form av missnöje, är rekordartat fler än i andra jämförbara länder. Man kan numera göra sig en karriär på att vara anti-etablissemanget utan att ens behöva vara rebellisk rockstjärna eller egensinnig excentriker.
Det sägs att den rumänske diktatorn Nicolae Ceausescu under en ovanligt svår vinter, då folk mer eller mindre höll på att frysa ihjäl på grund av vedransoneringarna, bestämde sig för att termometrarna visade fel. Det var inte alls tjugo grader minus, det var egentligen bara två grader minus och därför fanns det ingen mening med att avbryta vedransoneringen.
Fast folk frös såklart ihjäl ändå.
Nicolae och hans hustru Elena dömdes efter kommunismens fall för korruption och folkmord och avrättades genom arkebusering. Det kan vara en viktig påminnelse för samhällets makthavare och deras ideologiska charlataner även idag, att det inte alltid är bra för hälsan att förväxla sin beskrivning av verkligheten med själva verkligheten.

 

 


På hela taget leder dessa nymoralistiska strömningar till ett ofritt åsikts- och samtalsklimat. Exempelvis… en person skriver en blänkare om hedersvåld och bemöts sedan i debatt med: Hedersvåld är en myt. Men vad räknas egentligen som Hedersvåld. Faktiskt är Hedersvåld typiskt svenskt. Samt: Du har inte rätt [religion –etnicitet –kön- kropp - läggning – ålder- inkomst - adress] för att uttala dig i frågan överhuvudtaget. Att kritisera islamism leder till nästa Breivik. Att skämta grovt skapar våldtäktsvågor. Att kliva på en A-brunn leder till akne, arbetslöshet och analsex. Osv.
Få personer av idag försvarar väl öppet ett förbud mot Rollspel, Tevespel eller förespråkar serietidningsbojkott. Eller jo förresten, men idag är det ju på grund av all rasism… och alla stereotypa könsroller… och all galopperande speciesism… 
Ingen påstår att man ska stoppa Breaking Bad för att den kan inspirera folk att börja koka meth i tvättstugan. Men samtidigt delas det nyheter om skolpojkar som påverkats så gravt av Donald Trumps Pussygrabbing-citat att det blivit en veritabel epidemi av fall där pojkarna dragit ner flickornas byxor och kjolar i Amerikas skolor.
Det matas på fullt allvar fram påståenden om att en ledarkrönika om migration, delad ett par hundra gånger max, är orsaken till att asylboenden sätts i brand innan de hunnits ta i bruk.
Så medan det är otänkbart att flera dygn framför GTA kan göra en yngling våldsam – pfft! det osar ju för fasiken åttiotalets moralpanik – så är det högst troligt att trumpcitat och tidningskrönikor leder till såväl sexövergrepp som brandattentat. Detta i en tid när allt färre människor följer med i nyhetsrapporteringen och ännu färre ser upp till politiker. I synnerhet yngre människor har vänt sig från gammelmedia och de traditionella partierna.
Den enda slutsats man rimligtvis skulle kunna dra, är att om nu befolkningen, i synnerhet den lågutbildade och ekonomiskt eftersatta delen av befolkningen, verkligen påverkas så in i helvete av att läsa en tidningskrönikör eller höra en bandinspelning av en allmänt illa omtyckt president, så ger man ju alla tiders moralpaniska hysteriker rätt.
Om en skakig mobilfilm av journalisten Lamotte (mannen som bokstavligt talat gav den halvöppna munnen och den tomma blicken ett ansikte) där han sitter och hojtar i sin bil är fruktansvärt farlig, så varför skulle man inte förbjuda hårdrock, Markis de Sade, gangstarap, skräckfilm, ja hela konkarongen av fin - och fulkultur. För det mesta som produceras gör ju (tro det eller ej) större intryck på individer än Lamotten ifråga och har därmed ännu större möjlighet att förleda massorna in på något oönskat och för stunden livsfarligt spår. Våra moderna moralkärringar av bägge kön står svaret skyldig varför någon twittergöks fula ord är en samhällsfara medan en ultravåldsam HBO-show med miljontals tittare inte utgör den minsta fara för någon alls. Det gigantiska populärkulturella komplexet borde ha någon slags inverkan på medborgarnas känsliga sinnen, om det nu stämmer att enskilda mediala och politiska figurers sätt att uttrycka sig leder till våld, blod och död!
I den kontexten och enligt den logiken var det självklart rätt och riktigt att totalförbjuda Motorsågsmassakern. Den var bevisligen farlig för allmänheten, det visste ju alla som visste bäst redan då. Allt annat är faktiskt bara faktaresistens.   




  

 


Relaterat:
"Ingen blir mätt av Moralkakor"

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kick Back And Watch The World Burn

Kategori: Musik

 
 
 
 
 
 
 
Alan Averill - singer of the mighty Primordial guests on the podcast this week, and in our interview we should have been talking about their new live record Gods for the Godless, but instead (luckily for all of us) we go down a political rabbit hole.
I know, politics, we are all tired of it right now, but Alan is wide open about his thoughts on the current state of affairs on the world stage, where the unrest stems from, how more people need to keep their opinions to themselves, where we as a society are headed and what he sees on the horizon not only for America but also the EU.
He takes us into his reality on the road and meeting people who may not have explored things as much as a traveling musician that try to talk about the ‘state of metal’ and put them in their place. We do mention the new album, but as he says “If you don’t like who cares, kick back and watch the world burn.”
 
 
 

More Alan Averill:
This is really the Soma society Huxley predicted in ‘Brave new world’, that self righteous high you get from flinging your opinion at the world is addictive, it takes a step back to realise we are little more than apes in a zoo flinging shit at the bars.

GET ME OFF THE FUCKING RIDE

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ormpredikan

Kategori: Publicerat