Mentala Selfies

Serier / Arne Anka, Charlie Christensen, Kartago, Mentala Selfies, serier, svenska serier / Permalink / 0
 
 

Det har alltid funnits grymt duktiga serietalanger i Sverige, även om det varit svårt för många att komma fram och än mindre försörja sig på tecknandet. Kämpande publikationer som Svenska Serier gjorde sitt bästa för att ge de inhemska förmågorna en plattform att nå ut ifrån. Seriemix från Ades förlag gör något liknande idag.
Den svenska seriemarknaden var något kulturkoftorna inte befattade sig med under min uppväxt. Idag finns det talanger som Peter Bergting, Lars Krantz och Simon Stålenhag som har fått, eller är på väg att få, internationell ryktbarhet. Men det är inte deras illustrationer som får pryda det offentliga rummet eller föräras dokumentärer i statstelevisionen. Snobberiet och kotteriet är sig likt.
Arne Anka var min stora favorit bland svenska serier under nittiotalet. Förmågan att blanda cynism, krök & kåtkoma och finkulturella funderingar på ett politiskt inkorrekt vis var unikt för Charlie Christensen.

 


Den omstartade versionen av Arne är jag desto mer kluven till. Dels tyckte jag att teckningarna var mer innovativa och uttrycksfulla förr, något som har ersatts av en proffsigare men också stelare tecknarstil. De kulturella ambitionerna är högre än någonsin, Mentala Selfies gör ett försök att berätta om renässansens Italien genom vår tid av muslimsk terror och politisk polarisering. Det blir förvirrande för min del och jag tappar bort mig flera gånger.

 

 

Christensen har även slutat att teckna sina kvinnliga fabeldjur yppiga och lättklädda, tidigare en lika självklar del av Arnes synfält som Zekes repade bardisk. Medveten eller omedveten självcensur? Sex och sprit var den pessimistiske ankans drivkrafter, nu återstår bara spriten och utdragna samtal med andra stamkunder. Symptomatiskt är att den enda kvinna som har en framträdande roll i albumet är iklädd en slags bylsig hipsterburka med runda glasögon som även döljer ögonen.
När det funkar så är Arne fortfarande vass och roligt, men det är samtidigt väldigt långt från de klassiker som radades upp en gång i tiden.

 

 

 

 

Relaterat:

Rapport från kriget

 

 

 

 

 

Vardagar

Böcker / Lundell, Roman, Ulf Lundell, Vardagar, Visenterna, Vädermannen / Permalink / 0
 
 

Jag har en bekant som det senaste året har åkt på en rejäl Trumpbacill. Det har varit många och frekventa bilder och filmklipp med likhetstecken mellan Förenta Staterna och Tredje Riket. Från vajande hakkorsfanor till små mustascher.
Så skedde det ytterligare en amerikansk skolmassaker och min bekant blev över en natt djupt engagerad i att förbjuda vapen i ett land han aldrig besökt. Alla personer är motsägelsefulla ibland, i sitt agerande såväl som i sitt tänkande. Min poäng är varken att kasta sten i glashus eller peka finger. Men att i ett år konstant hävda att världens undergång nalkas och att Trump kommer införa diktatur och genomföra folkmord på Amerikas befolkning, för att efter nästa nyhetssvep vilja avväpna denna folkmordshotade befolkning… det är tankegångar som rimligtvis borde kollidera med varandra.

 

 


Sånt där är en av orsakerna till att jag lade ner sociala medier. Alla dessa tomma propagandakärl som fylls till brädden av dagens emotionella klickbete och agendan för stunden. Utan minsta reflektion. Vindflöjar som självcensurerar i enlighet med kvasi-intelligentians lappkast. Som åsiktspositioneras lika trendriktigt som de byter från klorblekta till utsvängda jeans. Då är det något av en befrielse att ta sig an Ulf Lundells senaste tegelsten. Trots att den har årets fulaste omslag.

 

 

Vardagar är verkligen Lundells hjärninnehåll utspilld på papper.  Ett ordflöde som reflekterar och spjälkar upp samtiden, nyhetsflödet och de egna minnena. I ett strukturlöst men ändå logiskt mönster av infall och utfall, med de magiska beskrivningarna av kusten, fågellivet och årstidsväxlingarna som ett sammanbindande kitt.
Vi får följa framväxten av det akustiska dubbelalbumet Skisser och hur Lundell mer stoiskt än någonsin framhärdar sin nästan asketiska munktillvaro på Österlen.

 

Det är delvis samma bok ytterligare en gång, oavsett om de döps till Vädermannen eller Visenterna. Eller kanske mer rättvist; den senaste delen i en hisnande lång följetong av mer eller mindre skönlitterärt förklädda dagboksanteckningar.
Vardagar är ett kärt återseende, långt från simpla sinnens självcensur och tradig vindflöjelmentalitet. Med lika delar humor, attityd och skönhet. Inte minst är det en bok om åldrande. Om att se sitt livs ände på nära håll och försöka finna en mening att skapa ändå.

 
 
 
 
 
 
 
 

Survivor

Böcker / Wrath James White, deadite publishing, hardcore horror, lovecraft, skräck / Permalink / 0
 
 
 

Lisa och Brad är ett framgångsrikt advokatpar på väg till en romantisk hotellweekend. Med sig bär Lisa en hemlighet: efter många misslyckade försök väntar hon deras första barn. Hon vill avvakta tills de är framme innan hon berättar den stora överraskningen för Brad.
Men de hinner inte så långt längs vägen. Efter en märklig trafikincident hamnar Brad i häktet. Lisa förs bort av en okänd man till en stuga i bergen.
Kidnapparen fängslar henne i en kedja och förklarar för henne att han är en filmmakare specialiserad på sadomasochism och snuff. Han berättar för Lisa att det är man i lädermask på väg till stugan för att våldta, tortera och mörda henne framför kameran.

Lisa bestämmer sig för att göra allt hon kan för att rädda sig och sitt ofödda barn. Frågan är bara hur långt hon är villig att gå för att överleva.

 



J.F. Gonzalez gick tragiskt nog bort i alltför ung ålder redan 2014, men hann trots det bli en av de stora författarna inom amerikansk undergroundskräck tillsammans med namn som Wrath James White, Jack Ketchum och Richard Laymon. Efter att ha läst ut Survivor är framgången inte svårt att förstå.
Redan den inledande prologen är ovanligt brutal. Inte på ett äckligt men underhållande vis, utan plågsamt. Så fortsätter det och jag kommer ofta att tänka på Jack Ketchums bok The Girl Next Door som också hade den sällsamma förmågan att göra mig riktigt illa till mods och rentav lätt fysiskt illamående. Det handlar inte främst om brutaliteten i enskilda passager, utan hur bra Gonzalez faktiskt skriver. Okonstlat, vemodigt och äkta på ett sätt som gör att man verkligen blir engagerad och därmed mer drabbad av skräckupplevelserna och det råa våldet. Jag kommer på mig själv med att hoppas på ett lyckligt slut, åtminstone överlevnad, mot bättre vetande. Survivor
 är bara ett måste. 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Till top