stewe

Gratisläsning

Kategori: Serier

 
 
 

Janne Karlsson(också känd som Svensk Apache, Frälsaren, Ullaredsfantasten) fortsätter att bjussa på gratis serieläsning helt utan knussel. Allsköns skojigheter och handfasta tips för en livlösare tillvaro plockas fram ur de digra arkiven. Bloggen finner du H Ä R

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Gott & Blandat

Kategori: Film

 
 

Batman The Movie
Det har rått något av Batmanhysteri i huset senaste halvåret(i alla fall bland de små) så efter visst tjat så gick jag med på att högläsa den här reliken från ´66 där ett helt gäng skurkar slagit sig samman för att göra livet surt för den dynamiska duon. Liksom teveserien är det här närmast en parodi på präktiga superhjältar, med en lönnfet Läderlapp och en ständigt utropande ”milda Matilda”-Robin, i en osedvanligt lökig(såklart) och smått osammanhängande story där fokus verkar ligga på att göra reklam för diverse leksaksartiklar; Pingvinens Ubåt, Batkoptern, Batbåten, etc.
Skurkarna, Pingvinen, Kattkvinnan, Jokern, Gåtan, pendlar mellan att vara charmiga och irriterande hysteriska. Trots allt var filmen mer underhållande och bjöd på fler goda skratt än jag förväntade mig, men då ska man väl ha med i beräkningen att mina förväntningar var väldigt låga från start.
(Netflix)

 

 


Funny Games
Överklassfamilj åker till sommarhuset för att segla och golfa. Två oinbjudna gäster dyker upp för att leka lustiga lekar. Med andra ord ett smått klassiskt thriller/skräck-upplägg där sociopatiska inkräktare klampar rätt genom idyllen med död och tortyr i släptåg.
Jag är helfrälst i Michael Hanekes film Det Vita Bandet och har sett den två gånger inom loppet av några år. Jag fattar att Haneke med Funny Games vill laborera med ett välbekant format och leka en lek med åskådarna och deras förväntningar. Bland annat genom att spola tillbaka och byta ut en scen, eller låta en av psykopaterna tala direkt till tittaren.
Det enda det greppet leder till för min del är att illusionen bryts, som så ofta förr, när lusten att vara experimentell i formen får gå före berättelsens innehåll. Istället gör det att den grymma hopplösheten som skulle kunna genomsyra filmen, mest känns cynisk och manipulativ.
Inledningsvis är Funny Games hur obehaglig som helst, men det slarvas tyvärr bort. Tacka vet jag traditionell skräck som Ils och Last House On The Left, hur förutsägbar den än är.
(Viaplay)

 

 


It Follows
En förbannelse överförs genom sex. Den som smittas börjar se en zombielik gengångare som i ständigt olika skepnader sakta kommer närmare och närmare… Enda chansen att bli kvitt denna demoniska drypare är att ligga med någon och föra förbannelsen vidare.
Jag är överlag skeptisk mot tonårsskräck och inledningsvis tyckte jag både filmen och storyn verkade jönsig. Men det ändrade sig snabbt och tvärtemot förväntningarna är det här en av de bästa skräckfilmerna jag sett på ett bra tag.
Istället för trötta chockeffekter där det är tänkt att man ska hoppa till i soffhörnet, bjuder It Follows på verkligt krypande obehag. I och med att vem som helst som rör sig i periferin kan vara förbannelsen i en ny skepnad, blir det både både skrämmande och paranoiaframkallande. Extra plus för hur Detroits nedgångna stadslandskap bidrar till undergångsstämningen.
(Netflix)

 

 

 

 

 

 

De Drömmande Städerna

Kategori: Böcker

 
 
 

Som syns på bilden ovanför så kan man läsa De Drömmande Städerna från valfritt håll. Själv började jag med London, men det är hugget som stucket. London är en roman(eller långnovell) som handlar om planeten jordens sista tid. Vi får följa Fisher, som är ett geni när det kommer till datasimuleringar och hologram, men också hans käresta Marie och hennes båda väninnor Philippa och Sandy.
Tre enorma fragment närmar sig jorden genom rymden. När de väl träffar så kommer allt liv att utrotas. Med hjälp av sin ärkerival, hackern Gene, arbetar Fisher fram en plan som han tänker sig ska rädda mänskligheten. Han kämpar febrilt med sina simuleringar, likt en döende kompositör arbetar på sin sista och mest storslagna symfoni.
Samtidigt har undergången redan startat runt omkring honom och hans närmaste. Få av Londonborna tror på myndigheternas lugnande försäkran om att fragmenten helt harmlöst kommer att passera jorden utan att göra skada. Upplopp och våld, sönderfallande samhällstruktur och en märklig brun dimma börjar ta över gatorna.

 

 


Donatello består av tiotalet kortare noveller där vi får följa invånarna i staden som heter just Donatello. En svunnen plats, med basarer, palats och galärer, men också med telepatiska Drakmän och krukor som bär själarna av de som dött till evigheten i själarnas brunn. Åtminstone de ur överklassen som har stålar och status nog att skaffa sig en själskruka vill säga. Novellerna på sitt sätt bundna samman med varandra, flera av personerna dyker upp mer än en gång.
Det går att hitta flera teman som återkommer i både London och Donatello, som musik och drömmar såklart, men också bibeln. Till exempel försöker Fisher i Londonberättelsen på sitt eget sätt att bygga en Noaks ark. KG Johansson rör sig mellan Science Fiction och Fantasy, rå sexualitet, framtid och forntid, smuts och galenskap. Samtidigt är det här drömskt vackra och vemodiga berättelser som kräver såväl hjärta som hjärna av sin läsare. Rekommenderas verkligen.

 

 
 

 

 

 

 

"Hur mår svensk satir?"

Kategori: Allmänt

 
 

Jag är inte särskilt djupt insatt i politisk satir, varken svensk eller utländsk. Jag minns uppväxtens humorprogram som Helt Apropå som mer buskis än satir. Ingvar liknar en doja, helt galet. Hur den försvenskade formen av amerikansk ståuppkomiken snabbt reducerades till att säga kukfittaknulla med stressad röst. Reinfeldt ser ut som ett ollon, helt galet.
Snacka Om Nyheter med förutsägbara och billiga poänger. Parlamentet som är någon slags skriktävling mellan förvuxna dampungar. Fantastiskt usla imitatörer som ibland får för sig att häckla makten men där man inte sällan får gissa sig fram till vem de ska föreställa parodiera. Ska någon imitera Leif GW så hasar de ner i stolen och flåsar, vilket i sig blir en roliga-timmen-flashback från -87, där klassapan skulle försöka showa.
Ledarsidor som illustreras av den intetsägande Magnus Bard; en tecknare som alltså figurerar på både det högerliberala organet DN som min rödrosa fackblaska Kommunalarbetaren med i stort sett samma trötta teckningar. Senaste årens satirteckningar från svensk seriemarknad som är mer plakatpolitisk än pricksäker. Svenska tecknare och förläggare som i spåren av Charlie Hebdo-attentatet gick ut och förklarade varför de varken vill publicera material från den tidningen, och varför de tycker att de mördade franska satirtecknarna slog åt fel håll med sin humor. 
Det enda som jag kan påminna mig vara satir åt alla håll och kanter och ändå synts i mainstreamfåran är till viss del Charlie Christensens (tidiga) Arne Anka, som ofta häcklade systemet och makten ur flera vinklar, men framförallt Hans Lindstöm(Bonton) som talade nog inte fick sitt kontrakt förlängt med ovan nämnde drake DN. Men ingen av dem är ju särskilt utpräglade politiska satiriker.

 

 


Som sagt inledningsvis är det säkert mycket jag missat, men jag har fått intrycket att svensk politisk satir gått från usel till ännu sämre. Från peruker och dialekter - ett barnsligt och harmlöst sätt att häckla överheten, till korrekt konsensushumor.
Att den blivit ännu mer likriktad, ett identitetspolitiskt vänsterprojekt, i den mån den överhuvudtaget finns. Jag gillar elak satir, men det blir snabbt tröttsamt när udden riktas åt ett och samma håll. Det är inte satir att enbart skämta om sånt som uppskattas av stora delar av det kulturella, politiska och journalistiska etablissemanget. Det anas på spridningen av P3-låten och schack på schemat att det finns ett uppdämt behov av att skämta med exempelvis statliga radion.
Jag gissar att den svenska ”satiren” speglar utvecklingen det kvavare åsiktsklimat som präglar Sverige i stort. Skriver du en negativt om någon av de mest känsliga frågorna, så är risken stor att du placeras på högerskala, hur vänster du än må vara i alla andra frågor. Det kan handla om Klimatet lika väl som Integrationen. Att högervänsterskalan i många frågor inte alls är applicerbar spelar ingen roll, i debatten utgås från en tänkt högervänsterskala där det som bryter konsensus allt som oftast är höger, eller i alla fall är en glidning åt.., eller spelar i händerna på… etcetera.
Det är också en slags vänsterkris i stort, där man förr använde yttrandefrihet för att häckla och utmana konservativa, kristna och auktoriteter överlag, ropas det idag på inskränkt yttrandefrihet. Det sker också moraliska invändningar, värdiga en viktoriansk svimmande dam, mot både gamla och nya kulturella verk. Genom ett offerhierarkiskt resonemang ska satiren enbart komma från det egna hållet, och då får den gärna vara förnedrande och grov, men de som satiren riktas mot får aldrig någonsin slå tillbaka, för då är det inte alls roligt längre.


Jag tror också att det delvis har att göra med att massmedias förmåga att ”kröna konungar och slå bönder” har brutits. Detta blev tydligast i senaste valet, då Public Service med flera stora medieaktörer, trots ivrigt kampanjande, varken lyckades med att sänka SDs väljarstöd eller släpa FI över fyraprocentspärren. Det har tagit rejält hus i helvete i och med Trumpsegern. Aktivismen tar över debatten; är du med eller emot? I ett land där det existerar starka ekonomiska band mellan staten, journalistiken och kulturen, påverkas givetvis också humorn/satiren, om inte annat indirekt. På förhand upplagda och godkända skämt i skavlanfåtöljen kan innebära en utsåld komikerturné, vilket i sig innebär en säkrad årslön, minst.
De högst verkliga hot mot politiker och journalister, samt mer eller mindre välformulerad kritik mot desamma, klumpas ihop under samma ”Hat och Hot”-begrepp. Högst tveksamma vittnesmål ges okritiskt utrymme, och om de avslöjas, så kallar man det också Hat & Hot. Ett hyfsat färskt exempel går att finna under de första minuterna Här. Då blir satirikerns jobb svårt, eftersom också humorn riskerar att stämplas som Hat & Hot.
Jag tror det också har att göra med att vi delvis lever i ett Postsatiriskt samhälle. Med det menar jag att satir blir överflödig när folk inte förstår att de uppenbart gör sig till åtlöje och sålunda blir en sorts omedveten satir över sig själva. Det senaste exemplet är när den helmanliga styrelsen i fackförbundet igår firade Kvinnodagen genom att posera i kattörade fittmössor. Moderaternas gruppledare i riksdagen sade att hon hade svårt att ta Byggnads styrelse på allvar, så länge inte Byggnads börjar bära fittmössorna varje dag. You can't make this shit up. Men det finns otaliga exempel på liknande pinsamheter utan minsta självinsikt, och när det skojas om det, så är humorn, inte helt överraskande, också ett sorts Hat, som lätt kan leda till Hot.
Med dessa funderingar skramlande i skallen de senaste åren, blev det något av en uppenbarelse att se Aron Flam gå i gång i Publicistklubbens debatt; Hur mår svensk satir? Faktiskt tycker jag hela panelen har intressanta synpunkter, även om det i sig har att göra med hur just Flam förflyttar debattens fokus från satir till en högst politisk attack, inte minst på Public Service. Utan Flam i panelen, hade antagligen debatten låtit väldigt annorlunda.





Till saken hör att jag inte bara håller med Aron Flam åsiktsmässigt i det mesta, jag anser dessutom att han är en av få bra komiker vi har. För några år sen såg jag (pinsamt nog) varje avsnitt av svt-programmet Agenda, och jag minns hur paff och glad jag blev när sändningarna helt oväntat började avslutas med Folkets Främsta Företrädare.  Vafan.. det här var ju roligt! Det här är ju satir som gör narr av hela det politiska spektrumet! Jag hajjade inte att de minutlånga inslagen var en liten del av ett program som tydligen gick tre säsonger på svtplay utan trodde det var exklusivt producerat för Agenda. De där inslagen varade väl en två-tre gånger, sedan försvann de från Agenda utan ett ord och syntes aldrig till igen. Vad Aron Flam berättar om hur programmet behandlades blir i sig politiskt sprängstoff.
Det enda negativa är väl att jag inte hört talas överhuvudtaget om Hans Blix program som tydligen gått en evighet på radio. Man kan ju föreställa sig att det har att göra med att jag nästan aldrig lyssnar på radio, samtidigt har jag ju t.ex. hört talas om Tankesmedjan. Lite fördomsfullt får jag för mig att Blixprogrammet låter som en mix mellan Blandaren och HasseåTage.
Men det är egentligen inget som påverkar paneldebattens slagkraft, som ska ses som ett sundhetstecken i en postsatiriskt och polariserat politiskt klimat.

 

 

 

 

.  

 

Midnight Special

Kategori: Film

 
 

Scifi-thriller från 2016 med b.la Kirsten Dunst, Jaeden Lieberher, Michael Shannon och Joel Edgerton. Regisserad av Jeff Nichols.
Roy och hans åttaåriga son Alton är på flykt från en religiös sekt vars anhängare ser Alton som sin frälsare. Alton har nämligen övernaturliga förmågor. Ibland visar sig hans krafter under svåra anfall som också verkar skada honom. Sekten tolkar det som att Alton talar i tungor och tecknar ned varje ord till en egen helig skrift.
Även det militärindustriella komplexet tar upp jakten på Roy och Alton. I pojken ser de såväl ett hot som ett potentiellt vapen.

 

 

En del segare stunder till trots, är Midnight Special en film värd att tipsa om. Den påminner(åtminstone inledningsvis) om Eldfödd, Scanners och liknande rullar från sent sjuttiotal och tidigt åttiotal. Man kanske rentav kan kalla den för en del av retrovågen, fast utan det mest nostalgiska skimret från t.ex. Super 8 och Stranger Things.
Midnight Special för också tankarna till Interstellar, Moon och Ex Machina, i det avseendet att den inte är ytterligare en actionladdad popcornrulle för en prepubertal publik, utan istället Science fiction av mer klassiskt snitt. En film där specialeffekter används för att driva berättelsen framåt, istället för vice versa.
(Netflix)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The Death of Grass

Kategori: Böcker

 

Apokalypsen kommer i form av ett virus från som långsamt dödar allt gräs. Motsägelsefulla nyhetsrapporteringar kring både svältuppror och framgångsrik virusbekämpning matas ut från kommunistkina. Trots inledande hjälpinsatser från västerlandet så sprids det inbördeskrigsliknande tillståndet som en löpeld över hela Asien. Miljoner svälter och går under. När viruset når övriga världen drar de flesta länder tillbaka sina nödleveranser av spannmål för att säkra sin egen tillgång.
De brittiska myndigheterna försöker lugna sina invånare till varje pris. Deras beredskap är god och deras förråd är fulla. Med andra världskriget i färskt(boken trycktes första gången 1956) minne är britterna övertygade om att deras kampvilja kommer göra att de uthärdar även denna pärs; åtminstone tills forskarna funnit ett sätt att stoppa viruset för gott.
Utan att spoliera alltför mycket så tvingas huvudpersonen John Custance, tillsammans med sin familj och ett fåtal vänner, att påbörja en farofylld färd genom ett snabbt vissnande och sönderfallande England där undantagstillstånd råder och vägarna blockeras av tungt beväpnad militär.


 


Stephen King-skadad som man är, med Pestens Tid som apokalyptisk referensram ända sedan tonåren, är det många tankar som far genom huvudet när Custance och de andra påbörjar sin färd. Har de penicillin med sig? Har de tillräckligt med bandage? Byter de någonsin kläder? Etcetera…
Men John Christopher har inga Kingska ambitioner att ge en heltäckande bild på tusentalet sidor, boken är under tvåhundra sidor och fokuserar på ett rakt berättande som är förrädiskt lik en typisk spänningsroman. Den inledande fasan, att föreställa sig en värld helt utan minsta grässtrå, försvinner också någonstans längs vägen och hamnar i skymundan.


 

I The Death of Grass är istället undergången till största del en kuliss för att utforska psykets mekanismer och hur människan förändras när den egna risken för utsatthet ställs mot till andras utsatthet. Hur man i en handvändning går från att vara en medmänsklig medborgare till någon som genom kyliga kalkyler gör vad man anser(eller tror) är nödvändigt. Hur det egna välbefinnandet alltjämt kommer i första hand, ibland tvärtemot vad man påstår sig tro på. Jag och många andra i närliggande åldrar kan dra sig till minnes hur vissa i klassen kunde brista ut i gråt när läraren berättade om de eugenikexperiment som präglade exempelvis den nazistiska regimen under trettiotalet. Samma generationer har några decennier senare i mångt och mycket rensat ut förekomsten av barn med Downs Syndrom, genom ett fritt val i taget. Man påminns också om de sociala mediernas utbredda slacktivism, där många ropar på medmänsklighet och insatser, men ytterst få offrar ett uns av egen bekvämlighet och fritid till att göra något aktivt på riktigt. Och då talar vi ändå om en diskrepans mellan fagra ord och faktisk handling i ett samhälle präglat av fred och välstånd. Det är lätt att föreställa sig hur liknande poserande kvickt försvinner inför en annalkande apokalyps där det verkligen gäller att värna sig själv och de sina. Som John Custance konstaterar vid ett tillfälle, är empati en lyxattiralj som flitigast förekommer i tider av fulla magar och social trygghet.
På hela taget bjuder The Death of Grass på grym och medryckande läsning. Rekommenderas verkligen, att den i förordet kallas en klassiker inom genren är högst välförtjänt. Finns också utgiven på svenska, med titeln Svältdöden.


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Excerpt

Kategori: Allmänt

 
 
 

Blomsterkvarteren kallades området där jag växte upp. Varje gata bar namn av blommor och i vissa enstaka fall av gröna växter överlag. Morsan och jag bodde på Violvägen, som gränsade till både Mistelgatan och Törnblomsgränd.
Det var ett för dåtiden typiskt villakvarter med staket och tujahäckar runt välskötta gräsmattor och enplanshus med garage. När jag idag passerar sådana kvarter, upplever jag ofta en labyrintisk känsla av att alla hus och trädgårdar ser så oerhört snarlika ut. Kanske var det likadant när jag växte upp? Men som jag minns det så var distinktionen mellan kvarterets olika hus större på den tiden. Kanske var arkitekturen mer individuellt egensinnig än den är idag.
Samtidigt, när jag försöker minnas tillbaka, ser jag inte husen framför mig, utan istället människorna som bodde där. De står och sitter och går, inhägnade i rektanglar av grönt och tegelrött, medan jag cyklar förbi och vinkar åt dem. De höjer sina armar och vinkar tillbaka mot mig. Ibland tänker jag mig dem som deltagare i en dockteater som blivit fastfrusen i tiden.  Idag är säkert många av dem döda eller gamla och skröpliga, men inuti mig är de fortfarande i samma ålder nu som då.
Det var mitten av augusti när vi tältade vid sjön och ljusskenet steg över vattnet. Det virvlande och bländande skenet som kom att förändra allt. När jag tänker på sommarlovsdagarna som ledde fram till den kvällen, rör sig fragmentariska minnen snabbt och förvillande som spelkort i en trollkonstnärs flinka händer. Jag ser frukostbordets repor och fläckar. Sönderrivna myggbett och skrubbsår på min bara ben. Känner smaken av kalaspuffar med mjölk. Hör morgonens eko och dansbandsmusik från morsans radio. Ser dammet dansa i solstrålarna över köksgolvet. Jag hör gruskornen smattra mot min stänkskärm där jag trampar min Monark med limpasadel gata upp och gata ner. Min solsvedda nacke som flagnar hud och kliar.
Bägge mina bästisar, Timmy och Larsa, var bortresa och jag fick fördriva tiden ensam. Egentligen trivdes jag sällan på loven. Jag saknade rutinerna, att ha ett mål med att stiga upp på mornarna. I skolan fanns alltid någon att umgås med. Jag försökte hitta nya vänner, men de andra ungarna i Blomsterkvarteren var inte särskilt schyssta. Ibland kastade de småsten efter mig när jag passerade dem förbi.


 


Kapten Svendsen bodde i sista huset på Gullkragevägen. Han hade ofta besök, speciellt av kvinnor, men bodde ensam i villan. Det pratades mycket om Kaptenen, även bland de vuxna. Oftast i ett halvkvävt och skvallrigt tonläge. Jag är än idag säker på att det var ren avundsjuka.
När jag cyklade kvarteret runt såg jag männen klippa sina gräsmattor. Många av dem pappor till mina skolkamrater. De sköt sina maskiner framför sig med sammanbitet bittra ansikten och sluttande ryggar som slokade under en osynlig tyngd. De glesnande hjässorna kräftröda i solen. Illasittande shorts och sandaler av plast. Urtvättade tröjor som knappt täckte ölmagarnas dallriga fett.
När Kapten Svendsen klippte sitt gräs, gjorde han det barbröstad, med brunbrända muskler och rak rygg. Hans kortklippta frisyr alltid perfekt kammad. Det tycktes bo en helt annan spänst i hans steg. En annan styrka i hans blick. Han bar knälånga shorts med livrem. Aldrig sandaler, utan svarta och stilrena gymnastikskor.
På kvällarna brukade jag se Kaptenen ta sig ett glas på sin uteplats i trädgården. Ibland i sällskap med någon, men oftast ensam. Det var inte som när det skulle drickas i de andra husen i kvarteret. Jag hörde aldrig Kaptenen gå upp i röstläge någonstans mellan hysteriskt skratt och ilsket skrän, som de andra männen alltid brukade låta.
Jag minns hur Kaptenen satt lugn, i vila men ändå kraftfull, som om han betraktade tidens gång, stillsamt funderande. Jag saktade in och vilade på tramporna när jag passerade hans hus och vinkade till honom. Kapten Svendsen höjde sitt glas högt i luften mot mig, den bärnstensfärgade drycken glimrandes i kvällssolen, innan han i en mjukt svepande rörelse förde glaset till sina läppar och tog en munfull.
Många år senare köpte jag min första Whiskey. Jag mindes inte sorten som Kaptenen brukade dricka, utan tog den flaska där färgen på Whiskeyn var mest lik den i mitt minne. Samma kväll höjde jag mitt glas i en perfekt imitation av Kaptenens sätt att skåla. Jag tog en munfull i samma svepande rörelse som han. Istället för den milda smak av honung och syrendoft som jag hade föreställt mig under hela min uppväxt, var det som att få ren bensin hälld i munnen. Ångorna sved i mina näsborrar och mina ögon rann okontrollerbart av tårar. Jag klöktes kraftigt och fick flera gånger spotta tjock och stinkande saliv i köksvasken, nära att spy.
Jag hällde ut resten av flaskan och har sen dess aldrig druckit starksprit igen. Men någonstans i mitt inre så vet jag att det verkligen finns en whiskeysort någonstans i världen som kommer att smaka just som jag alltid föreställt mig att den skulle smaka. När jag väl finner den så kommer jag att dricka den tom, och höja varje glas just som Kaptenen höjde sitt.  

 

 

 

 

 

Illustratör: Ingo Roos

 

 

 

 

 

 

 

 

Caliban

Kategori: Serier

 
 
 



 
 



 



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

The Pro

Kategori: Serier

 
 
 



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

The Roman

Kategori: Musik

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Taggtråd

Kategori: Konst

 
 

Trilogin Taggtråd är ett Videokonstprojekt av mångsysslaren Ingemar Roos, som ligger bakom den kosmonautiska skräckserien Nirvana Blackout, samt illustrationer till novellsamlingen Välfärdsavfall, bland mycket annat.



 

 

 

 

Svarthunden Pocket

Kategori: Böcker

 
 

Förlaget Affront meddelar:
”Nu finns KG Johanssons extraordinära rysare Svarthunden även som pocket!
Endast 90 kr i webshoppen, eller beställ från till exempel Bokus.”

Du finner Affront förlags webbshop Här

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ormar och Piercing

Kategori: Böcker

 
 
 

Liu är en nittonårig ”Barbie-Tjej” som när hon träffar den våldsbenägne punkaren Ama blir djupt fascinerad av kroppsmodifikation och tatueringar. Helst av allt vill hon få en kluven tunga som en orm. Hos Amas vän, den sadistiskt lagde tatueraren Shiba, piercas hennes tunga i ett första steg på vägen till att dela tungan itu.
Under en dag av drickande hamnar Ama i bråk och slår en kille som tafsar på Liu sönder och samman. Som en kärleksgåva ger han två av killens utslagna tänder till Liu, som sparar dem i sin väska. Kort därefter inleder Liu ett sexuelllt förhållande med Shiba bakom Amas rygg, något som leder längre in i självdestruktivitet och kaos.

 


Inköpet av den här boken var ett rent infall, dels för att den kostade runt trettio spänn och dels för att det var längesedan jag läste något av en japansk författare. Det är en annorlunda liten bok, även till utseendet, med pärmarna hopbundna av svart tråd och endast sjuttio sidor lång.
Fascination för piercingar och sadomasochistiskt sex är ju inte riktigt min grej, men under det spektakulära yttre av självskadebeteenden och dödslängtan finns en smått briljant skildring av tonåringars tendens att driva genom en förvirrad vardag av utanförskap, leda och längtan. Liu förstår varken sin omgivning eller sina egna känslor, men blir desto mer trovärdig just därför. Att Hitomi Kanehara själv bara var nitton år när hon skrev Ormar och Piercing är imponerande, och kanske också det som gör att berättelsen hamnar så väldigt långt från vuxendomens förnuftiga eftertänksamhet.

 

 

 

 

 

 

 

Pratradio

Kategori: Allmänt

 
 
 
Henry Rollins är ett sällsynt drivet knippe muskler som är stört omöjlig att inte inspireras av på något plan. Samtidigt är det lätt att också bli smått utmattad när man tar del av denna maniska människas enorma produktivitet och kreativitet. Sedan mina tidiga tonår har han gått från sångare i Black Flag och Rollins Band till framgångar inom en rad andra områden, bland annat som författare, spoken words-artist, och en hel massa annat.
I den långa diskussionen i The Joe Rogan Experience saktar aldrig svadan in. Rollins berättar bland annat att han sover max en tre-fyra timmar per natt för att sedan styrketräna, arbeta och/eller resa världen runt, allt i vad som verkar vara en kombination av slump och noggrann inrutad vardag. Rekommenderas varmt, även om det kan vara ett gott råd att se programmet i sjok istället för i sträck.
 
 
 
Jag passar på att också rekommendera podcasten Udda Ting, där landets ende splatterpunkförfattare CJ Håkansson intervjuas. Håkansson är mest känd för kultromanen Fjärilen från Tibet men har också medverkat med ett antal noveller i den numera nedlagda tidskriften Eskapix.
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 

Previews from Uruk

Kategori: Serier

 

 


 
 
 
 

 
 

Two previews from the upcoming graphic novel Roba from Uruk 3
By the mighty Cadial