stewe

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Neil Gaiman är i sin sämsta stunder inte någon som betraktar världen utifrån, (som så många författare gör) utan någon som betraktar den uppifrån. Man anar något nedlåtande och en fjärmelse från människorna det handlar om, berättarjaget blir någon som ler överseende med självgod distans.
Sen finns det några av hans berättelser - Coraline och ännu mer Graveyard Book- som känns tillrättalagda och anpassade för en bred publik i olika åldrar. Många verkar ju gilla en lagom dos gotik och harmlöst elaka glimtar av mörkret, så varför inte ge dem det?
Men kanske har jag fel. Kanske Neil bara gör vad som faller honom in, och det bara råkar vara ganska tillrättalagt och passa både stora och små, vad vet jag.
Till Gaimans fördel får jag säga att han i sina bästa stunder är en fantastisk historieberättare och har en förmåga att omedelbart fängsla en läsare. Själv föll jag hårt för Stjärnstoft, och golvades helt av Amerikanska Gudar några år senare, som antagligen hamnar högt på en lista av favoritböcker, om jag någonsin gör en sån lista. Uppföljaren Anansi Boys var underhållande, men mer på ett torrt, småskojsigt brittiskt vis, och kändes ofta ganska långt från sin föregångare.

Sweet dreams are made of this...

Så till sist var det dags att på allvar bekanta sig med serien som gjorde Gaiman till en favorit inte bara bland kajalsminkade gothfjortisar, utan också bland gamla rävar som Pål Eggert. Handlar om härskaren över drömriket, av grekerna kallad Morpheus, i serien ofta kallad Dream men har även många andra namn. Serien handlar också mycket om hans syskon som heter saker som Death, Despair och Destiny, helt enkelt för det är vad dom är.
Absolute Sandman är feta samlingsvolymer, jag hade nog inte fattat hur feta, förrän biblotikarien lassade upp volym 2 på disken. Kändes lite som att bära hem en bibel från fjortonhundra-nånting - Tjocka pärmar, uppförstorat format, omkring tjugo serietidningar samlade dvs uppåt sexhundra sidor seriekonst i varje volym, även om så kallat bonusmaterial tar upp ett ohemult stort utrymme. I mitt tycke lika intressant bonusmaterial som bakom-filmen-dokumentärer på dvdfilmer.

Det var inget problem att köra igång med volym 2, efter några sidor hade jag koll på upplägget. Blev lite paff över att det jag tyckte var häftigast med amerikanska gudar - nämligen att återanvända gamla hedniska gudar och gudinnor- var ett grepp som Gaiman redan utvecklat i Sandman.
I volym två är helt klart de bägge långkörarna Seasons of mist och A game of you den största behållningen, även om jag slukade allt i volymen med samma välbehag. Kortisen med Lady Constantine var dock svårläst pga handstilen som textats i rutorna för att ge ett gammeldags intryck. Har aldrig klarat de där snirklarna speciellt bra.
Den absoluta favoriten blir Seasons of mist. En berättelse där Morpheus av olika anledningar ska besöka Lucifer i helvetet. Väl på plats får han beskedet om att den gamle djävlen har bestämt sig för att gå i pension och inte längre vill ha något helvete att pyssla om. Morpheus får nyckeln till helvetet, och snart bjuds det till stormiddag i drömriket; vem eller vilka ska bli Lucifers efterträdare? Gamla gudar och andra typer radar upp sig, spekulanterna är många och ganska enträgna. Och det är ändå bara början.

 

 

 

 

 

”Så vet du va ja gjorde, Ignatius? Ja gav henne 25 cent å så sa ja, `Här kära ni, gå å köp nåt vackert åt era små barnbarn.”

”Vad för slag?” exploderade Ignatius. ”Så det är till sådant våra förtjänster går åt. Medan jag praktiskt taget är tvungen att gå och tigga på gatorna, öser du ut pengar på en bedragare. Den där kvinnans klädsel är bara ett knep. Hon har en underbart inbringande position där vid kyrkogården. Hon tjänar utan tvivel tio gånger mer än jag.”

”Ignatius! Hon står alldeles på bar backe ju”, sa mrs Reilly sorgset. ”Ja önskar du vore lika dukti som hon e.”

”Jag förstår. Så nu jämförs jag med en gammal degenererad bluffmakerska. Och värre, till min nackdel. Min egen mor, svärta ner mig på det sättet.” Ignatius dunkade i vaxduken med labben. ”Nåväl , jag har fått nog av det här. Jag går ut i vardagsrummet och tittar på Yogibjörnprogrammet. Mellan vinklunkarna kan du väl ta in något att äta åt mej. Min magmun skriker efter något lugnande.”

 

 

 

 

Egentligen jagade jag en bok av Bret Easton Ellis, och när jag istället började söka på andra översättningar av Einar Hecksher snubblade jag över Dumskallarnas Sammansvärjning där den fete, odräglige och enormt egotrippade tänkaren/filosofen Ignatius J Reilly spelar huvudrollen. En rent osannolikt originell huvudperson som lockar till massa gapskratt, men också tillfällen där skrattet fastnar i vrångstrupen. Ignatius inblandning i allt från uppror bland färgade fabriksarbetare, till kneget som korvgubbe (där han själv äter upp förtjänsten) ger djupa ekon och bildar händelseförlopp ingen egentligen kunnat förutse. Det dukas upp ett brett spektra av underhållande karaktärer som alla på sitt sätt hjälper till att väva denna svulstiga skröna kring en ganska speciell människas förhållande till omvärlden, sin mor och inte minst sin magmun.

Heckshers sätt att omvandla New Orleans fattigslang till gammeldags ekendialekt känns emellanåt malplacerat som fan, och nästa gång jag känner lust att besöka den käre Ignatius hjärnskrymslen får det nog bli på originalspråket. Författaren John Kennedy Toole tog sitt liv i ung ålder, och han fick själv aldrig uppleva framgången med sin enda bok, publicerad elva år efter hans död.

 

 

 

 

Nå vart ska du svänga

i denna labyrint

Barmhärtighetsängeln öppnar sina vingar

Vad kostar det att köpa varje fint

Skarprättaren

med hängsnaran dinglar

 

Kom ett syndafall som aldrig förr

Ligg på din rygg och skändas

Under överklassens bord

Vill sparka sönder deras lyckta dörr

Ingen mera trygg

när fru Justitia begår mord

 

 

Dom som ska snoka

Dom som ska granska

Kröker ryggen uppköpta i maktens sold

En armé av nyttig idioti

Med uppdrag: förvanska

Men vad spelar allting egentligen för roll

 

 

I skattkammaren

läggs avlatsbreven på hög

Vargatid
när folket ur folkhemmet vräks

Du får mera stålar

om du glömmer vem som ljög

Kom och ät dig så mätt att du kräks

 

 

Ännu en volontär för sadomasochism

Vredens fot trampar

och knäcker sparvnacken

i främsta ledet för hedonism

Korparna skriar

hungrigt på galgbacken

 

Se här

en uppvisning i blasfemi

När askan sprids hör min svanesång

Så vulgär

sveper mammon sin epidemi

En minneslund över vår undergång

 

Samma gamla avlopp förpestar

För var Judaskyss

bara vänd din andra kind

Redo står

blyfotade & snaggade bestar

När du gladeligen matar tempelherren

fet och trind

 

Fenris söner

Ylar längst fram i pöbel

Det är din egen tystnad som är problemet

Som rackarlärling för egen bödel

Minns vad du är

bara en hora för systemet

 

 

 

 

 

 

 

Mitt namn är Pirku

Och jag bryter kraftigt på finska

Men har rosita och aurora vid min sida

Så heter dom

Som hjälper mig

Igenom varje natt

 

Sociala vill alkoholkonsumtionen

Förminska

Och att kniven min stannar i sin slida

Som rakblad i halsen

Och asgam i mun

Så hörs mitt skratt

 

Jag sitter på en bänk

Och dricker hela dan

Jag beter mig som jag ägde gatan

Och jag

Svarar fräckt

Mot en gammal dam

 

Jag är påtänd

Av bara fan

Och jag är aggressiv som satan

Om du muckar

Slår jag loss din guldtand

Och ditt amalgam

 

Jag ger väl blanka

Perkele i lagen

I tingshuset släpper jag en skit

Och om domarn

Vågar knysta

Täpper jag till hans trut

 

För om jag

Hugger nån i magen

En jävel som ville åt min sprit

Får jag kost o logi

Nyktra till

Och vila ut

 

Jag hånar plitarna

Från morron till kväll

Sliskande lakejer för systemet

Jag kastar mina

Svettiga strumpor

När de öppnar luckan

 

De misshandlar mig

Fyra stycken i min cell

Men jag vägrar inse problemet

För vill de ha gamle Pirku

Bakom lås och bom

Får de tamigfan lära sig ducka

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du skriver va, kommer frågan ibland. Eller; hur går det med författandet? Och då står man med brallorna nere, skägget i brevlådan, osv i andra kassa liknelser. Nja, det är en hobby, eller vad ska man säga. Att man skriver, att man författar? För är det så, titulerar man sig per automatik (amatör)författare.

Men jag måste säga att det tar emot. Till och med skriftligen tar det emot, även om jag har kallat mig själv författare några gånger. Vad fan ska man annars säga, skrivare låter som en apparat man kopplar till datorn. Antagligen är det den egna bilden av författare som är svårast att förlika sig med.

 

 

 

 

Författare bor ju i regel på söder, eller åtminstone i huvudstadstrakten, bara där rimmar det illa för min del. En författare går inte sällan i långrock på svartvita fotografier utmed mälaren, ibland är det gamla stan. Ibland kedjeröker de under intervjuerna, i svarta, fransiga kavajer och med baksmälla från igår. De namndroppar kultiga kafeér och promenadstråk där de kan sitta/gå ensam med sina tankar och ett anteckningsblock. Författare åker bara till havet på hösten för att sorgset ut över den klippiga kusten. Aldrig om sommaren, för att bada och äta en storstrut.

 

 

 

Sen finns de ju dom inom deckargenren som inte är så pretto, som bryter stilmönstret. De ser inte alltid dystra ut till exempel. Men jag är ingen rödvinspimplande jägare som vill bli fotad framför min dignande bokhylla för att visa vad beläst jag är, eller ljuger ihop sagor om att vara slagsmålskung på privatskolan.

Han Lapidus till exempel, känns långt från min bekantskapskrets. Han har håret kvar, när han inte skriver krimromaner är han advokat, (till skillnad från att behöva en advokat) bär armanikostym till vardags och har ett fördelaktigt utseende.

 

 

 

Lite yngre författare promenerar också en hel del tydligen. De fotograferas i parker, eller mot grå betong som på bilden ovan. Gärna hösttid. De pratar om en period när de bodde i Paris eller på Irland. De har lustiga små hattar, baskrar och mans-sjalar. De pratar om vad deras berättelser handlar om, som om det vore självklart. De skriver om sin generation. Livspussel. Livskamrat. Livsleda. Om staden med stort s. Om våndan att växa upp i post-folkhemsdrömmen och jävligheten med kärleken. Själv skriver jag om barnätande monster och ringlande maskar i ryggraden, men känner mig rätt nöjd ändå.

 

 

 

 

 

 

Ja något för föräldrar o liknande...
En liten pärla av Stina och Carin Wirsén. En Liten Skär och Alla Ruskigt Rysliga Brokiga Skräms, handlar om Lilla skär som färdas genom diverse mardrömsdimensioner och stöter på ruskiga typer. Citatet ovan kommer från hennes möte med eldvarelserna, men hon besöker också havsdimensionen där "Knipsluga krabbor kravlar i sanden", liksom en huvudlös rackare i skogen som "kliver omkring med benrangelskropp".
Det har blivit en del barnboksläsande de senaste tre åren, En Liten Skär och Alla Ruskigt Rysliga Brokiga Skräms blir lätt en av mina favoriter. Teckningarna är grymt bra och sköna rim bär berättelsen framåt. Till skillnad från andra rimmande barnböcker har en riktigt bra rytm och ordval; den kan helt klart mäta sig med gamla favoriten Pettter och hans fyra getter av Einar Norelius. En ren fröjd att läsa, och det har blivit ett antal gånger sedan hemlånet.

 

 

 

 

Stephanie Meyers vampyrböcker är en fenomenal succé över hela världen, och när det kommer till filmatiseringarna Twilight och New Moon kan man bara ana hur producenterna gnuggar sina giriga händer när biointäkterna uppvisas, för att inte tala om stålarna från den kinaproducerade skräpvåg som naturligt följer alla större releaser, med allt från nyckelringar till kaffemuggar.

Jag fick tidigt intrycket av flera bekanta att filmen Twilight var ganska usel, men kände ändå ett behov av att se succén ifråga, för att bilda mig en egen uppfattning. Trots en viss förhandsskepsis kan man väl säga att jag blev överraskad över hur dålig den faktiskt var.

 

Inledningsvis blev jag paff, greppet att ha en skapligt frånstötande skådespelerska i huvudrollen med både underbett och överbett samtidigt, kändes ovanligt holllywood. Men överraskningen mildrades snabbt, då de andra rollerna i filmen inte bara agerar som om denna Bella var otroligt attraktiv, utan de verkade också tycka att hennes personlighetsdrag var överväldigande charmerande. Som att blänga med halvöppen mun, vara allmänt tjurig och att säga ”mäh” alternativt sucka högt, när någon säger något som stör henne.

 

Filmen börjar med att tonårstjejen Bella Swans våp till morsa har träffat en ny karl som hon dragit iväg med för att stötta hans basebollkarriär som en duktig liten kvinna bör, och därför dumpat den blängande ungen hos hennes farsa. Tyvärr har Bella och hennes snut till farsa en dålig relation.

I den lilla staden börjar bella skolan, där de andra tonåringarna som sagt faller för hennes enorma utstrålning. Killarna visar detta genom att hoppa omkring, dra klasstjejerna i håret och utstöta mongolida läten. Tjejerna visar detta genom att prata om killar, diskutera killar och såklart ta med bella och ta med henne på klädshopping. Hon blir en i gänget liksom.

Men där finns också en blek bög som har superstyrka. Han tar sig an bella och räddar henne från elakheter, som ett skenande fordon och gruppvåldtäkt. Fast hon vet ju inte att han är en... vampyr!

Och där nånstans fick jag nog. Först trodde jag det var vinterkräksjuka på väg, gallan kittlade i strupen, men allt rättade som väl var till sig när jag tryckte av dvdn. Filmen är ganska märkligt filmad emellanåt, med många inzoomningar av ansikten på extremt nära håll. Att illustrera bellas blyghet inför vampyren med beverly hills 90210-frissan genom att hon ska få ticks i nyllet, rulla med ögonen och grimasera kändes därför som ett ganska onödigt påhitt.

 

Det är ganska ofta man förvånas över vilka filmer som blir dundersuccér. Jag har förr genomlidit romantiskafilmer® som även de dragit storpublik, till exempel pretty woman, titanic och nästan hela Höstlegender. Tots att jag inte gillat de filmerna ifråga, har jag ändå förstått vad som tilltalat folk med dom, förstått dragningskraften även om dom äcklat mig.

Men faktiskt inte när det gäller Twilight, jag fattar överhuvudtaget inte grejen. Jag ser inte alls attraktionskraften, istället får jag konstatera att det var länge sen en rulle skapade en sådan avsky. Att såga Twilight blir därför verkligen öppet mål, så pass att jag inte kan låta bli att hemfalla åt ren lyteskomik på ett ruttet sätt. Sorry. Det känns lite för billigt, som att göra sig lustig över Björn Ranelid eller Bert Karlsson.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pull down the shades

And start that dvd

I´ll bring the popcorn

If you scream for me

 

A chill down the spine

Burning melting skin

Here comes terror

Spin your head, baby spin

 

Its screamtime

A sleepless haunted night

Its screamtime

The knife stabs - The zombie stares

And the vampire bites

Its screamtime

Beware of the pale moonlight

Its screamtime

A bloody shower - Satan´s in the attic

Come close and hold me tight

 

Whats lurking in the shadows

Feel the sweet stench of fear

Who´s rising from the grave

To destroy what you hold dear

 

So many are blind to the horror

My eyes are open wide

The slime

The blood

The thing

And you darling by my side

 

 

 

 

 

 

 

 

jag ser dig stå i

rutan

med prillan under läpp

och vita släta

skjortan jimmie

var gick allting snett

 

 

stålbågade glasögon

mjuka pojkaktiga

kinder

jimmie du vet

på kåken brukar

dom knulla såna som dig

 

 

vad du ser

ser inte jag

född i en klass och

inte ett land

och idyllen som du dillar om

den var aldrig min

 

 

även jag har känt

mig trängd

att nån pissar på

mitt revir

jag har känt blodsmaken

i munnen

men det har aldrig du

 

 

på cykel

vägen hem till rucklet

förbi radhusen i

småland åttiofyra

 

 

på välsnaggade

gräsmattor

serverades kanelbullar

och hallonsaft

till såna som dig

 

 

var det något

bittert i degen

som där jäste jimmie

nåt skevt i

radhuslängan

och blev glaset fullt av drav

 

 

även jag ser ett

hot allt närmre

mot arbetsrätt

och empati

mot framtid frihet fred

och hotet kommer från

såna som dig

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förutsättningarna inför den här sista januarifredan är goda. En god vän med en rejäl vinylsamling, innehållande stiff little fingers, No sleep til hammersmith samt 70-80 talets finaste metall och bluesrock. Hemmagjord lasagne, jack & coke, gin med schweppes och vodka. Själv ska jag tjuvstarta med huliganrockarna TMF och en iskall Guinness på burk, kolsyrepatron och allt. Skål mina vänner!

 

 

OI! RICH SCUM - HIGH SOCIETY

LOOKING DOWN YOUR NOSE

AT THE LIKES OF ME

OI! RICH SCUM - YOU’RE GONNA GET HURT
LOOKING DOWN ON ME

YOU RUB MY FACE IN THE DIRT

OI! RICH SCUM - DON’T CROSS MY PATH
LOOKING DOWN YOUR NOSE

YOU’RE GONNA FEEL MY WRATH

OI! RICH SCUM - I’M WORKING CLASS
WAITING FOR THE DAY

YOU CAN KISS MY FUCKING ASSSSSS!

SEE YOU ON THE T.V

TELLING ME I SHOULD GIVE
I’VE ONLY JUST GOT ENOUGH

TO FUCKING LIVE
SEE YOU WITH YOUR MANSION

AND A HANDFULL OF CARS
CHAMPAGNE, CHAUFFER

AND CAVIAR.

THE SYSTEM MAKES YOU RICHER

WHILE WE STAY POOR
THE WORKING CLASS

STILL GET IGNORED

DOWN TO EARTH WITH A BANG

YOU WILL COME
YOU WON’T SURVIVE ON THE STREETS

YOU SCUM.

 

Your neighbours all around

You cant make a noise you can’t make a sound

Your parents they think you’re a fool

Don’t wanna get a job

and wanna break the rules

 

I’m gonna gonna gonna gonna get a gun

I’m gonna gonna gonna gonna get a gun

I’m gonna gonna gonna gonna get a gun

And When I’ll do

You better fuckin run

 

The governor when you go to work

He thinks your lazy

thinks you’re a jerk

Your girlfriend

she’s a pain in the neck

Turning you into a fucking wreck

 

I’m gonna gonna gonna gonna get a gun

I’m gonna gonna gonna gonna get a gun

I’m gonna gonna gonna gonna get a gun

And When I’ll do

You better fuckin run

 

I’m gonna get a shooter

I’m gonna get a gun

And when I’ll do

I’m gonna have some fun

Pick out some people

That I hate

Blow their brains out

Won’t that be great?????

 

 

OI! GET TO THE BAR NOW
‘CAUSE IT’S YOUR ROUND
LET’S GET ‘EM DOWN US
AND TURN UP THE SOUND
LET’S SING OUR SONGS NOW
AND SING ‘EM LOUD
WE’RE ALL TOGETHER
YES, THE MOTHER FUCKIN’ CROWD.

CHEERS! AND RAISE YOUR GLASS
WE'RE FRIENDS AND BROTHERS TO THE LAST
CHEERS AND RAISE YOUR FIST
FUCK 'EM AND LET'S GET PISSED

OI! COME AND JOIN US
AND TAKE ANOTHER BEER
LET'S SHOUT IT PROUDLY
THERE'S NO SHAME, NO FEAR
AND IF PEOPLE AROUND US
CAN'T DEAL WITH IT
FEEL HURT OR OFFENDED
WELL THAT'S JUST TOUGH SHIT.

OI! BANNED FROM ONE PUB
WELL THERE'S PLENTY MORE
WE CAN BREAK THE SILENCE
AND BREAK ANOTHER LAW
AS WE DRINK TOGETHER
WITH OUR BOND SO STRONG
HEY MOTHER FUCKERS
LET'S SING THIS SONG.

 

FUCK 'EM AND LET'S GET PISSED
FUCK 'EM AND LET'S GET PISSED
FUCK 'EM AND LET'S GET PISSED
FUCK 'EM AND LET'S GET PISSED TONIGHT.

 

 

Januari är årets sämsta månad. Ishalka, regn och slask brukar vara standard. Man drar sig för att promenera, man hoppar över att gå till biblioteket, kurar ihop sig, glor på gamla filmer eftersom det är dödperiod i dvdbranschen och har egentligen ingen lust med nånting.
Känns lite konstigt hur sänkt man egentligen brukar vara den här årstiden, så är det inte alls i år. Trivs i vinterandskapet, känns ljusare, i brist på sol. Jag är trött, men inte alls i närheten av hur det brukar vara.
Freaks & Geeks avlöstes av Arrested Development som nu övergått till buffysäsonger, Murakami är med mig i ryggsäcken och jag känner mig hyfsad taggad att knalla långa promenader och skrivandet tuffar på.

Känner det är dags att avsluta innan det här inlägget övergår till total frikyrklig feelgoodstämning, men vill ändå passa på att tipsa alla som missade den stympade dokumentären kring Monty Python i julas, (almost the truth - the lawyers cut är egentligen över 7 timmar, men svt komprimerade det hela till två timmar...) att en enkel förfrågan på det lokala biblioteket besparar dig de mellan 350-400 spänn dokumentärboxen kostar dig att köpa.
Biblioteksanställdas ögon börjar skimra med en särskild lyster bara man nämner ord som "dokumentär" och "lärorikt". Lånekort är grejer det. Och spermier såklart.

 

 

 

 

 

 

 

minns du hur vi

gick här fullmånsnätter

silverstänk

i spegelytan

och ljumma byar mot bara ben

 

 

nu piskar

orosvindar vågkam hårt

mot frusna sandkorn

frostad klipphäll

blir till fradga och snäckskalssplitter

 

 

mot horisonten

ingen fjällrygg gråkarg

ingen taiga

under himlabrynet

och ingen tundra eller vidsträckt slätt

 

 

ensam lämnar

jag inga avtryck

vintervaka

västan viner

borrar hakan ned i kragen

 

 

önskar vi hade

funnit lä i bokskogarna

hos köldsprängda stammar

prasslande lövstigar

där aldrig himmel möter hav

 

 

skiffergrå skyar

sveper lågt in över kust

öppna vatten

bräckta strömmar

bortom ljungfält och rullstensås

 

 

minns du hur vi

gick här sommarnätter

ruttnad tång

krusad stiltje

och vassa skärvor i sandaler

 

 

 

 

 

 

 

Standing in a concert, Fists start to fly

Get a little out of hands - There´s no reason why

No asking question, blood starts to flow

Stick another boot in

Swing another blow

Violence Reigns Supreme

 

Off down the football, there´s trouble ahead

Defend what you hold dear, All thats in your head

Hear the police sirens - Hear the war cry

Stand for your colours, You´ll fight and die

 

Violence Reigns Supreme

 

Drinking in the boozer, Hear the smash of glass

Hey you ya basterds

Time to kick some ass

No thought of consequence, Alcohol is in control

Its a form of therapy that sooths the soul