stewe

Som En Hinna Av Gråhet

Kategori: Publicerat

 
 
 
 

Utdrag från novellen Skepnadsskiftare som finns att läsa i Välfärdsavfall

 Illustration av Ingemar Roos.

 
 
 
 
 
 

The city of Uruk

Kategori: Publicerat

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Golden Girl

Kategori: Film

 
 
 
 
 

Golden Girl är dokumentären om Frida Wallberg, Sveriges genom tidernas främsta kvinnliga boxare. Vi får följa henne under några av succéåren och fram till den ödesdigra matchen som nästan blev hennes död.
Det är inte alls en film som byggs upp genom intervjuer utan är av typen där en kamera i reality-teves anda mest följer med och fångar diverse mer eller mindre lösryckta situationer i vardag och inför match. Det är som alltid en fin gräns mellan när en kamera blir en inkräktare, istället för en betraktare.
Någonstans mitt i dyker en mindre sympatisk promotor/pojkvän upp, en figur som är själva essensen av alla fördomar om stockholmare personifierad. Man börjar snabbt önska att Frida ska knocka honom istället för sparringpartnerna; och vid några tillfällen är det nog fan inte långt ifrån.

 

 

Samtidigt ges intrycket, någorlunda sublimt, att det är hans insats som promotor som leder till Wallbergs fall. Jag misstänker att det inte är helt rättvist skildrat, utan några ambitioner i övrigt att ta honom i försvar.
Men han ges en ohemult framträdande roll i dokumentären, där jag egentligen inte tycker relationen borde vara i större fokus alls. Jag hade hellre sett ett längre och mer grundligt porträtt värdigt en idrottsstjärna av Frida Wallbergs kaliber; fått veta om när och hur i uppväxten det kom sig att hon valde boxningen, hennes väg från junior till världsmästarinna, eller åtminstone mer om den väldigt speciella relation hon har med sin far, som verkar varit väsentlig för hennes drivkraft.
Det som ändå gör dokumentären till något av ett måste är att själva matcherna är sanslöst bra filmade, fotot överlag snyggt, men också huvudpersonen ifråga. Trots att Frida kanske inte är den som släpper dokumentärfilmare in på livet så går hon rakt genom rutan. Vilken fajter, vilken sjuhelvetes krigare, ända fram till den sista bildrutan.  

 

 Du finner dokumentären Här

 

 

 

 

 

 

 

Svarthunden

Kategori: Böcker

 






 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Neonomicon

Kategori: Serier

 
 

Neonomicon tar sin början med prologen The Courtyard som handlar om en federal agent under täckmantel som utreder en våg av Lovecraftianska lustmord med olika förövare men med exakt samma tillvägagångssätt. Detta startar en händelsekedja som sedan följs upp i Neonomicon, där två andra agenter tar över fallet och spanar vidare på langaren Johnny Carcosa, punksångerskan Randolph Carter, med flera.
Många är det som använt och använder sig av Lovecraft mytologi, liksom lånar från författarna som han influerade och de han själv influerades av. Just när man tror att kulten nått sin kulmen så dyker det upp något nytt, som True Detective till exempel.   

 


Alan Moore lyckas, som många gånger förr, att göra något helt eget av det hela och resultatet är smått omistligt. Liksom Michel Houellebecq har Moore insett att under Lovecrafts skenbart rationella och stramt viktorianska yttre vilar djupgående tvångstankar kring ras och sexualitet.
Jag tror att ingen som slår upp den här berättelsens första sida fullt ut kan räkna ut var man kommer att hamna på sista sidan, bara det förhöjer läsningen. Inte så att det oförutsägbara har ett egenvärde, tvärtom kan den sökta twisten bli förutsägbar i sig självt, men Moore använder skickligt klichéerna för den här sortens skräck till att invagga läsaren i tron att allt är sig likt, tills det plötsligt blir sig väldigt olikt. Jacen Burrows bildkonst bidrar som synes till det kosmiska vansinnet.
 Rekommenderas varmt för de som uppskattar degeneration och perversion, nördiga referenser, krypande obehag och krälande skräck.

 

 

 

 

 

 

 

 

Pride in Prejudice

Kategori: Musik

 
 
 

Slayers musikvideotrilogi som inleddes med Repentless och följdes upp med You Against You får med Pride In Prejudice en grandios final. En låt vars första utkast skrevs redan till det tjugo år gamla punkalbumet Undisputed Attitude.
Förutom att det såklart är stenhårt att se Slayer spela i en snötyngd skogsglänta, sammanknyter videon på ett smart vis den antirasistiska texten med den överbryggande berättelsen som flätar ihop trilogin. Att de tre därtill lyckas bli några av de mest blodbestänkta musikvideorna någonsin får väl ses som en bonus.




 

 

 

 

 

Litium

Kategori: Serier

 


När jag växte upp fanns det en hel del tidningar som blandade och gav såväl brett som smalt ur seriefloran; Magnum, Tung Metall, Epix, Actionserien med många flera. De fungerade som en inkörsport till exempelvis franska vuxenserier, eller som en introduktion för vissa serieskapare som hängt med sedan dess. För oss som inte var klassens stjärnor på engelsklektionerna var det en morot att plugga på för att kunna importera fortsättningarna.
Litium hamnar väl närmast de båda kortlivade skräcktidningarna Terror och Inferno, fast utan att riktigt nå upp till samma nivå. Hellblazer (ursäkta Constantine heter den numera) lever inte alls upp till fornstora dar och är sådär sterilt och trist tecknat som det mesta i jänkarväg är numera. American Vampire irriterar redan inledningsvis genom att försöka påskina att de gör något nytt av den trötta blodsugargenren, men blir snarare en påminnelse om vilka dussinmanus Stephen King kan spotta ur sig. Den enda som är riktigt intressant och bjussar på en personlig tecknarstil är The Wake.
Litium släpper årets fyra nummer på en gång, de jämför själva det med en säsong på Netflix. Ett klokt drag på ett sätt, man får en rejäl bunt läsning. Samtidigt så är det ju inte avslutande serier och väntan blir desto längre på nästa ”säsong”.
Trots det kommer jag att fortsätta att köpa Litium, om den nu lever vidare. Dels så är det en rimlig slant för 400 sidor späckat seriemagasin på svenska, något som har potential att utvecklas till något bättre. Om det kan leda till att ens en handfull ur nästa generation blir läsare, speciellt unga män, känns det värt att stötta.
Du finner hela årets Litium HÄR

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


"It's Fucked Up"

Kategori: Musik

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Out of the sun

Kategori: Musik

 
 

The wind is cold where I live
The blizzard is my home
Snow and ice and loaded dice
The Wizard lives alone

The wind is cold where I live
White and cold and clean
White and cold and bought and sold
And heartbreak in between
And so we shall see what is done is done
Undone

Trees are stone where I live
Leaves of razor steel
High and low and ice and snow
Broken on the wheel

Trees are stone where I live
Flowers made of glass
Cold and white and wrong and right
And voices from the past
And all our yesterdays are now undone
Out of the sun

Frozen and insane
I alone remain
Held in the vice of my disdain
There is now way that anyone will ever
Make me warm again

Life is death where I live
Frozen grin my smile
Sun is moon and out of tune
Broken strings and bile

Death is life where I live
Hearts turned into stone
Frozen breath and frozen death
And prisons made of bone
And so we shall see what become's become
Out of the sun

 

 

 

 

 

Kasserat Kött

Kategori: Publicerat

 
 


Utdrag från novellen Nemesis Divina som finns att läsa i Välfärdsavfall

 Illustration av Ingemar Roos.

 
 
 
 
 
 
 

The Girl Next Door

Kategori: Böcker

 
 

Jack Ketch var namnet alla hängbödlar i forna England kallades och i sin lätt förklädda form av Ketchum en alldeles utmärkt pseudonym för Dallas Mayr med tanke på hans berättande som tar sitt avstamp i lidande och död.
Mayr/Ketchum har länge kunnat försörja sig på sitt skrivande trots att han aldrig har slagit igenom på någon bredare front. Hans läsfölje har dock fortsatt växa för varje år, och i synnerhet sedan -89 då The Girl Next Door släpptes; en bok som fortsätter att hitta sin publik och från mun till mun spridas i kretsar av skräckfantaster och blodtörstiga bokslukare.
Stephen King har några saker att säga om Jack Ketchum och hans skrivande. Som att förutom döden och skatter så finns det ytterligare en sak som är säker; Disney kommer aldrig att filmatisera en Ketchumberättelse. Och att Ketchum, tillsammans med Cormac McCharthy och en handfull andra, är en av samtidens intressantaste författare. Jag är övertygad om att King har rätt i båda fallen, hade Ketchum varit En Uppburen Författare, istället för en hårdkokt kultfigur som nästan uteslutande trycks i pocketupplagor, hade en bok som The Girl Next Door skapat debatt på blaskornas kultursidor och taggade diskussioner i triggertrötta klassrum.  

 

I förläggarens förord varnas man för att läsa just Stephen Kings förord som följer alldeles efter. En varning som inte kan betonas nog med tanke på att King avslöjar stora delar av handlingen. Smartare hade ju varit att som förläggare istället förlägga Kings text längst bak i boken.
Förläggaren har något annat klokt att säga om boken också, att man helt enkelt ska lyssna på en pålitlig tipsare som säger att det är en bok man måste läsa och ta reda på så lite om den som möjligt innan.
Med andra ord: Läs inte recensionerna. Se inte trailern från filmatiseringen. Hoppa över försättsbladets innehållsförteckning.
Själv är jag ingen främling för svårsmält litteratur som äcklar och/eller skapar rejält obehag, men den här boken var ändå något av en pärs. Flera gånger lade jag ifrån mig den, kallsvettig och med otakt i hjärtmaskineriet. Bara för att minuterna senare återvända som till ett redan sönderkliat myggbett.
Det är en grym och plågsam läsning, ungefär som tortyrfilmen Martyrs bitvis är rent plågsam att se, fast med långt mindre blod. The Girl Next Door är psykologisk skräck. En garanterad sidvändare en sträckläsningsnatt. En bok som man inte glömmer i första taget. 


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jag köpte mitt exemplar Här

Red

Kategori: Böcker

 
 

Red handlar om den äldre mannen Ludlow som efter fruns bortgång tillbringar dagarna med att driva en lokal butik och fritiden till att fiska och hajka med sin jycke; Red.
En dag dyker det upp tre ynglingar med ett gevär vid floden och skjuter ihjäl hans hund. Händelsen skakar Ludlow och han bestämmer sig för att få upprättelse, något som kommer att starta en kedja av små och större händelser.
Red är en simpel story, men ändå inte. Det är inte den typiska hämndberättelsen, men den drar sig inte heller för att använda invanda klichéer och bitvis stereotypt persongalleri. Det är en finstämd berättelse, som liksom den gamle mannen Ludlow, är eftertänksam och grubblande.

 
 

Som bonus medföljer långnovellen The Passenger som helt enkelt handlar om en framgångsrik advokat som får motorstopp mitt i skogen. När en bil väl stannar för att hjälpa henne, visar det sig vara Marion, en kvinna hon gick högstadiet tillsammans med. Det blir inget kärt återseende.
Om Red är stillsam, så är bonusberättelsen snarare tvärtom – det är ett nervskakande högt tempo rakt igenom och åtminstone jag hade svårt att i förväg se exakt hur berättelsen skulle vridas och vändas, invecklas och utvecklas. Detta trots att den, precis som Red, ofta rör sig längst bekanta och redan upptrampade stigar.

 

Jag har ju sett The Woman men det här är mitt första bokmöte med Jack Ketchum. Garanterat inte det sista. Boken gjorde mig riktigt glad, äkta skräplitteratur i dialogdrivet och hårdkokt format som påminner om såväl gamla pulpförfattare som pseudonymen Richard Bachman. Fast skrapar man på den opolerade ytan innehåller skräpet, som så ofta förr, mer än vad som inledningsvis lurar ögat.
Det enda som finns att anmärka på är utgåvan. Jag väljer i stort sett alltid den billigaste varianten, häftad, i de undantagsfall jag överhuvudtaget köper böcker, men den här gången bedrog antagligen snålheten visheten. 47North heter förlaget och lyckas med konststycket att på var och varannan sida inte bara bjuda på tryckfel utan också tappa bort punkt och kommatecken i hela stycken. Det är som att all korrektur gjorts på fyllan en sen kväll. Oerhört störigt och synd på två sådana i högsta grad läsvärda berättelser. Red finns ju i flera utgåvor, gissningsvis håller de högre klass än den här.

 

 

 

 

 

 

 

Boet

Kategori: Böcker

 

”Ingen är perfekt”, sa jag, men jag var inte säker längre.
”Jaså inte?” Drottningens antenner ryckte till, och hennes morrhår glittrade när de fångade ljuset.
”Då tar du fel. Det där är ett gammaldags sätt att tänka på. Jag har hållit på med det här länge, och några av mina barn har verkligen betytt nånting. Ledare och visionärer som åstadkommit enastående ting. Med risk för att låta skrytsam så vill jag nog påstå att vissa av mina barn har förändrat världen. Men det här är mitt bästa hittills. Jag tror det är mitt mästerverk. Och det är vad vi erbjuder dig. Det här perfekta barnet.”

Det är getingsommar.
Steven tillbringar mycket av dagarna tillsammans med sin lillasyster Nicole och barnvakten Vanessa. Hans föräldrar pendlar mellan akuten och hemmet med bebisen Theodor som har fötts med en massa komplikationer. Steven är ett bekymrat barn, som lider av svåra mardrömmar och maniskt tvättar sina händer.
En ny sorts getingar börjar dyka upp; de är större än vanligt, med silverskimrande ränder och med så bleka kroppar att de nästan är genomskinliga. Getingarnas drottning börjar tala till Steven i hans drömmar. Hon berättar att de är där för att hjälpa honom och familjen genom att göra baby Theodor hel inuti. Allt Steven behöver säga är ”Ja” och allt kommer att bli bra igen.

 

 

”Ibland ska vi inte alls vara som vi är. Det är inte bra för oss. Och folk gillar det inte. Man måste ändra på sig. Man måste anstränga sig mer och djupandas och kanske rentav äta piller en dag och lära sig några tricks så man kan låtsas vara mer som andra människor. Normala människor.
Men Vanessa hade kanske rätt, och alla de där andra människorna kanske också var trasiga på sina egna sätt. Kanske vi alla ägnade alldeles för mycket tid åt att låtsas att vi inte var det. ”



Jag såg Yukiko Duke tipsa om Boet i gomorronsoffan tidigare i somras och blev väldigt fascinerad. När den väl anlände till biblioteket var jag först på bollen, något som inte hör till vanligheterna när det handlar om en bok som är skriven för nioåringar och uppåt.
Jag har inga insektsfobier men däremot ogillar jag starkt kilande och krälande småkryp, vilket säkert hjälpte till att göra Boet till en väldigt obehaglig sträckläsning. Kenneth Oppel skriver rakt och effektivt, djupt men lättfattligt, olustigt och sorgligt om Stevens tvångstankar och hans utsatthet i mötena med getingdrottningen.
Boken påminner mig om tidiga Stephen King, inte alls på så vis att Oppel är någon King-klon stilmässigt, utan mer i hur skräcken drabbar ett barn och hur något illasinnat finns dolt i en på ytan trygg vardagsmiljö.
Jag har läst Boet två gånger nu; först för mig själv och sedan högläsning för barnen. Högläsningen bevisade ytterligare hur välskriven och fängslande för alla åldrar den här boken är. Rekommenderas verkligen.

 

 





 

Välfärdsavfall - Ute Nu!

Kategori: Publicerat

Korpar, luriga lärare och fajtande flintis

Kategori: Film

 


Självaste Edgar Allan Poe blir indragen i jakten på en seriemördare som tar sina offer av daga efter tillvägagångssätt som inspirerats av skräcklegendens egna noveller.
Idén är klart bättre än slutresultatet. De gotiska miljöerna och den mysrysliga stämningen når inte alls upp till Sleepy Hollow-klass eller From Hell, knappt Guy Ritchies Sherlock Holmes. Helt okej förströelse för stunden dock med en del riktigt trevliga blodsbestänkta scener.



Jag gillade The Faculty när den kom som en rejält underhållande sci-fiskräckfilm. Kanske är det en släng av nittiotalsnostalgi men jag tror jag gillade den ännu bättre när jag nu såg om den. För de som till äventyrs har missat handlingen ska jag inte spoliera, mer än att konstatera att få filmer har bevisat att knark är det enda som kan rädda unga människor från att bli kusligt konforma jasägare.


 
En kinesisk flicka som är ett matematiskt geni hamnar i korselden mellan rysk och kinesisk maffia som bägge vill använda hennes förmågor. Korrupta snutar och deras chefer kör rävspel däremellan för att sno åt sig sin del av bägge grupperingarnas stålar. In kommer den sammanbitne britten och sparkar högt och slår hårt i vanlig ordning.
En dag till och minnet kommer gissningsvis inte kunna skilja Safe från övriga Stathamrullar, men är man sugen på lite lättsmält våld så är det som ofta förr ett givet alternativ, även om man på förhand vet vad som serveras.