stewe

Out of the sun

Kategori: Musik

 
 

The wind is cold where I live
The blizzard is my home
Snow and ice and loaded dice
The Wizard lives alone

The wind is cold where I live
White and cold and clean
White and cold and bought and sold
And heartbreak in between
And so we shall see what is done is done
Undone

Trees are stone where I live
Leaves of razor steel
High and low and ice and snow
Broken on the wheel

Trees are stone where I live
Flowers made of glass
Cold and white and wrong and right
And voices from the past
And all our yesterdays are now undone
Out of the sun

Frozen and insane
I alone remain
Held in the vice of my disdain
There is now way that anyone will ever
Make me warm again

Life is death where I live
Frozen grin my smile
Sun is moon and out of tune
Broken strings and bile

Death is life where I live
Hearts turned into stone
Frozen breath and frozen death
And prisons made of bone
And so we shall see what become's become
Out of the sun

 

 

 

 

 

Kasserat Kött

Kategori: Publicerat

 
 


Utdrag från novellen Nemesis Divina som finns att läsa i Välfärdsavfall

 Illustration av Ingemar Roos.

 
 
 
 
 
 
 

The Girl Next Door

Kategori: Böcker

 
 

Jack Ketch var namnet alla hängbödlar i forna England kallades och i sin lätt förklädda form av Ketchum en alldeles utmärkt pseudonym för Dallas Mayr med tanke på hans berättande som tar sitt avstamp i lidande och död.
Mayr/Ketchum har länge kunnat försörja sig på sitt skrivande trots att han aldrig har slagit igenom på någon bredare front. Hans läsfölje har dock fortsatt växa för varje år, och i synnerhet sedan -89 då The Girl Next Door släpptes; en bok som fortsätter att hitta sin publik och från mun till mun spridas i kretsar av skräckfantaster och blodtörstiga bokslukare.
Stephen King har några saker att säga om Jack Ketchum och hans skrivande. Som att förutom döden och skatter så finns det ytterligare en sak som är säker; Disney kommer aldrig att filmatisera en Ketchumberättelse. Och att Ketchum, tillsammans med Cormac McCharthy och en handfull andra, är en av samtidens intressantaste författare. Jag är övertygad om att King har rätt i båda fallen, hade Ketchum varit En Uppburen Författare, istället för en hårdkokt kultfigur som nästan uteslutande trycks i pocketupplagor, hade en bok som The Girl Next Door skapat debatt på blaskornas kultursidor och taggade diskussioner i triggertrötta klassrum.  

 

I förläggarens förord varnas man för att läsa just Stephen Kings förord som följer alldeles efter. En varning som inte kan betonas nog med tanke på att King avslöjar stora delar av handlingen. Smartare hade ju varit att som förläggare istället förlägga Kings text längst bak i boken.
Förläggaren har något annat klokt att säga om boken också, att man helt enkelt ska lyssna på en pålitlig tipsare som säger att det är en bok man måste läsa och ta reda på så lite om den som möjligt innan.
Med andra ord: Läs inte recensionerna. Se inte trailern från filmatiseringen. Hoppa över försättsbladets innehållsförteckning.
Själv är jag ingen främling för svårsmält litteratur som äcklar och/eller skapar rejält obehag, men den här boken var ändå något av en pärs. Flera gånger lade jag ifrån mig den, kallsvettig och med otakt i hjärtmaskineriet. Bara för att minuterna senare återvända som till ett redan sönderkliat myggbett.
Det är en grym och plågsam läsning, ungefär som tortyrfilmen Martyrs bitvis är rent plågsam att se, fast med långt mindre blod. The Girl Next Door är psykologisk skräck. En garanterad sidvändare en sträckläsningsnatt. En bok som man inte glömmer i första taget. 


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jag köpte mitt exemplar Här

Red

Kategori: Böcker

 
 

Red handlar om den äldre mannen Ludlow som efter fruns bortgång tillbringar dagarna med att driva en lokal butik och fritiden till att fiska och hajka med sin jycke; Red.
En dag dyker det upp tre ynglingar med ett gevär vid floden och skjuter ihjäl hans hund. Händelsen skakar Ludlow och han bestämmer sig för att få upprättelse, något som kommer att starta en kedja av små och större händelser.
Red är en simpel story, men ändå inte. Det är inte den typiska hämndberättelsen, men den drar sig inte heller för att använda invanda klichéer och bitvis stereotypt persongalleri. Det är en finstämd berättelse, som liksom den gamle mannen Ludlow, är eftertänksam och grubblande.

 
 

Som bonus medföljer långnovellen The Passenger som helt enkelt handlar om en framgångsrik advokat som får motorstopp mitt i skogen. När en bil väl stannar för att hjälpa henne, visar det sig vara Marion, en kvinna hon gick högstadiet tillsammans med. Det blir inget kärt återseende.
Om Red är stillsam, så är bonusberättelsen snarare tvärtom – det är ett nervskakande högt tempo rakt igenom och åtminstone jag hade svårt att i förväg se exakt hur berättelsen skulle vridas och vändas, invecklas och utvecklas. Detta trots att den, precis som Red, ofta rör sig längst bekanta och redan upptrampade stigar.

 

Jag har ju sett The Woman men det här är mitt första bokmöte med Jack Ketchum. Garanterat inte det sista. Boken gjorde mig riktigt glad, äkta skräplitteratur i dialogdrivet och hårdkokt format som påminner om såväl gamla pulpförfattare som pseudonymen Richard Bachman. Fast skrapar man på den opolerade ytan innehåller skräpet, som så ofta förr, mer än vad som inledningsvis lurar ögat.
Det enda som finns att anmärka på är utgåvan. Jag väljer i stort sett alltid den billigaste varianten, häftad, i de undantagsfall jag överhuvudtaget köper böcker, men den här gången bedrog antagligen snålheten visheten. 47North heter förlaget och lyckas med konststycket att på var och varannan sida inte bara bjuda på tryckfel utan också tappa bort punkt och kommatecken i hela stycken. Det är som att all korrektur gjorts på fyllan en sen kväll. Oerhört störigt och synd på två sådana i högsta grad läsvärda berättelser. Red finns ju i flera utgåvor, gissningsvis håller de högre klass än den här.

 

 

 

 

 

 

 

Boet

Kategori: Böcker

 

”Ingen är perfekt”, sa jag, men jag var inte säker längre.
”Jaså inte?” Drottningens antenner ryckte till, och hennes morrhår glittrade när de fångade ljuset.
”Då tar du fel. Det där är ett gammaldags sätt att tänka på. Jag har hållit på med det här länge, och några av mina barn har verkligen betytt nånting. Ledare och visionärer som åstadkommit enastående ting. Med risk för att låta skrytsam så vill jag nog påstå att vissa av mina barn har förändrat världen. Men det här är mitt bästa hittills. Jag tror det är mitt mästerverk. Och det är vad vi erbjuder dig. Det här perfekta barnet.”

Det är getingsommar.
Steven tillbringar mycket av dagarna tillsammans med sin lillasyster Nicole och barnvakten Vanessa. Hans föräldrar pendlar mellan akuten och hemmet med bebisen Theodor som har fötts med en massa komplikationer. Steven är ett bekymrat barn, som lider av svåra mardrömmar och maniskt tvättar sina händer.
En ny sorts getingar börjar dyka upp; de är större än vanligt, med silverskimrande ränder och med så bleka kroppar att de nästan är genomskinliga. Getingarnas drottning börjar tala till Steven i hans drömmar. Hon berättar att de är där för att hjälpa honom och familjen genom att göra baby Theodor hel inuti. Allt Steven behöver säga är ”Ja” och allt kommer att bli bra igen.

 

 

”Ibland ska vi inte alls vara som vi är. Det är inte bra för oss. Och folk gillar det inte. Man måste ändra på sig. Man måste anstränga sig mer och djupandas och kanske rentav äta piller en dag och lära sig några tricks så man kan låtsas vara mer som andra människor. Normala människor.
Men Vanessa hade kanske rätt, och alla de där andra människorna kanske också var trasiga på sina egna sätt. Kanske vi alla ägnade alldeles för mycket tid åt att låtsas att vi inte var det. ”



Jag såg Yukiko Duke tipsa om Boet i gomorronsoffan tidigare i somras och blev väldigt fascinerad. När den väl anlände till biblioteket var jag först på bollen, något som inte hör till vanligheterna när det handlar om en bok som är skriven för nioåringar och uppåt.
Jag har inga insektsfobier men däremot ogillar jag starkt kilande och krälande småkryp, vilket säkert hjälpte till att göra Boet till en väldigt obehaglig sträckläsning. Kenneth Oppel skriver rakt och effektivt, djupt men lättfattligt, olustigt och sorgligt om Stevens tvångstankar och hans utsatthet i mötena med getingdrottningen.
Boken påminner mig om tidiga Stephen King, inte alls på så vis att Oppel är någon King-klon stilmässigt, utan mer i hur skräcken drabbar ett barn och hur något illasinnat finns dolt i en på ytan trygg vardagsmiljö.
Jag har läst Boet två gånger nu; först för mig själv och sedan högläsning för barnen. Högläsningen bevisade ytterligare hur välskriven och fängslande för alla åldrar den här boken är. Rekommenderas verkligen.

 

 





 

Välfärdsavfall - Ute Nu!

Kategori: Publicerat

Korpar, luriga lärare och fajtande flintis

Kategori: Film

 


Självaste Edgar Allan Poe blir indragen i jakten på en seriemördare som tar sina offer av daga efter tillvägagångssätt som inspirerats av skräcklegendens egna noveller.
Idén är klart bättre än slutresultatet. De gotiska miljöerna och den mysrysliga stämningen når inte alls upp till Sleepy Hollow-klass eller From Hell, knappt Guy Ritchies Sherlock Holmes. Helt okej förströelse för stunden dock med en del riktigt trevliga blodsbestänkta scener.



Jag gillade The Faculty när den kom som en rejält underhållande sci-fiskräckfilm. Kanske är det en släng av nittiotalsnostalgi men jag tror jag gillade den ännu bättre när jag nu såg om den. För de som till äventyrs har missat handlingen ska jag inte spoliera, mer än att konstatera att få filmer har bevisat att knark är det enda som kan rädda unga människor från att bli kusligt konforma jasägare.


 
En kinesisk flicka som är ett matematiskt geni hamnar i korselden mellan rysk och kinesisk maffia som bägge vill använda hennes förmågor. Korrupta snutar och deras chefer kör rävspel däremellan för att sno åt sig sin del av bägge grupperingarnas stålar. In kommer den sammanbitne britten och sparkar högt och slår hårt i vanlig ordning.
En dag till och minnet kommer gissningsvis inte kunna skilja Safe från övriga Stathamrullar, men är man sugen på lite lättsmält våld så är det som ofta förr ett givet alternativ, även om man på förhand vet vad som serveras.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Perfidia

Kategori: Böcker

 

 

I samband med anfallet mot Pearl Harbor upptäcks ett bestialiskt mord på en japansk familj. Dådet är riggat för att likna traditionellt japanskt självmord, men den briljanta unge kriminologen Hideo Ashida kommer snart någonting helt annat på spåren. Samtidigt arbetar han under tidspress; alla japanskättade tjänstemän sparkas från samhällsuppdrag och massinterneringar stundar.
Los Angeles blir snabbt en splittrad stad; japanskättade medborgare attackeras på öppen gata, aktivister från vänster till höger mobiliserar, eldande pamfletter sprids, angiveri och avståndstagande, högt uppsatta maktmän inom polis och civilsamhälle konspirerar för att på bästa sätt sko sig på situationen, galopperande paranoia och rasbiologi.

 Numerologi


Perfidia klockar in på över åttahundra sidor, vilket inte direkt låter sig sammanfattas i några enkla rader. Det stora persongalleriet, varav många spelat en större eller mindre roll i Ellroys tidigare böcker, bidrar givetvis till att verkligen göra det här till en bjässe även bland mastodontverk räknat.
Men där andra böcker ibland varit förvirrande i sitt myller av bifigurer har James Ellroy i Perfidia slipat sin berättarteknik på sätt som gör den storslagna storyn hyfsat lättöversiktlig: Hideo Ashida har sin tydliga röst, den ständigt fascinerande Dudley Smith har sin, och Kay Lakes historia berättas i Jagform genom dagboksanteckningar. Det spelar absolut ingen roll om man har läst alla eller inga av Ellroys tidigare böcker; huvudpersonerna står på egna ben i Perfidia. Trots sina irrgångar och utbroderingar är berättelsen i sin kärna egentligen enkel.


Jag vågar påstå att Perfidia är det bästa Ellroy åstadkommit hittills, men det är ju som alltid ett högst subjektivt omdöme.
Jag fängslas av det underliggande temat kring rovdjuret inom människan. Vrickade vrånga vargmän och deras förmåga/oförmåga att skilja rätt från fel. Jag gillar hur legendarer som Kennedy Jr & Sr, Bette Davis och Eleanor Roosevelt förlöjligas och förnedras. Hur politiska fraktioner kläs av och hur ett välbekant historiskt skeende som andra världskriget ställs i delvis nytt ljus. Allt är så vidrigt, bitterljuvt, korrupt, kärleksfullt, våldsamt och vackert, som själva essensen av allt Ellroy tidigare skrivit i en och samma bok.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Palmer Eldritchs Tre Stigman

Kategori: Böcker

 

 

I denna dystopi är världen överhettad, människor kan enbart röra sig utomhus vid vissa tidpunkter när det inte är alltför varmt. Rika människor kan bygga sig lyxiga satellitbostäder och turista vid polerna som fortfarande är behagliga. De mest svala jordbostäderna med lägst nummer är också förbehållet dem, eller de som arbetar inom de större industrierna, som den mest framträdande huvudpersonen Barney Mayerson gör. Barney är en Prekog: någon som kan förutse mode och vissa händelser, vilket gör honom användbar.
Hans närmaste chef är ett såkallat bubbelhuvud: en person som genomgått evolutionsterapi för att kunna ta stora steg fram i sin utveckling. Det innebär bland annat en allt större hjärna (därav bubbelskallen) och en barkliknande hud för att bättre klara klimatförändringarna.
En global regim under FN:s flagg tvångskoloniserar mars och månar i solsystemet för att säkra mänsklighetens fortlevnad samt för att odla i mindre skala, något som är smått omöjligt på jorden tack vare hettan. Men bosättningarna är karga, kalla, farliga och inte minst deprimerande. På kolonierna missbrukas God-IZ flitigt, en drog som gör det möjligt för nybyggarna att fly sin tröstlösa tillvaro till ett par människomodellerade dockvarelsers kroppar där de kan utleva fantasier av lyx, sex och en bekymmersfri tillvaro. God-IZ är på pappret illegal men sanktioneras egentligen av FN och distribueras av storföretagen.
Berättelsens Palmer Eldritch är en berömd utforskare som årtionden tidigare rest iväg för att utforska universum och som ryktas har återkommit. Med sig bär han den nya drogen Mum-Z som förändrar allting.

 

 

Det finns ett filmklipp som kopplar samman Philip K Dick med Matrix. Kanske är det just det som spökar i bakhuvudet och får mig att dra paralleller mellan Palmer Eldritchs Tre Stigman och Matrix. Men jag tycker mig finna beröringspunkter i hur drömska världar skapas och upplöses inuti huvudpersonernas psyke, och liksom Matrixs Neo innehåller boken en profetia om en Leo som ska frälsa världen från den nya ondskan.
Jag har egentligen inte så mycket emot ett gudomligt grepp eller inslag av ett frälsartema överlag, men Palmer Eldritchs Tre Stigman blir lite väl för mycket filosoferande kring gudstro och kosmiska spörsmål, lite väl många hallucinogena labyrintgångar i en redan förvriden verklighet. Trots det är det ingen bok jag skulle vilja ha oläst, även om den inte når upp till samma klass som vissa andra av Dicks romaner. Just beskrivningen av systemet som med ena handen förmanar och andra handen uppmanar till verklighetsflykt är både kusligt och briljant.
Utgiven av Bakhåll förlag och översatt av Gunilla Dahlbom och KG Johansson. Om någon skulle missat det så är KG själv en författare av rang och rekommenderas varmt.

 

 

Mer Philip K Dick:

Skannad i Dunklet

Spurious Realities

PKD

 

 


     

 

The Nerdwriter

Kategori: Film

 
Det finns många fler sevärda klipp hos Nerdwriter om allt från Neil Gaimans Sandman och
Ridley Scotts Blade Runner till klassiska målningar och vetenskap. Rekommenderas!
 
 
 

Flyg Fula Fågel

Kategori: Publicerat

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Marvel 1602

Kategori: Serier

 
 


Det är ett beprövat grepp att placera lite nötta trikåhjältar i diverse nya sammanhang och upplägg; Frank Miller lyckades lysande med att nystarta Batman genom att placera honom i en dyster framtid där han var en motvilligt pensionerad hjälte, åldrad och bitter. Samma karaktär omplacerades på ett ypperligt vis till 1880-talet i Gotham by Gaslight, som handlar om hur Jack Uppskäraren besöker staterna.
Marvel 1602 lyckas riktigt bra, karaktärer som Fantastiska Fyran, Scarlet Witch, ursprungliga X-men, Quicksilver, Peter Parker, Nick Fury, Daredevil, Black Widow har placerats i 1602 års england. Vissa karaktärer, som Doktor Doom eller Dr Strange, känns mer hemma i den här epoken än de egentligen gör i modern tid.
De andra har dock modifierats(!) något. Istället för att hanka sig fram som lagvrängare är därför Matt Murdock i denna tappning en glatt trallande trubadur - fast egentligen agent åt Nick Fury som är så att säga drottnings "sköld". Eller shield som det kallas på engelska, fyndigt nog.
Istället för astronauter som utsätts för kosmisk strålning är Ben grimm, Reed Richards, Susan och Johnny Storm 4 orädda sjöfarare som råkar styra in i ett mystiskt sken med sitt skepp "The Fantastick". Istället för mutanter kallar "Carlos Javiers" märkliga elever sig för Witchbreeds. Det är ganska skojigt, precis som Furys springpojke är en sympatisk ung man som heter Peter Parquagh och bor hos sin farbror och faster.





Som vanligt sitter Gaimans kunskaper i såväl historia som mytologi som en dask i nacken, medan vissa saker fungerar mindre bra. Det förklaras åt helvete för mycket och det dras tentakler till nutiden, vilket jag inte riktigt uppskattar. Jag hade gillat bättre att historien helt enkelt utspelas i årtalet 1602 (som serien ju heter!) utan att det måste utredas och klargöras in i detalj hur det kommer sig. Det gör att den sista delen av de åtta inte håller samma klass som de andra.
Neils fans kommer troligtvis inte att klaga iallafall. Och av självinsikt, eller medvetenhet om att liknande berättelser gjorts förr, märks intet i efterordet signerat Gaiman. Där berättar Neil istället om hur han under omläsningen av Marvel 1602 - för att kunna skriva efterordet- satte sig i en roddbåt vid sjön som ligger alldeles nedanför hans hus och paddlade ut till mitten av sjön. Där han låg och drev, läsandes tidningarna han själv skrivit 1-2 år tidigare.










A field in England

Kategori: Film

 


Efter att ha tagit steget in i nutidens snabbstreaming har det inte blivit mycket dvd inhandlad, men när jag ändå satt och fyndade Sandybellfilmer åt småttingarna i en digital tiokronorslåda, passade jag på att plocka med A field in England. Jag har ju gillat Ben Wheatleys tidigare verk.
Filmen utspelar sig under inbördeskrig under sextonhundratalet. Fyra desertörer slår följe för att finna en ölhall. De kommer inte så långt, istället hamnar de på fältet som nämns i titeln och där resten av filmen utspelar sig. Man ska gräva efter en skatt, eller det är åtminstone förevändningen till att ranta runt där i över en timmes speltid till.

 
 
 
En svindlande resa in i Englands psyke, står det på omslaget. För min del kunde det lika gärna stått en svindlande resa in i Englands anus eftersom det är mest skit som serveras. Och det enda svindlandet är väl i sådana fall de tio spännen den kostade.
Det är inte skönt skräpig lågbudgetskräck och det är inte surrealism som fascinerar även om man lite förstår; det är bara lågbudget arty-farty. Det är svartvitt utan finness. Det är slowmotionscener utan dynamik som nog mest tilltalar kritiker med egna kapsejsade krystprojekt bland byrålådans skisserade utkast.
Jag gissar att Wheatley försöker få till en dos Lynchsurrealism, två nypor Trierska infall och kanske ett kryddmått Karim Husseinskt äckel, men det hela faller hopplöst platt. Jag hemföll till att spola mig igenom de allra långtråkigaste delarna av hallucinogent överspel av alla inblandade.
 
 
 
 
 
 
 
 

Wolf Hall

Kategori: Böcker

 
 
 
Wolf Hall tar sin början med att smedens tonårige son Thomas Cromwell än en gång blivit halvt ihjälslagen av sin far. Han rymmer för ta värvning och utforska främmande land.
Tråden tas upp först tjugotalet år senare när den vuxne Thomas formats av flykten, sin tid som legoknekt och handelsmännen han mött. Resorna runt Europa har förfinat hans redan förslagna affärssinne. Han är en av sin tids första kosmopoliter, en renässansman med en bred kunskap i språk, kultur och insikt i de större skeendena i maktspelens korridorer. Dessa kunskaper har skänkt honom posten som rådgivare åt kardinal Wolsey, Henrik VIII:s lordkansler.
Kardinalens forna glans har mattats och han har gjort sig impopulär hos kungen.  Flera försök att få till en påvlig annullering av Henriks äktenskap med Katarina av Aragonien har fallit platt. Samtidigt trängtar Henrik efter Anne Boleyn som vägrar släppa till utan en ring på fingret, eller åtminstone en förlovning på gång. Att inte ha någon manlig arvinge pressar också kungen till ett nytt äktenskap då Katarina fått missfall med två söner och endast fött en dotter.
Cromwell har valet att följa sin Kardinal i fallet, eller genom sin strategiska slughet försöka binda nya allianser.
 
 
 
Wolf Hall är en riktig sidvändare, jag läser lika febrilt om kristna förhörsmetoder som Cromwells funderingar kring tygpriser eller eller de giftiga intrigerna vid hovet. Femtonhundratalsmänniskorna vi möter är sitt eget tycke i högsta grad modernt folk, vetenskapliga och filosoferande och som läsare är jag där med dem i de stunderna, förundrad över utvecklingen och framstegen som den nya tiden bär med sig. Samtidigt är det såklart skrockfullt och väldigt olikt vår samtid, fast skrivet och beskrivet i ett sagolikt skimmer av den mästerliga Mantel. 

 


 
Cromwell är en fascinerande huvudperson, alienerad i sin intellektuella överlägsenhet och föraktad för sin låga klassbakgrund. Personerna runt honom lyser som solar eller fladdrar som stearinlågor beroende på vilken status de har i hans ögon, eller vilka möjligheter han ser i dem att nå högre på karriärstegen. Hänsynslös i sina ambitioner, ombytlig som en vindflöjel och samtidigt en sorgligt solitär skepnad hukad stelryggad över sin skrivpulpet.
Hilary Mantel sägs ha förnyat och förändrat den historiska romanen. Det förvånar mig inte alls och jag ser redan fram emot att banka pannan mot nästa tegelsten i trilogin.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

We3

Kategori: Serier







Ni har hört det förr. Innan den första plogen smiddes så tillverkades hugg- och stickvapen för att slakta grannbyn innan de hann komma på tanken att slakta oss. Med krutets introduktion till västerländerna kom sprängämnen och skjutvapen. Nya häftiga sätt att ta kål på folk.
När elektriciteten uppfanns dröjde det inte länge förrän Elektriska Stolen följde i dess spår. När Einstein knäckte hela grejen om hur atomer klyvs och hur de kan användas till att ge oss energi utav bara helvete, tog det inte långt därefter förrän förintelse och död drabbade Hiroshima och Nagasaki. Och så vidare...

 


Om man då tänker sig att det fanns ett sätt att kunna kommunicera med vanliga husdjur och utrusta dem med cyborgliknande rustningar, hade det verkligen används till att bygga broar och underlätta för mänskligheten eller hade de –som grundstoryn i we3 är- används till systemets legosoldater och lönnmördare? Svaret är ganska givet.Men we3 handlar egentligen inte om djur, eller om teknik för den delen. Den handlar om makt och motstånd, överhetens syn på oss och om ditt eget val att vara en nyttig idiot eller inte.

 




We3 är en oerhört snabbläst och lättsmält stycke serie, men som ändå hinner berätta mycket på ett effektivt sätt. Bara djurens inbördes dialog är rent beundransvärd. Författaren Grant Morrison och tecknaren Frank Quitely har gjort ett minimalistiskt storverk som bör läsas i andetag snarare än sjok och som lätt fastnar i tankarna flera dagar efteråt.
Bosss!!
St!nk!!