stewe

The woods are dark

Kategori: Böcker

 
 
 

Två unga studenter och en familj färdas parallellt genom mörka skogar och hamnar i den gudsförgätna hålan Barlow. De stöter de ihop med lokalbefolkningen som tillfångatar dem och för dem allesammans till en offerplats i skogen där träden är sjuka och döende.
Den tillfångatagna familjen och de båda studenterna binds vid träden och snart kommer kannibalstammen som kallas Krulls fram ur mörkret för att kalasa på det färska köttet. Åtminstone när det gäller männen, kvinnorna kan ju alltid få den tvivelaktiga förmånen att bli sexslavar och barnaföderskor för nästa generation Krulls.
The Woods are Dark är en av kultförfattaren Richard Laymons tidigaste verk. Laymon var en minst sagt produktiv herre som ligger bakom mer än trettio romaner, under 1980-talet låg de facto hans utgivning på en två-tre böcker om året. Än idag har Laymon en trogen läsarkrets och hans verk släpps ständigt i nya upplagor och specialutgåvor. Han räknas som en av ”Gudfäderna” inom den subgenre till skräckfiktionen som kallas Splatterpunk. En genre som för den svenska publiken introducerades av författaren CJ Håkansson iochmed Fjärilen från Tibet, en bok som av mig och många andra anses vara den bästa skräckroman som publicerats i Sverige.
Laymons författarskap rörde sig egentligen oftare längs thriller- och deckarstråket än renodlad skräcklitteratur, men det är i huvudsak hos skräckpubliken som hans litterära gärning lever vidare.  

 

 


Den här boken är något av en flashback i sig; till glättiga omslag med bikinidamer med revolvrar och maskingevärsskyttar med ögonlappar, till sjuttiotalets kannibal - och inavelsfilmer, liksom till B.Wahlströms Kalla Kårar. Till tiden innan män och pojkar retirerade från läsarkretsen in i Gamergrottorna, Porrströmmarna och Nördreservaten. Tiden då böcker som Manhattan, Mack Bolan och Morgan Kane fanns i vart och varannat hem.
Medan den typiska Harlekinboken lever vidare och tantsnusk fortsätter att göra braksuccé i femtioelva nya nyanser, så lyser den grabbiga motsvarigheten med sin frånvaro. Man förstod inte riktigt vad som hände nånstans sent nittiotal och tidigt tvåtusental. Från att finnas i varje kiosk och ligga slarvigt slängda i stora reakorgen på köpcentrumen, så bara försvann t.ex. Richters Förlag från saluhandelns utbud. Pocketar som enligt utsago sålde en tjugo-trettio tusen exemplar per månad, bara åren tidigare. Kanske gick bara botten ur marknaden, eller så förlagen ville byta riktning, eller så bestämde sig bara några affärskedjor att sluta saluföra kioskdeckarna. Gissningsvis var det internet och/eller spelkonsolerna som bidrog till att försvinnandet. Att den grabbiga skräplitteraturen knappast kommer att dyka upp på butikshyllorna igen i vår tids übermoralistiska samhällsklimat kan däremot ses som självskrivet.

 

 


The Woods are Dark är inte bara en nostalgitripp för oss som i de formbara åren valde boken efter omslaget. Richard Laymon har, trots en hel del brister, ett medryckande driv i berättandet som nog de flesta skulle avundas. Efter utläst kapitel så kliar det i fingertopparna att vända blad och påbörja nästa kapitel. Det är också absurt roligt mellan varven, som byfånekaraktären Rose Petal - en vidrig gammal dam med en speciell hobby; 'I know what Rose Petal wants,' said the cheerful man. 'She wants to pound your brains out with her hammer.
De frekvent återkommande referenserna till sex är också något som ofta gör att det är svårt att inte dra på smilbanden, om det sedan är ett medvetet drag av Laymon eller inte kan man ju spekulera kring. I utdraget ovan så är alltså några av de överlevande fast i en stuga där avhuggna huvuden på pålar omgärdar stugknutarna och där kannibalistiska Krulls står på lur i skogen alldeles i närheten, men trots denna något stressande situation så missar Robbin inte tillfället att spana in den nakna tjej som närmar sig dem - och tända till!
Det här är helt enkelt skräplitteratur när jag gillar den som mest: högt tempo, snusk och smuts, logiska falluckor och blodigt våld. Rekommenderas.

 

 

 

 

 

 

The Lost

Kategori: Böcker

 
 

Sommaren 1965 attackeras två unga kvinnor brutalt när de campar vid sjön intill en sömnig semesterstad. Gärningsmannen är Ray Pye, en lokal värsting som till vardags knegar som vaktmästare på sina föräldrars hotell. När han inte smyger runt på stadens skolgårdar och säljer knark vill säga.
Trots att lokalpoliserna Charlie och Ed är övertygade om att Ray är skyldig så går det inte att bevisa. När berättelsen tar sin egentliga början fyra år senare går Ray fortfarande lös och fortsätter obekymrat sin handel och sin vandel. Mellan sporadiska repetitioner med sitt rockband och de påtvingade vaktmästarsysslorna, så krökar och knarkar Ray ihop med de båda missanpassade tonåringarna Tim och Jennifer. Ray ligger regelbundet med Jennifer, åtminstone i brist på andra, men för det mesta hänger trion bara runt på stans fåtaliga nöjesställen.
När den uttråkade storstadstjejen Katherine flyttar till den lilla staden och börjar utmana Ray på en egen variant av sanning och konsekvens börjar saker och ting verkligen hända.

 


The Lost är mer av en snutroman än jag var sugen på när jag inhandlade den.
Först tänkte jag också påpeka hur knäppt klichéartade de båda snutarna Ed & Charlie är, inte bara till namnen, men sen funderade jag ytterligare litegrann på om kanske det rentav är att föredra – åtminstone i böcker av den här sorten, där snutarna ifråga är något av ett nödvändigt ont, som mest existerar för att väva ihop de egentliga huvudpersonernas öden. Samt driva handlingen i en viss riktning.
Måhända fördomsfullt, så uppfattar jag att den moderna thrillern/kriminalromanen antingen gör Gärningsmannen speciell; ”Den här killen mördar alla sina offer med tandpetare för att hans mormor fes han i munnen till frukost när han var liten! Han upplever att det är enda sättet att få bort den där smaken av kåldolme mellan tänderna…”
Eller så gör man istället Hjältefiguren till något alldeles speciellt; ”Kommissarie Rajton är som vilken snut som helst… förutom att han för upp självdöda sparvar i anus som självtillfredsställelse! Hur ska detta tas emot av den nye polismästaren - som är vegan??

Själv har jag sett de tidiga Wallander(med Lassgård) och till och med läst någon av böckerna, men fan det enda jag minns av dem är att han lyssnade på opera, medan jag i stort sett kan återberätta någon av Sherlock Holmes fall ur minnet trots att jag inte läst de böckerna sedan tonåren. För bortom fioler, piptobak och excentriska drag så genomsyras berättelserna om Doyles mästerdetektiv av en berättarglädje och fantasifullhet som fängslat generationer. I den moderna detektivromanen finns bara en trött kopia av en kopia, där man slänger någon lustig personlig egenhet som en färgkludd på den nästan utsuddade kopian, i hopp om att urskilja just den från de andra urlakade exemplaren. 



 

För att avrunda denna (löst underbyggda) utsvävning om krimgenren, konstaterar jag att snutparet i The Lost alltså är så klichéartade att jag upprepade gånger blandade ihop dem – trots att den ena är pensionerad och den andre har en katt.(hmm, eller om det nu var så att det var samma pensionssnut som hade katten lik förbannat?)
Men om man bortser från den sömniga deckarvinkeln så är det här riktigt bra. Tonåringarna, som är de egentliga huvudpersonerna, är en brokig skara kantstötta individer. Deras rotlösa tillvaro i det sena sextiotalets förändring till en tid av ungdomsrevolt är nostalgisk, vemodig och mörk på ett vis som för tankarna till briljanta Foxfire av Joyce Carol Oates. Speciellt Ray Pye är intressant som lika delar patetisk småstadscasanova och lynnig sociopat.
Jack Ketchum skildrar på sitt hårdkokta vis ett nittonhundrasextiotal som knappast var någon hippiehärlig kärlekstripp för alla inblandade. Det var också ihjälskjutna demonstranter, galopperande drogmissbruk, Vietnam, kravaller och upplopp, The Weathermen och mördarsekten kring Charles Manson.
Liksom när det gäller den bitterljuva barndomsskildringen i början av The Girl Next Door så tar Ketchum de kollektiva generationsminnena, dränkta som de är i popkulturens magiska skimmer, och vrider dem in och ut, bak och fram.

 

 


Mer Jack Ketchum:

Red 

The Girl Next Door
 
Peaceable Kingdom.

 

 

 

 

 

 

Råstyrka

Kategori: Musik

 
 
 
 
 
 

En av sakerna som förgyllde den hedniska soldyrkarhelgen som passerade,
var att thrashgiganterna i The Haunted bjöd på nytt material.
Brute Force finns även tillgänglig för nedladdning på bl.a itunes.
I Augusti släpps fullängdaren och omslaget är riktigt jäkla skönt.
Redan förhandsbokad.
 


 



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Samtida fall för Svensk förvaltning

Kategori: Allmänt

 
 

Varje form av samhälle har sina heliga kor, sina tabun, sina kollektiva lögner. ”I Sverige existerar knappt korruption” är en av våra kollektiva lögner.
Delvis bygger det på en gammal sanning från den tiden då rollen som tjänsteman var ett pliktyrke och ett hedersuppdrag. Då fanns det inom de offentliga förvaltningarna en lagstiftning som gjorde den enskilda tjänstemannen personligt ansvarig för sitt maktutövande, något som idag har ersatts av i stort sett en rättslig straffrihet.
Men delvis bygger bilden av Sverige som okorrumperad utopi på stabil svensk statistik där ytterst få svenska tjänstemän och politiker döms för korruption. I synnerhet i jämförelse med vissa andra europeiska länder.
Men den statistiska glädjekalkylen är i sig felvisande, då systemet har riggats så att ageranden som solklart borde kallas korruption inte gör det. Om få saker tolkas som korruption så visar siffrorna givetvis på en låg andel korruption i Sverige. Om andra länder kallar korruption för korruption, medan Sverige kallar samma korruption för ”olämpligt agerande” så är det klart att de länderna visar på fler fall av korruption än Sverige.

 

Till exempel, om Dokument Utifrån visat en syditaliensk regionchef som glatt berättar att när han miste jobbet som regionchef under en period så konstruerades en chefsposition som kreativ ledare för tekniska kontoret åt honom – med bibehållen regionchefslön.
När den syditalienske tjänstemannen nu blivit regionchef igen, så läggs posten som kreativ ledare för tekniska kontoret ner, för den var ju från början ett rent hittepåuppdrag från hans goda kamrater i förvaltningen.
Om Dokument Utifrån visat upp ett sådant flagrant exempel på vänskapskorruption och fabricerade höglöneyrken så hade säkert många svenskar flinat gott åt det stereotypt syditalienska systemet. Men just det exemplet är från min hemkommun i sydsverige, där en kommunal regionchef öppenhjärtligt berättade i lokalpressen om vad han hade pysslat med under de mellanår han inte varit regionchef. Bekännelsen ledde givetvis inte till minsta ramaskri eller rättslig utredning.
Allt var i sin ordning och helt i linje med det okorrumperade svenska systemet.

 

Markus och Malcolm är två kommunister som har en pod ihop. Jag rekommenderar verkligen en lyssning, inte bara för att de regelbundet gör narr av det postmodernistiska patrasket och svansen av hen-å-en-mumlande hanrejer, utan för att de sällsynt nog gör sina analyser utifrån logik och intellektuell hederlighet. De flesta avsnitt jag hört hittills är att rekommendera, senaste avsnittet Växelverkan och Degenerering var till exempel en höjdare, men eftersom det här inlägget skulle handla om korruption så bifogar jag avsnittet nedan där Markus och Malcolm går till botten med några riktigt intressanta korruptionsskandaler – som inte heller kallas korruption enligt svensk korruptionslag.
 
 
 
 
 
 

This is your brain on...

Kategori: Film

 
 
 
Fakta, forskning och håriga handflator 

Fyrtal

Kategori: Film

 
 
 

Regnet det bara öser ner och sommaren verkar ha tagit sig ledigt redan innan skolavslutningarna. Dags då för en handfull filmrullar som alla går att finna på Netflix mfl streamingtjänster.

 

 

Lights Out
När Rebecca flyttade hemifrån trodde hon att barndomens fruktan låg bakom henne. När hon växte upp var hon aldrig riktigt säker på vad som var verkligt eller inte när ljusen släcktes och mammas hemliga väninna kom på besök. Nu upplever lillebror Martin samma oförklarliga händelser som en gång hade testat psyket på henne och hotat hennes säkerhet.
Tyvärr. Välförtjänt hajpad kortfilm blev medioker långfilm. Efter en knapp vecka märker jag att det flesta intrycken redan hunnit blekna bort. Kvar blir såkallade ”jumpscare”-scener utan substans och en huvudrollsinnehavare som ser morfintankad ut. Vill man på riktigt se psykisk sjukdom skildrad i skräckfilmsform så rekommenderas The Babadook istället.

 


Would You Rather
Iris bror är döende och hon behöver få ihop en ansenlig summa pengar för att rädda honom. Hon blir inbjuden att delta i ett mystiskt spel som hålls av en miljardär. Hon tackar ja och dras in i en rundabordet-lek där deltagarna ställs in för olika val i form av ”skulle du hellre…”  
En smådassig lågbudgetkänsla räddas av en trevlig skådespelarensemble med favoriter som: Jeffrey Combs- från Re-Animator! John Heard – känd från otal filmer, själv förknippar jag honom mest med gästspel i The Sopranos. Lawrence Gilliard Jr – Mest känd som D'Angelo i The Wire. Sasha Grey- känd från en mängd inträngande dokumentärer kan man väl säga, plus Entourage säsong sju.
Spänningen stegras runt bordet i takt med spelomgångens alltmer sadistiska utmaningar. Trots en lite halvseg inledning så är det en film som håller en fastnaglad när den väl tar fart. Samtidigt är själva manuset bättre än slutprodukten; jag kan inte låta bli att tänka på hur svårsmält och svårslaget det hela hade blivit i händerna på en Pascal Laugier eller en David Cronenberg.

 


Before I Wake
8-årige Cody har förflyttats mellan olika fosterhem sedan hans mor dog. I berättelsens början kommer han till Jessie och Mark. Paret har tidigare förlorat ett barn och ser pojken som en sista chans att få till någon slags familjekonstellation. Cody är rädd för att somna och äter koffeintabletter i smyg, eftersom hans drömmar manifesterar sig i verkligheten. Jessie och Mark får först fantastiska upplevelser genom Codys drömmar. Deras vardagsrum fylls med vackra fjärilar och de får visioner av sin döde son Shawn. Men upplevelserna vänds sedan till mardrömmar och de börjar söka sanningen om Codys drömvärld och hans historia.
Slisksentimentalitet och förutsägbarhet till trots så är det här en helt okej förströelsefilm, faktiskt bättre än till exempel Lights Out.

 

 

The Gift
Simon och Robyn Callem har knappt hunnit flytta in i lyxvillan förrän de möter Simons tidigare klasskompis Gordon ”Gordo” Mosley i en butik. Han är visserligen aningen för påträngande, men när han kommer med en flaska vin som inflyttningspresent känner sig paret ändå manade att bjuda in honom. Flaskan vin eskalerar till fler gåvor, tjänster och oannonserade besök. Först skojar paret om det, men situationen får snabbt en obehaglig ton. Robyn anar att hennes man döljer något om sin relation till Gordo, samtidigt som hon känner sig alltmer otrygg där hemma.
Absolut den film som jag på förhand väntade mig allra minst av, och kanske därför överraskade den. Trots att jag ser på film alltmer sällan i jämförelse med förr, så har jag sett/genomlidit min beskärda del av filmer där en ny kompis/partner/vicevärd/granne visar sig vara en riktig ärkepsykopat- trots att han eller hon verkade så reko från början! Vem har inte skrattat åt referenser till kaninkokande stalkers? Vilken sjuttiotalist har inte haft minst en flickvän som velat se om Ensam ung kvinna söker lite väl många gånger?
Jason Bateman har genom sin karriär (Arrested Development och en massa komedier) varit duktig på att skapa en obekväm form av humor genom absurda, plågsamma och tafatta sociala situationer. Det är ett stilgrepp som på ett utmärkt sätt har lyfts över till thrillerformatet, vilket är en av anledningarna till att The Gift skiljer sig från andra filmer i genren. Se den, jag tror också du blir glatt överraskad.


 

 

 

 

 

 

 

 

6/6-17

Kategori: Bloggverk

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Legenden om Tarzan

Kategori: Film

 
 
 
 

Alla är väl mer eller mindre bekanta med berättelsen om Tarzan; ett adligt par kraschlandar i mörkaste Afrika och sonen växer upp till att bli apornas konung. Han kommer med tiden att förälska sig i Jane och återta sin fars titel som lord Greystoke.
När den här senaste filmversionen tar sin början så har det mesta redan hänt. Tarzan är gift med Jane och bor i England. I kombination med en återtripp till Afrika vevas ursprungsberättelsen upp. Samtidigt försöker skurkar att förslava och ta över Kongo, de har hjälp av en stamhövding som hatar Tarzan och till på köpet så ser Tarzans gamla apbrorsa honom som en förrädare.


Tarzan dök upp för första gången 1912. Edgar Rice Burroughs var inte bara en skicklig äventyrsförfattare, Tarzan speglade också den samhällsomvälvning som skedde då, när folkstyret i allt högre grad övertogs av politiker istället för arkaiska hierarkier bestående av kungar, präster och adliga släkter. Tanken på människan som skapelsens krona började på bred front ersättas av Darwins teorier om apsläktet som människans ursprung.
Jag är övertygad om att den tidlösa karaktären Tarzan hade kunnat spegla även dagens snabba omvälvningar, med ett samhälle splittrat i kulturella såväl som subkulturella tillhörigheter. Bland delar av den moderna människans syns en tydlig återgång till en slags stamidentitet och klanmentalitet istället för mer övergripande och konform identitetstillhörighet. Även om det talas hyfsat sällan om det, så lever vi idag i en pågående robotisering, men också i genetikens guldålder. Det föder frågor som än så länge saknar svar. Som hur en överbefolkad värld i kombination med en hastigt krympande arbetsmarknad egentligen är tänkt att fungera. Genetiken ger förvisso spännande svar på urgamla frågor om arv kontra miljö, men samtidigt ökar risken för ett mer omfattande eugeniska ingrepp på mänskligheten än någonsin.

 

 
 

”Legenden om Tarzan” misslyckas med varje ansats till liknande kvasifilosofiskt flum och tur är kanske det. Den lyckas däremot vara både oengagerade och ointressant. Ena stunden vill filmen handla om kolonialism, nästa stund vill den vara en klassisk äventyrsfilm. Det är tydligt att det under resans gång är tänkt att jag som åskådare ska känna olika saker. Jag ska bry mig om intrigerna i Tarzans apsläkt. Jag ska tycka att Jane är en kickass-kvinna istället för en uttjatad kliché. Jag ska känna ett sting av sorg när den snälle stamhövdingen skjuts ihjäl. Jag ska tycka det är helkul när Skarsgård Jr och Samuel Jackson blir bästisar efter att ha skojat om att slicka monkeyballar. Samtidigt lider filmen av att hela tiden varvas upp till uppblåsta actionscener för att sedan försjunka i sömngångartempo. Som leken Dansstopp i full gas och tvärnit.
Resultatet blir bara en kökkenmödding av drama- och äventyrsfilm som är för dåligt berättad för att man ska orka bry sig om vad som händer någon av de inblandade. Specialeffekter som för tankarna till gamla filmen Jumanji är inte heller särskilt lyckat.
Min sjuåring kollade in i vardagsrummet vid ett tillfälle och konstaterade; ”Han där måste vara skurken, han har ju vit kostym.”
Det säger väl det mesta.

 
 

 

 

 

 

 

 

The Horror Show

Kategori: Böcker

 
 
Jack Ketchum och Brian Keene
 

HP Lovecraft, född 1890, var mentor åt ett antal yngre författare, däribland Robert Bloch.
Robert Bloch, född 1917, kom att bli mentor åt Dallas Mayr.
Dallas Mayr, född 1946, mer känd för läsarkretsen under namnet Jack Ketchum, blev i sin tur mentor åt Brian Keene. Brian Keene, född 1967, har säkert hunnit vara mentor åt några ännu yngre förmågor, jag har ingen aning.
Keene är också hjärnan bakom The Horror Show. Det är en podcast där Keene tillsammans med sin bisittare Dave pratar familjärt om skräck, serier, filmer, musik och halkar in på allt möjligt. Sympatiska nördar snackar fritt, helt enkelt. Det blir lite väl familjärt emellanåt, med skvaller och anekdoter från den amerikanska ”undergroundscenen” inom skräcklitteratur, något åtminstone jag har usel koll på. De flesta referenser till olika författare och/eller böcker säger mig nada.
Den här intervjun med Jack Ketchum lider glimtvis av samma interna buddy-buddy-snack men är ändå att rekommendera. Vill man missa det inledande småpratet om Avengers med mera, så hoppar man med fördel fram 47 min där Ketchum kommer in i programmet.

 
 
 
 

The Witch

Kategori: Film

 
 
 

I sextonhundratalets New England lever William och Katherine ett gudfruktigt liv med fem barn. Deras gård vilar på gränsen till vildmarken. Deras äldsta barn, tonårsdottern Thomasin, tar med sig sin nyfödde lillebror till bäcken och där försvinner barnet. Några skyller på skogshäxan. Andra på vargen. När sedan missväxt drabbar skörden och blod istället för mjölk kommer ur getens spenar, börjar familjen misstro varandra och beskylla än den ene och än den andre för trolldom.

 


 

Manuset är skrivet utifrån autentiska vittnesmål från häxprocesserna, men väver också in folksagor och legender. Eftersom det handlar om en djupt kristen och vidskeplig tid, är det ett grepp som snarare ökar känslan av realism än tvärtom. Filmen visar också hur tveeggad vildmark och oländig terräng upplevdes av dåtidens människor, väldigt långt från dagens positiva och rentav stärkande rekreationsmål. Skogen tornar upp sig hotfull och hednisk.


 

Naturen var för sextonhundratalets nybyggare något som både kunde ge dem liv och ta ifrån dem liv. Det illustreras till exempel av att William, fadern på gården, maniskt klyver ved som vill han på ett symboliskt plan betvinga den skog han knappt vågar vandra genom på ensam hand.
The Witch är ett egensinnigt och fängslande stycke film som verkligen rekommenderas. Regissören och manusförfattaren Robert Eggers är garanterat någon att hålla ögonen på framöver.

 

 

 

 

 

 

Läsenkät - halvårsrapport

Kategori: Böcker

 
 
 

Bästa boken hittills i år?
Det har hunnit bli en hel del bra såhär första halvåret, däribland hallucinogena De drömmande städerna  och dystopiska The Death of Grass. Från fackhyllan har såväl Landsplågan Islam av Hege Storhaug som Döden är en man av Per Lindeberg betats av.
Just nu läser jag Hastur Förlags återutgåva av Chtulhu vaknar och andra ohyggligheter av H.P. Lovecraft, en samling verkligen värd att rekommendera även om man råkar vara bekant med flertalet noveller sedan tidigare.

 

 


Sämsta boken hittills i år?
Sixty-Five Stirrup Iron Road. Ett skräckprojekt gemensamt skriven av Brian Keene, Jack Ketchum, Edward Lee, J.F. Gonzalez, Bryan Smith, Wrath James White, Nate Southard, Ryan Harding och Shane McKenzie.
Det vill säga några av Nordamerikas mest prominenta kultförfattare, beryktade för att frossa i blod, tortyr och inte minst effektsökande äckel. Det är inte en helt rättvis beskrivning, åtminstone inte när det gäller Jack Ketchum, som är den ende av författarna jag läst sen tidigare. 
Nåväl, Sixty-Five Stirrup Iron Road brassar i alla fall på med griserier så det skvätter och stånkar. Ibland hysteriskt roligt, ibland bara fånigt. Få som törstar efter en laddning blod och kroppsvätskor lär bli besvikna. Åtminstone inte inledningsvis.
Själv var jag överförtjust, trots de ibland tröttsamt överdrivna våldsorgierna och sexskildringarna. För skrapade man lite på spyorna och skiten finns en verkligt medryckande och bitvis riktigt obehaglig berättelse, med datorer som startar av sig själv och perversa förbannelser.
Utan att spoliera alltihop för den som ändå vill ge boken en chans, så sabbar författarkollektivet hela berättelsen i tredje akten. Grundligt!
Om jag förstår det hela rätt så var boken ett projekt för att samla in pengar till en svårt sjuk kollega, vilket gör det hela behjärtansvärt, men det hjälper ju knappast när slutresultatet blir katastrofalt uselt.

 

 

Bok i Bokhyllan som du ser fram emot att läsa?
Flera. Juliette av Markis de Sade. Hårdaste mannen i Showbiz av Ron Jeremy. Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Vikingar i Krig av Kim Hjardar och Vegard Vike.

 

 

 

 

 

Korthugget

Kategori: Böcker

 
 
 

Providence Act 1
Alan Moore och Jacen Burrows tar sig an HPL ännu en gång. Eftersom jag tyckte att deras förra Lovecraftsamarbete, Neonomicon, var en av de mest lyckade tolkningarna av Lovecrafts mytologiska idévärld, var mina förhoppningar inför Providence hyfsat stora.  Jag är väl inte besviken så här i efterhand, men kanske småsnopen.
Providence är inte alls lika direkt i sitt berättande som Neonomicon utan mer långsamt litterär och bygger på stämningsfulla och mystiska antydningar. Det gör att ”Providence Act 1” känns som en enda lång upptakt till vad som kan komma bli. Som jag skrev i recensionen av Neonomicon så har Alan Moore förstått att en delförklaring till att Lovecrafts skräckskildringar var och är annorlunda och fascinerande beror på att de bitvis bygger på starka fixeringar och fobier kring sexualitet och ras, men också en djup avsky och rädsla för den moderna världen. Det är något som Moore spinner vidare på i Providence och det ska blir väldigt intressant att se vart berättelsen tar vägen härnäst.  

 

 


Get me Roger Stone
En dokumentär som till stora delar berättas av Roger Stones politiska fiender – och blir väl därefter. Stone är enligt sina motståndare inte bara en skum kampanjledare som verkade framför och bakom kulisserna både när det gäller Nixon, Reagan och nu senast Trump, utan är också skyldig till allt från att ”lobbying” fick ett fäste i politiken, till att såkallade ”superpacs” blivit en realitet.
Själv är jag mer skeptisk till förklaringar och personporträtt värdiga en Bondskurk med sikte på världsherravälde; jag gissar på att de ovanstående skumraskmetoderna vuxit fram i växelverkan mellan aktörer på hela det politiska spektret. Det är sällan någon enskild figur som är roten till allt ont.
Roger Stone själv omfamnar dock helhjärtat imagen av sig själv som ärkeskurk och vill gärna bli presenterad som Mörkrets Furste. Det hjälper till att göra det här underhållande (och bara bitvis lärorika) spektaklet väldigt sevärt, även om det redan gått inflation i antalet Trumprelaterade dokumentärer.
(Netflix)

 



Brott
Jag började ju lite bakvänt med att läsa Ferdinand von Schirachs andra novellsamling Skuld först. Kanske tur det, inte för att Brott är en dålig samling berättelser, men de är inte alls i samma klass som Skuld. Dels så är de inte lika mörka, de dras också med en större ballast politisk korrekthet än Skuld, där det bara märktes ibland. Därför bjuds det på överintelligenta lillebröder i en kriminell klan och renhjärtade rånare som smälter hela rättsväsendets hjärta. Även om vissa av novellerna är menade att vara humoristiska så är det oftare fånigt än roligt. Båda Schirachs novellsamlingar är läsvärda, men jag rekommenderar helt klart det avskalade och mörka i Skuld framför lättsammare Brott.

 
 
 

Kom Armageddon

Kategori: Musik

 
 
 
 
 

Den 22 mars förra året steg jag och kollegan upp kring fyrasnåret på morgonen. Vi hade övernattat i en liten stuga strax utanför Linköping. Starkt kaffe med en skugga mjölk underlättade packningen och snart rullade vi norrut med destination Västerbotten. Av någon(säkert god) anledning bojkottade vi radion, antingen för att vi lyssnade på dokumentär eller ljudbok, eller helt enkelt ägnade oss åt suveränt snack om allt och inget.
Någonstans i gävletrakten kollade jag telefonen för första gången den dagen.
När jag skrollade sociala medier neråt hade någon skrivit: ”Inshallah ✌️ idag påminns en om att inte ha förhastade slutsatser och dra andra över samma kant.”
När jag skrollade vidare så hade nån annan skrivit: ”På tal om religiös extremism” och delat en gammal nyhet om en pastor i den nordamerikanska delstaten South Carolina som sagt att föräktenskapliga förbindelser leder till evig fördömelse.  
”Fan... sätt igång radion”, sade jag till min kollega, ”det verkar ha skett ett islamistiskt terrordåd igen”. Då var attentatet mot flygplatsen i Belgien redan ett faktum. Vi lyssnade på sändningarna tills vi var spyfärdiga och spelade sedan Everyday is like Sunday på hög volym medan vi vände kosan söderut igen. 

Sedan dess har Islamismen har skördat ett antal offer runt om i Europa, bland annat i Stockholm. Det dyker fortfarande upp relativiserande inlägg vid varje massaker, men de minskar stadigt. Det ses inte längre odeleat positivt på de kärleksmanifestationer som följer dåden, där folkmassor samlas i något slags statssekteristiskt religionssubstitut för att forma hjärtan med händerna och i kör ropa ut att de inte är rädda. Motsägelsefullt nog, eftersom Europas huvudstäder samtidigt fylls med poliser, övervakningskameror och patrullerande militär i ett desperat försök att ta människors rädsla och oro på allvar. Det föder snarast frågan om exakt när "det öppna samhället" passerar gränsen för att kallas polisstat eller storebrorssamhälle. Häromdagen skedde ytterligare ett dåd i Storbritannien som riktade sig mot barn och ungdomar. Idag spelar jag Everyday is like Sunday på hög volym igen och citerar vad Morrisey skrev kort efter terrordådet i Manchester. 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fallet Kevin - en reflektion

Kategori: Allmänt

 
 

Igår rullade sista delen av dokumentärserien om Fallet Kevin. Ytterligare en svensk rättsskandal som är smått ofattbar i sina proportioner.
Polisen gjorde alltså sitt bästa för att sätta dit två tonåringar för mordet på fyraårige Kevin. Tonåringarna klarade sig undan med hårsmån antar jag.
Man såg i förhören med Christian och Robin hur polisen hade en viss sida uppslagen i en skolkatalog. Det är ingen avancerad gissning att de två tonåringarnas fotografier fanns på just den sidan och att det hade räckt med att barnen vagt pekat ut någon av de två tonåringarna för att deras öde skulle varit beseglat. Åklagaren i Kevinfallet dömdes också senare för att olagligen avlyssnat de båda tonåringarna i ett desperat försök att styrka den märkliga övertygelsen om att det absolut var minderåriga i trakten som var skyldiga till Kevins död.  
Det hela föll platt och istället fick det bli ett annat alternativ för utredningen; att sätta dit de bägge barnen Christian och Robin. Trots att de inledningsvis endast skulle fungera som vittnen för att klämma åt tonåringarna. Polisen lyckades inte ens fullt ut med att binda femåringen och sjuåringen till mordet. Trots timslånga manglingar i förhörsrummet, trots att pojkarna vägleddes till att peka ut en transportväg av liket (som egentligen var rent omöjlig enligt rättsläkaren själv) och trots att polisen avslöjade skadorna på Kevins hals, så förstod inte smågrabbarna helt hur de skulle svara för att göra förhörsledarna nöjda. Lite mumbo-jumbo från Sven Åke Christianson gjorde att det gick att kalla det hela spektaklet för förträngda minnen och låtsas att den fantasifulla mordteorin flög hela vägen in i mål.
Fallet Kevin är plågsam att se. De videobandade barnförhören är i sig en utdragen psykisk misshandel. I skepnad av den sammetsröstade socialtanten och den kamratlige byråkraten så turas poliserna om att pressa barnen till bristningsgränsen. Man tryckte till en svag familj för att få till ett avslut. En familj som verkade ha full tilltro för myndighetssverige. De lade sina liv och sina barn i händerna på staten och blev grundligt skändade som tack.

 


Jag följde Kevinfallet när det faktiskt begav sig. Jag minns hur glasklart det var att det var ett barnmord begått av barn. Därför var jag inledningsvis skeptisk till den här dokumentären, men anade snabbt att det nog var så att allt inte stämde. Anledningen var att ”minnenas medicinman”, charlatanen Sven Åke Christianson visade sig vara inblandad i utredningen. Det i sig säger något om vilken katastrof fallet Quick är; när det räcker att samma namn dyker upp för att man ska bli misstänksam till tusen.
Sven Åke Christiansson hade en nyckelroll i haveriet Quick. Han gjorde sig en karriär på den fabricerade seriemördaren ihop med de andra fifflarna och fånen som figurerade i fallet Quick.
Deras karriärer är kvar, trots allt som avslöjats. De har fått segla vidare och orsakat hur mycket skada? De har inte ställts till svar. Deras liv och levebröd har inte tagits från dem. De skyddas av samma system som belönat deras katastrofala insatser.
Försvarsadvokat Claes Borgström drog in miljoner när han för skattebetalningarnas räkning lallade med i farsen kring Thomas Quick. Tillsammans med de andra skyldiga i haveriet så vallade han mytomanen land och rike runt. Detta i rollen som advokat(!) i ett fall där en mindre korrupt försvarare lätt hade kunnat underkänna åtalen mot Quick helt och hållet – vilket brukar vara en advokats jobb. Snacka om att utredningen hade tur, Claes Borgström var verkligen ”rätt man på rätt plats”. Ja inte för de anhöriga och skattebetalarna som fick betala dyrt för Borgströms fiffel, men för åklagaren och för mördarna som tack vare Borgström & C: o gick fria.
Men Claes Borgström är inte vilken brännvinsadvokat som helst utan har tidigare jobbat som Jämställdhetsombudsman under Göran Perssons regering. I samma regering satt Justitieminister Thomas Bodström som av en händelse delar advokatbyrå med just Claes Borgström.
Så när Borgström knallade upp till överåklagare Marianne Ny och såg till att hon återöppnade Assangefallet så var det inte i egenskap av vilken lagvrängare som helst, utan en lagvrängare med uppenbara kopplingar direkt till landets högsta ämbeten.
Denna kombination av idioti i maskopi med kallhamrade karriärister är något som går igen i flera fall av svensk rättsröta; Som fallet da Costa, där två oskyldiga pekades ut som styckmördare. Som fallet Ulf där två män dömdes för grova övergrepp. Flickan i fallet skulle bland annat tvingats föda ett barn som offrats till djävulen under ett satanistmöte i Stockholm. Rituella satanistmord på spädbarn känns också igen från Eva Lundgren, vars teorier alltså på fullt allvar ligger till grund för statliga utredningar och politiska beslut i Sverige.
För mer satanism se även det tidigare Södertäljefallet.

 


Fallet Kevin får mig att tänka på andra fall av svenskt flockbeteende. Utfrysning och avhumanisering. Obehaglig vuxenmobbning i det offentliga rummet. De totalitära tendenserna som gör att folk hängs ut på den massmediala skampålen och förlorar både jobb och inkomst. Det svartvita mönstret, där något är fel när fel människa säger det, men rätt och riktigt när rätt människa säger det. Där gårdagens fascism är dagens högst resonabla sossepolitik.
Helhetssynen haltar hos de som är satta att granska; nu är polisen i kris, nästa dag järnvägen, nästa dag försvaret, osv; nu måste regeringen ”fixa” skolan! Fast när grenarna vissnar kan det mycket väl vara så att sjukdomen sitter djupt i själva stammen.
Jag kommer att tänka på de kollektiva lögnerna. Som att korruption knappt existerar i Sverige. Samtidigt var den högst avlönade pressekreteraren i hela riksdagshuset just den pressekreterare som dåvarande statsminister Reinfeldt låg med. Regeringen Löfven kalasar med Wallenberg och bara kort därefter följer de Wallenburgna med på resa till Saudiarabien där det ska knytas affärskontakter. En kommunchef som banar vägen för lukrativt migrantkontrakt för ett privat företag, bara för att månaden efteråt sluta som kommuntjänsteman och ta sitt säte hos just det privata företag hon fixade kontraktet åt.
Ingen av dessa fallen kallas korruption i Sverige. Reinfeldt var ju för bövelen ingen Berlusconi! Vad är väl en bal på slottet! Klart man får byta jobb! Det riktiga problemet är ju nåt kvittoslarv här och där eller obetald TV-avgift, då snackar vi skandal.

 

 


Den här reflektionen är spretig. Exemplen är fragmentariska, jämförelserna är emellanåt anekdotiska och lösryckta på ett vis som snarare liknar nån slags konspirationsteori à la Eva Lundgren.
Så låt mig dra i handbromsen. Vad jag egentligen menar är att i ett samhälle där det kan kosta långt mer än det smakar att sticka ut åsiktsmässigt, påverkar det i långa loppet även fall där varningsklockorna borde ringt hos mer än en av de inblandade. Uppenbara situationer där fler involverade borde ha reagerat och sagt ifrån. Det är inte bara en fråga om brist på civilkurage hos enskilda heller, i fallet Quick gick ju bland annat vår mest folkkäre kriminolog ut tidigt och kallade det hela för ett haveri. I Södertäljefallet gick chefen för Stockholmsutredningen ut i media och sade "Flickan är mytoman. Det här är ett justitiemord." Det hjälpte inte, båda rättsfarserna fortsatte.
Det som jag vill ge exempel på med min fragmentariska reflektion är den konformism som gör att processerna kan fortsätta. När något har blivit en vedertagen sanning eller något har blivit en prestigefråga för myndigheter och makthavare så följer märkligt nog de flesta med i svängarna, hur krokigt och knäppt det än blir. Så även det mediala etablissemanget. Offentlig brännmärkning av kritiker och visselblåsare sker gång på gång, med drevjournalistik och utfrysningar. Definitionen av korruption ifrågasätts inte, ens i fall där det är uppenbart att något stinker. Fallen är för många där beslutfattarna inte ställs till svars på allvar, varken för rena lögner eller de kompletta systemkollapser som deras agerande lett fram till.
Journalisten Tim Pool kallar i videon här nedanför Sverige för det obehagligaste landet han besökt. Det är bra att allt fler reagerar och riktar uppmärksamheten mot vårt lilla hörn av norra europa. För det finns helt klart en kuslig konsensuskultur i Sverige, något som inte minst avspeglas i uppmärksammade rättsskandaler som fallet Kevin. 

 

 

 

 

Skrota Svenska Institutet

Kategori: Allmänt

 
 
 
 

Jag brukar inte vara särskilt duktig på att kommentera dagsaktuella händelser. Men samtidigt är det här i någon mån en blogg som behandlar kultur, och det senaste blåsvädret kring ”Svenska Institutet” och dess Twitterkonto säger verkligen något om svensk kultur i detta nådens år 2017.
Svenska institutet är en statlig myndighet vars uppgift är att öka omvärldens intresse för Sverige. Svenska Institutet har alltså ett Twitterkonto som olika privatpersoner i Sverige turas om att använda för att kommunicera med omvärlden. På så vis är det tänkt att det ska ge en mer personlig Sverigebild än om Twitterkontot till exempel hade skötts av en stram myndighetsperson.

 

 


Svenska Institutet kallar motsägelsefullt nog varje Twittrande personer för ”Kurator”, något som jag själv förknippar med någon som för samtal angående till exempel psykiska problem, inte någon som är i skriande behov av samtal kring sin egna mentala hälsa.
För det är ju inga slumpvis utvalda personer som får hålla i Twitterkontot (hur fan hade det sett ut liksom) utan istället är det själva gräddan av den svenska intelligentian som ges ansvaret att förmedla Sverigebilden till cyberrymden.


 
 



Men allt har inte varit helt perfekt när det gäller Svenska Institutets Twitterkonto. Som kan ses i videon här nedanför, så har det redan tidigare uppmärksammats – åtminstone i utlandet -att det är lätt att bli blockerad av Svenska Institutet på Twitter, i synnerhet om man påpekar att den person som fått ansvaret att sköta kontot ljuger om att ha blivit bombarderad med hat och hot.

 



Den fula blockeringen av den amerikanska youtubern ovan kan i efterhand ses som en försmak till vad som komma skulle. Mellan 8–14 maj i år gästades Svenska Institutets Twitterkonto av en viss Vian Tahir, som kallar sig själv ”expert inom nätsäkerhet”.  
Vian Tahir har med myndigheten Svenska Institutet godkännande använt en så kallad blockeringslista, som Vian Tahir påstår är framtagen av "experter på näthat". Det har senare visat sig att listan egentligen är Vian Tahirs egen blockeringslista. Detta förklarar att även bloggen Inte Rasist Men... har blockerats, detta på grund av ett tidigare twittergräl mellan Vian Tahir och en "Henko" från Inte Rasist Men...där Vian tyckte att denne Henko sabbar kampen. Antar jag, för jag talar inte postmodernistiskt fraggelspråk.

 


Med hjälp av listan har Svenska institutet blockerat 14 000 Twitterkonton från att följa och interagera med det egna Sweden-kontot. 2000 av dessa beräknas vara robotar. Om de andra blockerade kontona skrev Svenska Institutet:
"Cirka 12 000 internationella och svenska konton som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld".
Och det är där någonstans fallet började bli riktigt lustigt. Blockeringen av dessa konton var alltså en sorts kärleksmanifestation, samtidigt vägrade - fräckt nog -många av de blockerade hatarna att identifiera sig själva som hatare. Däribland diverse riksdagsledamöter, journalisten Magda Gad, liberale programledaren Dave Rubin, chefen för svenska gränspolisen, enskilda personer som bloggar om försvarsfrågor, Köpenhamns socialdemokratiska borgmästare, samt Israels ambassadör i Sverige. Men dessa exempel är bara ett axplock av alla som blivit blockade.

 

 

Författaren Lars Wilderäng skriver:
"Många misstänker att de blockerats på grund av att de inte delar förra veckans kurators politiska åsikter, vilket väcker frågan om denna blocklista varit ett politiskt åsiktsregister som hanterats av en svensk myndighet".
Listan har också JO-anmälts med mera. Svenska Institutet har pudlat på stubben och har avblockat alla konton om jag förstått saken rätt. Ändå fortsätter skandalspektaklet att rulla vidare, igår Avslöjades bland annat att Svenska Institutet ändrat i sina egna skrivelser i efterhand för att få det att se ut som om det hela tiden fanns ett ”kryphål” för myndigheten själv.  
Själv tycker jag följande:
Som man bäddar får man ligga. Väljer Svenska Institutet att lämpa över sitt Twitterkonto till aktivist efter aktivist från identitetsvänstern så borde det inte komma som en chock att dessa använder kontot för identitetsvänsteraktivism.
Vi behöver inte flera myndigheter och statligt subventionerade ställföreträdare som i sin iver att värna ”Sverigebilden” skämmer ut sig själv och sina landsmän ännu mer. Därför heter det här inlägget just Skrota svenska institutet.