Suffer

Musik / Permalink / 0
 
 

Åttonde september 1988 släppte Bad Religion den stilbildande skivan Suffer. Några år senare kom den amerikanska punkscenen att göra världssuccé på allvar med band som Offspring, NOFX, Rancid och inte minst olidliga Green Day.
Bad Religion var dock de med mest status i svenska punkkretsar. Bad Religion hade föreläsningar av Noam Chomsky som B-sidor på singlar, texterna var intelligent formulerade men samtidigt slagkraftiga och andades haschdoftande tonårsångest från amerikanska suburbs,(kolla bara omslaget till just Suffer) något som relaterade direkt till stora delar av den svenska punkpubliken som mer än något annat var uttråkade medelklasskids som revolterade mot gräddhyllans radhus.
Musikaliskt förde Bad Religion vidare arvet från Ramones tuggummipoppiga punkrock med doakörer och lättnynnade melodier. Den pursvenska subgenren ”Trallpunk” kom att bli gravt Bad Religion -influerad för all framtid.
Bad Religions Suffer och Offsprings Smash var några av de första plattor jag köpte, nånstans i början av ett dimmigt nittiotal. Medan Offspring var outhärdliga bortsett från de tre-fyra låtar som blev singelsläpp, höll Suffer en helt annan nivå i mitt tycke. Den kunde jag spela från början till slut utan att tröttna längs vägen.
Men det musikaliska sökandet gick vidare och med tiden blev just Bad Religion bandet som för mig kom att symbolisera amerikansk skejtpunk och den tillrättalagda massproduktion som präglade albumen från skivbolagen Epitah och Hellcat. MTV-punk, plastpunk, låssaspunk, öknamnen var många. De gånger jag snubblade över något nytt med Bad Religion så blev jag antingen irriterad eller akut uttråkad.

 

När jag nu återvänder till Suffer så finner jag -åtminstone till viss del- storheten som mitt tonåriga jag fann så självklar. Öppningsspårets You are the government slår emot mig:

Hey sit down and listen and they'll tell you when you're wrong,
Eradicate but vindicate as progress creeps along
Puritan work ethic maintains its subconscious edge
As Old Glory maintains you consciousness

There's a loser in the house and a puppet on a stool
And a crowded way of life and a black reflecting pool
And as the people bend the moral fabric dies
Then the country can't pretend to ignore its people's cries

Cause you are the government
You are jurisprudence, You are the volition
You are jurisdiction
And I make a difference too

Och så fortsätter det skivan igenom. Låtarna är överlag korta men ofrånkomligt medryckande. De har också en oborstad charm till skillnad från senare års slätstrukenhet. Texterna är långt ifrån lika politiskt predikande som jag i efterhand fått för mig, utan bjussar på ilsk samhällskritik som osar av frustration på gränsen till uppgivenhet. Fan, jag upplever till och med att frontmannen Greg Graffin sjöng bättre då, eller åtminstone med större övertygelse, där han på senare alster mest lät gapig. Eller kanske det är så enkelt att man med åren regredierar? Hursomhelst är Suffer en tjugonioåring väl värd att uppmärksammas och återupptäckas.

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Against Democracy

Böcker / Permalink / 0
 
 

Jason Brennan, professor vid ett av USA:s mer prestigefyllda universitet, skriver i boken Against Democracy(Efter Demokratin på svenska) om en form av meritokratiskt och epistokratiskt folkstyre där det blir ett medborgaransvar att visa ett aktivt intresse för politiken och uppvisa godkända grundkunskaper i samhällsfrågor för att ens få tillgång till valbåsen.
 Oavsett vad man tycker om de tankegångarna så ger Brennan exempel på tre olika politiska personlighetstyper som däremot är ganska träffande:
1. Hobbitar.
Hobbitar är ointresserade av politik. De lever sina liv utan att bekymra sig över vad politikerna hittar på. De är den oengagerade och likgiltiga massan av befolkningen, men de är också en slumrande kraft.
2. Huliganer.
Huliganerna är något av motsatsen till Hobbitarna. De är engagerade och har starka åsikter. De resonerar helt eller delvis baserat på känslor istället för fakta. De är säkra på att just de har rätt och saknar tolerans för andras uppfattningar. Människor med andra åsikter är inte sällan onda, farliga och samtidigt korkade. De besvärliga huliganerna styr den offentliga scenen.
3. Vulkaner.
Vulkanerna har fått sitt namn från den klassiska scifi-teveserien Star Trek. De är pålästa och kunniga. De är rationella och logiskt resonerande. De utgår i regel från fakta istället för att vara känslomässigt styrda i sin åsiktsbildning.


 

Enligt Brennan så utkonkurreras Vulkanerna alltmer av Huliganerna när det gäller maktpositioner. Eftersom Vulkanerna utövar självkontroll och förordar logik så får de långt ifrån samma uppmärksamhet som de högljudda och dramatiskt utåtagerande Huliganerna, något som leder till att de inte får samma mediala utrymme, något som sin tur leder till att de lätt hamnar i skuggan av Huliganerna vid exempelvis allmänna val. Brennan anser att Vulkanerna är den personlighetstyp som borde sitta vid makten, men som inte gör det, något som Brennan anser vara ett av de största problemen med demokratin.
Själv anser jag att sådana här kategoriseringar och politiskt präglade personlighetsindelningar är väldigt underhållande, men kanske lite väl svepande för att verkligen vara ett effektivt instrument att analysera omvärlden med. 
Att jag sen inte har ett ogrumlat förtroende för såkallade intellektuella, liksom byråkrater och teknokrater ur vad John och Barbara Ehrenreich kallade "The Professional-Managerial Class" gör antagligen inte min instinktiva aversion mot resonemanget mindre. Brennan sätter likhetstecken mellan högre studier och att vara insatt i samhällsfrågor, något som riskerar att bli lika generaliserande och missvisande som gamla Chomskys citat; ”utbildade människor är indoktrinerade människor.”
Även om Brennan är träffande i sin beskrivning av de olika medborgarkasten (kan man vara såväl Hobbit som Huligan eller Vulkan, beroende på veckodag?) och trots att också jag ser sprickorna i det demokratiska systemets konstruktion så blir ju frågan om vem/vilka som ska avgöra huruvida en person är insatt nog att rösta i allmänna val. Jag har snappat upp tillräckligt mycket om massornas mentalitet och mekanismer för att känna en grundmurad misstro till systemet, men har i slutändan mest misstro mot de som äger såväl medlen som förmågan att domptera massorna.
Om man tänker sig ett standardiserat lämplighetstest så att röstkortet blir ett slags demokratins körkort, så anar jag att det kanske blir ett alldeles särskilt test om säg kulturmannen Göran Rosenberg och idéhistorikern Edda Manga är delaktiga i utformningen, jämfört med om några andra av Sveriges intellektuella ges ansvaret att utforma testet. (Rosenberg och Manga anses vara intellektuella)
Eller ska lämpligheten mätas i rena sakkunskaper? Ska det då vara en gedigen allmänbildning som efterfrågas eller ska man kunna rabbla olika departement och namnet på ministrar månntro?  
Brennans bok och tes kan - svepande nog - sammanfattas som följer: Utbildning skapar allmänbildade människor. Allmänbildade människor är intelligenta och insatta människor. Intelligenta människor är Vulkaner. Vulkanerna är de med lagom liberalt kynne och med de vettigaste åsikterna. Vulkanerna bör vara de enda som får rösta.

 

 
 
Jag konstaterar att Brennans tankegods nästan förutsätter att man skriver under på Francis Fukuyamas slutsatser i Historiens Slut . Det vill säga att alla stora strider redan är vunna och de stygga ideologiernas tid är passé. Vi lever mitt upp i, eller åtminstone snuddande nära, den marknadsanpassade slutversionen av Utopia 2.0.
Brennan ser Västvärldens nuvarande liberalism som skapelsens modernitetens krona och vill bevara detta ultimata samhällsbygge genom att frånta pöbeln de oengagerade Hobbitarna röstätten. Skydda det goda samhället från den –ism som nu anses vara mest hotfull just nu, gissningsvis populism. 
Det är ju, som Brennan konstaterar, mest lågutbildade och fattiga som röstar för t.ex. dödsstraff och protektionism. Att det är samma lågutbildade fattiga som i störst utsträckning drabbas av våldsbrott och därför vill utkräva hämnd genom att frånta gärningsmännen livet, är kanske inget som slår Professor Brennan där han sitter och filosoferar bakom campus väktare och järngrindar. Att det är samma lågutbildade massor som blir allt fattigare, alltmer beroende av statliga allmosor, just på grund av att deras jobb flyttas till låglöneländer medan rovbankirer spelar finansiell roulette med deras besparingar, är gissningsvis inte heller uppenbart för någon med tryggad inkomst genom t.ex. en professur på ett prestigefyllt universitet.
Under de senaste decennierna har homosexuella parader, äktenskap och adoptioner inte bara blivit i ropet, utan har tagit formen av en moralisk kompass, som något som har ett universellt värde i klass med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Graden av tolerans mäts i hur gayvänlig ett parti, en stat eller en ledare är. Därför är det inte så förvånande att Brennan lyfter fram just HBTQ-frågor som ett av de främsta exemplen på politiska beslut som inte borde överlåtas åt kreti och pleti. Vilket i sig skulle betyda att åttio procent av de svarta väljarna måste exkluderas från inflytande i Kalifornien – med tanke på att de röstar odemokratiskt  när det gäller homoäktenskap. Det låter väl progressivt? Den etniska dimensionen i Brennans teorier är överhuvudtaget sprängstoff, liksom könsfördelningen, beroende på hur man (miss)tolkar beskrivningen av personlighetstypen Huliganer. Går man efter studieresultat och intelligenstest så skulle mångetniska USA kanske komma att styras av en  majoritet asiater. Åtminstone om Brennans visioner skulle förverkligas, vilket väl kan sägas vara hyfsat orealistiskt scenario. Inte minst när det gäller USA, som i egenskap av smältdegel består av diverse särintressen –finansiella, religiösa, etniska,  – som lobbar för att just deras sjuka mor ska få mera gottis i dosetten.
För liksom många utopiska idéer som säger sig vara förnuftets röst i en förvirrad värld, så är Brennans bok som mest ett läsvärt fantasifoster om att alla en dag, på något magiskt vis, i eftertänksam enighet, skulle ge upp sina respektive grupptillhörigheter, sina surt förvärvade samhällspositioner, sina krav, sitt inflytande, sina intresseorganisationer som födkrok… för den storslagna insikten om att alla mår bäst när skutan styrs av de som har vett nog att styra.
I efterdyningarna av Trump och Brexit uppfattas Jason Brennans idéer såklart tilltalande för många, långt ifrån enbart liberaler, utan alla som verkligen inte gillar när valboskapen mindre bemedlade medborgare röstar helt åt fanders fel och fult.
Jag tror vi kommer att få höra mycket mer av liknande resonemang framöver och kanske kommer vi också att få se den här sortens styrelseskick i praktiken inom kort. Inte exakt i den form som Brennan drömmer om, det är alltför utopiskt och långtgående, men någon slags halvdan variant. I sådana fall satsar jag en slant på att det blir Frankrike som först ut får agera försökskanin, åtminstone för Europas del.

 

 
 
 
 
 
 
 
 
Till top