stewe

6/6-17

Kategori: Bloggverk

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Svavelregn

Kategori: Bloggverk

 
 
 

Regnet faller
Tungt över gatorna
I blötblank asfalt skimrar reklamens neon
Din hud spricker
Täcks av blåsor
Regnet svider av svavel och stinker av freon

Du bor i tunnlarna
Långt ned under jord
Där blekt sken flimrar över glömda gränder
Med spegelglas
Med famlande fingrar
Finner du varje kväll alltfler lösa tänder

Ibland sent om nätterna
Fylls tunnlarna av rop
När flockar av rebeller slamrande drar förbi
De skriker högt
Är du för eller emot
Och att varje människa föddes till att vara fri

Du trycker kudden
Hårt över huvudet
Du tänker på regnet och blåsorna på din hud
Du ligger där
Tills natten åter stillnar
Och allt som hörs är generatorns surrande brus



Du stiger upp nästa morgon
I handfatet ännu en tand
På gatorna där utanför faller svavelregnet än
Atomtåget tar dig till fabriken
Du smörjer maskinens kugghjul
Tills sirenen ljuder och det är dags att åka hem igen

Sprickornas spindelväv
Sakta sig sprider
Äter sig djupt in i skyskrapornas fundament
Lösa tegelstenar
Överallt i fasadens mur
Nederbörden sköljer loss sjok av cement

Du hör om hur Moder Regim
Nedkämpat ännu en rebellstyrka
Men du säger ingenting för man vet aldrig vem som lyssnar
Du stirrar sömnlös i taket
Hudblåsorna kliar allt värre
I tunnlarna utanför surrar generatorn som aldrig tystnar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Illustratör: Ingo Roos

 

 

 

 

 

Medborgarsång

Kategori: Bloggverk

 
 






 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fredagen den trettonde maj

Kategori: Bloggverk

 




Kaffe och korsord innan jag väcker barnen.
Ledighetskänslan är äntligen i antågande.
Strypkopplet släpper så sakteligen kring struphuvudet.
Jag och lillan äter kylskåpskall vattenmelon till frukost. Grabben vill bara ha fil med kanel.
På vägen till simskolan visar jag honom den olåsta dörren till högstadiets gympahall. De enorma spindelnäten i taket som vaktmästaren borde tagit bort för länge sen. De pulserande och blekgrå kokongerna där avkomman långsamt växer sig större.
På simskolan är det stojigt. Alla skriker och skvätter omkring sig. Utom just det där märkliga barnet som stannar i kanten av bassängen med bara ögonen, pannan och den fjälliga skalpen ovanför vattnet. Jag gör allt för att undvika hans tomma och stirrande blick.
När vi kommer tillbaka till dagis sitter lillan i gungorna och tittar efter oss. Vi hinner knappt in genom grinden innnan hon vill att jag ska bära henne medan hon trycker in huvudet mellan min haka och min bröstkorg. Jag får för mig att också hennes hår luktar klor och shampoo.




Det faller döda fåglar från himlen, dunsar som blöta tennisbollar mot taket. När vi går ut och tittar närmare är deras förvridna kroppar och sargade ögon mycket mindre än vi föreställde oss.
Pyttesmå fjädrar fångas av vinden och far iväg längs asfalten som de vore blomblad. Barnen springer efter dem utan att lyssna på mina varningar, ropar högt: "Pappa, man måste ju samla ihop alla!"




När kvällen kommer tar jag en öl på trappan.
Ryggen ömmar efter att jag stått böjd och rensat jorden från ogräs och skurit bort sjukdomshärjat sly och vissnade grenar. En halv tunna full. Men ändå, jag älskar upprepningarna i de monotona momenten. Det tankefrånkopplande och simpla.
Det blev till och med något skrivet för omväxlings skull. Kanske till och med något hyfsat vettigt. Laptopens motorfläktar hörs ända utomhus, likt väsande lungors läten.
Hammaren ligger kvar bredvid. Mellan de sönderslagna tangenterna syns det misshandlade köttet och de krossade tandraderna som gömts under plasthöljet. De elfenbensvita flisorna av emalj, flytandes till ytan med bubblor av blod för varje ansträngt andetag. Kanske var det inte mer än rätt, efter alla gånger dess svultna käftarna klippt efter mina händer och gjort illa mina fingrar.









1/5-16

Kategori: Bloggverk

 


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Undantagstillstånd

Kategori: Bloggverk

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Skördetid

Kategori: Bloggverk

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Illustrationer av Ingemar Roos

 
 
 
 
 

Den Svultna Draken

Kategori: Bloggverk



 
 
 
 
 

Illustration: Cadial Cadial 
 

Rött Tyg

Kategori: Bloggverk

 

Någonstans väntar alltid en morgon
Så sant som solen gryr
Stroboskopiska blänk på tapeten
Roterar skallen yr

Rött tyg och svunna stridsrop
På parad som reliker
De rotas fram ur sina gömmor
Så ingen blir besviken

Det är sant att du låtsades tro
Alla hittar egna skäl
Att ljuga sig själva genom natten
Bara lögnen gör väl

Gick du under banderollerna
Höjde du en fana
Bärare av en utdöende tradition
Vi är alla likadana

Som ett skynke att rusa blodet
Ett horn i din sida
Kompromiss slöts under bordet
Bullshit att bestrida

Sol må stiga och mörker falla
Kröka dig kry och yr
Vilken lögn ska hjälpa härnäst
Att villa ögat när det gryr

 

 

 

 

 

Bakgårdsblomma

Kategori: Bloggverk

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Illustration av: Ingo Roos
 

Captain Howdy Blues

Kategori: Bloggverk

 


 
 
 
 
 
 
  
 
 
Illustration av: Ingo Roos
 
 

Klocktorn

Kategori: Bloggverk

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Illustration av: Ingo Roos
 
 
 
 
 
 
 

Okontrollerbart Kött

Kategori: Bloggverk



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Non Serviam

Kategori: Bloggverk

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Korpvarsel

Kategori: Bloggverk

 
 
 
 

Morgonen började med SMS från Janne. Han hade sett Johannes Brost på teve igår kväll. Efter lite textande fram och tillbaka blev det hela till en illustrerad skräcksaga i kortformat.

 

 

 

 

Frozen Margarita

Kategori: Bloggverk

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Illustration:Janne Karlsson Ord: Stewe
 
 
 
 

Vision 2020

Kategori: Bloggverk

 
Illustration: Ingemar Roos
 

 

I.

När jag kommer dit jag önskar komma, låt det då ske att jag inte upplever den illusoriska fruktan och skräcken. När vilda djurs rytande ljuder, låt det då ske att de förvandlas till de sex stavelsernas heliga ljud. När jag förföljs av snö, regn, vind och mörker, låt det då ske att jag ser med den klara vishetens himmelska ögon.

Hennes armar skiftar position. De övre håller strypsnaran mellan sina händer, de nedre sjunker av vanmakt med handflatorna uppgivna. Hennes fötter slutar aldrig virvla upp jord och stoft i sin eviga dans.
Hennes nacke vrids och hon skådar i baklängesperspektiv; längsmed jordlinjerna, tvärsigenom tidevarvens varp och trasor. Till en plats där solen steg blek och utan värme och sjönk som en grådaskig komet över en vindpinad och tröstlös värld. Där föll ett skymningsliknande ljus, både på natten och på dagen.

Hon såg en tid, där synen på föräldraskapet förändrades gradvis och blev en allt större del av självförverkligandet. Det blev tydligare att barn var en av många statusprylar, ett längre hobbyprojekt eller rent tidsfördriv. Någonting att återlämna till samhället om intresset svalnade eller om barnet blev till för stort besvär. Samtidigt skyddade svartsjukt många föräldrar sin genetiska investering, så som man försvarar ägodelar, från vardagens realiteter och från verkliga eller inbillade oförätter. Inte bara från skolmyndigheter och liknande instanser, utan också från all påverkbar omgivning.
De av naturen ofruktsamma eller av den egna sexualiteten förhindrade, förnekades i det jämlika samhället inte möjligheten att föröka sig. I de fall tekniken inte räckte till för att bejaka deras rättighet till föräldraskap, köptes barn från ekonomiskt eftersatta länder där det fanns ett aldrig sinande överflöd.
Även kring den oönskade och i förtid kasserade avkomman skedde en slags auktionsliknande handel, där forskningsinstitut genom budgivning fördelade fostervävnaden mellan sina laboratorier. Vid ett ovanligt lyckat inköp av embryon sågs representanterna i de vita rockarna göra high-five med varandra i korridorerna, och runt de multinationella styrelseborden inriktade på genetisk förädling och utveckling hördes ibland spontana applåder.
Allteftersom statusen i att äga barn ökade, väcktes en lust i vuxenvärlden att rent fysiskt dominera de minderåriga och ännu outvecklade kropparna. Flygresorna till de asiatiska länder, där övergreppsprostitution ännu accepterades som en del i turismen, var som aldrig förr fullbokade. Statusjakten avspeglade sig även i den internetbaserade pornografin där ord som pigtails, schoolgirl och innocent låg skyhögt i sökmotorerna.
Ändå blev reaktionerna när det egna samhällets barn började sälja sig via webkameror och elektroniska kontakttjänster närmast chockartade. Inte främst utifrån ett moralistiskt ställningstagande, eller ens av omsorg för den prostituerade, utan istället med en känsla av att själv blivit bortvald eller rentav bestulen. Tanken på en ägodel som så villigt gav sig åt en ny ägare var för flertalet inte bara obehaglig.

Utan nästintill outhärdlig.

 

 

 

II.

När jag vandrar ensam, skild från kära vänner, när mina tomma tankeformers skepnader gryr inför mig. När jag lämnat dumhetssömnens omåttliga kadaversömn. När mitt livs tärningskast har gjorts, och släktingar i denna värld är mig till intet gagn.

Hennes armar står höjda och frusna fast, som vore de värn inför för hårda hugg och slag. Hennes fötter som hamrat så hårt mot jordskorpan stillnar i sin dans. Blir till ett vagt eko, som tynande hjärtslag i skröpliga kroppar. Ett tätt och överväldigande mörker faller, både på natten och på dagen, och vid alla tider.

Globaliseringen behövde en religion, att bara gynna det redan fåtalet rika av världseliten lockade inga fanatiska anhängare. Folkförflyttningarna, som kom naturligt av att folket i stora regioner inte längre kunde försörja sig och överleva på samma sätt som tidigare generationer gjort, konflikterna och utrensningarna som föddes i de mest utsatta oroshärdarna, blev deras lösning.
Så medan välavlönade statistiker med färgglada ballongdiagram och ekonomiprofessorer berättade vilket välstånd frihandelsavtalen och företagsflykten skapade i världen, var fler människor än någonsin tidigare på utvandring och flykt. Deras sökande efter bättre villkor var födda ur desperation, ändå gavs illusionen av att de frivilligt och slumpvis sökte sig till de välmående kontinenterna.
Från höger prisades lönedumpningen och nedmonteringen av sociala skyddsnät som följde i folkförflyttningarnas spår. Från liberalt och vänsterhåll hyllades de utsuddade gränserna och möjligheten till antirasistisk strid, då klasskampen enligt dem fallit med de gamla socialistiska väldena. De blev fanatikerna och fotsoldaterna för den globala annekteringen av länder rika på naturtillgångar och lågavlönad arbetskraft.
Det fanns inga sanna kättare, istället lyftes enskilda medelmåttor till representanter för människohat och framtida massmord. Deras tunna och tillrättalagda motargument möttes med mantran, religiöst bildspråk och den enda Gudens vrede. Mellan trosfränderna av vad som kategoriserades som Ont och vad som ansågs Gott, spirade symboler och skuldbeläggning som med tiden tappade allt mer av sitt värde. Till slut var det bara ord utan mening och det enda de egentligen såg var varandras förvridna ansikten och låsta positioner.

Ingen såg längre uppåt, eller utåt.

 

 

 

III.

När jag skänker den våldsamma vredens makt. När de tusen tordönen av dödsrop återskallar. När månskärekniven bringar ljuset, höjs min bägare åter blodfylld, dansande.

Hennes fötter rör sig allt snabbare, själva världen skälver och rämnar. Hennes armar skiftar position i allt vidare mönster och cirklar. Ur fjärran stjärnvävnaders mönster växer stora svarta maskhål fram, själsförtärande. Hungrande portaler till ett ofrånkomligt och förlamande intet av isande köld. Hennes smutsiga och sargade fötter virvlar upp kosmiskt stoft, inte längre bundna till jord.

Orden tappade med åren sitt värde, det var ett högst medvetet led i förskjutningen av det föråldrade och förkastliga till förnyelsens och framtidens fördel. Atomåldern skiftade i de sociala ingenjörernas interna språk, från sin ursprungliga betydelse, till att syfta till den atomisering som fortgick på mellanmänsklig nivå.
Den senkapitalistiska civilisationsmodellen bestod i sin enklaste form av ett väletablerat nyttjande på arbetsmarknad, liksom närliggande former av frivillig eller påtvingad prostitution, för att skapa en ökad konsumtion och världsomspännande vinstandelar. Allteftersom arbetsnyttjandet inte räckte till, eller tack vare teknikens landvinningar blev överflödiga, säkerställdes inkomsterna från befolkningsskiktet genom ett finmaskigt nät av gammeldags ocker och bankirpolitik.
Metoden att döva den tärande upplevelsen av tomhet som föddes ur konsumtionscykeln med ännu mer konsumtion genom allt aggressivare reklamföring, konstaterades snart vara ohållbart i det långa loppet. Trots ett repetitivt och högljutt propaganda- och underhållningsflöde som tidsfördriv växte vantrivseln och gavs uttryck i okontrollerbara aggressioner och politiskt präglade aktioner. Trots att den egentliga makten aldrig var hotad, fanns där en oro kring att alltfler presterade sämre, och därmed konsumerade i allt mindre utsträckning .
Medan justeringar i arvsmassan ännu inte var tekniskt tillgängligt och inget tätande kitt ännu var applicerbart på luckorna i livets byggstenar, fick tung medicinering i brist på bättre alternativ, användas i personlighetsförändrande syfte.
Kemikaliemodellen användes i första led och på försök hos missanpassade barn och ungdomar. Tidigare hade deras problematik getts sociala förklaringar och en betryggande illusion hade konstruerats där en påstått omhändertagande tjänstemannakår tillhandahållet institutioner och interneringar när föräldrarna svikit i omsorg, eller i fall där grövre våldsdåd eller sexualbrott begåtts. Dessa barn och ungdomar gavs nu istället en neurologisk diagnos, alternativt ett posttraumatiskt stressyndrom utifrån sin skadliga uppväxtmiljö.
Förutom att frigöra medel från den sociala sektorn, gav detta nya vinstrekord i läkemedelssektorn som snart utökade modellen till övriga samhället. Kombinationen med kemikalier och en satsning på allt tillgängligare informationsteknologi visade sig särskilt lyckat. Saknaden efter beröring, liksom behovet av taktila förnimmelser, gav i inledningsskedet en romantisering av självskadebeteende och suicidala tendenser som oroade ingenjörerna. På längre sikt, i takt med större doser muskelavslappnande och ångestdämpande substanser, sjönk dock självmordsfrekvensen till ett All-time-low.
Känslorna av förlust och tomhet blev sällsynt förekommande, konsumtionen liksom prestationerna på arbetsmarknaden var inte bara säkrade, utan följde en uppåtkurva få kunnat förutse. Även de mest avskiljda och marginaliserade fann ett sammanhang. En värld inte bara hanterbar och tillåtande genom de endorfinfrigörande kemikalierna; utan också lättillgänglig genom de skimrande och högupplösta skärmarna.

Det var nästan som att leva.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mekanikmönster

Kategori: Bloggverk

 
 
 

 

 

Det formella ställt mot det emotionella. Unikum i konsumtion.
Arbeta. Reproducera. Shoppa. Förtära. Repetera.
Det transnationella ställt mot det spirituella; som köttet mot anden i den unikfödda varelsen. Den själlösa suggans ättelägg. Fokus skiftar och välsmorda nackar vänds bakochfram i monotona mekanikmönster. Fiender fabriceras medan vi strippas ned och rånas på öppen gata av någon helt annan.

Det antibakteriella ställt mot salmonella.
Arbeta. Reproducera. Shoppa. Förtära. Repetera.
Skrik högt och skrik gällt men skrik så unikt. Metallbänken kall och kantig mot skinnet. Som kolvar gå i pannben, pumpande pistonger i symmetrisk samklang.

De sondmatade småsvinen ställt mot de avmagrade, med krökta betar förvildade.
Arbeta. Reproducera. Shoppa. Förtära. Repetera.
Jag kan inte se åt något håll, för dunsterna slår mot mina ögon som svavelstänk. Jag kan inte lyssna till rösterna längre, för de kluvna tungspetsarna skär mot trumhinnorna. Döv för motargument slår jag blint mot mörkret. Lik förbannat kryper det närmare och lägrar sig allt djupare.
Konvulsioner i kadavret, trädd på krok och agnad, flådd och hängd.
Alltjämnt unika, men för utjämnaren alla lika.
Så lika.

 

 

 

 

 

Sektion 5

Kategori: Bloggverk

 
 
 
 

I.
Nyliberalismens bästa trick var att lura i arbetarklassen att den inte längre finns. Se hur den niosvansade piskan randar ryggarna, nationslös och nådlös. Det globala gisslet. Knegare i alla världsdelar: förena eder!
Jag önskar verkligen det var något påtagligt, inte en tanke abstrakt och nästintill ogreppbar. Jag bär den blågula ögonbindeln. Jag ser inte längre än till min egen region, staden jag bor i, familjen jag försöker hålla samman. Vår släkt, våra vänner. Egna arbetserfarenheter.

Jag försöker bryta ner det väldiga till det påtagliga. Ett världsperspektiv bytt mot ett stycke karg jord, ändå rinner orden mellan mina fingrar. Arbete som en nedbrytningsmekanism. Arbete som en avtryckare.

 

II.

Sådana som jag finns i varje förort, i varje småstad, varje byhåla i hela landet. Den outbildade och oformliga människomassan. Marginaljusterade medborgare. Kanonmat för låglönesektorn.
En gång var det ett möte med representanter för frivården, socialen, beroendecentrum, arbetsförmedlingen. Så många kuggar av maskineriet. Vi satt på stolar i en ring. Pratade om mig, genant, verklighetsfrämmande och otäckt. De sa att jag fick den här chansen, att de hoppades att jag skulle ta den, se till att göra det bästa av arbetet jag valt. Så jag jobbade i mer än tio år, varje tillfälle jag fick, varje uppdrag som gavs, varje tidsbestämd anställning vidare mot nästa stämplingsperiod. På senare år genom alltfler konflikter, växande agg och uppgivenhet. En tuggande trötthet äter mig tömd. Jag har tagit det som ett kvitto på den jag var, och den jag ännu är.
Men de kvinnor jag jobbat tillsammans med; starka, kloka och fullständigt oumbärliga för verksamheterna. Varför har också de behandlats som det vore en ynnest för dem att få deltidstjänster och timanställningar slängda åt sig? Varför har de gått med ont i magen till medarbetarsamtal för att höra om bristande utbildning och hur mörk framtidshorisonten ser ut, när deras kompetens och yrkesskicklighet är det enda som hindrar det kommunala systemet från totalkollaps?
De talar om att påminna varandra om att man är värdefull, att lära sig belöna sig själv, om att känna igen stressfaktorerna hos sig själv och hos arbetskamraterna. De talar om nästan allting, men alltför sällan om själva problemet.

 

III.
Det som upptagit en beskärd del av mina chefers tid under åren har varit utbildningar i kommunikation. Det har varit kurser i att kommunicera med sina medarbetare, att kommunicera glädje, att kommunicera ansvar, att kommunicera som en ledare…
Ändå har så få av dem ägt förmågan att skriftligen formulera ett enkelt dokument utan grava stavnings- och syftningsfel. Flera av dem har skapat sådan förvirring och gett såpass luddiga svar att det varit poänglöst att mejla dem verksamhetsfrågor, eller ens frågor i allmänhet. Vilket ibland varit förödande för satellitverksamheter och externt arbete.

Andra chefer har till och med uttryckt sig så klumpigt att det lett till rena arbetsplatskonflikter. Ibland har det därför kommit order uppifrån att verksamhetschefen ska sköta all kommunikation muntligen hädanefter. Men även det personliga mötet fungerar bristfälligt, inte sällan leder ett möte till ännu flera möten. Antingen för att få klarhet i vad som egentligen bestämdes i det första mötet, eller för att räta ut sårade känslor och övertramp som uppstod på föregående möte.

Den spända situation som uppstår när varken skriftlig eller verbal kommunikation fungerar leder i förlängningen till att alla arbetsplatsmöten blir toppstyrda tillställningar där arbetsledaren förutom att lyfta harmlösa frågeställningar – tex. vilka som kan samåka till nästa kommunikationskurs, vems tur är det att köpa fika-  reducerar sin roll till att informera om vad kommunledningen beslutat kring budgeten.

Alltså; samma chefer som pratar om vikten av högre utbildning hos sin personalstyrka har stora problem att formulera sig i såväl skrift som tal. Samma chefer som pratar om kunskap och kommunikation verkar inte bara sakna grundläggande delar själva, utan verkar immuna mot fortbildning.

Vad blir slutsatsen? Att det är väsentligt att den som utför arbetet skaffar sig pappersbevis på vad den kan och vet. Men för den som ska leda arbetet räcker det att hjälpligt kunna upprepa vad någon på högre position sagt.

 

IV.

Det stör mig ofta att jag faktiskt trodde på vad som sades på det där mötet om min framtid en gång i tiden. Att jag svalde betet och gick in med någon slags tro på att arbeta mig till en anställd bland andra, bedömd efter förmåga och insats. Att jag kastade bort tio år och satte mig i en ekonomisk löpsnara. Jag är fast i ett upprepande, i ett låst och hackande läge, där samma ord repeteras och samma slutna kretsar knastrar och surrar. Fånge i en oförmåga till framåtrörelse.

Det stör mig att arbetet så lätt lockar fram det cyniska och felriktade hatet inuti mig. Hur jag i slutändan föraktar mig själv och alla andra som upprätthåller ordningen för en pissig lönecheck. Jag tror inte ens att det ligger någon slags strategi bakom, ingen raffinerad struktur för att säkerställa den inkompetens som genomsyrar systemet. Utan bara vanlig idioti, om än symbiotiskt samverkande.

Men jag minns när vi gick tysta genom skogen. Hans axlar sänktes. Ticksen avtog och han gick där makligt och med lugn i rörelserna. Det var en uppgift som just då kändes som den viktigaste i världen. Jag gjorde mitt bästa för att läsa av, att förstå och respektera.

Ibland tänker jag på hur han en gång stannade längre fram på stigen, väntade in mig. Sträckte ut en hand och klappade mig på axeln och såg mig med lugn, stark och klar blick. Kanske var hans virrvarr av sinnen och intryck någonting annat just där och då. Som ett kort andrum i orkanens öga.

 

V.

De där timmarna man vrider klockan fram om våren och bak till vinter, var tar de vägen? Jag får för mig att de samlas på hög i hörnen hos mig, tillsammans med dammråttorna. Och att det är därför tiden står stilla här.

”När är du född”, frågar hon. Jag svarar 1977.

”Vad är din yrkesutbildning”, frågar hon.

”Ingen”, svarar jag.

”Gymnasiekompetens då?” Jag svarar komvux, vissa ämnen.

”Annan utbildning”, frågar hon.

”Ingen”, svarar jag.

”Körkort”, frågar hon.

”Inget”, svarar jag.

”Ser du några skäl till att du inte kan arbeta heltid”, frågar hon.

”Jag vill bara jobba”, svarar jag. ”Med vad som helst just nu.” Hon ler snett.

”Det är precis vad vi vill höra.” Hon tar en paus från dataskärmen, hennes ögon flackar och hon blinkar oavbrutet. Hennes blick fastnar på min dyblöta, ännu droppande jacka.

”Regnar det ute?”

”Ja och blåser ordentligt”, säger jag men tillägger, ”fast dom säger att det kommer bli mycket värre.”

 

 

 

 

 

 

 

 

Stadsfest (ett sommarminnes fragment)

Kategori: Bloggverk

 

 

Kors i taket skulle man ju ha barnvakt, så innan festiviteterna skulle ta vid var det inte mer än rätt att bjuda de glinen på något skoj. Därför drog vi oss ned till den så kallade Stadsfesten, som jag min tjurskalligt annars brukar bojkotta. Det var nämligen tal om en karusell av något slag.

I ryggsäcken packade jag några tax-free inhandlade starkpils ur den norske besökarens dignande förråd och så begav vi oss med barnvagn och allt ned genom parken efter vi sneddat bakom shellmacken.

Parken låg märkligt öde den dagen. Inte för att det borde förvåna någon, då ”ankdammen” som finns nånstans där i mitten snarare är en stinkande kloaksörja av stillastående murgelvatten. Till och med ankorna har slutat besöka den, och tro mig, ankor är inte så kräsna i vanliga fall.

Nere vid lekplatsen där parken slutar ropade ungarna Gunga! och minst en strupe i sällskapet tjoade Öööölll! Sagt och gjort, fick barnen känna vinddraget i håret och vi vuxna varsin välkyld maltdryck.

 

Den så kallade Stadsfesten verkade tidigt längs ströget mest handla om en massa svettiga nyllen och trängsel. En föraning som blev till verklighet då vi slutligen nådde torget där någon slags dansuppvisning pågick till allmän beskådan. Den lokala KRIS-styrkan hade sitt stånd uppe, och av alla i sällskapet var tydligen jag den som såg mest lämpad ut att ta emot ett flygblad om deras verksamheter.

Då dansuppvisningen bestod av flickjäntor i en ålder Pontus Enhörning föredrar begav vi oss snart med barn på axlar i vagn och runt fötter vidare genom folkmassan, där det hela utmynnade i marknadsverksamhet: äckligt godis, massa pärlor, skärp och annat krims-krams som inte var värt mödan. Och av den utlovade karusellen sågs inte ett jota.

Genomsvetta och med örona fulla av barnaklagan stampade vi vidare över kullerstenarna ned till Hästtorget. Där fanns en stor jävla scen, några öltält men varken band eller särskilt mycket folk förutom pensionärer.

”Glaaaaaaaasssss!!!” Verkade vara vokabulären för dagen, åtminstone från de minderåriga, vilket ökade på våra redan stressade steg att runda en hoppborg där understimulerade stackare for upp och ner i väntan på att livet skulle ta fart.

 

Medan barn serverades under markis och allt, seglade jag och den norske Björnen vidare nedåt gatorna där folkmängden var betydligt glesare. Shanghai-skylten lyste likt fyren i en ovädersnatt och vi gjorde omedelbart en vänstergir med apostlahästarna galopperandes ända fram till fönsterbordet.

Vi serverades pronto varsin skummande bägare i den nästan öde restaurangen, och trots att jag är fullt medveten sedan åratal tillbaka att det är en kinakrog sade jag av outgrundlig anledning Domo Arigato när glasen ställdes fram. Något norsken tyckte var prima skoj, och skrattade så skummet fladdrade i mustaschen. En kall jävel efter trängsel och idel besvikelser satt ändå som en dolk i rosenbad.

Vår lycka blev dock lika kortvarig som ölen, de söta små odjuren hade slukat glassen och halva bordsduken visade det sig, och nu stod hela entouraget utanför och blängde in på vårat nyss så fridfulla fönsterbord. Vi satte i oss slutsippen och fick rotation på arslet iväg genom parken igen, där vi tröstade oss med den tredje ölen för dagen, lite lösare i lemmarna och inte minst i käkhalvorna som glappade värre än nånsin mellan mig och norrbaggen.

 

Hemma blev det fortsatt ymnigt burköppnande, alltmedan vi blossade friskt, krängde fiskpinnar med makaroner och skickade barnen vidare till svärmodern. Det hanns också med en snabbdusch, där björnen efteråt bjöd friskt på sin tax-freeinköpta Oldspice tills vi bägge luktade skarpare än vi såg ut. Sedan var det dags att fylla ryggsäcken med en ny omgång öl, två halvor Vikingfjordvodka och blandevatten, innan jag, fästmön och norrmannen begav oss till polarn pär med fru, som behändigt nog bor på fem minuters avstånd. Där hann vi med några stadiga groggar samt okänt antal öl, innan sällskapet fylldes på med ytterligare två damer och ett stycke designated driver från de småländska skogarna. Och glasen självklart fylldes på nytt.

Norrbjörnen gick ut starkt och ökade, bland annat genom att förfära alla med att de norska rökverken numera kostar 90 spänn asken, samt vara ordentligt retsam mot alla i allmänhet. Fast på ett charmigt vis.

Den enda som var lite under isen var just polarn pär, som kvällen innan delat en liter whiskey med sin svåger och kört sabbath i källaren till småtimmarna. De andra var begivna på kvällens aktiviteter, medan jag som tyckte redan dagaktiviteterna på den så kallade Stadsfesten varit rena mardrömmen, hellre ville sitta och filosofera med fjordingcola under parasollet. Slutresultatet blev att alla åkte bil ned utom jag och polarn pär som slök återstoden av flaskorna innan vi vinglade oss ned till skymningen, sådär lagom sugna att överhuvudtaget bege oss nånstans.

 

När man väl når byjävlen, är det avspärrat överallt och en uniformsapa vill inte bara ha hundra pix i inträde utan också genomsöka min ryggsäck. Eftersom det vilade tre små fina aluminiumkamrater däri, valde jag att stanna utanför avspärrningarna och dricka upp dem medan polarn pär försvann inåt. Snart fick jag sällskap av en gammal bekant som berättade lite om vad som händer politiskt i kosovo just nu. Tyvärr har jag lite svårt att redogöra exakt för detaljerna så här i efterhand, men han hjälpte mig åtminstone med att tömma ölen.

Till sist vinglar jag in, hundra spänn fattigare, bara för att leta hit och dit efter de andra, strösnacka med en gammal bekant, vara framme vid scenen, upptäcka att det var U2-coverband som spelade, skrika fuck you too, köras bort från scenkanten av rabiata vakter, smita före i kön till ölbaren, se norrmannen tränga sig förbi baja-majjakön med stridsropet Ur vägen jag är Norsk för satan! Innan vi alla planterade oss på samt runt en trappa och tog en öl, innan några försvann mot småland igen, medan jag, fästmön och norrmannen styrde mot utgången.

 

Väl utanför avspärrningarna gjorde sig blåsans begränsningar sig påmind för 2/3 av sällskapet, så medan jag avnjöt en guldlook smets det in på puben för råda bot. Snart kom de ut med ytterligare väninna, som lockats med i förevändningen efterfest, och vår långa väg upp förbi kyrkogården kunde ta sin början.

Vad som sedan skedde och när, är än idag inte helt klarlagt, men man kan väl säga att min norske kamrat dagarna senare lärde sig den sanna betydelsen av det gamla uttrycket; Why does it hurt when I pee?