Hannibal

Film / Permalink / 0
 

 

Thomas Harris lyckades med sina tidiga böcker fånga allmänhetens fascination för brottslighet i allmänhet och seriemördare i synnerhet, samtidigt som böckerna gick hem hos folk som läser deckare som andra läser dagstidningar. Filmatiseringarna av Hannibal Lecter tillsammans med Se7en, gav t.ex. ”det svenska deckarundret” möjligheten att utöka sitt skurkgalleri av motorcykelgäng, högerextrema konspiratörer och våldtäktshämnare, till att även innefatta den übersmarte sociopaten: en gäckande gestalt som på makabert och finurligt vis köttar sina offer i varierande teman.  
I Hannibal får vi följa Will Graham som rekryteras av FBI för sin nästan övernaturliga förmåga att leva sig in i seriemördares tankevärld och på så sätt kan återskapa händelseförloppen bakom morden. För hans psykiatriska utvärdering kopplas Hannibal Lecter in, som snart blir både Wills bollplank och förtrogne kamrat.

 

Berättelserna om Hannibal Lecter är som bekant en variant av Draculamytologin; dels livnär Hannibal sig på människor genom att käka dem, men han är också ett psykets vampyr som parasiterar på andras farhågor och trauman. I Mads Mikkelsens tolkning har dessa sidor förstärkts ytterligare, vilket gör Will Graham till en Van Helsing som jagar blodsugare med greven själv bakom sin rygg. Mads lyfter också skickligt fram Lecters aristokratiska drag och den gamle kannibalen är mer än någonsin en belevad renässansman och kulinarisk finsmakare i exklusiva kostymer.
Will Graham å sin sida, är en asocial ensling. Hans snudd på magiska förmågor ges en svepande förklaring att han befinner sig någonstans på autismspektrat. Samtidigt återknyter mycket av Wills person också till det övernaturliga; siarens gåva är lika mycket en förbannelse. Han hemsöks av syner och plågas av drömmar, något som avspeglar sig rent fysiskt då Will sakta bryts ner och utvecklar allt värre tics och darrningar. För varje mordplats får Will det allt svårare att skilja verklighet från hallucination. En väldig hjort återkommer ofta i hans syner, något som i folktro betytt både undergång och vägvisare, beroende på folktron i fråga. 


Hannibal Lecter och Will Graham, tillsammans med bra skådespelare överlag, bland annat ett kärt återseende av Gillian Andersson, är vad som håller intresset uppe. På flera sätt lever teveserien Hannibal upp till kriterierna för en typisk dussindeckare, även om det är snyggare gjort än det mesta annat.
Var och vartannat avsnitt inleds med en väldigt effektfull uppvisning; likdelar formade till en totempåle eller en svampodling av döende och döda människor. Sedan följer någon slags utredning innan man snabbt och krystat knyter ihop säcken.
Uppföljningen lever med andra ord aldrig upp till de grandiosa inledningsscenerna. Även om fallen i sig inte är det intressanta med Hannibal, är det irriterande och tyder snarast på bristande självförtroende hos upphovsmakarna - att utan spektakulära massmord i parti och minut, finns det inget som håller kvar tittaren.

 

 
 
 
 
 
 
 

Standing in two circles

Böcker / Permalink / 0
 
 
 
 

En samling artiklar och essäer, samt en del låttexter, foton och målningar, signerade Boyd Rice. Det bjuds också på en biografi över Boyd med fokus på det kontroversiella, författat av Brian Clark. Kontroverserna är dock något som Boyd själv inte berör närmare i boken, förutom med några korta rader kring en turné med Death In June och i redogörelsen av ett samtal med Anton Szandor LaVey.

Boyd Rice var sent sjuttiotal och tidigt åttiotal en del av San Franciscos konstnärliga undergroundkollektiv, han var hej och tjenare med Jello Biafra och bjöds till vernissager och samkväm i avantgardekulturens tecken. Vid sidan av Boyds experimentella musicerande i gruppen NON, fotograferande och måleri, var Boyd också en slags pionjär för den kult kring obskyra och kitschiga fenomen som senare blev populariserat av såväl hipsterjournalister som Hollywoodska regissörer. Boyds artiklar om ”Mondo films” i Incredibly Strange Films var exempelvis en bidragande del till att minifestivaler på temat explotationfilmer startades.

 

Under senare delen av åttiotalet sökte Boyd Rice sig till nya sammanhang; han blev bundis med Charles Manson, tjänstgjorde som präst i Church of Satan och poserade med ledaren för American Front för tonårsmagasinet Sassy. I samma veva började Boyd använda varghaken som symbol för NON, klä sig i paramilitära svarta kläder och förespråka socialdarwinism i såväl låttexter som i artiklar.
Förutom att bli en paria i de konstnärskretsar Boyd ingått i, ströks hans namn och medverkan ur nya upplagor av Incredibly Strange Films och liknande publikationer. Samtidigt polade Boyd med feministikonen Lisa Carver och medverkade i hennes publikation Rollerderby. Krav höjdes på att Boyds skivor skulle sluta säljas, hans spelningar följdes av hot och vid ett tillfälle eldades turnébussen upp. Hoten kom inte enbart från vänsterextremt håll, utan även från höger, som ansåg att en vän till ”satanistjuden LaVey” gjorde narr av deras ideologi.

 

De av Boyds artiklar och essäer som ansetts mest stötande – hur mannen ska gå till väga för att återdomesticera den moderna kvinnan, varför krig och massmord är bra – vill säkert påminna om idolen Markis de Sades antimoralism, men hamnar närmare Errol Norstedts Meduza. Alla resonemang som dras till sin spets i syfte att chockera och väcka anstöt ska inte enbart ses som effektsökeri, utan som en del av Boyds spirituella filosofier kring guden Abraxas; ett väsen bortom begreppen ont och gott, där en grundtanke är att hylla de mörkare aspekterna av tillvaron såväl som de ljusa. På många sätt spelar Boyd ut rollen som uppviglaren och skämtaren, som när han bryter sig in hos en granne upprepade gånger för att lämna kvar ett uppfällt paraply, en glittrig boll eller helt enkelt bara för att möblera om.

 

En liknande dubbelnatur går även att finna i Boyds seriösa visioner av en värld där naturens villkor härskar, en idealstat i Platons anda, samtidigt som han genom artiklar i bland annat Modern Drunkard beskriver en hedonistisk livsstil av våldsamt krökande och upptåg, där besök på Disneyland och Tiki-barer återges med nästan religiös andäktighet.
  De alkoholstinna anekdoterna är sanslöst roliga, som när Boyd med kamrater på en europaturné tar sig in i en krypta för att stjäla Mussolinis hjärna eller han bara berättar om en kväll med goda vänner i en hage i Österrikiska alperna, där de ölar och kliar de nyfikna korna bakom öronen.
Boyd växlar ledigt mellan slangsvängigt talspråk och akademisk formulerad forskning kring allt mellan Graalen, Gnosticism och Savitri Devi. Allt är inte lika intressant, men tråkigt blir det ytterst sällan.  

 
 
 
 
 
 
 
 
 
Till top