stewe

Ikväll brinner eldarna. Spara en gnista till i morgon.

Kategori: Musik







 

 

 








Anse Dig Tipsad 8

Kategori: Allmänt




Förutom att skriva bästa skräckberättelserna i riket är CJ Håkansson en arbetarklasskildrare av fans nåde.
Därför är det alldeles lämpligt att hans första krönika för

Arbetaren Zenit

Numera finns ute för läsning också på nätet. Och vilken krönika sen.







Bored Beyond Belief

Kategori: Allmänt




Sjuk och uttråkad. Det är då man fyller i enkäter...
och tittar på kattbilder.


Vad gjorde du kl 08 i morse?


Låg och snörflade.

Vad gjorde du för 15 min sedan?

Kliade mig i ögat, förde kaffekoppen från vänster till höger hand samtidigt som jag startade datorn.
Och snörflade.


Det sista du sa högt?

"Det var då själva..."

Vad har du druckit idag?

kaffe.

Vad var det senaste du åt?

Banan.

Vad var det senaste du köpte?

Spider-man säsong 3 till någons födelsedag. Internethandel är skiten.

Vad är det för färg på din ytterdörr?

Bländande vit.

Vad är det för väder hos dig nu?

Strålande sol.

Godaste glassmaken?

Choklad.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?

Är det här vad du kallar kärlek så vill jag inte längre va med.

Sover du tungt?

Som en get.

Drömmer du mardrömmar?

När jag väl drömmer blir det nästan alltid mardrömmar, eller "marisar" som grabben kallart.

Favoritklädsel?

t-tröja, munkjacka, jeans och gympaskor.


Favoritlåt just nu?






Vad ser du om du tittar till höger?

Ett kattaskrälle som vill komma in genom fönstret.

Vad gör dig glad just nu?

Samma gamla vanliga.

Vad ska du göra härnäst?

Släppa in kattaskrället.

Höger el vänsterhänt?

Höger.

Humör just nu?

Mulet med chans till åska.

Favoritgodis?

Saltlakrits.

Kläder just nu?

Fula shorts och en sönderfallande motörheadtröja från grekland.

Hur många kuddar sover du med?

Det finns bara en.

Spelar du ngt instrument?

ingt instrument

Morgon eller nattmänniska?

Jag är ett kreatur av natten.

Vad är viktigast för dig?

Familjen.

Är du kittlig?

Ibland mer än annars.

Snarkar du?

Inte så att jag själv har ont av det.

Är du bög?

Jag är så hetrosexuell att jag har en egen parad.

Stjärntecken?

Du kan vara stjärntecken.

Äckligaste insekten?

Kackerlackan, Gråsuggan och muf.

Stökigt el välstädat?

Stökigt!

Vad längtar du mest efter just nu?

Den friske har många önskningar, den sjuke bara en.

Hur lång är du?

1.83

Tycker du om kinamat?

Vem är egentligen kines? Med tanke på hur många olika folkslag som ryms inom regionen Kina,den brittiska kolonisationen och invandringen från övriga länder så är det svårt att säga vem som egentligen är "kines". Finns ens kinesisk kultur? Eller mat? De flesta av deras sedvänjor har kommit utifrån så du får vara god att förklara vad du menar.

Tycker du om kaffe?

Se nästa fråga.

Vad dricker du till frukost?

Kaffe.

Sover du på någon särskild sida?

Ryggläge.

Tycker du om att mysa?

Beror på med vem.

Är du en beroendemänniska?

Jag är åtminstone en människa.

Känner du någon med samma födelsedag som din?

Nej. Men min förstfödda systerson har samma slutsiffror i personnumret.

Har du någon gång testat narkotika?

Någon gång är ingen gång.

Coolaste ärret på din kropp?

Min permanenta pula i pannan kanske.










The Stuff

Kategori: Film





Jag var nog omkring 8-9 bast när jag såg den här för första gången. Tyckte den var jätteskrämmande.
Att se om The Stuff som något äldre var mer roligt än skrämmande kan jag utan problem erkänna... Samtidigt kan jag förstå vad som var obehagligt för grabben jag en gång var; de förändrade föräldrarna, tvånget att vara som alla andra och att svälja en massa skit för att passa in.
I vilket fall som helst förflöt några timmar ytterligare i klorna på det här stygga viruset. Host, harkel, snörf.


Ps; På tal om gamla filmer. Ikväll går Marcus Öhrns film Censuren-En Thriller på svt kl 21, en rulle ihopfogad av censurerade scener från statens biografbyrås mörka arkivkammare.





För Vem

Kategori: Allmänt






"Vad jobbar du med?"
"Ingenting."
"Aha.. Du stämplar då?"
"Nej."
"Säg inte att du går på soc??" Med ens ilsket. De där hårdföra arbetargubbarna man slog sig i slang med som nykläckt barfluga. De som sade att Det finns alltid jobb för den som vill jobba... eller rentav skulle starta fajt just för att man satt och drack när man hade bidrag. De flesta började dock, nästan faderligt, ge goda råd om hur man ska jobba, eller snarare hur dom själva -i regel mot alla odds- bevisade för hela världen att de var duktiga knegare.

Det är med delade känslor jag följer de täta inslagen kring FAS3-skiten på nyheterna.
Arbetsgivarna uttnyttjar billig arbetskraft. Jaha.
Poänglösa sysslor för att arbetsgivarna ska få stödpengarna. Det menar du inte.
Månader med att göra skitjobb utan att det nånsin leder till anställning. Kom med nåt nytt.

Där märker man skillnaden på de med starka i röster i samhällsdebatten kontra de röstlösa. För det är ju bara för den en gång i tiden etablerade arbetskraften som FAS3 är nytt, för unga och nyanlända medborgare är det en högst välbekant visa. Det var på det örat just typerna på puben ´98 inte ville höra, lika lite som kontakterna på soc eller AF.
"Huvudsaken är åtminstone att man gör nåt."
"Unga människor mår inte bra av att gå och dra."
"Med den inställningen kommer du aldrig in på arbetsmarknaden."

Jojo, annat ljud i skällan nu.
Det är nog inte så nyttigt för gubbjävlar heller att gå och dra.

Samtidigt matades man med nån slags jävla nidbild av en backpackande, tågluffande slackergeneration som satt på kafeér eller spelade xbox. Jag antar den bilden var sann. För vissa. Någon annanstans.
Fortfarande matas bilden av att den nya tidens ungdomar inte är intresserad av gammeldags påfund som anställningstrygghet och fackförbund, utan inget hellre vill än att tävla inbördes om att bli burgervändarförman eller psykas av ett högre uppsatt luder i telemarketingbranschen. Utan några större chanser att hävda sina rättigheter. De gillar flexibilitet helt enkelt. Vara tillgänglig. Ställa upp för laget. Jobba gratis.

Men på ett annat, mindre skadeglatt sätt, förstår jag såklart som fan hur FAS3arna känner sig.
Jag tror att de på allvar inte förstod hur nonkonstruktiva och verkningslösa saker som Ungdomsgarantin, Datorteket eller Aktivitetsstöd egentligen var för oss då. Jag tror de verkligen trodde att vi mest gnällde och att det var vårat eget fel att inte praktikplatser och provanställningar ledde nån vart. För det var säkert deras erfarenhet från när de var unga, att står man ut med de pissigaste passen i början, härdar ut de träligaste uppgifterna så leder det till jobb och så småningom fast anställning med rejäl lön.

Av oss som stod utanför åren kring och efter nittiotalskrisen är till viss del den första generationen fattigvuxna i Sverige på flera decennier. Outbildad arbetskraft i förorter och mindre städer med få möjligheter att förändra sin situation, med jobb som sällan leder till anställningstrygghet eller ekonomiska möjligheter till vidareutbildning eller högre studier. Senaste årens legalisering av ocker har tyvärr inte gjort situationen bättre, då fler än någonsin sitter i skuldsnaran.

Kanske är den förut tryggade delen av arbetarskiktet fortfarande såpass resursstarka att FAS3 läggs ned med tiden, men jag tror inte det. För de arbetslösa unga lär inget förändras. Ju mer makthavarna använder ord som utanförskap eller mumlar mantran som De Unga är Ändå Vår Framtid, desto mer spyfärdig blir man.
Vi lever i ett atomiserat land där rimliga möjligheter för de svagare eller mindre resursstarka förkastas, i regel med hänvisning till bygget av ett konkurrenskraftigt välfärdssamhälle.
Konkurrens för vem?
Välfärd för vilka?






Attundalands Söner

Kategori: Dikt och Rim



I vanmakt åskåda

Gryningssolen stiga

Blänka rött i annalkande klingor

 

Är spjutet kastad
Så sjung min sång
Med bågsträngen i fjädrar viskning

 

Ingen såg hur lågt jag föll
Och ingen enda förstod
Att djupt inom mig bars tvinnade törnen

 

En åldrad krigares bön

I ylandet från hundarna
Medan ropen ännu skar stillheten

 

Om detta är min färds ände

Så kasta mig till bålet
Tills allt som återstår är

Ett sotat hjärta och stanken av död






Amalthea

Kategori: Dikt och Rim





Jag minns vinden över hamnen
Hur du sa den kom från öst
Alla rösterna på engelska
Vi inte förstod något av


Minns hur stilla vattnet låg
Hur var fågel funnit ro
I mörker roddes lasten grym
Mot skrov där bak de sov


Vid bojan och bak galler
Jag bröts till bitar ned
I dragig fukt och köld
Rotades tvivlet djupt i mig


Du vet att vi var blinda
Av kamplust och av hat
Att spilla brödrablod
Som slet och svalt just som vi


Ibland sitter jag i nätter
När sömn så skuldtyngd fly
Mitt inre vrids i ånger
För dåd med hjärtat ungt och vilt






Fjärilsvingar

Kategori: Dikt och Rim





Spädbarnen sover darrande
I väntan på livet, utan skräck för döden
Så nalkas jord
Tanketyrannen och Tröstmördaren


Åk inte nattbussarna
De far med släckta lampor, nummerlösa
En doft av äpplen
Brunnet kött, maskar som väller ut


Huvud mot bakdel
De dansar i ring, bleka och tysta
En pojkes hand
Kupad kring brutna vingars slag








Blodsjägare

Kategori: Böcker







Det finns olika sorters jakt, det vet jag nu. Gentlemannajägaren, han som ser på storviltsjakten med Teddy Roosevelts ögon, som drar sig tillbaka efter en dag i markerna med en uppfriskande gin och tonic, är inte vad jag vuxit upp med. Pojkarna jag kände började jaga som unga. De var blodsjägare. De sökte dödsryckningen hos ett skjutet djur som flydde likt mjukt rinnande vatten den ena sekunden, söndersliten av kulan, och liggande på marken den andra.
När jag fortfarande gick på mellanstadiet, kanske tolv år, förirrade jag mig in i grannpojkens jakthydda, en koja av träplank, där djuren flåddes och delades. Strimlor av fuktigt, rosa kött hängde i snören och väntade på att torkas. Jordgolvet var rostfärgat av blod. Väggarna var klädda med fotografier av nakna kvinnor. Vissa flickor fläkte ut sig, andra hölls fast och blev påsatta. En kvinna var fastbunden, hennes ögon glasartade och brösten spända, strimmiga som vindruvor, och blev tagen bakifrån av en man. Jag kunde känna lukten av alltihop i den tjocka, blodiga luften. Det var den sortens jägare som jag kände till.


En liten flicka hittas mördad i journalisten Camille Parkers hemstad. Hon har blivit strypt och alla hennes tänder har dragits ut. Hon skickas dit för att övervaka utredningen. Väl där mördas ännu en flicka med samma tillvägagångssätt.
Då staden är liten tittar alla snett på varandra och var och en är misstänkta i andras ögon. Trots det är invånarna väldigt förtegna och ingen vill ha med Parker att göra. Framför allt i polisen: eller snarare de vill veta vad hon har lyckats snoka reda på men de är inte villiga att ge någon tryckbar information till henne. Parker är dock inte den som ger upp utan hon lyckas nosa upp ett spår. Ett spår som leder tillbaka till henne själv och hennes minst sagt komplicerade barndom.
-Ja det låter som en deckarintrig. Ja,
Vass Egg saluförs som psykologisk thriller. Detta till trots handlar boken egentligen om andra saker, så låt dig inte avskräckas.
Sällan har varsprängande familjeböljder stunkit lika illla, sällan har småstadselakhet och instängdhet skildrats lika effektivt. På den svenska utgåvan citeras den inte helt obekante Stephen King med orden; "Ett beundransvärt ruskigt opus, upphöjt av en vass penna och en ännu vassare insikt". Det är bara att hålla med Kingen,
Gillian Flynn är en sjuhelvetes berättare.


Dammet från basebollplanen svävade några decimeter ovanför marken. Jag kunde känna smaken bak i halsen precis som te som fått dra för länge. Gräset växte högt i kanten av skogen. Jag var förvånad över att ingen beordrat att det skulle slås, utplånas som stenarna som hakade fast Ann.
När jag gick på gymnasiet var Garrett Park stället där alla möttes på veckosluten för att dricka öl, röka gräs eller runkas av precis innanför skogskanten. Det var här jag blev kysst första gången, vid tretton års ålder, av en fotbollsspelare med en pris tuggtobak innanför läppen. Ruset från tobaken berörde mig mer än kyssen, jag spydde vin kylt med små, rodnande fruktskivor bakom hans bil.







Svenskfilm

Kategori: Film

 

Även framöver kommer Micke Nyqvist dansa i skärgården

Uppknäppt skjorta. Halvslutna ögon.


Förra inlägget handlade om en Dansk filmskapare, och på tal om dansk och film såg jag Den Sorte Madonnan nu i påsk. En gemytlig film om en strippa och en töntig snut på flykt undan banditer med en värdefull relik. Inget exceptionellt på något vis, men rolig på det där sättet en actionkomedi kan vara, åtminstone när den är från danmark. Det som fick igång funderingsmaskineriet var en scen där snuten i försök att vara djup och känslig berättar för strippan om hur han en gång var tvungen att äta en katt, vilket får strippan att nonchalant fråga om det smakade gott.

Jag försökte föreställa mig samma scen i en svensk film, men det var omöjligt, det enda jag såg framför mig var hur en brud på bred stockholmska istället skulle bröla; ”Har du ääätit en katt?? Du är ju för fan helt sjuk i huvvet!!”

Sen skulle troligtvis inte strippan i svensk tappning framställas som en rolig, snabbkäftad tjej med skinn på näsan som i Den Sorte Madonnan, utan som kedjerökande, ständigt ilsken med trasiga nätstrumpor och rinnande mascara. För det är ju så dom där människorna ser ut, det är ju så dom beter sig. Åtminstone i svensk film, där Reuben Salamander spelar hetlevrade utlänningar och Koksmicke i snutkostym vrålar; ”Ge mig ett naaaamn!!!” medan han muddrar upp skurkar i hästsvans och leopardkavajer.

 

Ju mer jag tänker, desto mer går tankarna i sick-sack. Är serefiguren Bamse och Lisbeth Salander två sidor av samma mynt? Den ena en medelålders kommunists våta dröm om underklassoffret som slår tillbaka mot överklassnassar och patriarkaliska konspirationer. En hyperintelligent dataexpert i tuppkam som besegrar hela konkarongen. Den andre en björn som alltid gör rätt, vet bäst, som på ett förnumstigt sätt berättar för barn om hur det ska vara. Mallig, klädd i gult och blått.

 

I arbetet med Pushertrilogin blandade regissören Refn riktiga skådisar med amatörer han raggat upp i nyhavn, just för att deras sätt att prata, röra sig och se ut stämde in på karaktärerna han ville få fram i filmen. Det var viktigare än scenskolebetyg ansåg Refn. Resultatet är svårslaget.

 

Jag såg för ovanlighetens skull bakgrundsmaterialet till This Is England ´86, och bland allt trist inbördes ryggdunkande syntes något väsentligt för framgången och trovärdigheten, nämligen att det är ingen avgrundsdjup skillnad mellan skådespelarna i serien och rollerna de ska gestalta. Upphovsmännen har rötter i det samhällsskikt de skildrar. Det är inga filmskapare med bergmankomplex som tillbringar sin tid på caféer och barer där de pratar om Konsten och Lidandet och Klassamhället. Det är inga odrägliga radhusungar som förätit sig på jänkarrullar och tycker en film är bra om så många som möjligt skjuts av snuthjälten och det är dramatiska biljakter genom söder. Det är framförallt inga skådespelare vars största mål i livet är att framföra Strindberg inför östermalmskäringar på Drrramaten.

 

Svensk film genomsyras av en uppblåsthet och självgodhet som känns typiskt inhemsk. Låt Hamrell och de andra göra publikfriande C-action, och låt cafédjupingarna göra konstfilm. En kultursfär som ser sig själv som fri och utmanande, samtidigt som den präglas av fantasilöshet och konformism. Det blir säkert en ny utredning snart, om SF och filmstödets riktningar. Men inget kommer egentligen att förändras.


 

 

 

 

Melancholia

Kategori: Film





Lars von Triers nästa film blir hans sätt att ta sig an science fiction...
Jag räknar med att bli lika förförd och förvirrad som vanligt.





Glad Påsk

Kategori: Allmänt








Skär Torsdag

Kategori: Musik




Smack-Smack-Smack




Ein, zwei - fuck you




Oavsett subkultur- det är så här det går helt enkelt... Eller hur Pål och Cj?





Eterbrus

Kategori: Musik











Hel och Ren

Kategori: Allmänt

 



Jag minns hur det äntligen blev långhelg och hur skönt det var att bara få ligga ned istället för att stå vid maskinen. Hanne tog Liam och Linnea med sig ut och jag gjorde mitt bästa att sova. Tröttheten var så total, mina händer ville aldrig sluta skaka och ibland blixtrade det till i ytterkanten av mitt synfält. Som att någon tog foto. Men när jag tittade ditåt fanns där ingen.

Jag låg raklång på sängen och slöt mina ögon hårt. Jag försökte få kroppen till att domna bort, att sväljas av dvalans avgrund. Men det kröp i mig, som insekter över min hud. Mina ben rörde sig rastlöst från sida till sida och jag fick för mig att lakanet skavde.

Min puls slog oregelbundet, jag kunde känna hjärtat fladdra oroligt i mitt bröst. Jag blev rädd att jag verkligen skulle somna och aldrig vakna igen. Att ungarna skulle hitta mig död där i sovrummet.

Jag fick för mig att hjärtat så sakta stannade av, ja nästan slutade slå helt och hållet för några sekunder… För att plötsligt öka våldsamt i takt, tills bröstkorgen bultade så hårt att jag fick sätta mig upp.

Jag är ganska säker på att jag grät där på sängkanten. Det gjorde jag rätt ofta på den tiden, det var som att tröttheten bröt ned allt som var jag, tills världen var en grå vägg av meningslöshet. Jag hade så svårt att koncentrera mig, så svårt att känna något annat än sorg och trötthet. Ibland såg jag mina barn skratta och leka, men utan att förstå varför. Sömnlösheten åt mig långsamt, den raserade inte bara minnescentrat, utan stängde också in mina tankar inuti mig själv, där de inte fick någon luft. Hanne kom på mig med att gå och mumla för mig själv. När hon frågade vad jag pratade om, kunde jag inte ge henne något svar.

Utanför skrek kråkfåglarna och jag fick för mig att jag hörde det skrapande ljudet från källaren, trots att det bara var eftermiddag. Jag kände att jag måste ut från huset, jag måste därifrån, om så bara för några timmar.



Det här äntligen blivit lite seriöst novellskrivande igen, trots att det inte ens är påskledigt ännu. Det är gott när maskineriet får utrymme och bränsle att arbeta igen. Det har blivit alltmer Jag-form på sista tiden, kanske är det helt enkelt dags för det, eller kanske de senaste berättelserna har krävt just det.
En tjej som arbetar på en städfirma berättade för ett tag sedan om hur de på senaste arbetsmötet blivit ombedda att städa sina bilar på helgen innan arbetsveckan. De kör med sina egna bilar till strandtomterna och herrgårdarna, och då är det bäst att lacken glänser antar jag. Då det bads att få biltvättningstiden inlagt i sitt arbetsschema sade de att det inte är märkligare än att man själv kommer hel och ren till jobbet.
Det har varit mycket sånt på senare tid. Eller så länge jag kan minnas egentligen, även om det är värre nu.
Alltför många är uppväxta i ett system utanför arbetsmarknaden, en verklighet där arbete inte alls lönar sig utan är något du ska utföra för att visa att du duger till, vara flexibel, inte vara rädd för att hugga i, bara för att sedan slussas vidare i systemet till förmån för en ny gratisarbetare när aktivitetsstödet upphör eller provanställningen löper ut. Och vi ska ju inte klaga. Vi var ju uppväxta under guldåren. Vi hade det oförskämt bra. Så bra i skolan. Alla resurser sattes in bara vi hade en fis på tvären. Och allt vi pekade på fick vi. Själv vadade jag genom lyxattraljerna som täckte mitt rum. De var så många att jag nästan snubblade över dem.
Men det lånades för mycket. Slösades. Och vi bör bära skuld även om vi bara var barn då. Varför utbildade vi oss inte. Vi som hade alla möjligheter. Alla chanser. Vi får helt enkelt sluta ömka oss. Sluta sjukskriva oss och mygla undan från att göra rätt för oss. Krypa ur offerkoftan och kisa förundrat och underdånigt mot den nyliberala gryningssolens kostnadseffektiva sken. Ta sitt Ansvar.
Aldrig mer sömnlöshet. Aldrig mer hälla i sig en halvliter sprit bara för att släppa spänningen i axlarna. Aldrig mer låta ett paket blöjor glömmas kvar under kundvagnen. Aldrig mer försöka pissa in genom polishusets brevinkast. Aldrig mer kasta någon i asfalten bara för att han är rik. Aldrig mer jagas av butiksvakter med cd-skivor i kalsongerna. Aldrig mer börja på ett sånt här inlägg och tappa tråden bara för att helt plötsligt sätta punkt när man blir för trött.

 

 

 

 

Obruten

Kategori: Dikt och Rim





Låt oss rada upp de intellektuella, priviligerade
Avrätta dem
Kremera dem
Och pissa på askan om den ännu glöder


Guldkort klyver sten
Ringlar snö på spegelglas
Kaskader ekar ur Vomatorium
Stinna bukars blålila bristningar
En rättighet att vältra sig som svin


Med hängsnaran
Tacksamt om halsen knuten
En gråmelerad streckkodsras
Tuggar i sig våra tankar
Fyller kraniet med sin egen jävla skit


Brokig men Obruten
Våran styvnackade stolthet
Giriga fingrar sig slingrar
Som maggotts i själsskrymslena
En frihetstörst fruktlös men aldrig försakad


Låt oss rada upp de intellektuella, priviligerade
Avrätta dem
Kremera dem
Och ersätta med de intelligenta, passionerade







Stigarna Norrut

Kategori: Dikt och Rim





Korpskuggor över heden
Sveper ljudlöst pilsnabbt i spridda flockar
Torr skrumpen ljung
Krasar och går isär, under hästarnas dova steg


En förvriden tall åt väster
De dunkelt ruvande skogarnas horisont i öster
Vi följer stigarna norrut
Där första kornen snö redan fallit, som hagel hårda


Ditt svärd brutet vid hjaltet
Mitt kantstött och fläckat, strimmor röda likt rost
Torulf är ännu med oss
Surrad bakom mig, med sitt svartblanka viskande hov


Du rider med böjd rygg
Som om något inom dig också brustit och gått itu
Det kliar krälar i mitt öra
Låt oss resa en sten hemmavid, rista till minne hans namn







’86

Kategori: Film



 

2006 rasslade det till rejält för This is England, inte minst i det pittoreska lilla kungariket Sverige. Helt plötsligt började JC och dylikt lansera Skinheadkollektioner, DN intervjuade skins som drog en öl på stan och en normalisering av tidernas mest avskydda och fruktade subkulturer var en realitet - som över en natt. Där kan tala om filmens genomslagskraft, även om senaste årtiondens uppsving för Hardcore, Oi och Ska redan banat väg. Att det inom scenen också kraftfullt markerats mot politiska stollar har givetvis haft störst betydelse.

Nu har upphovsmannen Shane Meadows liksom hela rollsättningen från långfilmen återvänt med miniserien This is England ´86 där man genialiskt nog får reda på vad som hände gänget. Så här presenteras den;

"Året är 1986. Chris de Burgh toppar listorna, Top Gun rullar på bio, det är VM i fotboll i Mexiko och över 3.4 miljoner britter är arbetslösa. Tre år har gått sedan vi sist träffade Shaun, som nu slutar skolan och plötsligt står på tröskeln till en osäker vuxentillvaro. Vi träffar alla ur hans gamla gäng, men huvudperson i "This is England ’86" kan kanske sägas vara Lol.
När allt inte går som planerat i hennes relation med fästmannen Woody tyr sig en vilsen Lol till Woodys bäste vän Milky vilket komplicerar allt ytterligare. Vi återser också Smell, Gadget, Combo och de andra från filmen. Alla är på jakt efter jobb, kärlek, livsglädje - kort sagt någon sorts framtid i ett England sargat av kriser."


Om filmen var suverän är de här fyra delarna ännu bättre.
Ett absolut måste för alla som gillar välspelad brittisk realism.

 

 

 

 

Kugghjulspojke

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

En framtid du mig bjöd

Min trohet jag dig gav

Du var mitt enda stöd

Men jag vakna upp som slav

 

Du sa vi stod tillsammans

Att vi var ett enat folk

Men du sålde mig till mammon

Och jag blev en Kugghjulspojk

 

Ja, du sålde mig för pengar

Blev symbol för ett system

Är du redo för en känga

Ultravåld så skönt extremt

 

Jag ska bringa dig kravaller

Jag ska aldrig sluta slå

Den dagen då allt faller

Vem står bakom din rygg då

 

Så lucker grund vi byggt

En vänskap född att dö

En dolk i blåögds rygg

Jag fick en Judaskyss adjö

 

Var tanke stöpt i hat
Jag har vittring på ditt blod
Din dag den kommer snart
Säg farväl till denna jord

 

Så lång tid led jag nöd

Så lång tid gick jag slav

Idag jag spår din död

Och pissar på din grav

 

 

 

 

Kistskepp

Kategori: Dikt och Rim





En sång för pacifikationen
För kolonialherrarna Imperiet sände
En sång för an Gorta Mór
För alla de hängde och till aska brände


Av tyg som drömmar vävs
Vårat Jerusalem i stjärnskrud
Där frihetsfacklan brinner
och alla män är likar under Gud


Vita vingar och svarta fenor
Slog oss följe på färden över hav
I vågskum vida vatten
Bar vi barnet till dess grav


På undre däck som djur
I satans träck och smutsig skam
Lyft svepning över reling
En härjad plågad spillra nådde hamn


Minns hur vi gick iland
Stapplade på veka krumma ben
Där Imperiets söner
Mötte oss med vrål av hat och regn av sten





Undvik

Kategori: Böcker

 

 

 

Glamorama av Bret Easton Ellis

Usch, så otroligt tjatigt. Jag kom drygt hälften av de sexhundra sidorna innan jag började hoppa över varannan rad och till slut började skumläsa hela sidor, innan jag helt gav upp. Ändlösa konversationer om kändisar, prylar, märken, droger… Det ledde aldrig någonstans. Hade boken varit halva sin längd, eller kanske till och med två tredjedelar hade kanske intrycket varit annorlunda.

Någonstans i ordströmmen finns nämligen en intressant berättelse, en knivskarp berättarröst, en kafkaliknande mardröm med en huvudperson så totalt reducerad till yta, övertygad om att hans liv är en enda filminspelning där han anstränger sig för att posera snyggt och haspla ur sig snärtiga repliker.

 

 


Vildsvinet av Renzo Aneröd

Det finns originella, ganska brännande frågeställningar i Vildsvinet. Som hedersvåld, svenskhetens utestängande, eller hur den kriminella världens inställning till våldtäkter och gruppvåldtäkter har förändrats de senaste årtionden. Men samtidigt blir det komiskt många gånger, som när de kriminella muslimerna drar koks och diggar ultima thule i en nyinköpt raggarbil, eller när allting ska förklaras in i minsta detalj, inget lämnas åt det egna tänkandet, vilket gör att huvudpersonerna pratar som en uppsats kring förortsproblematik och integrationsbrister.

 

 

Renzo Aneröd såg jag första gången i nåt kulturprogram där teveteamet följde med honom till gymmet, (han poserar på typiskt gymvis även på bokomslaget se bilden ovan) och han snackade om olika subkulturer han gjort en dokumentär om. Dokumentären Under en blågul Himmel är väl sisådär, men den har sina kvalitéer. Renzo har säkert ett genuint intresse för sakerna han skriver om, men frågan är möjligtvis om han kanske borde ha utvecklat dokumentärfilmandet istället. I fallet Vildsvinet känns det just som någon har intervjuat folk, läst lite för mycket kvällstidningar, betraktat förorten på avstånd och sedan försökt sammanfatta intrycken i en actionberättelse.

 

 

 

Dolvingcitat

Kategori: Allmänt






"Vi har något slags svensk romantik kring det här med skapande.
Att den skapande människan skulle vara en soffliggande, fisande, skön, livsnjutande levnadskonstnär som bara fångar den vaga, sköra inspirationens duva i flykten och bereder den med en gudomlig kvalitet. Alla som gör sig sådana föreställningar måste ta sig i kragen och inse att det är ett jobb, ett arbete.
När jag hör artister säga; "jag har inte haft någon inspiration, det har inte kommit någonting."
Alltså, far åt helvete! Du har inte jobbat, det är därför det inte kommit någonting. Du har ägnat all tid åt att knarka och knulla och försöka få social bekräftelse och gå på rätt barer och hänga med rätt människor och försöka veta att du är snygg och fin av rätt brudar. In i studion och jobba din jävla slapptask!
Allt annat är bullshit."



-Peter Dolving i C-U #129




"Mmm... Rich and creamy, just the way I like it"

Kategori: Film



På tiden för en Nostalgisk Filmafton med idel klassiker.

 

 

Till Tröst

Kategori: Dikt och Rim







Blymoln sveper lågt över fält

Åkerjord virvlar; torr och törstande

Allt som inte rötter håller kvar

Skingras av en vild och nyckfull vind

 

Jag sparkar skrot längs trottoar

Tills det skramlande i diket försvinner

Med pinne i hand går du i kanten

Slår grässtrån och brännässlor till marken

 

Under järnvägsövergången

Söker vi skydd undan ett skyfall

Långt innan räls bryts loss

och blir till stenig stig där tistlar gror

 

Du gråter som du alltid gör

Jag lyssnar på regnet som bara faller

Det är hårt på marken

Vi sopar bort gamla fimpar och damm

 

Jag berättar om ett väldigt träd

Under vars fot aldrig köld och regn oss når

Ett träd med vidsträckta grenar

Vars lövverk ger skugga när solen blir för varm

 

Du ställer frågor

Ibland kan jag helt enkelt inte finna ett svar

Vi håller händer

Som vi gör när ingen annan är där

 

Vi skulle vakta horisonten

Mot facklors flammor och mot yxegg skarp

Bevara trädet orört

Aldrig hotas eller harmas så länge som vi finns

 

Till skyfallet tystnar

Och sista tåget för natten dundrar förbi

Så sitter vi kvar

Berättar sagor till tröst mot tomheten

 

 

 

 

 

 

 

Primordial Igen

Kategori: Musik



 

You say you know me
I'm the Poison in your veins

My Faith is not welcome here
I Break the young and the cold

There is a Darkness here
You cannot imagine you cannot fathom
It speaks to me in tongues
Can you hear it?

I've built my tower of song
From words as bitter splintered bone
Gnarled and wretched, spiteful and harsh

I've cursed the vermin, the vermin of the earth
I've wished pestilence upon the foul and weak
Not just men, but woman and children too
With a rusted blade across their throats

I've played the tyrant's hand
Against the rhyme and reason of fools
I've prayed to sickly children
In their blackened cities of Filth

You say you know me? Do you?
I'm the poison in your veins
My Faith it is not welcome here


The Wilderness is Gathering all its Children in...







Svarta Döden

Kategori: Film



 

"Det medeltida England är svårt härjat av Digerdöden. Mitt i denna apokalyptiska värld full av skräck och vidskepelse får den unge munken Osmund i uppdrag att leda den skräckinjagande riddaren Ulric och hans mannar till en fjärran by. Deras uppdrag är att infånga en nekromant - en andebesvärjare som kan väcka de döda till liv igen. Osmund, som slits mellan sin kärlek till Gud och kärleken till en ung kvinna, hittar nekromanten som visar sig vara en mystisk skönhet vid namn Langiva. När Langiva avslöjar sin djävulska identitet och erbjuder Osmund hans innersta längtan, slår hans verkliga resa in på en skrämmande väg..."

 

På omslaget poserar Sean Bean med svärd och för givetvis direkt tankarna till Sagan Om Ringen... Men låt sig inte luras; istället för episk storslagenhet är Black Death klibbig hjärnsubstans och smutsighet.

Istället för barnängendoftande alver med spetsöron består Black Death fula gubbar med krappiga tänder.

Jag är helfrälst. Regissören Smith har tidigare gjort bra ifrån sig med Creep och Severance men imponerar med Black Death stort. Filmen är inte bara en viktig påminnelse om det religiösa vansinnets mörka historia, utan kan också tolkas som samtida kritik av västvärldens sätt att sprida demokrati till mellanöstern.

 

 

 

Aftonland

Kategori: Böcker




Ur Aftonland av Pär Lagerkvist


Jag är den mörka stjärnan jorden.
I mig gror allt liv, men själv lever jag inte.
Jag är döden som ger liv.
Jag är mörkret som dricker ljus,
som genom sin osläckliga törst efter ljuset ger upphov
till allt liv.

Jag är den mörka stjärnan.
Alla de döda vilar hos mig.







Allt är så underligt fjärran idag,
så långt långt borta.
Inne i molnen hörs vingarnas slag
av fåglar, långt långt borta.

Klar som en klocka av silver och glas,
långt långt borta,
ljuder en fågelröst spröd som glas
i en himmel långt långt borta.

Ensam i kvällsljuset lyssnar jag.
Vad dagarna börjar bli korta.
Hösten har kommit. Snart skymmer min dag.
Jag hör vingar så långt långt borta.


Rorschachtest

Kategori: Serier



RORSCHACHS DAGBOK 12 OKTOBER 1985:

Hundkadaver i gränden i morse

Däckspår på sprucken mage.

Den här staden är rädd för mig.

Jag har sett dess rätta ansikte.

 


Så inleds Watchmen. Fängslande, fjättrande från bildruta ett. De konventionella men ändå så för berättelsen passande teckningarna av Dave Gibbons accentuerar perfekt det excellenta språket hos Alan Moore.

Som liten knatte bläddrade jag en hel del i Väktarna (som Watchmen hette på svenska) hemma hos en äldre släkting . Den utkom som egen tidning 1987 i begränsat antal nummer liksom originalversionen i USA. Jag fascinerades av de explicita, sexuellt laddade och fruktansvärt våldsamma teckningarna men fattade antagligen inte mycket av den avancerade storyn.

Utom just kapitel V och allra mest kapitel VI-där Rorschach intar huvudrollen. De förstod jag. Psykopaten som straffade grymt och samvetslöst, i rättfärdighetens namn. Mina seriefavoriter Wolverine och Punisher ägde liknande drag, även om jag som äldre upptäckte en himmelsvid skillnad i dessa och Moores nyanserade och djupgående vigilanteporträtt.

De Kapitlen -Fasansfull symmetri och Avgrunden stirrar tillbaka- får mig än idag förtrollad bara jag slår upp dem och Rorschach är fortfarande den mest fängslande karaktären i Watchmen.

 



Världen är roderlös.

Drivs inte framåt av diffusa metafysiska krafter.

Det är inte Gud som dödar barnen.

Inte Ödet som slaktar dem.

Inte Försynen som matar hundarna med dem.

Det är vi.

Bara vi.

 

Identifikationen med den alienerade, våldsamme psykopaten har avtagit med åren, (som tur är kanske..) likväl kan jag inte låta bli att hålla med Rorschach och sympatisera med en del av straffen han utdelar. Omläsning innebär på många sätt en tillbakagång till barndomens endimensionella rättvisetänkande. Till en tid där rätt och fel målades i svarvitt, inte gråzoner.
Så mycket enklare än nu.

 

 

 

En sån där natt

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

det är en sån där skymning

när månen stiger full

och nattfärd tar din själ dit där skuggdjur går i flock

 

det är en sån där natt där mörker välver nät

och barnen gråter vilt

ropar efter ljus

 

det är en sån där natt

där larver kryper i ditt kött

och kistlocken rör sig sex fot under jord

 

det är en sån där natt

när missväxt och missfall följa tätt varann

med vansklig väderlek

 

inatt brinner kyrkor

se tempel bli till stoft

inatt faller änglar och de tvångsintagna vrålar

 

du vet

det är en sån där natt

när vi begråter

den gryning som aldrig kommer åter