stewe

En mot alla odds trevlig kväll och natt

Kategori: Allmänt






Har äntligen sett sjunde inseglet....
                                                                        




Kvällen blev inte som planerad.
Jag låg som bäst och läste Hellblazer: Fear Machine med en flaska julmust på kylning, när jag helt nesligt blev medtagen på åktur i en horambulans (Inte lika dramatiskt som det låter, det visade sig vara ett ombyggt motorfordon med sirén på taket) och fika hos en god vän. Trevligt och alldeles för länge sedan.

Jag har en annan god vän som en gång i tiden gav sångaren i Shining ordentligt på käften utanför en pub i Halmstad. När jag ögnar igenom intervjun med denne Niklas "kvarnforth" Olsson i nya Close-Up kan jag inte annat än känna en enorm stolthet över min vän. Ännu en gång.

Lite roligare är nyheten att Satyricon släpper nytt. Deras gamla platta Now Diabolical rullar med jämna mellanrum. Ultrakommersiell blackmetalrock´n roll med den poppigaste gothrösten sen marilyn tolkade Rock n Roll Nigger






"Farväl flicka lilla. Jag kunde ha våldtagit dig. Men oss emellan är jag trött på den sortens kärlek. Det blir lite torrt i längden."


För något år sedan läste jag en rätt usel historiebok, med det enda positiva att den innehöll den grymt snygga kyrkomålningen från medeltiden där en stackars dödlig får sig ett schackparti med självaste döden. Ännu bättre var underrubriken;

"Jag spelar dig matt"
Jag rös av välbehag och tänkte, som så många gånger förr att jag måste se Det Sjunde inseglet någon dag. Inte bara känna till den via populärkulturella referenser som tex Lorry. Ikväll var det så äntligen dags.



En välkänd bild....




En del av mitt motstånd har säkert med min syn på den heliga kossan Bergman själv. Jag har alltid ansett honom som en pretantiöst lagd nazist som lade om stilen och började spela svårmodig konstnär i syfte att komma innanför trosan på skönheter som Bibbi Andersson och Liv Ullman.


Men just när det gäller Sjunde inseglet får jag bestämt kapitulera.

Jag älskade allt med den, från det undersköna svart-vita fotot, till de svulstigt styltiga replikerna på dramatendialekt. (något jag inte är ett särskilt stort fan av annars)

Jag kan strö lite till superlativ, men det känns onödigt.




Någonting på A

Kategori: Bloggverk

 

En lite annorlunda skräckskildring....







 

 

Det var på den tiden det fanns en riktig pub.

En med trängsel, sköna soffor och levande musik. Som vanligt var han kanonfull och skällde på garderobspersonalen.

"Fram med den", morrade han, "jag vet att ni har den! Jag tänker inte gå härifrån förrän ni plockar fram den!" Personalen förklarade för femtielfte gången att han inte hängt av sig någon svart skinnjacka på vägen in. Om han inte gick därifrån frivilligt, fick vakten ta hand om honom. Han skällde vidare och beklagade sig högljutt ute på gatan. Det var mitt i vintern och han frös som fan trots fyllan.

Hon kom fram från ingenstans och erbjöd honom sin päls. Han bad henne dra åt helvete. Hon öppnade sin päls och erbjöd honom att värma sig istället och det gjorde han. Hon berättade att hennes taxi var på väg och han sade att han var katolik och inte fick ha sex innan äktenskapet. De stod tätt intill varandra med pälsen omkring sig, tills taxin kom och de bägge klev in.



Nästa morgon var tjock av spindelväv som föll i sönder och gled ur hans grepp. På stapplande fötter reste han sig och gläntade på hennes persienner. Det var en kyrkogård där utanför. Hon sade att det såg så vackert ut på allhelgona, då alla lyktor tändes. Han kröp ned hos henne igen.

Hon spelade E-types Last man Standing på alldeles för hög volym. Hon berättade att hon hört av en väninna i Stockholm att E-type har jävligt stor kuk. Han svarade att oavsett kuken, brydde han sig inte särskilt om E-type eller den sortens musik.

Hon frågade om han mindes hennes namn. Han sade att det var någonting på A och det var helt rätt. Hon berättade att hon en gång vunnit en wet-t-shirt-tävling. Han lyfte snabbt på täcket och sade att han förstod varför.

Hon frågade honom om han verkligen var katolik och han svarade nej.

"Men", tillade han, för att inte verka som ett genomlögnaktigt kåtdjur, "så är jag uppväxt i en katolsk familj. Sen har jag gått min egen väg." Det verkade som om hon trodde på det och berättade i sin tur hur hon en gång stal en taxi utanför ett disco och körde ned till stranden, där den fastnade i sanden. Han tyckte det lät roligt, och när hon berättade om hur arg taxichauffören blivit, skrattade han ännu mer.



Häromdagen i affären, stod hon helt plötsligt en bit framför honom i kassan. Hon var klädd i pösiga mjukisbrallor och gympaskor utan strumpor. Hennes röv var bred och helt utan former, som en soffdyna. Han tänkte att hon aldrig hade vunnit någon tävling nu. Håret hängde i testar när hon rotade genom plånboken efter en kupong på billig välling. Han, kassörskan och de andra i kön väntade tålmodigt.

Så tittade hon över axeln helt snabbt, rakt på honom. Hennes ögon var fortfarande vackra, men det såg inte ut som om hon kände igen honom. Skönt det, tänkte han och gick hem med sin julmust och sitt tolvpack ägg.




2008-10-28

Kategori: Allmänt






En slags nulägesrapport....




Så mina vänner,

det är så jävla vackert ute nu. Allting faller ned och dör omkring mig. Idag gick jag ned till sjön och kände första smaken av vinter i lufen.

Skriver som fan. Några timmar om dagen minst. Kanske blir det en del av Den Där Sagan Utan Slut, annars blir det en ny novell. Kanske...

Just nu, idag, i denna stund, är Predator av Vader världens bästa låt. Den får mig att känna mig mäktig, aggressiv och elak. En känsla av; kom igen bara världen - jag spottar i ditt nylle idag igen.

Igår började jag i Never Let Me Go och sträckläste hundra sidor, jävligt bra grejor. Får se om man läser ut den ikväll. Tack för tipset CJ.


Varför bilden? Sex veckor utan nikotin. Det ska firas med fett, socker och bubbelbuteljer av ännu mer tomma kalorier. Jag belönar mig själv och göder min fetma utan skam. 

Nog skrutit.





Nikotinsubstitut....




Captain Howdy Blues

Kategori: Dikt och Rim











For whom the hellbell tolls

Lil´ satan it tolls for thee

A soul for sale

So grab your tail

And go, daddy´s busy bad seed



No rest for the wicked

Another day another deadly sin

Sweet possession

Is my obsession

So rub your Ouija and let me in



Do you know what she did?

Your cunting daughter gone raving mad

Watch out faggots

You lousy maggots

The bitch wants me and she wants me bad



My nose to the grindstone

and my shoulder to the wheel

I´ll rock your bed

I´ll spin your head

I work all night girl to make you squeel



Shove your holy water

And the power of christ that compell

Listen priest

I am the Beast

Let Jesus fuck you all to hell





 

En Modern Skräckklassiker

Kategori: Film








Igår såg jag om The Brood av David Cronenberg.

Från Rabid 1977 till Flugan 1986, låg den mannen bakom ett antal rullar som är svårslagna och som med all rätta i världen räknas som klassiker. För övrigt har jag inte sett Rabid sen jag var väldigt ung, vilket påminner mig om att jag verkligen måste få tag på den någon dag... Någon borde verkligen sätta ihop en box av Cronenbergs kulturgärning.


The Brood har jag bara sett en gång tidigare, också i ung ålder. Det förvånade mig hur många scener som etsat sig fast på och vägrat lämna hjärnbarken, samtidigt som jag hade glömt en hel del av själva handlingen.

Många regissörer som ger sig på skräcktemat, villar bort sig. Istället för att skrämmas, blir det en lätt fördold dramafilm, en komedi eller bullrig action.
Det är en av orsakerna till att Cronenbergs filmer är mästerverk; det är tungt och djupt, utan att sluta skrämmas. Det finns (svart) humor, fast med ett ständigt löfte om att skrattet kommer att fastna i din halsgrop. Etcetera.


Just som psykiatrin börjat anses som den nye frälsaren av de desillusionerade sextiåttorna, liksom etablerat sig som trendriktig hos övriga skiktet av medelklassen, kom The Brood som ett brev på posten. Den mediale, framgångsrike psykiatrikern och självutnämnde gurun misstänkliggörs effektivt. (detta var alltså innan dr Phil dök upp)

Men kanske är The Brood mer en film om sönderfallande familjedrömmar och något så tabubelagt som mödrars misshandel mot sina barn. Hursomhelst är filmen stark, mörk och gruvligt vacker.





På tal om mörker och skönhet, är fotot i sig självt exceptionellt bra. Kolla bara hur vägen upp till Dr Reglans klinik är filmad. Februarigrå, olycksbådande och full av is.

Själva dödsoffren är också kusligt skickligt filmade, de ser så autentiska ut där de ligger slagna i bitar, och speciellt den mördade dagisfröken är en favorit. Fast när de täcker hennes ansikte med en teckning där det står Today we planted Pumpkin seeds, kan jag inte låta bli att skratta högt. Svart humor som sagt.


Att jag som hyfsat van skräckfilmstittare än idag fortfarande hoppar högt och äcklas, får mig att undra över hur fan biobesökare reagerade när The Brood dök upp på vita duken, för snart trettio år sedan?

Huvva.





Ps. Igår såg jag också Janne Björklunds favoritrulle; Battle Royal. Grym satir och förbannat underhållande film på alla sätt och vis. Handlingen är följande; en skolklass isoleras på en ö, där de ska ta kål på varandra tills bara en återstår. Från Japan. Se den! 

Ds.

En Sparrer Dedikation 2

Kategori: Musik



Four in the morning

Out all night

Going where she can´t tell

But she knows it´ll be alright

She´s with the Suicide Girls


Strutting down the street

With an attitude

Like she owns the world

Don´t even think she´d look on you

She´s with the Suicide Girls


Ordering drinks and talking loud

With a laugh

Like a scream from hell

She´s never gonna be one of the crowd

She´s with the Suicide Girls


And when they´re all together

You´d better watch out

Nobody´s gonna mess with them

´till the last one passes out


 






For a lifetime

Or a single night

You might get in to her world

That´ll be strictly by invite

She´s with the Suicide Girls


She might dance

The night away

Or spend it in a cell

It don´t matter anyway

She´s with the Suicide Girls


All for one and one for all

We are

the Suicide Girls

All for one and one for all

We are

the Suicide Girls







Till flickorna, systrarna, kvinnorna. Ni vet själva vilka ni är.
Text: Cock Sparrer från skivan Here We Stand
.



Eskapix Volym 7

Kategori: Publicerat






 
 
Storslagen Konst Signerad Mia Mäkilä





Ur Eskapixbloggen:
Nu är det ganska exakt en månad kvar tills Eskapix volym 7 landar i brevlådan. Det blir en del nytt, bland annat är formatet något större: 195 x 270 mm mot tidigare 180 x 250 mm. Volym 7 klockar in på drygt 70 sidor, tryckt på 120 gram högglansig inlaga (miljömärkt) och med ett omslag på 300 gram (kartonage) som pryds av Mia Mäkiläs omslagsbild.

Omslag: Mia Mäkilä

Konst: Pretty Freaks

Foto: Hot Rods from Hell

Konst: Steampunk surrealism

Serie: Mellan Himmel & Helvete (Cadial)

Serie: Nattskift (Naomi Nowik)

Serie: Kontaktannonsen (Stefan Eriksson).

Novell: Blodsriten (Camilla Jönsson)

Konst: Arty Darky

Övrigt: Doktor Mabuses Gåtor

Övrigt: Alice och hennes underland

Novell: Den tunna tråden (CJ Håkansson)

Novell: Nemesis Divina (Stewe Sundin)

Konst: Bestiarium

Novell: Doktor Mycroft (Ingemar Roos)

Foto: Tattoo Baby

(Observera dock att det kan ske mindre ändringar innan tidskriften går i tryck)


 
Ett vidunderligt stycke mörk konst ur Eskapix volym 7... Böj knä!




"Hon tror jag är en sån som ritar ledsna enhörningar ena dagen, och snittar upp handlederna i badkaret nästa. Sådana låga, självömkande människor ser livet som en annalkande stridsvagn. Som något de måste fly ifrån. De gör mig illamående. De saknar respekt för sig själva och jag för dem. De är som ett barn som skriker efter mamma i natten, istället för att möta mörkret.

Jag möter mörkret.

Vi fann varandra tidigt, mörkret och jag. Snart dyrkade jag mörkret och mörkret dyrkade mig. Jag brukar klä av mig och låta det svepa över mig. Ibland kryper jag ut på det lilla snedtaket utanför mitt fönster. Sitter där i ett mörker så förutan stjärnor, ensam med skuggorna och nattens alla ljud.
Jag älskar att lyssna på nattljud.

Ibland bryter stjärnorna fram och gör mig och mörkret sällskap. Stjärnorna är inte som solen. Deras ljus är kallt och så långt ifrån. De vill inte komma nära oss och jag förstår dem. Det hade inte jag heller velat.

Om jag haft något val."
-Ur novellen Nemesis Divina





Ja, mina vänner...
En bättre nyhet kunde man inte fått. Jag är inte härdad, tydligen. Jag är lika spyfärdig av stolthet som de bägge senaste gångerna. Jag har också märkt att jag är för fet för att gå ner i brygga av glädje. Men lite ryggont är smällar man får ta, som man brukar säga.
Mina noveller i eskapix 5 och 6 var speciella, på olika sätt och så även den här. Nemesis Divina är en novell som aldrig var meningen att bli till, men som blev det ändå. Utan att berätta för mycket, är det en novell jag roat mig med i perioder när jag varit på mindre bra humör och det var ingen tanke på att det skulle bli något annat än just en byrålådegrej.  


Redan i Augusti fick jag ett underbart brev från herr Holmström, ett sånt där man bara drömmer om, där det stod att han ville att jag skulle vara en återkommande författare i Eskapix - om jag spottade ur mig nåt bra vill säga. Glad och inte så lite kaxig i hågen spottade jag ur mig en novell som heter Farmors Porträtt.
Den höll inte alls måttet.
Så kan det gå!


Visst var det tufft, men ändå nyttigt att få klara besked.
När Pulpredaktören i egen hög person så bad mig om en novell förra söndagen, körde jag igång med förnyad kraft.
Jag låg i som ett djur i veckan och renskrev såväl Nemesis Divina som tre andra noveller. Redan vid första gallringen stod det klart vilken av de tre jag var mest nöjd med. Med min gode vän anderssons ovärderliga hjälp redigerade jag kraftigt och utan nåd.  (känns som jag är skyldig ett halvt ton tjänster snart..)
Faktum är att jag aldrig slipat så hårt och intensivt på ett alster tidigare, och jag hoppas det märks.



 
Mer underskön konst....





Förutom att jag är jävligt glad som vanligt att medverka, är det storslaget att CJ ska vara med i samma nummer; en författare jag verkligen beundrar, och i högsta grad respekterar.  Det är också kul att en Ångpunknovell signerad den tosige skåningen besudlar samma sidor!
Eran vänskap och stöd betyder mer än ni kanske tror.



Så vad mer kan man säga än...
Hörde jag skål?



 



FÖRHANDSBOKA DITT EXEMPLAR AV ESKAPIX PÅ

http://www.eskapix.se/

Stjärnfall

Kategori: Dikt och Rim









Strålkastarsken

och smattersten

En färd utan kompass och utan sans

Stenar stumma

Björkar krumma

och skogsväg som leder ingenstans


En flammig sky

En stank av bly

Karlavagnen blir till knasterbrus

En stjärnas fall

Ur rymden kall

Stryper din motor och släcker allt ljus


Från ljusårs miljoner

Eoner och dimensioner

Kom resenärer genom kapseln ut

En öppen hand

och timglasets sand

har som ditt jordeliv helt sinat slut



Ur svarta hål

mot ett utflyktsmål

tystas magkurr med kött och märg

Ett släkte glömt

din framtid dömt

som snabbmat på trippen till Venus berg





Slaine The Horned God

Kategori: Serier



Kiss my Axe!!





Serietecknare var en gång mina stora hjältar.
Jag var mer bekant med namn som Barry Windsor-Smith, Todd Mcfarlane, Goseki Kojima och Will Eisner än namnen på mina egna klasskamrater. Så kom tidningen Action, tidigt 90tal och jag upptäckte Simon Bisley som efter Pat Mills excellenta manus tecknade ABC Warriors. (Hmm, när jag tänker efter en serie jag måste leta fram ur gömmorna snart igen... en mindre evighet sedan vi sågs sist )

Det var så jävla snyggt, det var tung metall i bländande svart-vitt. I samma blaska blev jag för första gången bekant med den keltiska barbaren Slaine och hans trogne följeslagare, tidernas vidrigaste lilla skithög till dvärg -Ucko, liksom Nest och de andra. En omedelbar favorit, som dock tecknades av någon helt annan en Bisley.

Kort därefter dök Bisley upp lite varstans (tex Magnums Lobopublicering och Dredd vs Batman i Magnum Special) och blev snabbt en husgud och en idol -skulle jag fortsätta teckna så var det helt klart i samma anda som Simon. Något som såklart gick inget vidare.
Idag är jag väl inte lika begeistrad av Simon, faktum är att jag ofta känt mig mätt på hans stil. En god serietecknare är fortfarande guld värd, men ett gott manus är idag ett absolut måste för att hålla mitt intresse vid liv. Kanske beror den något förändrade inställningen på att jag inte längre tecknar själv.





Hade jag sett den HÄR bilden som fjortis hade mina serietecknardrömmar garanterat aldrig falnat... Simon Bisley är tredje skägget från vänster..



Därför kul att äntligen läsa Slaine The Horned God där Bisleys vackra teckningar på ett föredömligt vis verkligen förstärker Mills briljanta manus, något som givetvis är högst eftersträvansvärt i seriernas förlovade land. Bisleys målade sidor triumferar och hänför. Tveklöst hans största insats.


För övrigt är Pat Mills ett kapitel för sig.  Jag fick upp ögonen för honom på allvar genom att Marvels Universum publicerade Marshal Law Takes Manhattan, en serie som kom alldeles lämpligt i mitt liv då jag under de åren börjat avliva mina superhjälteikoner. Jag började se massindustrin som DC och Marvel är bestod av och det  löjliga att månad efter månad följa en trikåsnubbe som ger folk på flabben.

Men det är en helt annan historia.


Sammanfattningsvis, anser jag The Horned God vara en utmärkt introduktion till Keltisk mytologi, en bländande hyllning till det hedniska; till moder jord och den kvinnliga urkraften och mer därtill.
Men framförallt ett jävligt underhållande stycke modern seriehistoria.




Ett storslaget verk av ord och bild....

Werewolf

Kategori: Dikt och Rim











 

You are the werewolf

You are a traitor of the tribe

You disguise yourself as human

You disgust us with your fake smile


As one of the chosen

You're meant to exist

Can't you hear the brothers

Can't you hear us cry?

Live through this

cuz you were born into this

With us you're bound

Until the day you die


In their world

The likes of us never wins

The humans know

We got something to hide

When did you start to believe

That you one day would fit in?

Repent and beg

Still they never let you inside


Can't you feel the hatred

Now watch your back

Shape shifter

Are you gonna follow the flock

Or follow the pack

Shape shifter


You know people don't change
Neither does the beasts
So stop pretending
One of us is what you are
The construction of society
Is what matters the least
The dark tribe of the moon
And a night of plunder
Madness and scars


So you don't want to lose your humanity

And you don't wanna let us down

We're all tired of your insecurity

Choose path

Or feel our wrath

You'll never make it on your own

Utarbetad

Kategori: Allmänt




Trött och slutkörd men glad ändå...




Så mina vänner...
Är det fan paus. Jag har legat i hårt i veckan och förtjänar nu en slapp natt med saturday night live och knäckebrödsmacka med tomatsallad.
Några rader i mörkret först.

Jag har ofta hört och läst snack om Ondskefull ljudbild, om elaka tongångar, till och med skrämmande musik. Oftast har omdömet inte stämt in, när jag väl lyssnat på själva alstret. 
Istället har det varit en kakafoni av enformiga trummor som ska låta kargt och ödsligt som en granskog i Bergen, med obligatorisk häxröst på amfetamin.
Men så har jag ju varit mer av en dömetallskalle än en tillbedjare av Äkta Lusekoftablack. Jag tar poppiga Kholds svängiga norrbaggelyrik framför tex Burzum vilken dag i veckan.

Men när jag i veckan låg och lyssnade på Niles Ithyphallic smög sig ovanligt nog en kuslig känsla på... Lyssnar man på det albumet tillräckligt länge i hörlurar börjar man höra konstiga ljud och läten..
Eller så är det bara jag som är lite känslig.

Ikväll såg jag Night Skies, en film som lovade lite inledningsvis men som faktiskt var riktigt trevlig. Bra effekter. Koll In men inte för långt om du inte vill se hur filmen slutar.

Precis som Wind Chill jag skrev om för nån vecka sedan är Mirrors inte helt pjåkig för att vara amerikanskproducerad. Men likafan är det långt till asiatiska storheter. Förutom den Den omtalade badrumsscenen är det inte jättemycket att beigestras över.


I veckan som gick fick jag leverans från Adlibris; Gyo volym 1 men inte nummer 2.... Arrrrggggh! Hoppas det löser sig snabbt.



Allt försvann!

Kategori: Allmänt





Rage against the Machine....




Så mina vänner...

Nyss skrev jag ett otrooooligt långt inlägg där jag länkade mig hit och jag länkade mig dit. Det tog mig cirka en timme, annars lägger jag ju max en kvart på mina inlägg. Allt från Lottens seriemördare till håkanssons åsikter kring vampyrer omnämndes.
Högt blandades med lågt, vader och nile med Ray Bradbury.
Nikotinabstinens och Opeth var med på ett hörn, liksom ännu fler länkar.

Sen tryckte jag in Publicera och allt försvann utom det som syns här nedan...
Visst är sånt underbart? Det får räcka för idag.
Ni får själva fantisera ihop inlägget, det är en nyttig övning som jag själv tänker tillämpa åtminstone.


Nu är den lilla följetongen Vaktelägg avslutad. Kanske den novell jag själv är allra minst nöjd med. Någonsin.
 Men lade upp den ändå, för jag tycker ändå den är liite rolig emellanåt. Och Ingo Roos fällde ju en positiv kommentar. Missa inte hans följetong Whiskey och bly, en bra novell med en ultrafläskig titel.

En annan anledning är att jag i veckan febrilt har skrivit och renskrivit en ny novell och när man ändå är igång, är det lika bra att redigera flera, om inte annat för att byta fokus mellan varven.

Jag fick hjälp vid senaste novellen,
av Iodine Jupiter och Hororna från Helvetet till formler,
av Dante och hans Inferno när jag kört fast
och så mest av allt min vän Herr Andersson som jag har mycket att tacka för i den här gången.
Om det blir något av novell ifråga återstår att se med Holmströmen, men den var rolig att knacka till papper.


Efter många om och men läste jag klart Pulp av Bukowski. Det gick väl knappt ett kapitel utan ett asgarv. Ändå var den märkligt nog så ointressant att jag långa stunder glömde att läsa i den. Jag tror den hade varit bättre i novellform.
Fast nog kunde gubben få till det även på slutet:

När hon hade gått satt jag bara där. Sen lyfte jag upp Uppblåsbara Barbaran och satte henne bredvid mig i soffan. Jag satt där och drack vodka med tonic. Det var en stilla afton. En stilla afton i helvetet. Medan jorden brann som en rutten stubbe full av termiter.

Ur Pulp av Bukowski


 

 

 

 

Relaterade Länkar:

 

Divina Commedia

 

I want to suck yur bluuuud

 

Lotten

 

Blodsmak

 

Bukowski

 

Nile

 

Vader

 

 

 

 

 


Ensamvärk av Harlan Ellison

Kategori: Böcker



Harlan med fans och eventuella groupies...





"Man kan inte bo i den här stan och överleva om man inte har nån sorts beskydd... man kan inte leva så här, som galna råttor, utan att tiden blir mogen för något ogudaktigt annat... man kan inte göra det utan att frambesvärja någon fruktansvärd... Gud!
En ny Gud, en uråldrig Gud med ett barns hunger och ögon, en vansinnig blodsgud av dimma och gatuvåld. En Gud som sökte sin församling och erbjöd dem att välja mellan att dö som offer eller leva som eviga vittnen till andra utvalda människors död. En Gud i tiden, en gatornas och vimlets Gud."

-Slagna Hundars Gnyende


"Jag fick tidernas kick av att bara stå där och se midjans inbuktning och höfternas rundning och se musklernas sträckas på sidan om brösten när hon lyfte armen för att borsta ner allt det där håret. Jag hade aldrig stannat till och bara glott på en brud så där.

Alla andra jag träffat var riktiga fladderfittor som Blod hade nosat upp åt mig, och dem hade jag bara lagt vantarna på utan agremanger. Och så de svällande brudarna i porrfilmerna."

-En Kille Och Hans Hund


"Under loppet av nästa månad - i omvänd ordning mot hur han hade lärt känna dem - dök varenda kvinna som han hade haft ett förhållande med på något mystiskt sätt åter upp i hans liv.

Före Corinne hade han haft en hel rad tillfällighetsligg och tillbringat ett eller annat veckoslut med Hannah, Nancy, Robin och Cylvia: Elisabeth, Penny, Margie och Herta; Eileen, Gail, Holly och Kathleen. En efter en, i en obruten följd, kom de tillbaka till honom som barnhemsbarn till grytan för en sista sked gröt."

-Alla Pullor Hem Till Boet


"Han slängde in överväxeln och tryckte ner manöverknappen som fällde ut den roterande cirkelsågen. Dallasrakknivar kallades de på verkstäderna. Men den karmosinröda Mercuryn drog på och gjorde lätt 185 knyck.

"Jag ska ta dig, ditt jävla fittlock!" vrålade han.

Piranhan ryckte till och kastade sig framåt. Men Mercuryn var redan över tjugo billängder bort på motorvägen. Adrenalinet pumpade genom kroppen på George."

-Längs Panoramavägen


"På bottenvåningen hittade han den blonda flickan, som hette Adrienne. Hon låg tunn och vit som en bordduk på matsalsbordet, och tre av de andra, som han inte hade sett på ett tag, satte sina ihåliga, vassa tänder i henne oh drack den gula vätskan från de uppsvällda varbölder som varit hennes bröst och stjärt. Deras ansikten var vita, och ögonen såg ut som sotfläckar."

-Krossas Som Ett Troll Av Glas


"De giftiga vindarna tjöt och rev upp dammet som täckte marken.

Inget levde här.

De grönskimrande, dödsbringande vindarna dök ner från himlen och renrakade jordens skelett på jakt efter vad som helst som ännu rörde sig, vad som hels som ännu levde. Men det fanns inget.

Puderdamm.

Glimmer.

Pimpsten."

-Dödsfågeln


"När jag var arton började jag på college.

Jeffty var fortfarande fem. Jag kom hem om somrarna för att arbeta i min farbror Joes juvelerarbutik. Jeffty hade inte förändrats. Nu förstod jag att det var något som var annorlunda med honom, inte konstigt. Jeffty var fortfarande bara fem och inte en dag mer."

-Jeffty Är Fem


"De gick till hennes lägenhet, och efter att under tystnad ha brottats med köksdörrar som smällde igen och teven sattes på för högt kom de slutligen i säng, och han försökte fullfölja metaforen genom att knulla henne i röven. Han hade fått ner henne på knän och armbågar innan hon insåg vad han höll på med; hon kämpade för att vända sig på rygg, och han red henne medan hon spjärnade emot och kastade sig fram och tillbaka utan att ge minsta ljud ifrån sig.

Och när han fått klart för sig att hon aldrig skulle gå med på vad han ville klämde han till om hennes bröst så hårt att hon tjöt av smärta. Han vräkte ner henne på rygg, gned sig mellan hennes ben ett dussintals gånger och ejakulerade sedan på hennes mage."

-Slagna Hundars Gnyende



Engelska originaltiteln The Essential Ellison blev Ensamvärk på svenska...




Jag har suttit och knåpat till och från ett bra tag nu. Vad skulle jag skriva om novellsamlingen Ensamvärk av Harlan Ellison?


Jag kom fram till att det var bäst att citera honom, för att illustrera några få exempel på hans sätt att skriva, för Harlan Ellison har verkligen en egen, laglös stil som jag verkligen beundrar.


Tre omedelbara favoriter:

Ensamma Hundars Gnyende, -En novell med verklighetsbakgrund, ett fall som nämnts flitigt i populärkulturen, bland annat i serieromanen Watchmen

En Kille och Hans Hund -En minst sagt hårdkokt SF-story om en framtid där hunden verkligen är människans bästa vän...

Ett liv inrett i tidig fattigdom En vemodig, fruktansvärd bitterljuv uppväxtskildring. Fast i fantastikens form.

Kort sagt håller de flesta av novellerna i Ensamvärk högsta klass, de är rentav skitbra.


Till de bägge mindre intressanta hör de bägge exempel jag nämner angående Det Tysta Ropet liksom Ångra dig Harlekin sade Ticktackmannen och Varken din Jenny eller min. Dessa exempel plus något till gör Ensamvärk till en något ojämn novellsamling, men å andra sidan är det få novellsamlingar som inte är ojämna eller hur?  


När Ellison är som sämst är han en ordbajsande, pretentiös moralkärring. Men i sina bästa stunder skriver han som en ohelig korsning mellan en limsniffande punkslyngel på sexton bast och ett mentalfall som bär ett plakat där det står Undergången Är Nära.



Rekommenderas verkligen.


En Sparrer Dedikation

Kategori: Musik

 

 

 

 

 

 

 

Tough Guys

 

 

I know he's not the kind

The kind that settles down
And I know he finds it hard

Keeping his feet on the ground
He goes out every night

Down the pub with all his mates
Getting into fights

Staying out ´til late
And when he comes home

Rolling drunk
Don't get it up



Just remember:
Even tough guys need someone some times



He don't where Armani suits

Or shirts pressed nice and clean
He wears doctor martens boots

And dirty Levi jeans
Your friends all think he's gross

And your parents hate his guts
And he once gave you a dose

But the tablets cleared it up

They all say he's no good

But he's misunderstood



And remember:
Even tough guys need someone some times



He drives his car to fast

And don't remember what you said
His promises don't last

And he's lousy in bed
And when you're at a party

And he's puking in the bin
And you're trying to remember

What you ever saw in him
Don't go into one

He's only having fun





Text av Cock Sparrer. Till min A, tack för att du finns och står pall.

 

 

 

Fucking Freakshow med mera

Kategori: Allmänt




Sundins skånska släktgren...




Ja, kommentaren gäller alltså inte bondfångeriet som kallas finanskris och som just nu mjölkar världens skattebetalare på ännu mer stålar till de stackars  fattiga Företagen och Bankerna.
Nej, det hela handlar om att jag i min isolation hamnat framför teven för första gången på länge. Annars tittar jag ju i stort sett bara på film och Teveserier på dvd.
 Därav titeln på inlägget.
För vad fan ska man annars kalla de dokumentärer och program svinen prånglar ut?
"Hjälp jag kan inte sluta fisa"
"Kvinnor som svettas för mycket"
"Idol"
"Flickan med fyra huvuden"
"Outsiders"
Det är så att man kan spy. Jag som trodde att gränsen var nådd med Linda Rosing och Villa Medusa. Just kvinnor som svettas för mycket låter ju spännande. Antagligen görs det ingen dokumentär om män som svettas mycket, varför kan du nog räkna ut själv.




Två pinsamma men underbara jävlar...



Var och hämtade upp en bok på bibblan idag och snubblade över Hårdrock av nördarna bakom teveprogrammet Rundgång. (jag vet att de finns i radio också, men jag lyssnar inte på radio)
Jag är inte gammal hårdrockare, jag är inte nybliven hårdrockare heller, faktiskt ingen metalskalle alls.
Men musikstilen har alltid funnits där som kompliment, de senare åren allt betydelsefull då punken inte längre ger mig samma kickar. Sedan är ju metalfolk så satans trevlig att umgås med, till skillnad från folk i allmänhet.

Första låten jag minns som jag lyssnade på dagligen var faktiskt Twisted Sisters We´re not gonna take it -en än idag perfekt ölhävarmelodi med en text som utan tvekan sammanfattar allt det bra punkrock vill berätta. 

Lite oplanerat läste jag ut Hårdrock nu ikväll och det var njutningsfulla 202 sidor.
Det finns inget bättre än att läsa människor som är så besatta av vad de skriver om och tar sig an ämnet med självdistans och en rejäl skopa asgarv.
Det gör  även de för mig ointressanta kapitlen -tex om kiss, megadeath, helloween, maiden- förbannat läsvärda. Jag följde ju teveprogrammet Rundgång -det var bra men jag hade ganska svårt för de bägge fjantarna, men i bokform är de excellenta. Allt från mjukrock till skogstokig black metal lyfts till skyarna, en bredd som tilltalar mig då jag själv har en ganska skiftande smak mellan hårt och mjukt inom spektrat.
Under läsningen lyssnade jag först på avskedsplattan Reinkaos av Dissection sedan den flummiga men fängslande Given to the Rising av Neurosis. Enda minuset: boken kunde gott varit dubbelt så tjock.




Mums, vilken aftonlektyr...


Nu ska jag snart lämna in för dagen.
En dag där skrivandet stått stilla och som började skit, fast tills sist blev riktigt bra. För någon dag sedan köpte jag in originalutgåvorna av Eskapix 1-3 av självaste Holmström för den nätta summan 200 spänn. Tack som fan Redaktörn, och skyll dig själv den dagen jag drar in storkovan på tradera... =)
Den gode mannen bjöd också på avskedsnumret av Inferno i Mycket bra skick!
Tusen tack.
Har läst de här numren tidigare, men inte allt i dem tror jag inte då det var hemma hos någon annan. Så nu är det dags att krypa ned och lapa Mörkret och Skönheten ur landets fläskigaste publikation någonsin.




Kaksmet - Det är grejor det...



Så avslutningsvis mina vänner... 
Abstinensen är fruktansvärd nu ikväll, och har rivit mig sen i morse, eller fan snarare sedan igår. Men juniors förkylning är äntligen på bättringsvägen, han har verkligen varit en tapper liten rackare hela veckan.
Och i morgon är det fantamej frrredag.
Äntligen.

Indiana Jones och Kristalldödskallens rike

Kategori: Film





Indiana är tillbaka... Men vem bryr sig?



Jag var aldrig frälst i Star Wars.
Jag har haft ett avslappnat förhållande till det mesta inom SF överhuvudtaget.
Likväl var George Lucas en av de goda killarna när man var sådär en tio elva bast.
Inte lika god som Speilberg, men nästan. Åtminstone två filmskapare i den här ruttna världen som gjorde filmer för att underhålla och ingen krystad dramaskit, hade jag någon flummig uppfattning om.
Då alltså. 
Med tiden blev jag ordentligt frälst i Indianafilmerna, en kärlek som är beståend än idag. Det går några år, men sedan ligger jag där igen med chipspåsar och läsk i högsta hugg å avnjuter trilogin.
Fast det är märkligt, min favorit från barndomen -De fördömdas Tempel- är den jag tycker allra minst om idag.
Bra grejer är det iallafall.

Med tiden flagnade föga förvånande barndomsikonernas förgyllda glans. Lucas blev liksom sinnebilden för krass girighet genom att först "Fräscha upp" SW-originalen med pajiga datoranimationer och sedan göra en ny trilogi som sög åsnepeck.
Trots Speilbergs tårdrypande försök till melodram med Purpurfärgen redan ´85, var det först efter Schindlers List som han på allvar skaffade sig en gloria och Munchen som kom för några år sedan, var det ultimata bottennappet i en strid ström av mindre lyckade filmer som han spottat ur sig sedan dess.

Likväl har de här allt mer trötta gubbarna bestämt sig för att dra ihop Kathleen Kennedy och Frank Marshal igen för att återuppliva tidernas kanske störste matinéhjälte.
En Indy för en ny generation?
Nej, inte direkt. Det ges massa hänvisningar och syftningar till originaltrilogin. Antagligen rätt förvirrande för en biopublik född på 90talet.

Handlingen i denna fjärde film är förlagd till femtiotalet, antagligen för att rättfärdiga Harrisons slitna nylle och hängiga gubbröv. Istället för nassar är det ryssar som slängs från jeepar och tar Indy till fånga.
Cate Blanchett spelar ryska i filmen. Det ser man på hennes kirurgiskt ansade pagefrisyr och allvarliga, kyliga uppsyn. Originellt. Jag väntar nästan att ett kinesiskt cykelbud ska svänga förbi och briljera i karate.



Den gamla goda tiden, när skurken var en nazist och ingen jävla ryss...


Myten har modifierats något.
Indiana var inte bara arkeolog under kriget, utan i hemlighet en OSS-agent. Fullspäckad med medaljer och hjältemod.
Okej. När fan hände det? Och behövdes den vinklingen överhuvudtaget?
Kopplingen ska vara en gammal vän som titt som tätt under filmen förråder indy. Men man bryr sig inte för han är en helt ointressant karaktär. Jag håller med CJ, trist att Ray Winstone som var så suverän i tex Nil By Mouth tar en sån skitroll. (Nil By mouth är för övrigt ett måste, kolla bara in Början)

Magin som upplevs när man ser om de gamla filmerna är borta, liksom charmen i stort. Istället får vi datoranimerade myror som äter människor.
Hela historien med rymdvarelser i sydamerika känns inte bara som von Dänikens våta drömmar, utan också pinsamt malplacerat. Kalla mig stockkonservativ, men det passar verkligen inte in i Indianas universum.


Det som irriterar mest, är att Indiana Jones och Kristalldödskallens rike är så oförarglig. Jag blir liksom inte arg som när jag såg Matrix 2, eller för den delen PotC 3, istället var det faktiskt en okej film att vila ögonen på en trött söndag. Däremot är den så pass poänglös och totalt meningslös i min värld att jag redan nu, fyra dagar senare har glömt det mesta av den så kallade handlingen. Personligen kommer jag aldrig att räkna den här rullen till Indianaserien, i mitt hem förblir det en trilogi!

Rekomenderas verkligen inte.



Alla dessa vackra ord...

Kategori: Allmänt


Kärt barn har många namn heter det ju...





Där nere                              Necessär                             Kissemurra

Framstjärt                            Vulva                                   Snutta                                                       

Lilla asken                            Blomma                               Fiffi

Mussla                                 Fia                                       Prilla

Fisk                                     Grej                                     Tisse

Ros                                      Geggveck                            Smula

Snoppan                              Mus                                     Skäggbiff       

Frida fors                             Slida                                    Höna

Sköte                                   Snäppa                                Kisse

Vagina                                 Kärleksgrotta                     Pinken                                

Dosa                                    Fjäril                                    Springa

Fitta                                     Greta                                   Mellan Benen

Snäcka                                Underliv                               Privva

Kön                                     Kisseriet                              Där fram

Kisselina                              Myrran                                Buske

Hennes                                Lottan                                  Pumma



Ja mina vänner...
Ovanstående synonymlista är tagen ur senaste Språktidningen, som jag bedyrade min kärlek till häromsistens.
Det fick mig att tänka på alla lustiga och olustiga namn man genom åren hört på själva underlivet, allt från det högst ovanliga namnet Nissan till de riksbekanta Muttan och Muffen. Det sistnämnda omarbetat till Muffeli-muffan av en god kamrat.

Just Mus håller väl någon topplacering, själv föredrar jag varianten Musan, men har även hört de djurklingande öknamnen Pullan, Råttan,och kalkonen. Just kalkon är märklig och rätt kul.

Fisse är populärt bland vänner och bekanta som allmänt utrop/stridsrop.

Kisseriet, som återfinns i språkblaskans ordlista låter inget vidare. Fast just varianter som slutar på -eriet verkar vara poppis:
Fisseriet,
såklart Fitteriet,
fukteriet och klitteriet.
Används i en mening typ: "Rätt upp i fukteriet"

Fisk som också syns i ordlistan ovan, har använts flitigt i min närhet, fast uttalat Fêsk -dvs på göteborsk dialekt.

Mer ovanliga varitanter som kommer mig till minnes är (fitt)Skåran, blyget, grytet och Kinnekulle.

Speciellt vanliga är inte heller de mer fylliga orden Fläskläpparna, köttridån och Köttgardinerna -ett uttryck jag personligen upplever alltför likt ordet Köksgardiner.

Hå hå ja ja...




Slutligen måste jag nämna det utmärkta ordet Fetta (ibland stavat Fätta), som tyvärr blivit lite väl uttjatat. Synd. En gång i tiden hade till och med Claes Malmberg ett inslag i måndsagsklubben som hette just Fettan. Det var tider det.

Sen har jag tre favorituttryck kopplade till själva ämnet:
Barnfitta (slang för ett helrakat underliv, alternativt ett allmänt skällsord) liksom Bullfitta och såklart Bakmus




Bidra gärna med egna namn!

Amanethes

Kategori: Allmänt



Oktoberkänsla...




Så mina vänner...
Jag fixade internet hemma, bara för att märka att virusprogrammet kukat ur. Så mejl och sånt besvarar jag även fortsättningsvis högst sporadiskt.
Annars gör det gör faktiskt inte så mycket, tvärtom trivs jag med det såpass att jag funderar på att helt avverka uppkoppling på hemmaplan.
Om kvällarna skriver jag febrilt. Kanske blir det en dag klart.
Jag vandrar under regntunga skyar och döda löv prasslar under mina fötter när jag lyssnar på Tiamat 
Senaste plattan; Amanethes är en riktig pärla. Det är vackert, höstigt och romantiskt. Johan Edlund blir alltmer lik Thåström, åtminstone sångstilmässigt. Ett skönt avbrott i manglet som jag annars lyssnar på och som dövar nikotinabstinensen.




Samma omslag som ett gammalt Infernonummer...



Jag tröstar mig med serier. Bägge volymerna Gyo är äntligen beställd, men efter Uzumaki är jag orolig över att bli besviken i jämförelse.
Jag beställde också Hellblazer-Fear Machine. Det ska bli kul att möta John igen.




Äntligen beställd....


Slutligen, trots att jag inte förstår det här med kläder, eller klädstil (jeans o en t-tröja med ett bandnamn så är jag nöjd) och tycker kattor är överskattade husdjur i allmänhet, har Miris blogg kommit att bli en riktig glädjespridare senaste veckorna.

Välskrivet, humoristiskt och med emellanåt rent briljanta bilder. Kolla bara höstfotot till inlägget Morgonliv

Det är vad jag kallar Konst.


Some Fun

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

 

 

 

Now the media says you´re lazy

The law says you´re a low life fool

For years

You´ve swallowed their spit

You´ve swallowed their spew

Recognize what they are;

nothing but the rich mans tools

They exist to protect

the wealth and power of the few

 

All the cowboy´s

are rattling their guns again

In the land of the free

and the home of the slave

Is it vengeance or greed

that feeds the insane

Another generation

and another

Mass grave

 

The rich man say´s

you´re poor by choice

You don´t have

the same will to fight

Can´t you hear the fear

in his voice

Listen to the echo

of oppression and might

 

I don´t need anyone

to tell me I was born backwards

I know an angel wept

on the day of my birth

I´ll keep on struggling

Forge ahead and forward

I claim the same right

As you

to this stinking earth

 

Tonight

together we´ll run

Through the alleys

and darkened streets

We´re gonna have

some fun

With anyone

 everyone

that we´ll meet

 

 

 

Språkblaskan

Kategori: Allmänt

 

 

 

 


 

en bild med  bakisromantiken häromdagen i åtanke...


 

 

Så mina vänner..

Det är något det är med att använda språket, att binda Demonen i bläck som gör mig jävligt intresserad av ämnet, som får mig att periodvis lösa korsord som en besatt och sluka diverse facklitteratur. Det gör mig inte till bättre skribent -vilket nog märks tydligt- eller författare, men det ger mig personligen en märklig tillfredsställelse.

För övrigt anser jag att Noam Chomsky är en bättre som debattör än han är som professor i lingvistik, och jag tycker att Fredrik Lindström är mer rolig och träffsäker än vetenskaplig i sitt arbete.

 

Igår läste jag ikapp de senaste utgåvorna av den eminenta blaskan Språktidningen. Förutom ovan nämnde Lindström hittade jag en massa gottis. Fakta kring koprolali, teorierna kring runmästaren Åsmund, och så beskedet om att Caesar mycket sällan talade Latin. Där ser man.

 

Sedan start (jag har alla numren) har Språktidningen återkommande behandlat den nya språklagen som är på g. Vet inte vad jag ska tycka om det hela, men just enkäten i nr 3/08 gav några underhållande svar:

 

”Behövs det en språklag i Sverige?

 

Kjell Arvidsson, 72

-Ja, det gör det. Vi håller på att mista det här språket. Den som dog för femtio år sedan tror jag inte förstår mycket av dagens svenska. Men det ska inte vara så att polisen kommer.

 

Robert Åslund, 22

-Nej, det är upp till varje enskild individ att göra sig förstådd och se till att andra förstår en.

 

Sandra Lööw, 27

-Absolut, det är många unga som använder könsord och andra fula ord. Man kan ju inte stå och kalla varandra för könsord i regeringen.

 

Snyggt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Subbkultur

Kategori: Allmänt



                                                                                                         
Tvåsamhet....






Det är inte lätt det här med kvinnor. Jag har aldrig fattat det här med spelet. Finns det och vem fan blandar given? När jag var yngre trodde jag att det skulle bli enklare när man blev äldre, och nu när jag är några uns äldre, undrar jag om det inte var enklare när man var yngre. Tvåsamheten skrämmer åtminstone inte längre, även om det sitter lite som en tvångströja emellanåt.



Utanför min dörr...




Det är inte heller helt lätt antar jag, för min fästmö som är i GBG hela veckorna, trots att jag är pålitligheten personifierad.

 För titt som tätt flockas en hord trogna eskapixläsarinnor utanför lägenhetsdörren och pockar på min uppmärksamhet. De ropar mitt namn, stampar i marken och skämmer ut mig inför grannarna. När jag går ut på balkongen i bara morgonrock, sippande på en iskall grogg, jublar dom.

"Släpp in oss!", ropar de helt skamlöst. "Ta oss med på Nattfärd. Följ med oss ut på puben och sedan till en säng nån helt annanstans. Det gör inget att du är pank - vi bjuder! Bara stånka på tills vi får Ryggont"

"Nej! Låt mig vara", skriker jag och krossar grogglaset mot väggen. Det får dem bara att jubla ännu mer. "Ni är billiga slinkor allihop!" Mer jubel.
Säg hur ska jag kunna skapa i detta kaos?



Bokhororna - en gruppbild...




Turligt nog är inte alla kvinnor sådana, och idag vill jag slå ett slag för något av en favoritblogg, nämligen Bokhora. Om nu någon missat denna. Med det inte sagt att jag läst speciellt mycket av det som de rekommenderar, eller ens känner till författarna de skriver om. Men det är så jävla härligt att läsa passionerade inlägg om böcker, bokhororna brinner verkligen för vad de gör och det är intressant -till skillnad från dravlet av proffsrecensenter.

Jag har två favorithoror vars inlägg jag läser extra noga; Helena Dahlgren och Jessica Björkäng. Antagligen för att deras smak kommer närmast min egen. Så här skriver Helena:




"Läser oftast: Nyutgiven amerikansk och engelsk skönlitteratur med tilltalande omslag. Böcker med de två S.en - Språk och Stämning. Skräck. Prosalyrik. Viktoriansk porr. New England-skildringar. 1800-talsromaner. Dekadenslitteratur. Allt av Paul Auster, Christine Falkenland, Stephen King, Siri Hustvedt, Donna Tartt, Joyce Carol Oates och Jenny Diski. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser ALLT - Nobelpristagare, klassiker, smala prosalyriker, skräck, deckare, chick lit, fantasy, sci-fi, Oprah's Book Club-val - så länge det är välskrivet och engagerar mig."


Väl rutet, som Rocky brukar säga.





Och förutom att Jessica är snarlik Ylva-Maria Thompson verkar hon ha koll på läget:

"Bloggar oftast om:Läsning, Neil Gaiman, sci-fi, serier. Tre oumbärliga böcker: Illusionisten av John Fowles, American Gods av Neil Gaiman, Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Pocket eller inbundet: Pocket! En bok ska kunna följa med mig överallt. Ogillar: Har extremt svårt för Marianne Fredriksson och Liza Marklund, men har ändå läst några av deras böcker. Tyvärr bekräftade detta enbart vad jag redan hade misstänkt."


Hylla Neil och Ray, men bespotta Liza?

Hatten av.