stewe

Brinn era djävlar! Brinn!

Kategori: Publicerat

 
 
 
 
 
 
"Men vinden sade: så vet att min sång
Den är dånet från det dansande hav
Och skräcken som ropar i vaknatten lång
Och de vitaste benen i grav"
 
 
 
 
 
Innehåll
 
 
Förord - Henrik Holmström
 
Det makabra tjugotalet - Tysk filmexpressionism av Martin Glännhag
 
Brinnande betong - Novell signerad Pål Eggert
 
Krälande skräck i kloaken - Folklore av Jonatan Eriksson
 
Parasiten - Novell signerad Christina Nordlander
 
I fablernas dekadenta värld - Amanda Vogler
 
På drift i Hades - Grekromersk mytologi av Sebastian A. Erixon
 
Casus Belli: Blodsoffer - Novell signerad Stewe Sundin

Succuba - Serie av Janne Karlsson
 
Folkmordet i Aj - Ur den förbjudna bibeln
 
Den galne baronen - Bisarr historik av Martin Glännhag
 
Flickan och döden - Skräckklassiker av Lady Dilke
 
Kittens with chainsaws - Novell signerad Johannes Pinter
 
Han inom skuggorna - Novell signerad Sofia Albertsson
 
Var satan astronaut - Pseudovetenskap av Gunnar Silverdahl
 
Dödligt vatten - Serie av Håkan Persson
 
 
 
 
 
 
Du beställer senaste Eskapixboken HÄR!!!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Skuggan på världens botten

Kategori: Böcker

 
 
 
 

När hela landskapet är döende, och väldoftande sjunker ner i jorden, stiger blott vi upp. Efter ljus och värme har flytt från världen, när alla melankoliskt står vid naturens öppna grav, återvänder blott vi för att hålla dem sällskap. Det är vår tid att återfödas. Sommarträdens smidiga böljande har förvandlats till ett torrt prasslande i den kyliga vinden, och det börjar susa i våra öron där vi ligger mörkt och djupt nerbäddade i våra sängar. Krusade löv klöser på våra dörrar, kallar oss från våra ensliga hus. 

 

Thomas Ligotti är en ny bekantskap höll jag på att säga, men jag har ju faktiskt läst honom i Ondskans Väsen – en novellsamling som jag fick födelsedagen ´89. Tveksamt om jag läst om samlingen sedan dess, vilket kan vara anledningen till att ingen minnesklocka ringer när jag snabbläser början på Alices sista äventyr som Ligottis bidrag heter.

Skuggan på världens botten och andra berättelser är ett tvärsnitt av Ligottis novellhantverk och är hämtade ur samlingarna Songs of a dead dreamer(1985),Grimscribe; His lives and works(1991), Noctuary(1994) samt Teatro Grottesco(2006).

Berättarstilen är bekant från såväl Poe som HPL, även om Ligotti samtidigt sätter sin alldeles egna prägel på texten. Dels via en torr, svart humor och dels genom ett påtagligt vemod och känslan av något förlorat och djupt saknat. Novellerna innehåller väldigt lite av såväl våld som chockeffekter utan rör sig istället kring dunkla mardrömmar och i vansinnets utkanter där huvudpersonerna inte sällan maniskt söker efter dolda mönster och famlar efter förbjuden kunskap.

Berättandet byggs via stämningsfulla scenerier och inre dialoger, ofta känns det som att läsa olika fragment ur en och samma roman. Det gör det svårt att peka ut några särskilda toppar eller dalar, men Tsalal liksom Harlekinens sista festival är exempel på två noveller som särskilt tog fäste.

 

 

Det har givetvis alltid funnits skrifter av ett särskilt slag, en uråldrig lära som erbjöd anspelningar på skapelsens mörker och alla sorters ohyggligheter, mänskliga och omänskliga, som om det fanns en skillnad. Något outgrundligt mörkt och groteskt i varje språk i den här världen; det framträder med jämna mellanrum och kastar en stund sin skugga över berättelser som försöker göra saker och ting begripliga, och gäckar ofta den lyckligaste av historier. Och denna skugga bannlyses aldrig i någon av dessa berättelser, även om vi inbillar oss det.

 

Så till det negativa. När jag först bläddrade genom boken på väg hem från biblioteket, gillade jag verkligen att boken var illustrerad. Men när jag väl började läsa så störde jag mig väldig på själva illustrationerna, dels att de för det mesta liknar en korsning av rorschachtest och simplare skisser och dels för att jag inte tycker att de passar ihop med berättelserna. Liksom det fotoshoppade spökhuset på omslaget inte gör innehållet rättvisa.

Samtidigt ska kritiken ses som en parantes, det här är en på alla sätt lovvärd kulturgärning och utmärkt sätt att presentera Ligotti för en svensk publik. Översättningen av Arthur Isfelt är ambitiös och stilsäker och är liksom novellurvalet gjort i samarbete med författaren själv. Som bonus har Isfelt med efterordet Thomas Ligottis mardrömsfabrik fått till ett fängslande och välskrivet författarporträtt. Sammanfattningsvis en bok som bör inhandlas av alla vänner till den här sortens skräcklitteratur.

 

 

 

Av ren tanklöshet hade jag stirrat lite för intensivt på min avbild i spegeln. Jag borde påpeka att den här spegeln har hängt i mitt rum i flera år, skulle jag tro, än jag har vistats på den här jorden. Det är därför inte överraskande att den förr eller senare skulle få ett horn i sidan till mig. Fram till en viss punkt fanns det inga problem att tala om: där fanns bara mina ögon, min näsa, min mun, och det var allt. Men sedan började det tyckas som om dessa ögon betraktade mig, snarare än jag dem; att den munnen var i färd att tala om saker utanför min vetskap. Till sist insåg jag att en fullständigt annorlunda varelse gömde sig bakom mitt ansikte och gjorde det helt oigenkännligt för mig. Låt mig säga att jag tillbringade en betydande tid till att omskapa min spegelbild till vad den borde vara.

Senare, när jag var ute och promenerade, stannade jag tvärt på gatan. Framför mig, under en lampa som hängde från en gammal yttervägg, stod konturerna av en gestalt, liksom jag av normal storlek och proportion. Han tittade åt andra hållet men mycket stelt och mycket spänt, som om han nervöst väntade på rätt ögonblick att vända sitt ansikte mot mig. Om det skedde visste jag vad jag skulle få se: mina ögon, min näsa, min mun, och bakom dessa anletsdrag en varelse sällsam bortom all beskrivning.  Jag återvände hem samma väg som jag hade kommit och gick genast till sängs. Men jag kunde inte sova. Hela natten igenom strålade ett grönaktigt sken i triumf från spegeln.

 

 

 

 

 

 

 

Ormen

Kategori: Böcker

 
 
 

 

Men allt detta, Karl XII på väggen och groparna i golvet, kallas tradition. Det kallas så av alla de stronga med koppel, alla dessa frasservitörer som på morgonen när de vaknar pumpar upp bröstet med paradtankar för att slippa uppleva att bröstkorgen stöter ihop med ryggraden. Men för honom som är rädd och ensam går i kasernkorridoren i väntan på att permissionen skall ta slut är tradition något att frukta. Han vill skrika men den som fått kasernskräcken skriker inte därför han har en klämma om halsen.
Och då kommer det ögonblick av kasernskräck när traditionen betyder minnena av alla dessa döda, som har hängt sej, eller skjutit sej eller hoppat ner från vindsvåningen sedan 1890. Och då tycker den som är rädd plötsligt att kroppar i uniformer hänger ner från taken vid väggen ovanför skåpen eller att kroppar som har tagit gift i stelnade ställningar ligger på magen på korridorbänkarna eller att kroppar sitter på golvet i korridorens mörka skrymslen med hängande huvuden, med ryggarna mot väggen och med gapande blodiga munnar och gevären med självbelåtet blänkande läderremmar liggande över knäna.

 

Stig Dagermans debut får mig att tänka på Jan Fridegård. Dels är det såklart för att Fridegård är min enda riktiga referenspunkt i svensk litteratur. Jag läste honom för första gången i sexton-sjuttonårsåldern och gick igenom en hyfsad stor del av hans bibliografi åren därefter. Men jag tror också det är något mer, det realistiskt kärva som jag återfinner hos Dagerman; en känsla för det mörka och upproriska. Även om Dagermans prosa innehåller drag av surrealism och inte alls äger närheten till den natur som alltid spirade och doftade i Fridegårds statarskildringar.

Ormen är egentligen sju sammanknutna berättelser som utspelas kring en militärkasern och runt rekryterna där, men är samtidigt fristående berättelser som i en novellsamling. Den första och längsta berättelsen Iréne var den som föll mig allra minst i smaken. Samtidigt var den tillräckligt intressant för att jag skulle vilja fortsätta läsa, ja till och med bitvis febrilt. Det var i nästa berättelse Vi kan inte sova som boken verkligen lyfte för mig. Där håller rekryterna nattetid fasan och ångesten på avstånd genom att berätta anekdoter och smärtsamma minnen för varandra.

 

 



Sörenson höll en hand under hans haka och kände hur våldsam eruptionen inom honom var. Till slut vände han honom försiktigt på rygg när det började gå över och det var då som han för andra gången mötte pojkens ögon. Och eftersom trappljuset fortfarande brann kunde han ju inte undgå att se i hans ögon varför han hade kräkts. Det var inte av vin eller fet mat. Det var i äcklet över den vidriga vuxna världen, över lömskheten i alla handlingar och fegheten, det vill säga fruktan för vara rädd.

 

Det är min erfarenhet att huvuddelen av de som kallas författare saknar såväl förmåga som ärlighet att på riktigt förmedla smärta och förnedring. Eller ens starka känslor överhuvudtaget. Kanske saknas även egna erfarenheter att hämta bilder och känslor ifrån. Det kan vara anledningen till att det blivit allt vanligare att ha seriemördare och liknande med i kriminalromaner, för det känns tryggare med kombinationen tarmgojs och deckarnöt än på allvar beskriva den döda människokroppens köttiga tyngd och tomhet. På samma sätt som offret för ett banalt strypmord i rätta sortens film kan skapa större obehag än valfri saw-rulle.
På samma sätt är incestskildringar och sexuella övergrepp ett grepp som används tacksamt, ja rentav slentrianmässigt. Det är något huvuddelen mår kasst av att ta del av, även i taffligare utföranden är det ett lätt sätt att skapa äckel och föda en tuggande iskall ilska inuti den som läser. Tyvärr har det också blivit något man slänger in för att skapa avsky och för att berättiga den mängd övervåld en karaktär snart kommer drabbas av, eller som en lättköpt förklaringsmodell till varför någons liv gått åt helvete.
Men när jag läser Tygdockan påminns jag om hur fruktansvärt ämnet faktiskt är, och hur illa det berör. Det är en novell som verkligen ger alla de där rent fysiska reaktionerna av kallsvett, illamående och okontrollerbara infall att ilskedunka pannan i väggen, som så sällan dyker upp nu för tiden men som alltid finns reserverat för riktigt bra och omskakande litteratur.

Alla novellerna, eller delarna av romanen om man så vill, höll inte samma höga klass, men det var aldrig dåligt utan bara ojämnt. De bästa delarna däremot var tidlösa och kraftfulla.

 

 

Enligt min uppfattning, sa Edmund, kan man leva bara om man rår om sej själv. Man är såld tamefan ända från början. Man säljer sej varenda dag för å få en liten trygghet, en liten skittrygghet, en billig försäkring för potatiskällaren å brännvinsskåpe. Sen accepterar man utan att knysta den verkligt stora otryggheten. Till exempel att staten som skulle ge dej trygghet istället sätter en osäkrad handgranat i handen på dej å sen kan du flyga åt helvite med skattlappar och försäkringsbrev å pantsedlar å alltihopa.

Mej trycker de, sa Edmund, mej trycker de som ett järnband över skallen att veta att det finns lagar som ingen har frågat mej om jag vill acceptera som gör mej praktiskt taget försvarslös. Visst har jag teoretiskt ännu chans att hyra ett torg å en högtalaranläggning å ingen har naggat stämbanden på mej men i verkligheten är ja ju bara på utlåning. När som helst kan den stora trygghetsivraren ta mej tillbaka för nån utlåningstid är inte stipulerad, de ingår i utlånarens villkor, för nu behövs jag i Manchukuo. Jag måste dit å skjuta kameler som hotar trygghetsivrarens säkerhet. Eller ja måste iväg till Tanganyika. Där är de en krokodil som uttalat sig nedsättande om mej som statsmedlem å nu förstår trygghetsivraren plötsligt att jag är förbannad å måste dit å bli uppäten av krokodilen.

Detta gör, sa Edmund, att ja känner mej hotad, ja känner mej förbannat hotad av trygghetsivraren. Ja känner mej mycket mer hotad än om ja bodde i ett gangsterkvarter. Där konfronteras ja ändå med storheter som ja har något begrepp om. Där kan ja ändå kalla på hjälp från mina vänner. Där kan ja om inte annat åtminstone bli hederligt skjuten.

 

 

 

 

 



 

Absolut Sverige

Kategori: Böcker

 
 
 
 
 

Senast svenskarna tog sig för något belägrade de Prag eller intog Leipzig, Magdeburg, Dresden, Warszawa eller München. Och var ihop med franska härar för att driva undan de katolska arméerna i det krigshärjade och söndrade Tyskland, och säkrade med hjälp av 70.000 soldater slutandet av den Westfaliska freden 1648, som grundade en ny europeisk ordning.
Idag nöjer man sig med att dela ut Nobelpriser.
Men Nobelprisen har en enorm betydelse, och störst i Sverige, om inte annat så för den kollektiva självbilden. Om inte Sverige hade dessa utmärkelser att strö ut över all världens vetenskapsmän, författare och politiker, så är det inte lätt att veta vad som skulle hända med den svenska självförståelsen. Kanske skulle den ramponeras helt; kanske skulle man då uppfinna något helt nytt och uppbyggande. En gång var svenskarna krigare och stolta över det. Idag korrigerar de sina egna gärningar i det förflutna genom att uppträda som domare för omvärlden – och de är synbarligen lika stolta för det. Det är den självutnämnda rollen som moraldomare som får en att spekulera huruvida svenskarna fortfarande har imperiala ambitioner.

 

 

Översättaren till den här boken Lennart Svensson, blev jag smått bekant med för några år sen genom att vi bägge kommenterade varandras bloggar och liknande. Vi hade också ett kortare utbyte där han recenserade en novell jag skrivit medan jag recenserade hans novellsamling Eld och Rörelse.
När jag sedan upptäckte att Lennart länkade till ett par sidor jag uppfattade som högerextremistiska plus skrivit ett inlägg jag uppfattade som antisemitiskt, raderade jag inte bara länken till hans blogg utan också recensionen, trots att novellsamlingen ifråga knappast gav uttryck för något politisk ideologi. Det var någon slags ryggmärgsreflex av omedelbart avståndstagande som jag inte reflekterade särskilt mycket över, åtminstone inte just då.
Några år senare hamnade Lennart rejält i hetluften genom att han skrev ett inlägg som en del tolkade som sympati för massmördaren Breivik, något som Lennart själv hävdar inte är fallet. Det skrevs om Lennarts blogginlägg i rikspress och gjordes reportage om honom i lokalnyheterna, utan någon riktig möjlighet för Lennart själv till genmäle eller förklaring. I samma veva blev Lennart av med sin praktiktjänst på Uppsala universitet, skälet var att han bloggat på arbetstid, även om brott mot värdegrunden också angavs.
Och det är väl det som stör mig mest i sådana här fall, inte minst i mitt eget agerande, att ingen verkar på allvar stå för Sartres gamla devis mer än som en läpparnas bekännelse, och få verkar stå på den enskilde medborgarens sida mot drevmentalitet och uteslutningskultur när det väl gäller.
Ibland känner jag det som vi fostras in i en karantän där avvikande åsikter är en hotande pandemi. Där vårat eget immunförsvar inte är att lita på och därför måste vi tvångsinjiceras med upplysningsvaccin av de som bättre vet och förstår.

Kanske är det tack vare Lennartkontroversen som gjort att Mikael Jalvings debattbok inte uppmärksammats sedan den kom ut på svenska, det gjorde antagligen inte saken bättre. Annars brukar ju kulturpubliken och medelmåttan vara ganska förtjust när den svenska självbilden nagelfars och landet Sverige läggs på gamla Freudsoffan.

Det drar storpublik när Fredrik Lindström drar på sig värsta myscardiganen och strosar landet runt kläckandes observationer om Sverige och svenskarna. En flitig gäst i diverse tevesoffor i höstas var Qaisar Mahmood som skrivit boken På jakt efter svenskheten där han rest runt landet på motorcykel och funderat över just svenskheten. Bland annat berättade han i teveprogrammet En bok och en författare för en andäktig programledare hur tex Värmland(dit han blivit tipsad av folk i sin jakt på svenskhet) minsann är en exotisk och väldigt annorlunda plats. Ty där hade Qaisar blivit bjuden på en fest där värmlänningarna tog med sig egen dricka till festen. Varmed Qaisar konstaterade ; ”Något som för mig och mina vänner, i Stockholm, hade varit helt otänkbart!”

 

 

 

Könsforskarna själva har det manliga som norm, det är hos dem man möter förakt för det som anses vara traditionellt kvinnliga sysslor. Det paradoxala är dock att den manliga färdigheten är förkastlig när den utövas av män men eftersträvansvärd för kvinnor.
Det typiska i den svenska könsrollsdebatten är i vart fall att det som sägs vara en kvinnofälla, t.ex. att gå hemma med sina små barn, alltid sägs vara berikande för mannen. Det kommer att gagna hans personliga utveckling osv.
Motsatt för kvinnan. Hon mår inte bra av att gå hemma genom att hon blir ett offer för de patriarkala strukturerna. Man kan sammanfatta det med att könsforskningen eftersträvar omvända könsroller. Istället för de gamla stereotyperna får vi blott något nya stereotyper.
– Tanja Bergkvist

 

 
Det är synd att Absolut Sverige bemöttes med en mur av tystnad , den är både underhållande och tankvärd. En sidvändare. Jalving går in för att provocera och ställa saker på sin spets, men knappast enbart i invandrarfrågan eller genusdiskussioner som man kanske kan få intrycket av. Det handlar mer om vad som anses vara känsliga ämnen i Sverige och en analys om vad som i sådana fall framkallar denna överkänslighet. Ibland finner Jalving övertygande svar, men långt ifrån alltid.
Med utgångspunkt i boken Landet de ärvde tas exemplet frågan om kopplingen mellan socialdemokraterna och den gamla adeln, då sossarna inte bara möjliggjort ett adligt jordägande utan motstycke i norra Europa, utan också gjort dessa adelsgods i stort sett skattebefriade. Eller den utbredda korruption som finns inom förvaltningar och stat, där politiker med nära kopplingar till svenska näringslivet efter avtjänad riksdagstid återfinns i styrelserum eller som bolagskonsulter. Men kanske mest ifråga om det infekterade svenska debattklimatet som även uppmärksammats i andra grannländer. (Se t.ex. Aftenposten.)

Jalving har en gedigen historisk utbildning som gör det möjligt för honom att hela tiden återkoppla till framväxten av modernistiska Sverige och dess väv av värdeord och tabun, men också att jämföra med Danmark och andra europeiska länder i ett större perspektiv. En uppriktig nyfikenhet driver funderingarna och färden genom den svenska mentaliteten framåt, i såväl intervjuer med Nalin Pekgul som med Camilla Lindberg.

Mycket kommer att handla om skillnaden mellan danskt och svenskt synsätt, där den absoluta brytningspunkten ligger i mångkultur och islam. Danskarna påpekar gärna att varken de eller dom andra nordiska grannländerna har ett parti med samma bruna rötter som sd i sina riksdagar, medan svenskarna tycker å sin sida att invandringskritiken/främlingsfientlighet (beroende på vem du frågar) i grannländerna och synnerhet Danmark skapar ett hårdare klimat och legitimerar högerextremism. Danskarna anser svenskarna har lågt i tak, svenskarna anser danskarna har en låg moral och anständighet. Danskarna säger svenskarna är auktoritetstrogna och kuvade, svenskarna anser att en liten klick dansk-skånska högervridna inbillar sig att det råder känslighet runt vissa ämnen och att regeringen även gjort en hemsida som säger att det är en myt. Danskarna hävdar islamkritik, svenskarna hävdar islamofobi, etc… osv…
Absolut Sverige och Jalvings största akilleshäl är att han verkar ha sin uppfattning klar om några av de medverkande personerna redan innan han intervjuar dem, vilket emellanåt avspeglar sig i framställningen. På så sätt blir inslaget med Lars Vilks ett onyanserat hjälteporträtt. För att inte tala om Thomas Jackson som påstår att Gellert Tamas karaktärsmördat honom i uppdrag granskning genom att kalla honom en del av ett högerextremt nätverk. Fast med tanke på att Jackson bl.a. varit medlem i Svenskarnas Parti var Gellert Tamas gissningsvis inte helt fel ute med sina uppgifter.

Sedan stör mig mest är att Jalving skämtar lite väl mycket mellan varven, kanske för att jag inte riktigt delar hans humor, liksom hans återkommande kommentarer om snygga svenska tjejer. Det är kanske en del i den provokativa stilen för att visa hur dansk och frispråkig Jalving är, medan jag väl i sådana fall reagerar som en typisk svensk och muttrar om gubbsjuka och påfrestande putslustigheter.

 

 

 

Solidaritet. Jämlikhet. Rättvisa. Jämställdhet. Frihet. Demokrati. Enighet. Oavsett om budskapet läses framifrån eller bakifrån har begreppen staplats på varandra i en tillsynes slumpmässig ordningsföljd. Med mina cirka 20 år på skolbänken är jag möjligtvis inte tillräckligt utbildad att förstå budskapets högre mening, men två av begreppen förefaller omedelbart at utesluta varandra. Det är Demokrati och Enighet.

Det är en lögn, en enda stor lögn när man tänker över det. Beklagar, men man kan inte ha båda delarna samtidigt. Man måste välja: vill du ha demokrati eller vill du ha enighet.

Demokrati och enighet är ömsesidigt uteslutande skulle jag hälsa och säga från Danmark. Där vi ifrågasätter i stort sett allt som kan vara både besvärligt och trivialt men trots allt sörjer för att oenigheter luftas så att folk har en möjlighet att skapa sig sin egen mening. Demokrati betyder oenighet, så måste det vara, och om man inte förstått det har man knappast förstått demokratins väsen.

 

Jalvings bok har på svenska underrubriken; Ett land i förändring, och det är väl något att skriva under på. Vi lever i en omvälvande tid, och det konsensustänkande och åsiktskonformism som präglat svenskt debattklimat klamrar sig aggressivt kvar. Det är en långdans och alla ska med, rätt under limbostångens dubbla måttstockar.

Positioneringen och hätskheten tilltar, alltfler av de brännande debatterna inledas med diverse indelningar av typen; kommunist, gubbslem, islamkramare, fascist och det snart urartar, inte bara i så kallat näthat. Även vissa partiledare tycker det är rimligt att bemöta saklig kritik med att antyda att kritikern ifråga kanske är hustrumisshandlare.
Polariseringen har ytterligare tilltagit inrikes med en smärre explosion av kritiska sajter och sd´s riksdagsinträde, något som på senare tid bemötts genom att bl.a. direktimportera amerikansk identitetspolitik som ersättning för den klassanalys som förr, i någon dimmig forntid, florerade i svensk media och debatt. Det stämmer kanske, att bästa receptet mot vad man uppfattar som en främlingsfientlig front är att lansera en hudfärgsdiskurs riktad mot majoritetsbefolkningen. Men lite märkligt blir det då huvuddelen av de som nu använder begrepp som vithetsnorm och närliggande rasbegrepp på modet är samma gamla blekansikten ur det mediala och politiska etablissemanget som alltid förr.  

Det finns en äkta chock, fasa och förtvivlan hos dessa av att se att många, inte minst män, söker sig till Internetsidor som ifrågasätter/problematiserar eller om man så vill hetsar/hatar mot genusforskning och integrationspolitik. Man frågar sig; Varför i hela friden kan de bara inte erkänna att deras kön och hudfärg utövar -om än passivt och omedvetet- ett högst påtagligt förtryck på homosexuella, kvinnor, invandrare, och joinar oss andra i kampen mot pepparkaksgubbar och satanistiska spädbarnsmord?
Samtidigt bekräftar sajterna att deras bild av en nätpöbeln är sann, och en kamp där målet helgar medlen måste utkämpas. Liksom de på den andra sidan ser det som bekräftat att svensk media är en södermalmsbaserad massa av åsiktsförtryckande, manshatande twittervänster.
De som inte passar in i fiendemallen förtigs allt som oftast medan de lättavkodade fienderna felciteras, förvrängs och förlöjligas. Så fortsätter den taktfasta och ändå rytmlösa limbodansen under de dubbla måttstockarna, och vinner gör gissningsvis den med flexiblast ryggrad.