stewe

Smaragdskogen

Kategori: Film






Regissören John Boorman är först och främst känd för världens mest omtalade våldtäktsscen på film, liksom att ha gjort uttrycket Skrik som en gris till något djupt skrämmande, i och med klassikern Den Sista Färden. (Picnic med døden/Deliverance)
Min egen introduktion till denne ojämne men intressante filmskapare var dock inte genom Sista färden -som tur var kanske- utan med filmen Amazonas-smaragdskogen (The Emerald Forest) från ´85. Det var otroligt kul att få tag på rullen (69 spänn på cdon) och se om den nu som vuxen.
Smaragdskogen handlar om
Amerikanen Bill Markham som är chef för ett enormt dammbyggeprojekt i Amazonas-området. Hektar efter hektar av världslungan skövlas. Hans sjuårige son Tommy blir plötsligt kidnappad av regnskogens urinvånare, en stam som kallar sig "Det osynliga folket". När pappan efter 10 år av letande äntligen finner sin son är han en ung stamkrigare som inte har några som helst planer på att återvända hem till civilisationen.
Det är långt ifrån lika autentiskt som i Mel Gibsons Apocalypto, och som i många andra filmer verkar man ha svårt att skildra naturfolk utan hokus-pokus och naturmysticism. Men Boorman når tillräckligt nära, Smaragdskogen är en äventyrsrulle som håller måttet, indianer som verkligen talar indianspråk och ett självklart ställningstagande mot miljösvineriet räcker långt. Att sedan Powers Boothe - favoriten från bla deadwood- spelar huvudrollen gör sitt till.







Mimifierat

Kategori: Musik








Mimikrys trallpunksdoftande visrock och den raspiga rösten bakom micken gör mig på svinaktigt gott humör än en gång, nu med en coverskiva som delas ut gratis via hemsidan. Jag brukar inte gilla covers, antagligen är det till viss del en nostalgitripp. Här följer tre som jag gillar så där med det samma;

En Näve Hat

Till er rasistiska jävlar, nationalister och nassesvin,
har jag bara en sak att säga: väx upp nån gång era glin!
Till Coca cola och MC Donalds och all annan profit
jag varken äter, dricker eller köper eran jävla skit.

Jag ger er en näve hat -hårdare än stål.
Jag ger er en näve hat - Det hoppas jag ni kommer ihåg!

Ni som krossar pacifistiska drömmar, till stödjare av krig,
om ni vill döda, så ta era egna liv!
Jag slår er med min näve hårt som bara fan
och undrar hur ni kan glömma bort era egna barn.

 

Den första (trall)punkskiva jag köpte var samlingen Definitivt 50 spänn -igen, inte konstigt med tanke på prislappen! året var 93 och jag introducerades till både DLK, Dia psalma, coca carola, köttgrottorna, 23 till och såklart radioaktiva räkor och deras näve hat, hårdare än stål! Det är fröjd att höra hur Mimikry gör något helt eget av den gamla tralldängan.

 

Amors Pilar

Nu klär hon på sig och ska gå - I kort svart kjol och tajt trikå
Barnen hänger som en svans - Mamma hon ska ut på dans
Mamma, var har du köpt den där parfymen nånstans?

Gula Blend, en trave disk - snoriga barn och djupfryst fisk
Köpa vin och vilja väl - ändå blir det bara gräl
Ingen orkar vara det minsta sensuell

Men Amors pilar föll som regn
Över en smal madrass, du hade ingen säng
Det är klart att vi låg kvar, och det är klart att det blev barn
Nu har vi dubbelsäng och ingen tid att ligga kvar

Hennes mun, en bigarrå - Pussar barn säger hej då
I tamburen står jag kvar - För jag är ju barnens far
Kom, vi går och ser om det finns nåt lördagsgodis kvar

En retfullt formad, röd, mjuk mun - Lyser kvar i vårt badrum
Ja, på muggpappret som ett brev - Ta du och kyss dig i ditt skrev
Jag sätter mig och tittar på TV


Några år efter d50spänn-igen satt jag i halländsk exil och brist på bus gjorde att jag helt plötsligt hade stålar över. Det blev en jävla massa skivor; stormarknadernas reakorgar och ginzakatalogen var mina jaktmarker. Kom in på lite visor, diggade Demian och skaffade Stefan Sundströms Håhå Jaja där ovanstående låt blev en omedelbar favorit. Trots att jag själv rimmat på sen dess, och numera levt just precis vad sången handlar om, har jag ännu inte lyckats få till en liknande träffande och vardagsnära text. Genialiskt Sundström.


Kungarna af Stan IV

När vi var sjutton år - Då fanns det inga lås
När vi var sjutton år - Så va himlen alltid blå
Och vi ägde varje natt - Ingenting satt fast
Ja vi ägde varje natt när vi var Kungarna av stan

Åh, åh vilt och utan sans - Vi brände allt som fanns
För kungarna av stan - Ägde världen den där dan
Men när jag ser tillbaks - Kan det va svårt att se det klart
Men jag glömmer aldrig av när vi var Kungarna av stan

Alla vänner som var med - Utförsäkrade på knä
Nu är dom nedtryckta av stan - Som vi slogs för varje dag
Men på nätterna ibland - Så knyter jag min hand
Och minns när vi var hjältar Kungarna av stan

Vad har vi gjort med våra liv
Vi kunde ha blivit vad som helst
Vad gav vi vår kärlek för
Tiden är inne

För jag känner att i natt - Så färgas allting svart
Dagen är så skör - Det är så vackert så jag dör
Jag tar bussen in till stan och många fler gör samma sak
Jag kan se er överallt - Kungarna av stan


Förutom att fucking åmål var en jävligt bra rulle har jag ingen relation till broder daniel, att bandet var startplats för håkan hellström har räckt för att göra mig avskräckt. Ändå golvas jag av denna version av When we were winning med svensk text. Sentimentalt, nödrimmat men underbart. Andra låtar som jag omedelbart gillar är Ett enskilt rum på sabbatsberg och För Dig- en svensk version av anti-nowhere leagues klassiker.

Ladda Ned skivan gratis Här










Sexton

Kategori: Dikt och Rim








vi radar upp dom

och knackar ned dom

sätter nit till lädret

med sockervattenstelnat hår

 

ser höga kängor på smala ben

svarta jeans som går isär

önskar jag hade råd

att se lika fattig ut

 

prissänkta gympaskor

och reabyxor

sitter illa, är så fel

en missformad mohikan

i syrrans kvava kök

 

sargade knogar

en sprucken läpp som svider

gruskornen hängde kvar

i såret på min kind

två sexpack gömt i dungen

invid forsen där vi satt

 






Firefly

Kategori: Film









Firefly är en western som utspelar sig i rymden.
Fast också så mycket mer.
Framför allt är den fruktansvärt rolig.
Jag tackar kamratski Ingo Roos för tipset.






Frihetens Pris

Kategori: Dikt och Rim








Jag satt med min frukostmacka

Bregott och apelsinmarmelad

Då hördes nån olåt från gatan

Var det kanske en mandolinserenad

 

Men nä, det var snuten såklart

Med blinkande blåljusen på

De skrek; ”kom ut frivilligt

Annars vet du hur det går”

 

Barnen dom tjöt

Och flickvännen grät

Men allra högst dunka-dunka

Hjärtat i halsgropen lät

 

Jag kysste familjen adjö

Viskade; ”vi ses snart igen”

Sen klättra jag ut genom rutan

På baksidan av vårat hem

 

Tvärs genom trädgårdsrabatten

Över grannens skrala staket

Jag sprang för blotta livet

Längs gatustråken som en raket

 

Med rikslarm och löp

Var jag lyst överallt

Jag gömde mig i skogen

Låg huttrande, frös och svalt

 

På barr och stenmoras skolös

Blev fötterna till öppna sår

I månljus eller i blindo

Ekade hundskall i mina spår

 

Till sist sökte jag upp folk

Vänner jag en gång känt

Och alla öppnade sitt hem

Då de hört vad som hänt

 

Som Vasa på sin tid

Gömde folk mig i hus och kök

Där saknades inte mat

Och det bjussades på krök

 

Mitt rykte det växte

Lite mer för varje dag

Om kuppen och stålarna

Och om snutarnas nederlag

 

Slutligen var jag en hjälte

Med egen fansite på Internet

Jag fick mig ett purfärskt pass

Och en första klass flygbiljett

 

Så här sitter vi med paraply i drink

Ser fåglarna vända hem mot nord

Barnen leker invid strand

Här i vårat eget paradis på jord

 

Så lyssna på mig

Visst lönar brott sig

Bara så länge du

Inte låter de djävlarna ta dig







Förspillbart

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

 

 

 

så faller stjärnorna

ur rymdens svarta avgrund

så sjunker sol i hav och stiger

aldrig mer

mot karg och lavastelnad

klippmark

splittras månen full till skärvor som av glas

 

vi offrar barnen

och de gamla, klena, sjuka

vi offrar avlatsbrev

och gyllne krucifix

allt försumbart och förspillbart

efter lösen

men det sparar inte oss och våra liv

 

så skall de hängda resa sig

ur sina gravar

sträcka bleka fingrar upp

mot iskall intighet

deras hungervrål skall eka

genom staden

där vi tänder ljus och kurar tätt intill

 

ingen tystar storm

eller klyver öppet hav

då en best med sköka

utmäter all vår tid

ryttarna bräcker

himmelshorisonten

ändå finns bara vi… ensamma inför döden

 

 

 

 

 

 

We came to wreck everything and ruin your life.

Kategori: Film

 

 

 

 

Det är svårt att beskriva arbetar/underklassen alienation och misär på ett övertygande sätt. Det är minst lika svårt att beskriva mekanismer och faktorer bakom destruktivitet, blodtörst och empatilöshet. Inte sällan får någon kvasireligiös dam eller herre uttala sig svävande om Ondskan, och om denna Ondskas faktorer. När det gäller ungdomsvåldet exempelvis talar man på teveskärmen gärna om hur lättpåverkade unga människor är, och inte sällan får diverse kulturyttringar/kultfenomen skulden, liksom ett ganska diffust men likväl fastslaget kallare samhällsklimat.
"Våldet är ju råare nu för tiden."
"Vi är mer avtrubbade idag."
"Om nån blir nedslagen förr så lät man dom ligga, nu fortsätter de bara sparka på honom."
Bara en kort kommentar på det sistnämnda; Okej, nu är jag några år och trettio. Så där sade folk i teve och vid köksbord när jag var barn. Borde det då inte vara att "förr nöjde de sig med att sparka på en som låg ned, idag hugger dom huvudet av honom och äter upp det". Eller säger folk samma saker i tretti år och ändå påstår att vi är mer avtrubbad nu än för tio-femton år sen.
Svårt verkar det också att skildra underklassens brottslighet med tillhörande uppgivenhet, missbruket och det urskiljningslösa våldets realitet på vita duken. Ibland blir det en uppdaterad west side story, ibland blir det bara töntig våldsromantik och i regel missar man målet med flera kilometer. Jag själv som diggar opolerad socialrealism känner ett okontrollerbart behov av att lista tre favoriter. Det är filmer som inte är helt tillrättalagda, varken moraliserande eller övertydliga. Man får lägga ihop delar av pusslet själv, något som jag uppskattar istället för att alltid få tanken bakom verket framburet på fat.

 



Kids

Jag såg Larry Clarks omtalade Kids nittiosju och blev djupt tagen av den totala tristess och den hopplöshet som huvudpersonerna vandrade omkring i, iskallt iakttaget genom den dokumentärlika kameralinsen. I Kids kretsar mycket kring sexualitet och fattigdom, status och tillhörighet. En överväxlad machomentalitet och en omgivnings undfallenhet och brist på alternativa förebilder. Om en vuxenvärld som inte syns och en barndom som inte finns.

 

 


Romper Stomper

Russel Crowes genombrottsroll. Ett gäng nynazistiska skinheads terroriserar Melbournes gator och gångtunnlar, asiatisk invandrare är särskilt utsatta. Kopiösa mängder våld och alkohol är deras tidsfördriv, gängtillhörigheten är deras liv.

Filmskaparna har ansträngt sig för att skapa en verklighetsnära stämning, ns-skinheadskulturen och dess propaganda anammades till handlingen, kompositören John Clifford White gjorde autentisk WP-musik och Russel och de andra skådisarna fick i uppdrag att gå klädda som sina karaktärer även på fritiden för att på bästa sätt röra sig naturligt på filmen. Filmen var/är kontroversiell och det är nog inte så konstigt; smutsen, våldet och det nakna hatet som skildras är svårt att värja sig mot.

 

 



Nil By Mouth

Av en slump en sömnlös natt snubblade jag över den här. Brittisk film tänkte jag, alltid trevligt att somna framför. När eftertexterna svepte fram över skärmen 128 minuter senare satt jag kallsvettig kvar och fann inte herr blund förrän i gryningen. Den skicklige skådespelaren Gary Oldman har både skrivit, producerat och regisserat den här totalt osentimentala rapporten från Londons bakgator. Ray Winstone gör ett makalöst porträtt av pappan i en film lika skitig och berörande som Sweet Sixteen.

 

 

 

 

 

Escape From The Grave

Kategori: Dikt och Rim






Stöd den subversiva kulturen...




Nytt Riff fortsätter
serie av Cadial

Rock`n´roll-älvorna
svensk folklore i ny tappning

Skräcken ur graven
Robert E. Howard i översättning av Kristoffer Noheden

Dödens maskerad
bildnovell baserad på Edgar A. Poe-novell

Helloween fortsätter
novell av Gabriel Starck

Historien om weird Tales
essä av Martin Glännhag

Two-Gun Bob
Jonas Wessel om Robert E. Howard

Rockstjärnans delirium
flash fiction signerad M. Glännhag

Nattskift
serie av Naomi Nowak

Alice i videolandet
flash fiction av Jenny M

Kontaktannonsen
serie av Stefan Eriksson

Apokalypsens toner
dikt av Kjell Larsson







Master Bates

Kategori: Dikt och Rim








Welcome everyone

To the Bates Motel

Are you looking for a room

Go ring my bell

 

I´ve got a vacancy

Here´s just me and mother

Whatever happens

We always have eachother

 

Watch out my son

That Jezebel is getting randy

Don´t call her that mum

She´s sweet as cotton candy

 

I watch her undress

Me and her on a candid date

Am I Ma Bates

Or Mister Bates?

You can call me Master Bates

 

Ma, you´re so skinny

Always sitting in your chair

I love you Norman

Please come brush my hair

 

I´ll be a good boy

You know it´s true

In the kitchen drawer

I´ve got something for you

 

Step in to the shower

You´ll never step out again

When mother comes

Your life goes down the drain

 

 

 

 

 

Black Flowers

Kategori: Musik




 

 
















Karma Inertia

Kategori: Böcker


 

Ur en helt annan diktsamling än den som inlägget handlar om...

 



Vet inte om jag nämnt Arbetarpoeten Johan Jönson förut? Jo, det har jag nog..  Det har blivit ganska mycket av hans böcker senaste halvåret. I en kort brevväxling -som kom till tack vare pål- jag hade med Jönson i vintras gav han mig det goda rådet; Jobba på, skriv! Som en idiot. Och tänk på att "ingen jävel ska få glädja sig åt ditt livlösa lik"! Det har jag försökt följa Johan, tack så mycket.
Är inte helt klar med sviten I KRIGSMASKINEN ännu, men kan konstatera att Karma Inertia är en av de dikthäftena som gjort djupast intryck hittils. Texten är uppbyggd som ett förhör/intervju och tangerar helt klart något av det mörkaste och brutaltaste Jönson skrivit. Och det säger inte lite.
Utdrag följer nedtill;


Det kostade mig ett lugnt liv. Om det alls kan finnas.
Det kan inte finnas.
Vad kan finnas? Rättvisa?
Nej. Bara kampen mot orättvisa.
Segrar?
Nej. Bara kamp.
Lever vi i det totala kriget?
Ja. Det är det enda tillstånd som inte är ovärdigt.
Och det enda som skapar mening åt allt.
Borde man ta livet av sig?
I såna fall borde man ha gjort det för länge sen. När man gör det är det alltid för sent.
En hel del människor tar ändå sina liv.
En del orkar, en del orkar inte. I vissa fall är det helt rationellt att släcka ljuset. Även om det alltid sker för sent. Hade det skett tidigare hade man sluppit en relativt stor kvantitet av lidande. Om det nu är på grund av lidande som människor tar sina liv.
Tveksamt. Lidandet är levandets grundförutsättning.
Vi kan inte veta.
Men vi måste tro. Vi måste tro att det saknas något.
Jag minns de intagna i De Suicidalas Rike. Dom led inte av några brister. Dom led av närvaron av för mycket verklighet, för mycket realitet.
Berätta.
Det var en lång korridor. Eller ett system av korridorer. Långa, långa korridorer med dörrar in till de enskilda rummen. I varje enskilt rum befann sig en som misslyckats med att ta sitt liv.
Varför hade dom misslyckats?
Det är svårt att ta död på sin kropp. Den tål oerhört mycket.
Tabletter och alkhol, rakbladssnitt, hängningar, svalda glasbitar och knytnävsslag mot halsen, revolverkulor som sliter bort kind och kindben, att bli överkörd av bilar, lastbilar, tåg, tunnelbanetåg, hopp från broar, svalda rakblad, råttgift.
Vad hände när de kom in i De Suicidalas Rike?
De blev övervakade. En anställd vid administrationen följde dom var dom än gick, vad dom än gjorde. Även vid toalettbesök. Administrationen hade två huvuduppgifter. Att de suicidala inte skulle lyckas. Och att de suicidala inte skulle störa eller synas i det omgivande samhället.
Men alla visste förstås att de suicidala fanns, var de fanns och att deras lidanden övervakades och kontrollerades av Antisuicidadministrationen?
Ja, mer än så. Människorna njöt av at inte vara drabbade av deras lidanden. Det var en form av telepatisk sadism som utövades. På så sätt stod man ut med det egna banala lidandet. Man intalade sig också att det var meningsfullt att inte tillhöra de suicidala.
Vad hade du för arbetsuppgifter?
Jag var anställd som övervakare.
Hur var det?
Jag minns att det var omvälvande att komma innanför den låsta dörren till De Suicidalas Rike.
Hur?
Det jag hade lärt mig var inte sant. Ingenting stämde. Allt var på ett annat sätt.
Vad är en människa?
Inte det jag hade lärt mig.
Vad kan en människa göra med sig själv?
Det jag inte ens kunde föreställa mig.
Hur mycket smärta kan en människa uthärda?
Mycket mer än så.
Och nästan ingenting.
Du lider inte.
Nej. Jag har aldrig lidit. Jag har försökt utplåna mig själv och den värld som omger mig.
Den värld som gjort dig?
Ja.













Klet

Kategori: Allmänt








Det började lite så smått häromkvällen med att sonen blev magsjuk. Så inatt fick sambon ligga med skallen i porslinsskålen mer än hon var uppe, alltmedan jag bar runt på dottern mellan fyra och fem på morgonen. När lillan väl somnat kunde jag inte somna, så jag åt frukost och kollade på den underhållande satirthrillern Till Varje Pris med Nicole Kidman i huvudrollen. När flickan tjoade till vid sjutiden och sambon fortfarande låg utslagen fanns bara VAB som alternativ. En tillfrisknad femåring och en hängig & klängig tiomånaderstös är ingen bra kombination för en sömnig pappa, det fick bli ghostbusters och sagan om konungens återkomst i sovrummet för att fördriva dagen.
Runt tretiden, när dottern väl började se piggare ut och äntligen fått i sig lite käk, förvandlades hon totalt oannonserat till en Regan i miniatyr, med spykaskader över pappa, soffan och vardagsrumsgolvet och sig själv som resultat. Jag stod mest och väntade på att det lilla huvudet skulle börja rotera...
När hon väl var badad, ombytt och sov den oskyldiges fjäderlätta sömn, låg jag på knä med skurhinken och rengjorde vardagsrumsgolvet. Fick mig att tänka på när man skulle kamma morsan fast cellgifterna bara lämnat spridda testar kvar, eller den gången polarn kom upp till gamla lägenheten med uppskuret ben och vilket jävla slit det var att få upp allt blodet från golvet, klibbigt och tjockt som olja. Eller när jag själv fått ordentligt på käften och stora bitar av brosk ramlade ur näsan och ned i handflatan på mig. Hur jag tryckte fingrarna mot tandraden i överkäken för att hindra framtänderna från att lossna. Hur kladdigt, illaluktande och tjock av sekret hantering av människokroppen egentligen är, och hur sällan (även som småbarnsförälder) man behöver köra ned nävarna i smutsen. På allvar komma nära lidandet och döden, så som var naturligt för bara någon generation sedan. Vi lever en evighet från fältskärens rostiga kapverktyg och varfylld sårstank från farfars bäddsoffa i köket, det blånande knytet i spädbarnssängen och tuberkulosavdelningarna på lasarettet. Och skönt är väl det. Allt var inte bättre förr, antagligen är det tvärtom.








Samurai

Kategori: Serier



 

 

Ibland är det gott att bara sätta gång Elizium och öppna upp en gammal lunta av Samurai, ta ett glas mineralvatten och svepas bort en liten stund.

 

 

 

Anse dig tipsad 5

Kategori: Allmänt



Get Hammered!



Mannen till höger på bilden ovan är skräckförfattaren Cj Håkansson. Den 14;e maj kommer han att gästa spelkonventet Lincon och där prata om sin bok Fjärilen från Tibet, sitt skrivande och skräck i allmänhet.

Läs här; http://cjhakansson.blogg.se/2010/april/lincon-2010.html







Dagsaktuellt

Kategori: Allmänt





Världen ska brinna...




Efter att fått skyllen för finanskrisen och Islands invånare kollektivt utpressas av övriga europa till att betala "sin" skuld, var det dags för Island att ge igen. Ett stort jävla askmoln lamslår flygtrafiken och någon ljusning syns inte än så länge. Rent symboliskt kan man se det som en gigantisk minneslundsceremoni för demokratins makt över finansvärlden.

Kerstin Thorvall dog i veckan. På Bokhora stod en liten minnesruna och jag skrev i kommentarsfältet;
"Manshororna i Gambia sörjer" men fann mig censurerad på studs. Med tanke på hemsidans namn borde inte Manshororna varit vad språk-boten reagerade på så då måste det vara Gambia... Vad har Bokhororna emot afrikaner månntro?

Svt fortsätter med sina Temalördagar. Idag är temat sexuella övergrepp; startar med helgmålsringning från katolska kyrkan i Östersund och slutar med två filmer av woody allen.

Media i Sverige är till åttio procent borgerlig. Det märktes tydligt i veckan när anders borg lanserade sin valfläsktyngda budget. Barnfamiljerna är en av vinnarna, basunerades det ut. Jag tackar och bockar för den extra femtiolappen, men hade hellre haft ett jobb att försörja mig på.









Laglöst Mörker

Kategori: Musik





"The title symbolises the unbound chaotic potential of that which is void of light.
The light that defines, the light that shapes and restricts.
The light by which the forces of law and order uphold their reign.
In the absence of that light lies the wellspring of Watain: in Lawless Darkness."




Det är konstigt att det var 2007 Sworn to the Dark kom, den känns fortfarande så ny och spännande när jag lyssnar på den. Samtidigt har skivan varit med mig mycket och ofta. Allra helst i skrivsammanhang.
Sworn To The Dark fick, (och får fortfarande) mig att känna mig som en del av något exceptionell, en mottagare av ett budskap till för några få utvalda. Den djuriska aggressiviteten parad med de majestätiska harmonierna slog an något som många andra band i genren bara nuddat vid. Att bandet sedan är dödligt hängivna sitt kall och sin musik kan man beskåda bland annat Här

"On June 7, Black Metal Shall Be Reborn" annonserar bandet ödmjukt via sin myspace, och syftar givetvis på stundande skivan Lawless Darkness. Jag väntar mig inte att nya skivan ska låta som föregångaren, eller att den ens ska ge likartade upplevelser. Det är ofta ett säkert sätt att bli besviken på. Däremot, efter en vecka i skivspelaren; Första singeln låter lovande. Mycket lovande.

 

 

 

 

"With this album and in all of our efforts with Watain we aim to capture

the hungry madness and glimmering purity of darkness beyond illusion,

the void that holds all yet where naught is manifest,

the primordial tomb into which all the vanity of man and his creation shall collapse:

indeed, The Lawless Darkness!
Lawless Darkness' shall be seen as a monument erected in honour of that collapse and a dedication

to all those brave souls, who have willingly dared to venture the winding paths towards it."

 

 

 

 

 

Visst Nappar Det

Kategori: Film





from beneath you it devours...


Vissa filmer har man inte sett på år och dar, som den här till exempel.
Ladda popcornsskålen för nu är det äntligen dags.



Gaia

Kategori: Allmänt

 

 

 

 

 

 

Hör bäckkristall porla

I dunkla skogssalar

Långt bortom dimsvept myr

Mot himmelen

På nyfödda vingar

Ses demimond sin kapsel fly

 

Vi dricker djupt ur källan

Ditt moderliv

är jordens förmultnade mull

Vi berusar oss

För det sanna och sköna

Höjer djurhornet fullt

 

Vi är systrar åter tillsammans

Bergtagna

och slagna i järn

Kallar den stjärnlösa natten

Är vi döttrar

och kärl för din själ

 

Blodcirkel all

Vid månvarvs ände

På slättmark gror vindsått frö

Ska vi nedgöra

Eller återskapa

Väntas ebb eller flod över sjö

 

I fåvitsko

Vi tidsrymd begråtit

och sökt liv där allting var dött

Kom till oss moder

så som vi kom till dig

I naket och hungrande kött

 

 

 

 

 

 

 

TGIF

Kategori: Musik




 

 

 

 










Buffy the Vampire Slayer

Kategori: Film

 

 

 

 

 

Välkommen till Sunnydale.

En liten stad inte så jättelångt från Los Angeles med några butiker, ett enda uteställe för traktens ungdomar och rader av välskötta villakvarter. Liksom fler vampyrer än du trodde var möjligt.

Stan är nämligen beläget på ett helvetesgap och förutom blodsugarna översvämmas bygden av allsköns demoner och illasinnade varelser. Som väl är för de värnlösa medborgarna föds i varje generation en Vampyrdråpare, utsedd att bekämpa ondskan. I Sunnydales fall heter hon Buffy Summers och är sexton bast. Tillsammans med sin väktare Giles och kamraterna på High School (allmänt kallade scoobygänget) tar hon sig an mörkrets makter och försöker samtidigt leva ett hyfsat normalt tonårsliv.

Ja så börjar Buffysagan, en fantastikbaserad konceptserie med både humor och action. Stereotypisk uppbyggd men samtidigt inte, för till skillnad från andra konceptserier så utvecklas serien och dess karaktärer under de sju säsongerna, och handlingen är ovanligt oförutsägbar för sin genre. Manusförfattarna backar inte för att utmana mittfårans konventioner och sila såväl tonårsångest som nyanserad samhällsproblematik genom det övernaturliga underhållningsfiltret.

Det är mycket relationer som det handlar om, men trots att såpavarning utfärdas ganska regelbundet är det är svårt att inte beröras av tex Buffys tveeggade kärleksförhållande till Dressman-vampyren Angel, den sympatiska varulven Oz och hans dubbla natur av djur och människa, eller att de lesbiska undertonerna mellan Willow och Tara faktiskt tillåts att utvecklas till ett förhållande. Något som jag misstänker var ganska kontroversiellt i de moralkonservativa förenta staterna.

 

 

 

 

 

Först nu när jag sett serien från början till slut, hajar jag hur sporadiskt jag faktiskt följde den när det väl begav sig och gläds över hur väl den håller för att återses.

De första säsongerna är givna favoriter där gänget samlas i skolbiblioteket och älsklingskaraktärer som vampyrdråparkonkurrenten Faith, den psykotiska vampirellan Drusilla och Billy-Idol-kopian Spike gör entré. Liksom Borgmästare Wilkins - den utan jämförelse bäste skurken i alla säsongerna.

Men säg den guldålder som varar för evigt. I fjärde säsongen når High School-eran slutgiltigt sin ände, och gänget förflyttas till college. Några karaktärer försvinner och nya dyker upp. Trots bra avsnitt och innovativa upptåg, tappar handlingen oerhört mycket. Mest beroende på att Initiativet dyker upp, en oerhört töntig kommandostyrka som har regeringsuppdrag att fånga in demoner/vampyrer/monster och utföra tester på dem. Allra värst är Buffys nye pojkvän Riley Finn som måste vara en av de sämsta rolltillsättningarna någonsin. Allt militäriskt pojkrunkande med vapen och kodord med Riley och hans anhang gjorde ärligt talat att jag nästan gav upp serien.

Men samtidigt som serien tappar styrfart, är viljan att ta storyn till nya områden beundransvärd. Alternativet hade varit att fortsätta i samma hjulspår; Xander trånar efter Buffy, Willow efter Xander, buffy efter Angel och Giles putsar brillorna i skolbibblan - tills allting puttrat till en fadd soppa. När Initiativet & jävla Riley äntligen drar sin kos lyfter handlingen åter, så uthålligheten lönade sig för en gångs skull.

 

 

 

 

 

Måhända är det uppväxten med alla machosnubbar & vigilanter i trikåer, svärdssvingande barbarer i äventyrsspelspocket och clintanliknande stenansikten på vita duken som gör att Buffy som hjältinna känns så befriande. För i Buffy the vampire slayer är det med få undantag kvinnorna som är starka, tuffa och räddar dagen, medan killarna genomgående är ganska misslyckade.

På det hela taget är jag barnsligt överförtjust i den här teveserien och karaktärerna på ett sätt som påminner om när jag läser om klassiska spider-man tidningar från tiden när Romita sr höll i pennskaftet. Och liknelsen är kanske inte så dum, för bägge berättelserna rör sig i samma gränszoner. Liksom Peter Parker försöker Buffy summers att kombinera hjälterollen med ett vanligt liv, där läxor, ekonomi och kärlek är lika besvärligt som för vem som helst – superkrafter eller ej.

 

 

 

 

 

 

 

 

Blood In the Snow

Kategori: Serier



I called upon the Gods... Not the white christ or the saints.. but the ones who meant business.
The old germanic ones with terrible names and terrible deeds. The ones who make little kids shake in fear long after the bedtime stories end.


När jag ändå beställde biografin över ett favoritband passade jag på att unna mig Northlanders Vol III och fick mig ett stycke njutningsfull läsning i vårsolen. Ett i synnerhet hedniskt och blasfemiskt album, som stinker antikrist och där munkar skinnflås utan pardon.
Där förra albumet var något av en besvikelse, kickar trean igång med  Lindisfarne, en grym och vacker berättelse om en pojkes hämnd på sin far. Däremellan en kortare holmgång för att sedan slå knut på machotendenserna med exceptionellt suveräna Shield Maidens; om tre kvinnor på flykt som bestämmer sig för att göra motstånd. Repliker som "We aren´t whores or dogs, you saxon bastard. Consider us Odin´s wolves, here to send you to your nailed god" är oslagbara.
Jag diggar verkligen hur Brian Woods förvaltar det kärva och råa i berättandet från de isländska sagorna och hur han lägger in små citat ur Vǫluspá och Hávamál på de rätta ställena. Oerhört effektfullt.




The religion of these christians teaches servitude... Silence... Utter obedience...
Torture as an honor... Pain and death as a reward at the end of it all...
Not my gods. I pray to them for my freedom, for my hapiness, to run with the wind at my back... To live like they do, I pray.
And when lightning cracks... When the sea heaves up and crashes down...
When the forests moan and the earth itself trembles under my feet...

I know the war gods from the northlands have heard me.








Låt mig stanna tre dagar i himmelen innan djävulen vet att jag är död

Kategori: Musik

 

 

 

Jag sitter här i solen med en grogg

Det är whiskey med lite cola och radion spelar progg

Man blir påmind utav vinden att snart kommer september

Då tar jag och sticker härifrån

 

Skinnskallarna i Gatans Lag gjorde väsen av sig på den inhemska scenen redan med sin demo, textrader som Det börjar dugga mot mitt korta hår, jag svär och höjer näven emot skyn, då kommer det ett par med labrador, och det vänder sig i magen och jag spyr - för Kickers och Nazister, Snutar och Brats, Nej Svenssons det är dom jag hatar mest, hela vårat samhälle är byggt för deras skull, jag hatar dom och deras jävla hund!!! satte tonen direkt. Med debuten Alla Hängda Rövares Själar (2007) tatuerade GL in sig i hjärtat hos mången tuppkamsprydd och kortsnaggad punksjäl. Låtmaterialet osade genomgående gravt fylleri, och alla från gamla klasskamrater till george bush lovades en rejäl omgång stryk. Det sprit- vålds- och hatromantiserande innehållet föll däremot inte alla på läppen, och måhända utifrån bandmedlemmarnas hemvist i boråstrakten jämfördes GL på vissa håll mer med eddie meduza (!) än med andra band inom genren.

 

 

 

Har du gått på avenyn, en natt då barerna stänger

Där står en massa brats på gatan och hänger

 

Förra året var det så dags för andra plattan; Låt mig stanna tre dagar i himmelen innan djävulen vet att jag är död. Och om debuten var en galen fredagsfylla med inslag av finsk tango, så är uppföljaren en bakfull lördagsfest med saxofon, körsångerskor och sköna ska-takter.

Texterna bjuder på större variation, vilket känns bra. Konceptet med fylledängor och knogmackor nonstop hade varit svår att upprepa utan att resultatet blivit tjatigt och sämre. Istället hörs hårdare tongångar mot högerextrema skins i Vi ska ta tillbaka det dom snott, ett ilsket arbetarklassmanifest i Hårt mot Hårt jämte de välbekanta texterna om det hårda buslivet med flaskan och knytnävarna, som representeras av de tre "videor" som finns upplagda här. Låtarna är mer genomarbetade, något lugnare, och sången känns mer varierad jämfört med debuten, utan att helheten för dens skull tappat slagkraft.

 

 

Har du vaknat på torken efter att nästa ha frusit ihjäl

Med spya överallt och undrat var du är

Ja du får till svar; du är på ett hem och hur mår du min lilla vän

Var det verkligen värt allt det här?

 

Reservationen jag har mot skivan, och vad som sänker helheten, är att den bara är 9 låtar lång och ändå innehåller några låtar som jag gärna bläddrar förbi. Född till Brat är en ganska skojig låt första gången man hör den men blir snabbt otroligt tråkig. Och allra sämst blir finalcovern på den olidliga hippiedängan This is your land, this is my land som på sin höjd funkat som baksida på vinyltiden. Lik förbannat blir plattan fjolårets näst bästa i svenska punkligan.

 

 

 

 

Lite sommarläsning kanske?

Kategori: Böcker




Kommer ut 15:e Juni....




"One hell of a huge book of great, exciting stories which will become a uniting force for readers of all forms of imaginative fiction. Rather than being dictated by genre, for co-editors Gaiman and Sarrantonio there is only one true distinction in fiction: the one dividing "realistic" and "imaginative" fiction. "Stories" is a collection of the very best original fiction from some of the most imaginative writers in the world, as well as a showcase for some of fiction's newer stars."



Neil Gaiman skriver så här på sin blogg om samlingen;

I am so very proud of this book, from Tom Gauld's wonderful cover on. Contributors are, in story order,
Roddy Doyle, Joyce Carol Oates, Joanne Harris, Neil Gaiman, Michael Marshall Smith, Joe R. Lansdale, Walter Mosley, Richard Adams, Jodi Picoult, Michael Swanwick, Peter Straub, Lawrence Block, Jeffrey Ford, Chuck Palahniuk, Diana Wynne Jones, Stewart O'Nan, Gene Wolfe, Carolyn Parkhurst, Kat Howard, Jonathan Carroll, Jeffrey Deaver, Tim Powers, Al Sarrantonio, Kurt Andersen, Michael Moorcock, Elizabeth Hand, and Joe Hill. And the stories are remarkable.

Vilken uppställning författare eh?






Abercrombie

Kategori: Böcker








"I skidan har det inte mycket att säga, men det räcker med att sätta handen på fästet, så viskar det i fiendens öra. En mild varning. En uppmaning till försiktighet. Hörd du?"
Logen nickade långsamt.
Jämför det med ett halvdraget svärd", fortsatte Bayaz.
En fot stål for med en väsning ur svärdsskidan. En ensam bokstav i silver glimmade nära fästet.
Själva klingan var matt, men eggen hade en frostkall glans.
"Nu talar det med högre röst. Den väser ohyggliga hot. Den avger ett dödligt löfte. Hör du?"
Logen nickade igen, med blicken fäst vid den glimmande eggen.
"Jämför det med ett draget svärd."
Bayaz svepte den långa klingan ur skidan med en svag klang och höjde den sedan så att udden svävade några tum från Logens ansikte.
"Nu ropar det, inte sant? Det skriker trotsigt! Det ryter en utmaning! Hör du?"




Det lockande stålet gjorde mig på oförskämt gott humör, och jag tackar Malin och Pål för tipset. Joe Abercrombie är hårdkokt sword & sorcery/mörk fantasy för tvåtusentalet.
Rättframheten, de okonstlade karaktärsbeskrivningar och den svarta humorn känns igen från kiosklitteraturens svunna guldår. Samtidigt ska inte enkelhet förväxlas med simpelhet; under den sträva ytan göms en mer intrikat väv; ett medmänskligt budskap och djupare lager av personbeskrivningar. Nu längtar jag efter att sänka garnityren i fortsättningen.
Så här presenteras boken av Damm Förlag;
"Unionen har i århundraden varit världens mäktigaste rike, men generationer utan ett riktigt yttre hot har lett till dekadens, korruption och självbelåtenhet. I norr har barbarstammarna samlats under den blodtörstige kung Bethod och i söder söker gurkherna hämnd och ära. Men i Unionen gör de inre maktintrigerna och förvissningen om den egna överlägsenheten att man bara skrattar åt de varningar man får.
Logen Niofingrar, ökänd krigare och slagskämpe med slut på tur, kapten Jezal dan Luthar, egenkär adelsman utan skrupler och självdisciplin och inkvisitor Glokta som har lärt sig allt om att tvinga fram information genom att själv utsättas för år av tortyr måste alla ta till sina talanger vare sig det gäller våld, bluffmakeri eller tillfogandet av smärta för att ta sig levande genom dagen. Det lockande stålet är hårdkokt, illusionslös fantasy med svart humor och oförglömliga karaktärer. Joe Abercrombie höjer ribban för vad som är förstklassig fantasy."







Dräggblues

Kategori: Dikt och Rim


 

 

Du har hållit dig vit

men så halkar du dit

och vaknar upp nånstans i helsingborg

 

Det går någon dag

Nykter och bra

Men sen blir det folköl på nåt torg

 

Lattja med snuten

Vakna upp på akuten

Det är så härligt att va sketafull

 

Ta springtaxi hem

Med bultande lem

Ett sista svetthalt fylleknull

 

Vinter och kallt

Mörker överallt

Och du laddar upp en dunk mäsk

 

Sommar och hett

Allt är så lätt

Du hivar cider som det vore läsk

 

Folket på gatan

Tänker för satan

Sicket slödder och djävla drägg

 

Smuggel på burk

Köpt av en turk

Och du knallar runt full som ett ägg

 

 

 

 

 

Sköldmö

Kategori: Dikt och Rim

 

 





I.

Ur aska fotspår

Mot eldars djup

Disablot, blodspillan till offerjord

 

II.

Konungabane

Dödsgudinna

Svärdet sviktar, sviker ej

 

III.

Moderlös

Av ulv anammad

Där galdrar, kväden talar tyst

 

IV.

Ur smitthärd

Kopparärrad

Se pestängel, vinglös fallen ned

 

V.

Svartdödsbölder

Sprack i var

Härjad, sargad men vid liv

 

VI.

På krigens fält

I stridens tid

Klingan skarp, skördar mannaliv

 

VII.

Bärsärkatörst

I kvinnohamn

Sköldmö, väringsdotter hennes namn

 

VIII.

Runor ristas

Till stenen rest;

I envig obesegrad, vid slag i täten främst