Smaragdskogen

Film / Permalink / 2





Regissören John Boorman är först och främst känd för världens mest omtalade våldtäktsscen på film, liksom att ha gjort uttrycket Skrik som en gris till något djupt skrämmande, i och med klassikern Den Sista Färden. (Picnic med døden/Deliverance)
Min egen introduktion till denne ojämne men intressante filmskapare var dock inte genom Sista färden -som tur var kanske- utan med filmen Amazonas-smaragdskogen (The Emerald Forest) från ´85. Det var otroligt kul att få tag på rullen (69 spänn på cdon) och se om den nu som vuxen.
Smaragdskogen handlar om
Amerikanen Bill Markham som är chef för ett enormt dammbyggeprojekt i Amazonas-området. Hektar efter hektar av världslungan skövlas. Hans sjuårige son Tommy blir plötsligt kidnappad av regnskogens urinvånare, en stam som kallar sig "Det osynliga folket". När pappan efter 10 år av letande äntligen finner sin son är han en ung stamkrigare som inte har några som helst planer på att återvända hem till civilisationen.
Det är långt ifrån lika autentiskt som i Mel Gibsons Apocalypto, och som i många andra filmer verkar man ha svårt att skildra naturfolk utan hokus-pokus och naturmysticism. Men Boorman når tillräckligt nära, Smaragdskogen är en äventyrsrulle som håller måttet, indianer som verkligen talar indianspråk och ett självklart ställningstagande mot miljösvineriet räcker långt. Att sedan Powers Boothe - favoriten från bla deadwood- spelar huvudrollen gör sitt till.







Mimifierat

Musik / Permalink / 2







Mimikrys trallpunksdoftande visrock och den raspiga rösten bakom micken gör mig på svinaktigt gott humör än en gång, nu med en coverskiva som delas ut gratis via hemsidan. Jag brukar inte gilla covers, antagligen är det till viss del en nostalgitripp. Här följer tre som jag gillar så där med det samma;

En Näve Hat

Till er rasistiska jävlar, nationalister och nassesvin,
har jag bara en sak att säga: väx upp nån gång era glin!
Till Coca cola och MC Donalds och all annan profit
jag varken äter, dricker eller köper eran jävla skit.

Jag ger er en näve hat -hårdare än stål.
Jag ger er en näve hat - Det hoppas jag ni kommer ihåg!

Ni som krossar pacifistiska drömmar, till stödjare av krig,
om ni vill döda, så ta era egna liv!
Jag slår er med min näve hårt som bara fan
och undrar hur ni kan glömma bort era egna barn.

 

Den första (trall)punkskiva jag köpte var samlingen Definitivt 50 spänn -igen, inte konstigt med tanke på prislappen! året var 93 och jag introducerades till både DLK, Dia psalma, coca carola, köttgrottorna, 23 till och såklart radioaktiva räkor och deras näve hat, hårdare än stål! Det är fröjd att höra hur Mimikry gör något helt eget av den gamla tralldängan.

 

Amors Pilar

Nu klär hon på sig och ska gå - I kort svart kjol och tajt trikå
Barnen hänger som en svans - Mamma hon ska ut på dans
Mamma, var har du köpt den där parfymen nånstans?

Gula Blend, en trave disk - snoriga barn och djupfryst fisk
Köpa vin och vilja väl - ändå blir det bara gräl
Ingen orkar vara det minsta sensuell

Men Amors pilar föll som regn
Över en smal madrass, du hade ingen säng
Det är klart att vi låg kvar, och det är klart att det blev barn
Nu har vi dubbelsäng och ingen tid att ligga kvar

Hennes mun, en bigarrå - Pussar barn säger hej då
I tamburen står jag kvar - För jag är ju barnens far
Kom, vi går och ser om det finns nåt lördagsgodis kvar

En retfullt formad, röd, mjuk mun - Lyser kvar i vårt badrum
Ja, på muggpappret som ett brev - Ta du och kyss dig i ditt skrev
Jag sätter mig och tittar på TV


Några år efter d50spänn-igen satt jag i halländsk exil och brist på bus gjorde att jag helt plötsligt hade stålar över. Det blev en jävla massa skivor; stormarknadernas reakorgar och ginzakatalogen var mina jaktmarker. Kom in på lite visor, diggade Demian och skaffade Stefan Sundströms Håhå Jaja där ovanstående låt blev en omedelbar favorit. Trots att jag själv rimmat på sen dess, och numera levt just precis vad sången handlar om, har jag ännu inte lyckats få till en liknande träffande och vardagsnära text. Genialiskt Sundström.


Kungarna af Stan IV

När vi var sjutton år - Då fanns det inga lås
När vi var sjutton år - Så va himlen alltid blå
Och vi ägde varje natt - Ingenting satt fast
Ja vi ägde varje natt när vi var Kungarna av stan

Åh, åh vilt och utan sans - Vi brände allt som fanns
För kungarna av stan - Ägde världen den där dan
Men när jag ser tillbaks - Kan det va svårt att se det klart
Men jag glömmer aldrig av när vi var Kungarna av stan

Alla vänner som var med - Utförsäkrade på knä
Nu är dom nedtryckta av stan - Som vi slogs för varje dag
Men på nätterna ibland - Så knyter jag min hand
Och minns när vi var hjältar Kungarna av stan

Vad har vi gjort med våra liv
Vi kunde ha blivit vad som helst
Vad gav vi vår kärlek för
Tiden är inne

För jag känner att i natt - Så färgas allting svart
Dagen är så skör - Det är så vackert så jag dör
Jag tar bussen in till stan och många fler gör samma sak
Jag kan se er överallt - Kungarna av stan


Förutom att fucking åmål var en jävligt bra rulle har jag ingen relation till broder daniel, att bandet var startplats för håkan hellström har räckt för att göra mig avskräckt. Ändå golvas jag av denna version av When we were winning med svensk text. Sentimentalt, nödrimmat men underbart. Andra låtar som jag omedelbart gillar är Ett enskilt rum på sabbatsberg och För Dig- en svensk version av anti-nowhere leagues klassiker.

Ladda Ned skivan gratis Här










Sexton

Dikt och Rim / Permalink / 0







vi radar upp dom

och knackar ned dom

sätter nit till lädret

med sockervattenstelnat hår

 

ser höga kängor på smala ben

svarta jeans som går isär

önskar jag hade råd

att se lika fattig ut

 

prissänkta gympaskor

och reabyxor

sitter illa, är så fel

en missformad mohikan

i syrrans kvava kök

 

sargade knogar

en sprucken läpp som svider

gruskornen hängde kvar

i såret på min kind

två sexpack gömt i dungen

invid forsen där vi satt

 






Till top