stewe

Besatt

Kategori: Böcker





Main reste sig från bordet och släntrade fram till dörröppningen.
"Black!" Han gick genom gången och såg att hunden stod och blängde uppför trappan. Det låga utdragna morrandet satte åter i gång. "Vad är det med dig grabben?"
Hunden tog ingen notis om honom.
"Det finns ingenting där uppe." Main såg förbryllat på hunden och började själv känna sig illa till mods. Han vände tillbaka, gick in en liten bit utmed gången och på toaletten under trappan. Han stängde dörren, tände ljuset och lyfte på toalettlocket. Han märkte att han darrade. Det var som ett kylskåp här inne. Han såg på tapetens skarpa svartvita mönster och märkte att det skimrade. Han drog fingret längs en rand och det blev vått. Han såg på fukten på fingret: temperaturen tycktes sjunka medan han stod där.
Det knäppte till som ett pistolskott intill hans högra öra, han såg en skugga och ryggade instinktivt undan. En hel tapetvåd ramlade bort från väggen och över honom. Han slog undan den med handen och den föll ner brevid honom. Så såg han att en våd framför honom också sakta började glida ner. Han öppnade dörren, släckte ljuset och backade ut och stängde ordentligt.






En fyrkant på baksidan ropar ut;
VARNING, läsning av Besatt kan allvarligt skada din nattsömn.
Nåväl, så illa är det inte. Åtminstone inte halvvägs kommen in i boken. Däremot en del sköna kårar längs den gamla ryggraden.
Peter James förvaltar arvet från klassiska spöksagor väl, och lägger därtill en touch av fina Londonmiljöer och ockulta skummisar, vilket sammantaget ger en mysrysliga läsning jag saknat ett tag. Besatt är helt klart värd femman den kostade på Röda Korset.









Midnatt

Kategori: Böcker





Lite mer Seamus, denna gång i översättning av Lasse Söderberg.
Ord direkt ur den keltiska folksjälen.






Efter yrkeskrigen-
med kadaver och dödmän
bleknande i regnet-
dog vargen ut

på Irland. Flockarna
genomströvade hult och hed
tills en kavat kväkare och hans hundar
dödade den sista

någonstans i kargaste Kildare.
Varghunden korsades
med sämre raser,
skogar laggades till vinfat.

Regnet som hörs mot taket i natt
genomdränker torv och ljung,
frilägger skimrande lager
av basalt och granit

och droppar i mossan från kala grenar.
De gamla gryten är genomblöta.
Stråten är glömda eller snokas
åter upp av små skadedjur

som fuktglänsande kilar i väg.
Ingenting flåsar, flämtar,
ångar längre. Tungan
är fastkopplad i min strupe.







The White Ship

Kategori: Böcker






-Ur Dagon and other macabre tales av HPL-


Out of that crash came darkness, and I heard the shrieking of men and of things wich were not men. From the East tempestuous winds arose, and chilled me as I crouched on the slab of damp stone wich had risen beneath my feet. Then as I heard another crash I opened my eyes and beheld myself upon the platform of that lighthouse whence I had sailed so many aeons ago. In the darkness below there loomed the vast blurred outlines of a vessel breaking up on the cruel rocks, and as I glanced out over the waste I saw that the light had failed for the first time since my grandfather had assumed its care.
And in the later watches of the night, when I went within the tower, I saw on on the wall a calender wich still remained as when I had left it at the hour I sailed away. With the dawn I descended the tower and looked for wreckage upon the rocks, but what I found was only this: a strange dead bird whose hue was as of the azure sky, and a single shattered spar, of a whiteness greater than that of the wave-tips or of the mountain snow.
And thereafter the ocean told me its secrets no more; and though many times since has the moon shone full and high in the heavens, the White Ship from the South came never again.







Död mans dom

Kategori: Dikt och Rim






Ingen lever för evigt
och ingenting väntar sen
Du flipprar bort din tid
Du slösar bort ditt liv min vän

Vad spelar all vrede för roll
Om den aldrig riktas rätt
Att döva väck var motgång
Är att göra det för lätt

För när allting är slut, druckits ur och tömts
Bara pillren rasslar i din hand
Det enda som kvarstår, när du gömts i jord
Är domen över en död man

Inget liv var för oss givet
Men det fanns där att ta
Att ge världen fingret är inte
Detsamma som att dö varje dag

Vi visste tidigt dess namn
Maskineriet som så sakta äter oss
Varför gav du bara upp
Varför lämnade du mig ensam att slåss







Evil Angel

Kategori: Film








Efter veckor utan att knappt se annat på burken än Veronica Mars säsong och Futurama, kändes det som läge med en riktig film, popcorn och porlande sockerlösning på petflaska.
Evil Angel handlar om Lilith, just det den mytomspunna, här satt i karaktär som elakartad ande som förflyttar sig från kropp till kropp och bringar förödelse och oro i sitt spår. Ett upplägg som känns igen från exempelvis filmen Ondskans Spår med Denzel Washington i huvudrollen.

Mytologi, action och en rejäl dos humor gör Evil Angel bättre än genomsnittsfilmen, och skådespelerskorna som iklär sig rollen som den hämndlystna demoninnan gör ett bra jobb i att med små medel likna varandra i utspel och manér. Ving Rahmes är en personlig favorit som också gör en bra insats i rollen som gammeldags privatdeckare.

Det som förvånar är hur känns mycket åttiotal, inte bara klädsel är retro, det är nåt med hur hela rullen är uppbyggd och formgiven. Ja, förutom då datoranimerade demonansikten och klättra-på-väggar i japansk stil.
En underhållande actionskräckbagatell, sammanfattningsvis.








Mössens Helg

Kategori: Dikt och Rim









När fredan så är här
och veckan tagit slut
Tar pappa mus och häller upp
En stor & stadig sup

Sen tar han fram sin livrem
och daskar rygg med den
Då vet vi allesammans att det är helg igen


Hoppsan Hejsan - Far är full idag
När helgen kommer ska varenda unge hålla käft


Och mamma mus är duktig
Rör inte alkohol
Bara håller hårt för örona
När livremmen den går

I skafferiet har hon en fiffig telefon
Som hon kan ringa kvinnojouren från


Hoppsan Hejsan - Far är full idag
När helgen kommer ska varenda unge hålla käft


Till slut så kom piketen
Vi alla väntat på
Och pappa mus han letar fram
En känga med stålhättetå

Den har han sen till vapen när snuten knör sig in
Och håller hårt i buteljen med svansen sin


Hoppsan Hejsan - Far är full idag
När helgen kommer ska varenda unge hålla käft






Kultrim

Kategori: Dikt och Rim




Ute midvinternatt och virvlande snörök
Där inne flämtande fotogen och tända ljus
Skuggorna långa leker längs taket
Glöm ej att regla dörren till ditt ensliga hus

Det är som att något viskar
Fast så lågt att du ingenting hör
Det är som att något vill in
Från den frusna världen där utanför

När det knarrar på vinden
Vet du i hjärtat att nåt är på tok
Ändå sitter så stilla kvar
Vänder sida efter sida i Kulternas bok




Ja, ingen höjdare.
Rafsade ihop alstret på under tio minuter för en tävling på Spektakulärt där Anders Fagers Svenska Kulter lottades ut, en bok som Pål har sagt mycket positiva saker om.
Jag vann inte, det gjorde däremot;
http://spektakel.blogsome.com/2010/11/28/vinnare-svenska-kulter-signerad





Working Poor

Kategori: Musik










I woke up this mornin', kissed my wife goodbye
I pray to god that I'll make it home safe tonight
It's a dangerous job but i take that risk
I'll trade my blood and sweat
Just to feed my kids


I've been working for the man since a tender age
Now a rich politician
Wants to lower my wage
Pour me a drink so I can understand
These are the struggles of a working man


I work outside in the pouring rain
when it's cold as ice
When I'm full of pain
It don't matter what i feel inside
As long as the job i'm working gets done on time


The boss man says works getting slow
pack up your tools boys
and head on home
I pour another drink and try to understand
These are the struggles of a working man


I love my wife and I raise my son
Best I can, better then some
I just found out the other day
I got another little one that'ts on the way


I took a new job down at the factory
It don't pay much but at least we can eat
I roll up a smoke
and think a new plan
These are the struggles of a working man


Went down to the river just the other day
Got down on my knees
and began to pray
I said lord please won't you understand
The struggles of this working man

These are the struggles of a working man





 

En bit av himlen

Kategori: Böcker




De Döda Fruktar Födelsen av Pål Eggert



Deliel steg ut ur sin cell och vandrade genom katakomberna tills han nådde en krypta ur vilken han steg ut. Kryptan låg i ett schakt och över himlen ovanför drog moln fram, piskade av ylande vindar. Oväder och molniga eller blåsiga dagar började alltid i Azraels del av Himlen.
Deliel lät sina vingar växa ut och lyfte från marken. Han flög upp ur schaktet, förbi grottorna i klippväggarna där jättefladdermöss hängde upp och ner i taket och väntade på att det skulle mörkna. Han flög genom Himlen och förbi de landskap där ärkeänglarnas fästen var belägna tills han nådde periferin och befann sig i Paradisets luftrum.
Änglarna hade för vana att förskansa sig inom ganska begränsade ytor. Mellan dessa utposter av kultur fanns oländiga bergskedjor eller mörka skogar med urgamla, knotiga träd och svarta tjärnar. Urtidsdjur som sedan länge var utdöda på jorden betade och jagade i dessa marker. Det märktes när man flög in från änglarnas hem, den egentliga Himlen, och till Paradiset. Skogarna krympte, liksom trädkronorna som ansades och klipptes, gräsmattor bredde ut sig, forsar och sjöar blev porlande bäckar, stilla näckrosdammar eller kanaler där gondoler seglade. Hus och anläggningar för olika sporter, föredrag, mässor och liknande bredde ut sig. Till och med vädret blev annorlunda; mycket mer stilla brisar kombinerat med lagom varmt solsken.
De enda höghusen som syntes var änglarnas ambassader, sju skyskrapor, en för varje ängel. Deliel landade på taket där Uriels fanor vajade. Några änglar i blå, eleganta uniformer kom fram till honom.
"Och ert ärende här är?"
"Jag är Deliel, av Azraels skara, och Malach Ra har kallat mig hit."





Hängsnarans Natt

Kategori: Dikt och Rim









I samma andetag nationen föddes
Angrep en sjukdom dess kropp
Nu ett baner släpat i smuts
Det förlovade landet utan hopp


Hängsnarans natt stundar
För smutsfolket bes inga böner
Som bleka skepnader till häst
Maskerade rider Guds utsända söner


De kommer till ditt hem om natten
Under himlarnas brinnande bloss
Så märklig frukt bär söderns träd
Dinglande i skenet av ett kors






Knugssången

Kategori: Dikt och Rim









Ur blåsta hjärtans djup en gång
En samfälld och en gäll falsksång
Som går till knugen fram
Var honom lydig och smörj hans fett
Gör kokset på hans näshår lätt
och apanage på kontot sätt
Du folk på knä i dy och slam



Vi sessans bröllop bekostat har
Som förr de alla stålar tar
och jäser på en lyxstrand
Stolt Sylvia gör sieg heil igen
Hos sveakungen och hans män
och låt prins C-P böga än
Utöver nordanland







End this and embrace the destruction

Kategori: Musik

 

 

 

 

 

Mossdrottning

Kategori: Böcker










Jag låg väntande
mellan torv-front och gårdsmur,
mellan ljungbevuxna ytor
och glas-tandad sten.

Min kropp var braille
för smygande påverkan:
gryningssolar trevade över mitt huvud
och svalnade vid fötterna,

genom mina tyger och hudar
tillägnade sig
vinterns läckor mig,
de obildade rötterna

grubblade och dog
i hålorna
efter mage och ledskål.
Jag låg väntande

på grusbottnen,
min hjärna mörknade,
en burk mycel
som jäste underjordiska

drömmar som baltisk bärnsten.
Krossade bär under mina naglar,
det livgivande förrådet minskade
i bäckenets sotfläck.

Min krona angreps av karies,
ädelstenar föll ner
i torvens isflak
som historiens vapensköldar.

Mitt skärp var en svart glaciär
som skrynklades, färgade vävar
och feniciska stickningar
rötades på mina brösts

mjuka moräner.
Jag kände till vinterkylan
liksom fjordarnas bökande
mot mina lår

den genomblöta skruden, hudarnas
tunga linda.
Min skalle övervintrade
i mitt hårs våta näste.

Som de rövade bort.
Jag blev klippt
och avklädd
av torvgrävares spade

som dolde mig igen
och mjukt packade koldamm
mellan stenjamberna
vid mitt huvud och mina fötter.

Tills en adelshustru mutade honom.
Flätan i mitt hår,
en slemmig navelsträng
i mossen, hade huggits av

och jag steg upp från mörkret
sönderhackat ben, skall-gods,
fransiga sömmar, tofsar,
små blänk på dikesrenen.




I översättning av Roy Isaksson
Ur samlingen På Väg



Ikke Forlat Meg

Kategori: Böcker






Hon sover. Du ligger bredvid henne och tittar på henne. Granskar hennes ansikte. Studerar hennes minsta detaljer. För en kort stund finns det ingenting att vara rädd för. Så varför är du inte lycklig? Nu när ingen annan kan nå fram till henne? Nu när ni ligger där, i fred för alla?
Ändå erfar du bara en tryckande känsla, som den du hade på söndagarna som barn, känslan på kvällen när det inte finns någon väg tillbaka, när en ny vecka skulle börja om bara några timmar, men på den tiden dolde känslan en tanke på tiden som skulle komma, otaliga år oändligt långt borta, men nu finns ingen tanke på åren som väntar, nu kan du redan skymta dörren i slutet, och det är annorlunda än en framtid, det är motsatsen till en framtid, det är en stängd dörr som kommer att öppna sig in mot mörkret.
-Lämna Mig Inte, av Stig Sæterbakken.


Att Sæterbakken är rasande skickligt stilistiskt råder det ingen tvekan om. Inte heller att han har ett sätt att skriva som -åtminstone på mig- lyckas ta sig under huden på ett oangenämt vis. Å andra sidan funkar flera av böckerna bara bitvis, enstaka sjok av text eller kortare utdrag som här ovan, hade fungerat bättre som ett  fristående stycke lyrik, än som en mindre del av ett större sammanhang.
I den längre prosan blir jag på något sätt distanserad från personerna det handlar om, berättelsen betyder nästan ingenting, och jag är på ett jobbigt sätt väldigt medveten om att jag läser något som någon som heter Stig har skrivit och är inte alls uppslukad av berättelsen. Det känns som att Sæterbakken verkar mer intresserad av hur han skriver, snarare än vad han skriver.
Undantaget är och förblir den grymma Osynliga Händer där stilismen och distansen ger en kyla som på ett ljuvligt sätt går hand i hand med mörkret i berättelsen.
I Lämna Mig inte blandas kortare stycken och känslobeskrivningar med längre utläggningar och händelseförlopp, ibland maniskt ältande. Det handlar om Aksel, en ung mans fixering och dyrkan av sin före detta flickvän Amalie. Långsamt vevas den undergångsdömda kärlekssagan upp, den sjukliga svartsjukan som slet dem isär och besattheten som vägrar lämna Aksel.
Som sagt, i korta passager och längre stycken uppbyggda som noveller med händelser ur Aksels och Amalies förhållande, är det grymt bra. Sällan har svartsjukans maniska elakhet visats upp lika naket, stegen av ökat kontrollbeteende och misstänksamhet mot alla som närmar sig, likt ett hot.
Å andra sidan.... efter över tvåhundra sidors läsning, är inte Aksel en person ändå. Det är ingen jag ser framför mig, det är defenitivt ingen Arturo Bandini som i Fantes Ristat I Damm, en litterär varelse av kött och blod, så svag och mänsklig, så sann och äkta.
Sæterbakkens Aksel är en pappfigur i jämförelse, vilket gör romanen som helhet till ett misslyckat verk, tvärtemot alla briljanta stycken och svartsjukekapitel som den innehåller.
I sista kapitlet byter boken delvis inriktning och efter en ganska spännande start blir det riktigt krappigt. Kanske har jag läst lite speciella böcker senaste åren, men nog känns det som att grupprunk och avancerad homosex skolynglingar emellan blivit något av en trend, efter alla seriemördarkannibaler och incestoffer, så där lagom frånstötande men ändå kittlande för bokreatanterna. I Sæterbakkens fall är inslagen både malplacerade och för berättelsen oväsentliga, vilket gör att boken som helhet tappar ännu mer.
Läs Osynliga Händer istället.









Inköpsförslagen

Kategori: Böcker





Senaste inköpsförslagen till lokala bibblan.


Silhuetter - blandade serier från Myling Förlag
som CJ skrev fint om på sin sorgligt hädangångna blogg.




Islamofobi - Mattias Gardells senaste, den anarkistiska hedningen
analyserar ett brännande aktuellt ämne.





Prins Charles Känsla - Liv Strömqvists senaste måste spridas
till allt fler intet ont anande biblioteksbesökare.





Mera Hårdrock - Rundgångsnördarna är tillbaka med en ny bok,
intervjuer och anekdoter - ett måste helt enkelt.





Livdikt - Efter en tid ifrån varandra är jag och Johan Jönson redo
för en ny tegelstensholmgång i den litterära sänghalmen.

Arbete, kamp. Som varje dag.
Som varje kommande dag. Oavbrutet omgiven av skit.
Fösa undan meningslös död.
Det slutar inte att inte sluta anlända, passera, konstituera.



 


Ormbo

Kategori: Dikt och Rim





Framför skärmen allt bekvämare
Krumryggade blänger slött
Hur politiker och andra krämare
Helt öppet rear ut sitt kött


Då fånflinar alla frivilliga slavar
Avhängiga en själlös maskin
Bäddas vakna ned i gravar
Gödda för slakt såsom tama svin


Förtvinade apatiska kroppar
Konsumerar skiten de inte behöver
Ett ormbo av ärgad koppar
Artificiellt likt eterångor söver





The Story of Anvil

Kategori: Film






Dokumentären handlar om bandet som aldrig fick det där stora genombrottet.
Om trummisen och sångaren som hållt ihop i trettio år, bor i en håla, hankar sig fram på lågavlönade kneg och välvilliga släktingar och familjer men som fortfarande drömmer om utsålda arenor och rockstjärnestatus. Hängivenheten är total.
De tar semester från jobbet för en europaturné som de tror ska förändra allting och det börjar bra med en solig eftermiddagsspelning på sweden rock. Därefter går det utför.
Först är tåget därifrån fullbokat, sen står den polska managern och gastar i en mobiltelefon att dom är i laholm - fast det egentligen är tågstationen i hässleholm- och resten av vändan präglas av undangömda gage, felkörningar i en skraltig husbil och källargig för hundratalet eller som i vissa fall tiotalet betalande besökare.
Efter lite sura miner tar Anvil tar nya tag, det gör dom hela tiden. Blir osams, blir sams och rockar vidare. Jag har nog aldrig sett maken till självklar positivitet och övertygelse, för att inte tala om oemotståndlig kärlek till sin musik och livsstil.
Rörande, otroligt rolig och samtidigt inspirerande. Måste införskaffa den här på dvd, att plocka fram gråa dagar då allt känns motigt och allt man gjort och gör känns poänglöst.
Rekommenderas å det varmaste.








Bläck i hud

Kategori: Dikt och Rim






Så karvat in
Ristat att bli kvar
Stolt vi gick
Mitt i vintern med armen bar

Bläck i hud
Tillhörighet men utanför
Bläck i hud
För alltid en rebellmarkör

Tryck ned pedalen
Sätt nålen till spåret
Surret i skallen
och färgen fyller såret





Vännen

Kategori: Dikt och Rim




det kommer en dag
hoppas den kommer snart
då din ångest släppt sitt grepp
märkena runt halsen bleknat bort

sagor som skärvor vassa mot mitt skinn
en skapande kraft så bräcklig och skör



mina tankar sipprar ned till dig
via bläcket på ett ark
vill du ska veta och förstå
vill höra dig läsa orden högt

att du finns där betyder nåt
ork att sätta pennan till pappret igen



naken trasig flimrar skärm
en spegelvärld, ett land under jord
önskar jag kunde fånga dig
när du faller ned i svarta hål

håll din flicka hårt i famnen
viska vårvindar friska till henne igen








Rockpunk

Kategori: Musik



 

 

 

 

 

 

 

 

Liv

Kategori: Serier






Efter att ha läst en hel del Kellerman på sistone var det skönt att byta ut seinfeldplankande och latte mot
Liv Strömqvist Prins Charles känsla.
Det är möjligen något plamfettartat mellan varven, men attityden och humorn förlåter det mesta.
Rekommenderas.

















Mjukpunkrock

Kategori: Musik




I originalversion av Broder Daniel men bra ändå.


När vi var sjutton år
Då fanns det inga lås
När vi var sjutton år så va himlen alltid blå
Och vi ägde varje natt
Ingenting satt fast
Ja vi ägde varje natt när vi var Kungarna av stan

 

Åh, åh vilt och utan sans
Vi brände allt som fanns
För kungarna av stan ägde världen den där dan
Men när jag ser tillbaks
Kan det va svårt att se det klart
Men jag glömmer aldrig av när vi var Kungarna av stan

 

Alla vänner som var med
Utförsäkrade på knä
Nu är dom nedtryckta av stan som vi slogs för varje dag
Men på nätterna ibland
Så knyter jag min hand
Och minns när vi var hjältar Kungarna av stan

 

Vad har vi gjort med våra liv
Vi kunde ha blivit vad som helst
Vad gav vi vår kärlek för.. Tiden är inne

 

För jag känner att i natt så färgas allting svart
Dagen är så skör
Det är så vackert så jag dör
Jag tar bussen in till stan och många fler gör samma sak
Jag kan se er överallt
Kungarna av stan

 

Plötsligt är jag äldre - Men tro inte att jag är klar
Lever inte på minnen - Ung i sinnet, nu går jag ut

 




Rapport från svinstian.

 

Hon har aldrig hört om Loket Olsson
Men kan stava Nietzsches namn
Dagens ungdom pratar slarvigt
Och de läser inte Heidenstam

 

Bilprovning är kommunistförmynderi
Säger han, sur och tvär
Män är män och kvinnor kvinnor
Och moskéer passar inte här

 

Det behövs inget dollargrin
För att va ett äkta borgarsvin


Invandrare är en färgklick
Sägen hon och älskar keramik
Grannbonden på landet kallas farbror Knut
Hon kan stava Créme Fraiche

 

Farsan pola med Marie-Louise De Geer på 60-talet
Bor centralt med morsans coola soffa ifrån 70-talet
Halv miljon i studieskulder arbetslös men jämt på någon krog
Diggar kultig progg och Star Wars-gubbar han kan stava Moog

 

 

Så här fint kan man behandla svenska språket.

 

 

I natt svävar änglar vid din sängkant
Och snart så knackar någon på din dörr
Men ändå tycks du ha det ganska ensamt
Din tid är slut men allt är som sig bör

 

Jag hoppas dock du inte känner ängslan
Inför din färd till fjärran horisont
Somt är ledsamt somt är glatt i livet
Din skjorta ren som snö, men är din själ - lika vit?

 

Jag sitter här i nattens sena timme
Men tror ej att jag är till större tröst
Jag sköter en maskin som sprider ånga
Den skänker lindring åt ditt sjuka bröst

 

Jag undrar om du sover eller tänker
Och om du tänker vad du tänker på
Din matta blick som söker morgonljuset
Har mist sin ungdoms glans och din hud - är grå

 

Jag hoppas att du skådat stora vatten
Och att inte livets minnen mist sin färg
Jag ser din ande flyga ut i natten
Ut från ett enskilt rum på Sabbatsberg

 

Jag sitter hopplöst hjälplös vid din sida
Men känner tjusningen som döden har
Ett paradis där ingen människa lider
Jag är ej rädd att följa, men min ungdom - får mig att bli kvar

 

 


En sammanfattning av tvåsamheten.


Du är jäkligt fin
Och jag gillar att du ler när jag säger nånting smart
Som om jag faktiskt gjorde nån skillnad

 

Och du har ganska bra smak
Lite Clash och så nåt med Ebba Grön
Du har småcharmigt stökigt, gör helt okej crêpes
Men en gnutta för mycket av rökelse och te

 

Men det är nåt du borde veta om
Att jag blivit blåst ja gång på gång
Jag vill ha bevis innan jag öppnar mig
Så jag behöver några svar av dig

 

Blir du rädd om jag ringer för ofta
Blir det nåt ikväll
Är du smartare än dom flesta - är du smartare än mig

 

Kan du sova när jag börjar snarka
Står du ut hos mig fast det ser ut som skit
Kommer jag att få va mig själv
Kan du ha strumporna på för jag har nagelfobi

 

Och när jag mår skit, vill du ha mig då
När jag mår skit, vill du ha mig då


Snackar du sönder Simpsons
Läser du Leva och Elle
Kan du dricka och ha roligt utan mig
Om jag är pappaledig är det lugnt med dig

 

Har du legat men nån som jag känner
Fantiserar du om andra när du ser på mig
Spar du bilder på ex och är dom snyggare än jag

 

 

Ganska träffande helt enkelt.


Snön ligger kall på gatorna i natt
Och människor jagar människor som hund och katt
Och volymen vibrerar
när vissa tar fart
Sitter andra blyga själar i en annan del av stan

Och musiken blir högre
Och bättre för varje sång

Och du spinner igång
Det är så här det ska va
När du vaknar nästa morgon är det inte lika bra
Var är du på väg
Var är du på väg
Var sover du i natt

 

Taxin kommer fram och du rullar iväg
Och du stannar till till hos polarn men porten är stängd
Ja dörren är låst och ingen verkar va där


Så du tar en öl men ingen meny
Ringer brorsan, snackar framtidsplaner för Eskapix
Men var är du på väg - var sover du inatt

 

Ja du spinner igång
Det är så här det ska va
När du vaknar nästa morgonen är det inte lika bra
Var är du på väg
Var är du på väg
Var sover du i natt

 

 

 

 

Ojoj

Kategori: Allmänt


 



Ojoj, hur hände det här då?
Sverige övergav sin neutralitetspolitik och deltar för första gången sedan kongokrisen med väpnade styrkor i strider mot rebellstyrkor, i media kallade terrorister. Ena handen fördömer de hårdare tongångarna mot muslimer som bland annat ligger till grund för SD´s riksdagsintåg liksom förra valets framgång för Folkpartiet.
Andra handen deltar i västvärldens ockupation av mellanöstern och framställer därför muslimer som terrorister och fiender, oförmögna att på egen hand bomba sig till demokrati i sina hemländer. Där räcker det inte med fredsbevarande styrkor, där behövs pansarskott och vikingaplutoner.
Den inhemska terrorbekämpningen visar också framfötterna genom att i göteborg storma in hos oskyldiga folk, rikta vapen mot barn och korsförhöra tioåringar. Antingen får Försvarets Radioanstalt får lära sig lite bättre arabiska eller så får man kriminalisera sprängande huvudvärk.






Ojoj, hur gick det här till?
Helt plötsligt har vi ett parti i riksdagen som inte bara vill begränsa invandringen, utan också vill försämra rättigheterna för nyinkomna invandrare, liksom möjligheterna till försörjning. Ett parti som systematiskt dömer ut hela gruppen för vad en liten grupp kriminella gör.
Måltavlan är delvis ny - om man bortser från FPs språktestförslag och liknande- men retoriken har varit densamma mot sjukskrivna och förtidspensionärer bra länge. Där har också större grupper dömts efter vad en liten grupp fuskare gjort. Arbetslösa har målats ut som välbetalda latmaskar som det krävs rejäla svångremmar för att motivera. Det är helt enkelt en fungerande formel att applicera på marginaliserade människor, en formel som kommit för att stanna.





Ojoj! När Jimmie Åkesson grät i sina knätofsar och gula folkdansbyxor över att biskopen i sitt kyrkotal riktade sig mot SD jublades det. Undrar om jublet varit lika stort om Eva Brunne, öppet lesbisk och engagerad för homsexuellas rättigheter, riktat kritiken i sitt tal mot kristdemokraterna. Till skillnad från SD sitter ju faktiskt KD som enda högerreaktionära parti inte bara i riksdagen utan i regeringen.
Jag är tveksam. Jag har varit inne på det förut, det är bara visst civilkurage som belönar sig nämligen. Det är bara vissa avståndstagande som applåderas av alla. Det är bara vissa marginaliserade tokstollar man vågar ryta åt, för då riskerar man ingenting politiskt eller karriärsmässigt.
Det borde vara fler saker som man lika enkelt tar avstånd från lika naturligt, som krig och atomvapen till exempel. Men jag antar det är lättare att dela ut ett fredspris istället.







Stereotypen

Kategori: Dikt och Rim






Han är inte passionerad
Kan inte ha roligt utan sprit
Han är en rytmlös mes
Så gråtrist, svennig och vit


Han är blyg och stel
Med honom i hissen blir det spänt
Fifflar och jobbar svart
Porrsurfande torsk men ändå impotent


Han är en blågul taliban
Har aldrig använt en kastrull
Medan frun dubbelarbetar
Och offrar allt för barnens skull


Han röstar odemokratiskt
Och fyller köksbordet med gnäll
Whiskeyprovning och korplag
Tycker utlänning är lika med kriminell


Han smiter undan arbete
Blir bidragsberoende på pin kiv
Han avundas alla andra
Är konflikträdd, lydig och naiv









Nastrovja

Kategori: Dikt och Rim






Nastrovja höj ditt glas
För moder Ryssland nu kamrat
För alla broar som vi bränt
Sen vi gick i kvav vid Barents hav


En ridå av järn raserad
Marschera stolt genom ruinerna
Blodspengar dyblöta
Hängda till tork och glömska i västlig vind


Nastrovja för ett minne glömt
Smält polaris i mitt glas
Allt som finns kvar är ett mausoleum  
I skuggan av kupolerna


Som herrelösa hundar
Vår trohet totalitär
De öde hektaren av stål och betong
Är vårt nya hem


Nastrovja
Höj ditt glas högt
Se bläck djupt i hud karvat
För moder Ryssland till döden kamrat








Gör om, gör rätt

Kategori: Film





Så gick man och hyrde sig en skräckfilm i helgen som var. När alla ljusen var tända vid kyrkogården kändes det liksom rätt. Och spanskt lät ju liksom ännu mer rätt.
Men Hierro var inte rätt. Några få bra scener med rätta stämningen förändrar inte att filmen egentligen har thrillerambitioner men säljer sitt förutsägbara mysterium förklädd till skräckis. Falsk marknadsföring säger jag, men konstaterar att bonusen Maquina - en skönt surrealistisk novellfilm om en ung tjej som får en maskin inmonterad i livmodern- var desto roligare.
Gör det inte värt att hyra Hierro dock.




illvilligt

Kategori: Dikt och Rim







Gå inte ut ikväll
Tjälen har satt sig djupt i jord
Gatlyktors bleka bloss
Såsom stjärnor sällsamt gnistrar


Gå inte ut ikväll
Något illvilligt finns där på lur
En himlarymds avgrund
Längs skuggvälvd slipprig trottoar


Som byte skiljs ur flock
Ditt veka sinne och svaga själ
Vargarna inuti väggarna
Morrar dovt med bärnstensblick


Du äts levande
Om du bara stannar där du är
Ute finns det andra
Tålmodigt törstigt bidar sin tid


Andedräkt vit ur mun
Köld som nyper knottrar skinn
I dina steg mot kullersten
Hörs ett eko följa efter hack i häl




Anti Dig

Kategori: Dikt och Rim







En del saker är svårt att få bort helt
Som hundskit under kängan
Eller kackerlackor ur ett kök

Oavsett hur åren gått fram
Mumlas det i smyg
Om ingen eld utan rök

Varför har du en sån gaddning
Går i stålhättor
med skallen rakad alldeles kal

Tja, inte alla vill sluta tvätta sig
Stå med plakat
Och runt halsen palestinasjal

Tål inte studentikos sekterism
Groddätande rebeller
Med färdig mall så tillrättalagt

Så jag är oborstad och anti dig
Vad vet du om
Vem jag är eller var jag vart

Revoltera radhuset bäst du vill
Släpp ut en mink
Digga crust och rök ditt brass

Själv knegar jag för mitt leverne
Inga täta päron skjuter till
Är det du aldrig blir; fattig men stolt arbetarklass






Ölsoundtrack 101105

Kategori: Musik




 











Alla Helgons Fläskiga Natt...

Kategori: Skräckbuskis



 

"Omoget och osmakligt".
-Åsa Linderborg Aftonbladet.


"..som om Stephanie Meyer rökt en feting i baksätet på en amazon och diggat eddie meduza"
-Mats Gellerfeldt Dagens Nyheter.


"varför i helvete skickar ni det här manuset till mig"
-J.E Pettersson Ordfront



Ja, trots långt ifrån positiva omdömen kring de första novellerna Låt Den Fete Komma In samt uppföljaren Leende Blodsprängda Ögon fortsätter vi på vår inslagna väg med oförminskat självförtroende.
Argasi är tillbaka, dricker sprit, stjäl kläder och besöker ett danspalats där han träffar på en bekant från förr.
Delen som följer nedan är den första i en tilltänkt trilogi och är denna gång extra kryddad med Ingemars teckningar. Som alltid läses på egen risk.

Skål - Ingo och Stewe









Fyllennium del 1: Män Som Ratar Kvinnor

Kategori: Skräckbuskis










Pank och deprimerad var jag på väg att planka över staketet till danspalatset för att förhoppningsvis hitta något fullblod att sätta gaddarna i, och då menar jag det bokstavligen. Självklart ville jag också få en glimt av Lotta Engberg på scen, min egen lilla ärkenemesis bland dansbandsslampor. Så många gånger jag försökt och misslyckats, men skam den som ger sig. Kan kopparärrnyllet Christer Sjögren komma innanför de engbergska trosorna så kan väl jag.
”Han och halva jävla musikerkåren…”, muttrar jag för mig själv, när en vindpust plötsligt får fatt i mitt välkammade hämtehår och ställer det på brylcremesflottig högkant.
”Kåddens skymning”, tjuter jag och sträcker mina knubbiga armar uppåt för att fånga de fladdrande testarna i flykten, när jag plötsligt tappar balansen och faller handlöst. Som väl är blir jag hängande uppochner på staketet i ena benet av gabardinbrallan. Trätofflorna far av strumpsockarna som raketer rätt upp i skyn, på sin neråtgående bana missar vänstertofflan med en hårsmån mitt dinglande huvud, medan gamla högertofflan lyckas med konststycket att kraschlanda tungt mellan mina spretande ben. Jag sprattlar våldsamt av smärta och känner hur mina arma kulor sväller i storlek från nyplockade valnötter till soltorkade aprikoser.
Från min oplanerade läderlappsvinkel och mellan tårarna komna utifrån mitt sargade skrev, lägger jag märke till alla husvagnar, baden-badenstolar och klotgrillar. Jag är åtminstone på rätt sida staketet, nu gäller bara att komma på rätt köl… Ett problem som min gamle fiende gravitationen löser på studs. Med ett ritsch-ratsch och alls inget filebom-bom-bom släpper midjesömmen i mina redan ansträngda kalasbyxor och jag landar med flinten före bland grus och nässlor.
Tur att alla jävlar är inne och smeker varandras innanlår till Lottas ljuva stämma, tänker jag alltmedan jag kämpar mig upp från marken. De trasiga trotjänarna till brallor hänger kvar på staketet och vindens rörelser genom tyget får det att se ut som om de hånler åt mig.
Så här står jag. Ensam på danspalatsets campingområde, endast iklädd en urtvättad och resåslapp y-front. Med nässlad och ömmande lekamen. Det är ingen déjà vu , så här har alltid mitt liv varit; byxorna har åkt av vid alldeles fel tillfällen och allt som oftast har världen vänts upp och ner.
Med en sorgsen suck och med vad värdighet jag må ha kvar, borstar jag av mig och känner försiktigt på den ömmande bulan mitt på flinten. Med salivindränkt handflata och flinkt handlag lyckas jag få det mesta av hårtestarna på plats, förhoppningsvis döljs bulejävlen också.  
Jag knallar in den närmsta husvagnen, men där verkar inte finnas mycket mer än en välfylld kyl med öl. ”Starkvaror”, jublar jag när jag ser procenten och korkar genast upp en liten aluminiumkompis som får följa med på min byxlösa jakt mot nästa husvagn.
Där vajar den skånska flaggan gul och röd alldeles ovanför dörren och jag känner mig genast bättre till mod. En transistorradio står igång inuti husvagnen, och Thorleifs änglalika stämma slår emot mig redan på farstutrappen. Därinne finner jag inte bara en halvdrucken kvarting som på nolltid blir heldrucken, utan också stiliga klädedon som passar!
Ja, eller nästan, trots att jag själv inte är nån benget precis är brallorna jag hittar av det pösigaste laget. En lika pösig skjortefan döljer det mesta av rövklykan, tiden är för knapp att söka efter en livrem. Röster hörs på avstånd, det är väl alla dansbandstattare som ska halta ut i sina unkna husvagnar och kolka brännvin och slå varann på truten.
Jag hinner dock byta ut mina blankslitna trätofflor mot ett par blänkande läderboots. Mjo, något nummer för små, men ska jag ha en chans på Lotta behövs lite extravaganser.
Utanför har en riktig fittskymning lagt sig över campingplatsen; fuktig, men ändå inte kall, och så klart röd att den nästan är rosa. Det kastar ett förtrollande skimmer över tältbord fulla av groggvirke och plastmuggar, knycklade ölburkar och överfulla askfat.
En utslagen yngling med lantmännenkeps ligger i ett nässelsnår när jag rundar husvagnen med färdriktning dansbanan. Hans spända halsvener står ut som tvättlinor mot den bleka huden. Men jag trampar stoiskt vidare, trots att törsten bränner under dubbelhakorna.
”Såja, Argasi lille”, säger jag lugnande till mig själv, ”Du ska inte dricka dig mätt på små fyllebäckar ikväll, därinne finns en hel ocean av svettiga käringnackar… Pulserande av dansband och blod!”









Stroboskopen spelar över danspalatsets största bana, där paren svänger sig i takt till den ljuva Engberska stämman från scenen. Blekfeta taxichaufförer från småstäder trycker sina förskrumpna könsdelar mot frodiga kallskänkor i bruna strumpbyxor och åhlénskjolar. I baren häckar lokala 4h-medlemmar och försöker så gott det går att lapa mod från den fesljumna blandningen i sina insmugglade pluntor. Som otåliga panelhönor sitter finniga bonndöttrar en bit bort, drömmer om svettiga händer under blusen och slafsiga kyssar som smakar hembränt och lössnus.
Utan att tveka ett ögonblick kastar jag mig in i detta hav av outnyttjade möjligheter och spända blodådror.
Det här är min sorts ställe.
Det här är min jaktmark.
Jag kryssar vant och nätt som en ballerina mellan de stapplande fötterna och roterande arslena på klungorna av tätt sammanslingrande par som i osymmetriska och rytmlösa vågrörelser böljar över dansbanan. Insuper deras mustiga dofter av laxbuljong och deodorant. Njuter av värmen från deras blodfyllda kroppar, läppar och lemmar. Tillåter mig ett tjuvnyp här och där när fylligt hull når för nära, och vid några tillfällen låter jag ärkestaken själv nudda mot ett saftigt lår eller en svankande madams skinkhalva… Innan de hunnit reagera och vända sig om med örfilen i högsta hugg, har jag redan försvunnit i vimlet med sprängfulla kåddar och spetsiga tänder.
På avstånd ser jag Lotta Engberg åma sig på scenen, hållandes mikrofonen sensuellt i sina händer, som vore den en rabarberstjälk plockad i hennes egen trädgård. Jag styr mina klapprande läderboots dithän utan att tveka i ett ögonblick, när jag lägger märke till en av vakterna som stirrar stint på mig bakom kravallstaketet. En enorm bjässe till karl, han tornar upp sig över de dansande paren likt en erigerad blåvalspitt. Och nog är det något högst välbekant med de där piercningarna som sticker ut på sidorna av hans hals, det ärriga nyllet och den tomma, blängande blicken.
När han utan problem tar ett kliv över kravallstaketet och styr mot mitt håll känner jag igen honom, helvete – det är Frankie! Han som jag nästan snodde Elli ifrån när jag bodde i Fackeberg, innan han snodde henne tillbaka från mig och bägge försvann spårlöst. Den tokige elektricitetspundaren som genom att köra fingrarna i Ellis vägguttag kortslöt hela Västra Flensinges energinät. Och nu närmar han sig med nåt som liknar mord i sina apelika ögon!
Jag vet jag borde fly, men jag står som fastfrusen i dansbanegolvet. Folkhavet delar sig där Frankie lufsar fram, vissa dansar sig ur hans väg i nåt som liknar panik. Jag gör mitt bästa för att behålla mitt berömda lugn, står kvar och ger honom min stenhårdaste blick. Ett vinande luftdrag och en frän doft av fruktan som får mina pösbrallor att fladdra ända ned till läderbootsen är det enda tecknet på nervositet som undslipper mig, när Frankie väl når fram till mig. Hans ögon är inte bara intelligensbefriade utan också outgrundliga, och därför hoppar jag nästan ur kläderna av överraskning då han sträcker fram en väldig näve och säger tjena moss.
”Öhhrgg, hej”, bräker jag på gäll skånska, ”det var ju ett tag sen.. Kände knappt igen dig!” Frankie nickar långsamt och skakar min lilla hand som en skurtrasa i sin enorma labb. Han står kvar en stund och blänger, och jag känner svetten glida längsmed flinten. Under tiden hinner Lotta gå av scen och jag mumlar en svordom i mustaschen.
”Jag har rast nu..” säger Frankie på sitt otroligt sävliga vis, med en röst som kommen ur ett gruvschakt, ”så vad sägs om en rackare i baren? Jag bjuder såklart.” Jag är inte sen att tacka ja, och med en dasslockshand tungt vilande på mina sluttande axlar leder Frankie mig till ett avskilt bås i baren och beställer storstilat in varsin gröna hissen och tre sexor O.P. vardera. Jag jublar inombords och sveper omedelbums första sexan. Vafan, Lotta och blodtörsten kan vänta, inte var dag det vankas bjudsprit!
Innan det är dags för en ny runda, frågar jag smått försynt Frankie om hur det gick med Elli, om hon bor kvar i Fackeberg?
”Baah!”, morrar Frankie och kolkar i sig hela sin gröna hissen i ett svep, ”hon var inget att ha. Det tog bara några veckor, sen stack jag på turné med stenåstanley och har aldrig hört av mig igen. Tänker inte göra det heller. Jag misstänkte ofta att hon höll på med andra, förstår du.” Jag sätter nästan brännvinet i näsan, frustar och skyndar mig att byta samtalsämne.
”Hur är det att vara ute med Lotta då?”, frågar jag istället, men ångrar mig så snart han börjar berätta. Det blir en vidrig radda anekdoter om allt från fistfuck med Arvingarna till fuktskadade trumpinnar, med den gemensamma nämnaren Engberg och hennes omättliga vagina.
”Tack det räcker”, säger jag efter en stund, lätt illamående och med en färsk grogg i näven, ”det var mer än vad jag trodde om Lasse Stefanz och hans jävla cowboyhatt.. Vi pratar om nåt annat än det där ludret. Har du inget annat roligt att berätta om dansbandsvärlden?”
”Jo jag kan ju berätta om Hasse ”kvinnaböske” Andersson, han känner du väl till?”
”Javesst”, säger jag.
”Det var sent en kväll, vi hade spelat på en marknad. Trött och sliten satt jag kvar bakom scenen en stund. Då hörde jag någon kraftigt berusad gasta nåt, och i gräset satt ett fyllo med en liten hund.”
”Typiskt fyllesvin att alltid släpa runt på nån stackars jycke”, inflikar jag innan jag sörplar i mig resterande groggen och vinkar till servitören att fylla på.
”Det var till Hasse han skrek, som kom släntrande över parkeringen med sin fru som precis sugit av honom i bilen.”
”Frun va?”, tjoar jag litegrann på pickalurven, ”var det inte hon som brukade göra Kalle Ankas röst på teve?”
”Jovisst”, svarar Frankie dovt, ”och med Hasse i bilen kan man säga att hon fick näbbet fullt. Hursomhelst, det där fyllot höll på att skrika efter Hasse, fråga honom varför man inte fick ta hunden med in på spelningen. När Hasse inte svarade gastade fyllot ännu värre. ”Öööjj du spelekuk”, skrek han, ”kan du svara på min fråga, din skäggsmekta isterbuk till skåning!” och så vidare, ända tills Hasse lackade ur.”
”Ja det kan man ju nästan förschtåå..”, säger jag förtroligt och lutar mig framåt, ”jag menar, inför frugan å allt.”
”Så Hasse sparkade den lille hunden åt helvete, sen gav han fyllot rejält med lusingar och lavetter, innan han slutligen satte sig grensle över honom och släppte en riktig brakare i nyllet på honom!”
”Det var det grövsta”, säger jag, ”hade man ju själv inte velat vara med om.”
”En riktigt sur var det också”, brummar Frankie, ”kändes ändå bort dit jag satt, som härsken majonnäs och ruttna ägg. Fyllot spydde som en kalvafan och hundstackarn ville inte sluta yla.”
”Fy helvete”, utropar jag, ”sånt här gottesnack kräver en sexa till, tjoflöjt!”, och vinkar energiskt mot servitören.
”I alla fall… Det sista man trodde var att Hasse skulle skriva en sång om det, skål tamejfan”, säger Frankie och tömmer sin grogg innan det är dags för honom att gå på vaktskiftet igen.
För min egen del blev övriga kvällen något dimmig. Det blev inte så mycket av mina Engbergsplaner, istället landade jag ute i en av husvagnarna där jag lapade blod från ett hundrafemtiokilos kassabiträde på Willys. Det enda jag minns är att hon skrek ”Suuug! Suuug din jävel” på kraftig västgötska, innan vi bägge tuppade av helt och hållet.
I gryningen kvicknar jag till, och snabbare än vinden smiter jag ut med  mina stulna klädedon under armen och kalsipperna på halvkvart, när jag oväntat snubblar över Frankies storlek-54-dojor som sticker ut från ett buskage. Hans fingrar är fortfarande instuckna i en förlängningssladd fast han sover tungt. Stackarn har försökt ta sig ett återfall men missat att sladden inte var inkopplad. Så tyst jag bara kan ruskar jag liv i honom. Yrvaken och fortfarande småfull följer han med ut till min bil. Vi delar en folköl medan solen så sakteliga går upp.
Kanske är det folkölen i kombination med alla drinkar, groggar och sexor från kvällen innan, kanske är det känslan av att se en dansbandsparkering i gråmuskigt morgonljus, men Frankie och jag svär varandra evig vänskap där i bilen. Hädanefter ska vi rå om varandra, han ska hjälpa mig med blodtörsten och jag honom med hans elektricitetsberoende, och inget taskigt fruntimmer ska nånsin komma mellan oss. Vi tar i hand och en förskrämd liten tår smyger sig nedför Frankies skrovliga kind.
”Men vi måste skaffa en lya”, brummar han med stockad röst, ”har du nåt förslag på vad vi kan bo?”
”Det finns bara en plats min vän. Bara ett ställe där såna som du och jag passar in.”, säger jag och knycklar ihop den tomma ölburken, ” En liten stad dom kallar… Abbekås.”
















בהמות

Kategori: Musik





 

 

 

 

Grönt Glitter

Kategori: Allmänt






Så, mina vänner...
Sedan sist har jag skrivit på när jag orkat och hunnit. Smått influerad av Påls tilltag att slänga upp ett utdrag från sin nästa roman, slänger jag härmed upp ett utkast från den tilltänkta novellsamlingen.
Det är ett obearbetat stycke så det finns säkert gott om missar, men kom gärna med konstruktiva kommentarer.





Ett slagregn kommer in från väster, piskar hårt mot torgets trottoarer och de halvtomma parkeringsrutorna. Pensionärer står i spridda grupper vid ingången till matbutiken och banken. Krökta som olycksfåglar över sina rullator och käppar. Regndroppar samlas till rännilar och rinner nedför butikernas panoramafönster. Patrik tänker att fönstren är hungrande munnar, och regnet är strängar av de svulten saliv.
Utanför kiosken på hörnan står Matte, Sari och Alexandra i skydd av markisen. Matte är klädd i mörka och eleganta kläder, medan Sari och Alexandra som vanligt har sina röda täckjackor, gympaskor och svarta Adidasbyxor. De båda tjejerna ger Patrik varsin kram, och Alexandra tigger till sig en cigg.
”Tjena, hur är läget”, frågar Patrik Matte, men han bara nickar till svar och rycker på axlarna. Han ser obekväm ut med att Patrik står där tillsammans med dom, plockar fram sin mobil och trycker förstrött på den. Siri frågar om Patrik ska ut något till helgen, men han svarar att han inte vet än. Alltid händer väl nåt.  
”Har du träffat Valentina någonting”, frågar Alexandra, ”hon är skyldig mig tvåhundra”.
”Nej, vi är inte ihop längre”, svarar Patrik, ”det var ett tag sen nu”. Han känner hur regnet klibbat fast sig i ansiktet, hur det fortfarande droppar från hans nästipp. Blir till fläckar på den torra trottoarremsan under markisen.
”Jo vi har hört det”, säger Alexandra och stryker undan luggen från pannan, ”men jag tänkte att ni kanske brukar ses ändå”.
”Det är väl kanoners att du dumpat den där jävla blattehoran”, säger Matte och flinar brett. Hans tänder har en gulaktig färg, som om han inte borstat dem på länge. Han tittar mot Patrik, som vänder bort sin blick och inte svarar någonting. Några år tidigare var Matte ordförande för Nationell Ungdoms lokalfraktion. På handleden finns den intatuerade varghaken fortfarande kvar, även om Matte nu för tiden tjänar sina pengar som pulverpojke för albanerna.
”Äh Matte sluta, vad elak du är”, utbrister Siri, men både hon och Alexandra skrattar gällt och tillgjort högt, som om Matte precis avslöjat en pinsam hemlighet om Patrik, som om han själv inte visste att Valentina var utländsk.
”Jag måste nog dra nu”, säger Patrik och fimpar cigaretten mot marken, ”Jag ska upp till Irina en sväng.”
”Hälsa henne från oss”, säger Alexandra. Han kan höra hur de tre pratar och skrattar medan han fortsätter över torget. Kanske är det åt honom. Matte har alltid varit en skitstövel, han är lätt att avfärda. Men tanken på Siri och Alexandra hänger envist kvar. Liksom minnet av hans egen jävla tystnad.
Patrik tänker på hur alla, inklusive han själv, brukar snacka om hur fräscha Siri och Alexandra är. Nu lade han för första gången märke till den där äckliga lukten av hårgele och otvättat hår. Den kletade kajalen, och det tjocka lagret makeup som ändå inte lyckas täcka aknen på deras pannor och deras hakor.
Han ser framför sig hur de öppnade sina läppar till vulgära gap för att vräka ut sitt skratt,. I deras blickar finns ingen lyster, tänker han, och inga gnistrande tankar. Även om de tittar med vidöppna ögon, ser dom ingenting.

Ett blygt leende leker i Irinas mungipor när hon öppnar dörren. Hon är osminkad men ändå vacker, de ljusa slingorna uppsatta enkelt. Inifrån lägenheten gråter ett barn.
”Det regnar mycket ja”, säger hon på bruten svenska. Patrik är inte säker på om det är en fråga eller inte. Han skälver i hela kroppen, men gör sitt bästa för att le lika vänligt tillbaka.
”Kan man säga. Är Heino hemma?”
”Nej, han är i Malö”, säger Irina och öppnar dörren på vid gavel, ”men kom in Pattri, gå på köken.” Patrik hänger av sig i den mörka tamburen, och ställer de blöta gympaskorna tätt intill elementet. Kanske hinner de torka. Hans strumpor lämnar blöta avtryck på golvet.
”Kaffe, öl”, frågar Irina när han kommer in i köket, ”jag ha maten och så det räcker till”. Vid bordet äter två barn spagetti och köttfärssås, bägge fortfarande i sina pyjamasar. Den ena är snorig och svullen runt ögonen, och Patrik tänker att det nog var han som grät. De verkar inte reagera på hans närvaro.
”En öl hade varit gott”, säger Patrik och flyttar fram en stol till köksfläkten där askfatet redan står framställt, mitt emellan spagettigrytan och stekjärnet med köttfärs. Irina öppnar en burk och ger honom, lutar sig ned över spisen och tänder en cigarett. Hon doftar mjukt av sköljmedel och tvål.
”Jag skulle hälsa från Alexandra och Siri”, säger han och tar en djup klunk av ölen. Det skälver till i axlarna, och han tar ännu en klunk, ”jag mötte dem precis nere på torget”. Irina snörper på munnen, alltmedan en slinga av rök virvlar ut från hennes mungipa. Hon ser forskande på honom.
”Jaså dem flickorna”, säger hon långsamt, ”är dem dina vänner Pattri?”
”Nej inte direkt. Jag vet vilka dom är. Brukar komma på fester och så.” Irina nickar, som om hon redan visste vad hans svar skulle bli. Kanske gör hon det också, Patrik vet att hon inte är som andra.
”Du vet vad dem göra, va”, frågar hon och tittar honom i ögonen, ”på den datorn vad dom göra? Flickor som dom, vi säger i mitt land… inte så bra. Inte så bra för dig Pattri.”
”Menar du att dom blåser folk.. alltså lurar folk på Internet?” Ölen är nästan slut, Patrik reser sig själv och hämtar en ny i kylskåpet. ”Det förvånar mig inte direkt. De hänger ju med den där Matte.” Han tömmer de sista dropparna i munnen, innan han öppnar den andre.
”Nej, nej”, säger Irina och skakar kraftigt på huvudet, ”det är inte sån jag menar. De gör annat. Med kameran och du vet..” Hon himlar med ögonen och nickar mot barnen. Patrik nickar, och av någon anledning känner han hur en rodnad sprider sig över halsen, vidare upp mot ansiktet. Bilder dyker upp framför hans ögon, Alexandra och Siri framför webbkamerans vidöppna argusöga. Halvslutna munnar, fuktade läppar och glansiga ögon.
”Det var det jävligaste. Hade jag faktiskt ingen aning om”, säger han sanningsenligt, och tänder ytterligare en cigarett. Han ser Mattes irriterade blick framför sig när Patrik ställdes sig hos dem under markisen. Kanske kom han olägligt.
Ett av barnen vid bordet kladdar med sin tallrik, drar skrattande gaffeln kring spagettin och lyfter den uppåt så att köttfärs droppar över bordet. Irina ryter till, och tallriken flyttar sig från ena sidan bordet till den andra, balanserades alldeles på kanten. En rysning far genom Patrik och han tappar nästan cigaretten. Fast han sett vad Irina kan göra tidigare, blir han lika överraskad varenda gång. Det är som elektricitet i luften. Som annalkande åska. Han kan känna hur håren på hans handlov och underarm, reser sig upp. Barnet ser skamset ut, och ber om ursäkt med ynklig röst. Irina säger någonting på ryska och barnet lämnar bordet med hängande huvud, och försvinner in på sitt rum. Snart följer den andre efter, och de kan sätta sig med askfatet vid köksbordet.
”Vad gör Heino i Malmö förresten”, frågar han, mest för att byta samtalsämne, ”är det jobb eller?” Irina berättar att sedan senaste domen, var Heino tvungen att skaffa jobb. Om inte annat så för syns skull. Så han började hos ett bemanningsföretag, som skickar iväg honom på resejobb titt som tätt. Han är en duktig maskinreperatör i grunden, och Patrik nickar. Han har själv sett Heino fixa motorer som ingenting, medan han själv har stått som ett fån och druckit bärs bredvid.
Men Irina berättar att snuten och frivården inte lämnar Heino ifred ändå. När han är hemma måste han lämna urinprov tre gånger i veckan, och snuten har gjort razzia flera gånger i lägenheten bara senaste månaderna.
”Men de inte hittar nått”, skrattar Irina. Hon lutar sig över bordsskivan och viskar förtroligt, ”jag vet förstår du. När de ska komma jag vet. Så dom gå här du vet, runt i mitt hem och titta. Vara tuffa polisen. Men inget! Så dom titta i barnets rum du vet. Men inget där heller!” Patrik skrattar också. Ett stilla brus i tinningarna får honom att vilja sjunka längre ned i stolen. Lyssna på Irinas sjungande, brutna svenska resten av dagen. Men istället tar han en öl till, Irina tar också en. Ciggen är slut, men Irina håller fram sin ask åt honom.
”Nu jag tro de inte kommer mer hit”, säger hon. Hon grimaserar och hytter med pekfingret. ”Var har ni gömt det? Fram med det nu för fan!”
”Det lät ju precis på pricken”, skrattar Patrik och de sitter tysta igen. Dricker sina öl. Ute har det slutat regna. Men vinden får träden att svepa fram och tillbaka, och tunga mörka moln rullar fram över takåsarna. Inifrån barnens rum hörs musik och gälla, ljusa skratt. ”Och på tal om det”, säger Patrik och harklar sig, ”har du något hemma? Skulle behöva en tvåa.” Irina reser sig från bordet och plockar i en av köksskåpen.
”Ja, en tvåa har jag färdig. Har du pengarna på dig”, frågar hon med nästan helt korrekt uttal, ”annars jag kan skriva opp.”
”Nej det är lugnt”, säger Patrik och plockar upp plånboken. ”Här. De är lite blöta, men det är nog ingen fara.” Irina får sedlarna och han får påsen. Fingrarna skälver när han öser upp några korn och formar dem till en svans på köksskivan. Han rullar en tjuga och drar upp. Lutar huvudet bakåt för några sekunder. Irina har hämtat varsin öl till, och iakttar honom med ett förstrött leende. Han drar ljudligt andetag genom näsan, tills han är säker på att allting åkt upp. Först då öppnar han burken och sköljer ned den fräna sulfatsmaken i halsen.
De hinner börja på ytterligare en öl, innan han känner effekten i nacken. Hur det sprider sig i vågor ut i armarna, fyller varje rörelse med rastlös energi. Efter ytterligare en stund släpper det i käften och orden börjar välla fram. Han berättar för Irina om vad den där idioten Matte sade om Valentina. Om Göran på arbetsförmedlingen. Om känslan av panik han får ibland av att sitta i de där myndighetsrummen, det är samma på snutstation, samma på soc, samma på öppenvården. Hans känner hur hans ögon brinner. Han kan sticka fingrarna i vägguttaget och få hela proppskåpet att explodera.
”Jag hatar det här jävla stället, bara en jävla håla”, säger han, och inser inte hur sant det är förrän han uttalar det. ”Jag hatar det verkligen på riktigt. Av hela mitt hjärta. Alla som bara går omkring och glor, håller koll på allt. Ändå ser dom inte ett helvetes skit! Det är som om de går omkring och blundar med öppna ögon.” Han stannar upp. Tar en djup klunk av ölen. Munnen är torr. Han märker själv hur han smackar med läpparna och hur tungan åker rundor i käften när han inte snackar. ”Men vem är jag att snacka? Jag är precis som dom. Jag bara flipprar bort min tid. Jag blundar säkert också för sånt jag inte vill se.”
Han tänder en cigarett men fimpar den igen, bara för att tända den på nytt sekunden efteråt. Irina lyssnar och dricker sin öl under tystnad. Sedan reser hon sig och öppnar köksskåpet, tar ut en påse och lägger dem mellan dom på bordsskivan. Pulvret i påsen är mörkgrönt, ändå glittrar det, som om tusentals smaragder krossats till stoft. Patrik tar påsen och tittar närmare på den. Grönt glitter, det är ingen hallis, ingen synvilla. Han väger den i sin handflata. Kan inte var mer än ett gram.
”Vad är det här för någonting? Det ser ju helskumt ut.” Irina ler inte längre, hennes röst är inte mer än en viskning mellan cigarettrökens slingor mot taket.
”Man kan säga Pattri… det öppnar dina ögon upp. Du se sån du inte sett innan.”
Ljuset från lampan i taket spelar förföriskt mot påsen. Det gröna pulvret tindrar och gnistrar.
Patriks fingrar letar sig fram till förseglingen.
Då rasslar det till i dörren, och han rycker till. Blodet rusar genom tinningarna som en störtflod. Som en lavin. Han möter Irinas rädda ögon över bordsskivan. Snabbt räcker han henne påsen, och hon låter den försvinna ned i en av sina fickor.
”Vems satanaa dojor står här och luktar”, ekar på klingande finlandssvenska från tamburen. Det är inte snuten, utan Heino. Patrik ropar att det bara är han, men överröstas av ungarna som far ut från sitt rum och ropar ”pappa, pappa”, i en kör. Heino kommer in genom köksdörren med ett barn på varje arm, och ett brett flin på läpparna.
”Vad fan ser jag”, säger han, sätter ned barnen och lägger en väldig labb om Patriks nacke och klämmer åt. Böjer sig ned nära inpå Patriks ansikte.
”Här kommer man hem från jobbet. Och vilken påtänd jävel sitter hos min kvinna och mina barn? Vem röker mina cigaretter och dricker min öl?” Patrik ler nervöst, plötsligt osäker på om Heino menar allvar eller inte. Den enorma handen kring hans nacke hade kunnat knäcka benen inuti som en murken gren. Tänk om Heino verkligen är förbannad på riktigt? Han tvingar sig att se in i Heinos rödbrusiga ansikte, det breda leendet bakom helskägget, gluggen mellan framtänderna, piercningen i ögonbrynet. Och de där klarblå ögonen, som av is och eld.
”Tjena Heino”, säger han, utan att låta nervositeten sippra ut genom rösten, ”hur var det i Skåne då?” Greppet lossnar runt nacken och istället får han en lätt dask i bakhuvudet. Heino går fram till Irina, böjer sig nästan dubbelvikt och hon försvinner in i hans väldiga armar. De står frysta i tiden och håller om varandra under tystnad. Den okonstlade ömheten i deras omfamning får Patriks ögon att plötsligt tåras. Jävla pulver, tänker han och drar en djup suck. Gör mig alltid lika känslosam.
”Skåne var rena skiten grabben, precis som vanligt. Bara massa skåningar där”. Heino öppnar en kökslucka och tar fram en flaska vodka. Ur ett annat skåp plockar han fram två snapsglas, ställer det ena framför Patrik. Sjunker ned mitt emot och tänder en cigarett. Irina försvinner med barnen in i sovrummet. Patrik tänker på det gröna pulvret i hennes ficka, så lockande och glittrande.
Heino häller upp suparna, medan han berättar om bemanningsföretaget. Han säger att de känner till den villkorliga domen och använder det mot honom. Han är så jävla trött på det redan och vill byta, men snuten och frivården är efter honom. Han måste jobba, annars kallar dom det för ett avbrott i behandlingsplanen.
”De jävlarna”, morrar han och häller upp en ny med detsamma han slukat den första, ”förra veckan var det Karlshamn, denna Malmö och nästa ser det ut som att jag får dra en husvagn med till satans Jönköping. Vete fan när jag kommer hem igen. Kanske blir det inte ens resan av. Man vet knappt vad som händer från dag till dag, ibland ringer dom bara timmar före. Är jag ledig måste jag alltid gå på helspänn med den där mobiljäveln i fickan.”
”Men du tjänar väl bra”, frågar Patrik.
”Jag tjänade mycket bättre på mitt gamla jobb, fast jag gör samma saker. Bemanningskräken tar procent på lönen. De håller inne på traktamentet, för vissa resor har jag inte fått ett skit.”
”Jamen så får det väl inte gå till”, säger Patrik och tömmer sitt snapsglas, ”vad säger facket?” Heino stirrar på honom under lugg, alldeles innan han brister ut i ett bullrande skratt.
”Facket, är du helt körd i huvudet grabben? Jag är inte med i nåt jävla fack.” Heino slår en väldig knytnäve mot det ena bröstet. En gest av stolthet. ”Farfar slogs mot kommunisterna under kriget! De finska lejonen! Må fan ta socialismen, som han brukade säga!” Patrik skrattar också, och de skålar så snapsglasen skvimpar ut på bordsskivan. Spriten tar udden av den värsta tjackeffekten. Han befinner sig i den bekväma zonen mellan energisk vakenhet och solid fylla.
”Nej du grabben”, säger Heino, ”det är vad som gäller nu för tiden. Man ska inte ställa för många frågor. Då är man obekväm och då slutar de ringa. Kanske får jag skulden, och då är helvetet igång igen. Så får man stå där och pissa hos frivården varje dag istället. Så ränner snuten här igen, och sociala hotar ta ungarna.”
”Det är för jävligt”, säger Patrik. De sitter tysta igen. Slår upp varsin snaps till.
Dag har hunnit bli kväll. Utanför trummar ännu en regnby mot fönsterrutan.
”Sverige är bara skit”, säger Heino. ”Jag borde ta Irina och ungarna och dra till brorsan i Finland. Där är allting annorlunda. Där har alla en möjlighet. Där är så vackert. Där är folk mänskliga, till skillnad från här. Har du varit i Finland någon gång Patrik?”
”Jag har fan aldrig varit nånstans", säger Patrik och tömmer sin snaps i ett svep.











These Colours

Kategori: Dikt och Rim





Did you believe it all
Did you wake up much too late
Been lead astray
One-eyed vision full of hate

What have you become
Is this really what you wanted to be
Open up your eyes
They´re people like us and not our enemies

A switchblade knife
On a darkened street
A life lived like a loaded gun
Never surrender
Never back down
These colours don´t run

Blood against blood
No, poor against poor
We have heard the lies
Won´t take it anymore

I´m so fucking tired of
Narrow minds and hypocrisy
Divide and discriminate
Is how they rule this sick society






WCZ

Kategori: Dikt och Rim





The first cigarette
of the day
hot coffee in the morning mist
In the pale light of the factory
Punch that clock with your fist

All your dreams shattered and torn
´til you curse the day you were born
A working class zero aint nothing to be

Can´t stand the kids
and you despise your wife
Stay in line or join the dole
Either way you´ll waste your life

A broken back in pain
Get up and do it all again
A working class zero aint nothing to be

A cog in the wheel
Of the eternal machinery
The check is in the mail
Does it justify the slavery

You know just what you need
Tonight someone´s gonna pay - someones gonna bleed
A working class zero aint nothing to be







Avskräde

Kategori: Dikt och Rim




med järngrepp om nacken
jag pressar dig ner
slicka upp dina spyor
och tigg sen om mer


ur stinkande fittan
din mamma sket fram
aborterad vid liv
vilken synd och skam


mänskligt avskräde
född att förlora
fyll käften full
för alltid en hora




Violvägen

Kategori: Dikt och Rim






de där kalla betongväggarna
du slog skallen emot
ett hisschakt omgjort till lägenhet
där du ägde absolut ingenting
och inget ägde dig


att känna tiden rinna ut
samtidigt som den står helt still
det kärlekslösa knullets tomhet
och överfulla askfat
i blekt morgonljus


knytnävsslag och svetthala hångel
allt bara hände på sjutton c
som när du slickade alla cd-fodralen
på jakt efter några korn
som kanske spillts och lämnats kvar