stewe

På Liv och Död

Kategori: Allmänt

 

 

 


He, he, he....

 

 

Morgon.

Upp fyra någonting och mata lillan med ett öga halvöppet. Trött som ett as. Till sist vaknar jag till rejält och har svårt att somna om. Kollar på Benders Big Score medan solen börjar steka där utanför. Futurama i mitt hjärta.

 

 

 

 


I Väntans Tider...

 

 

 

Förmiddag.

På verandan har kattan dragit upp en liten sparv och torterar den lystet till tonerna av Behemoths Apostasy. Både den och excellenta ep:n Ezkaton från i fjol går varma i väntan på Evangelion.

 Jag konstaterar att loppet är kört för fågeln, stänger verandadörren för att slippa blod och fjädrar inomhus. Väntar till kattan lekt färdigt innan jag städar undan det lilla liket och sopar upp resterna.

 

 

 

 

Sydstatskänsla...

 

 

Eftermiddag.

Värmeböljan får mig att gömma mig i källaren. Jobbar lite lätt på en novell om döden. Eller kanske handlar den om ensamhet. Kanske bägge. Det är vad jag orkar såna här dagar; ströskriveri.

Lyssnar på David Eugene Edwards. Atmosfären på de där plattorna gör att jag ser sydstaterna framför mig. Ruttnande lik i moskitinfekterade träskmarker, alligatorer och hembränt i lerkrus. Kyrkor, klanmedlemmar i pickuper och slingrande svarta ormar i Mississippis vatten. Efterblivna barn som spelar banjo och tandlösa, inavlade bergsmän som våldtar fläskiga turister. Skrik som en gris.

 

 

 

 

Eastwood Har Gjort Det Igen...

 

 

Kväll.

Jag ser clintans senaste film Gran Torino. Clint har varit en favorit sedan tidiga år, och har behållit klassen på äldre dar med mästerverk som Mystic River, Unforgiven och A Perfect World. Gran Torino är kanske den bästa filmen jag sett hittills i år, rekommenderar den å det varmaste.

Via Emmas blogg hittar jag jävligt roliga saker på bloggen med det fantastiska namnet Ventilerad Aggression och kidnappar helt sonika två av dagens bilder. För jag gillar varken facebook eller Jackson.

 

 

 

 

Fuckfacebooken...

 

 

 

 

On Repeat 3

Kategori: Musik






En av världens bästa låttexter...



Jag tror nya skivan kommer att bli ett av årets bästa... Speciellt efter att hört den här...



Det är ju fredag...



Papperstigrar i Vinden

Kategori: Allmänt






Ja så har första veckan som heltids arbetslös gått till ända.
Jag kan inte annat än säga att jag är van, de senaste åtta åren har jag varit arbetslös varje sommar och nästan varje Jul, för kommunen betalar inte gärna sina arbetare året om. Tills a-kassan kommer igång och försäkringskassan betalar ut mina tio pappadagar får man hålla tummarna att det man skrapar ihop räcker till månadens fakturor.
Man kan ju alltid bli en kämpande konstnär på heltid - för lat för att jobba och för feg för att stjäla. En sån där du vet som låter någon annan försörja dom medan de beklagar sig över sitt svåra jävla liv och kastar skit på de som faktiskt åstadkommer något. Men det känns inte som min grej.
Nu när jag fått upp ångan att skriva, borde jag istället göra sig en hacka på det. Synd man inte bor på andra sidan Atlanten och kan skriva för TV där, jag hade nog fan kunnat skriva situationskomedi som alla känner igen sig i.
Som till exempel att jag har lovat polarna att gå på matchen på fredag, men har samtidigt lovat frun att ta med henne på opera - tänk vilka förvecklingar det skulle leda till...
Eller när när tjatiga svärmor och stenrike svärfar - som jag måste fjäska för- ska komma på besök och jag bränner kalkonen i ugnen och min pinsamme collegepolare dyker upp oannonserad. Fan vad tokroligt det skulle bli. Snacka om cutting edge...





Men allvarligt talat, vi mår bra och vi reder oss säkert. Till hösten väntar ett nytt deltidsjobb som räcker ända fram till jullovet och nog får man bita det sura äpplet när man flyttat till ett boende långt över ens egentliga ekonomi.
Värre är det för industriknegarna där mörkret obönhörligt tornar upp sig. Brorsan var förbi i midsommar, företaget han jobbat för de senaste sex åren har sparkat nästan hela styrkan. Brorsan och ett fåtal tacksamma jävlar till har fått "förlängt" sin anställning fram till september av snälla företaget. Eller är det kanske för att de behöver några som sliter röven av sig under semestertiden som nalkas?
Samtidigt har arbetare från bemanningsföretag plockats in som ersättare för de som fick kicken och gissar jag rätt kommer är det en trend vi kommer att se mer av. Bemanningsskiten är ju något alla vinner på, ja förutom arbetaren själv då såklart.
Samtidigt tvångsmatas jag med budskap via text-tv om att folk minsann var latare innan hårdhandskarna drogs på och hur många som är villiga att gå ned i lön enligt sifomätningar och jag vet tyvärr att det här är bara början.





Jag spår nästa val kommer att bli en kopia av debatten och huvudfrågorna kring eu-valet; löften och lockande om jobbåtgärder, klimatet, piratkopiering och glöm för fan inte att rösta - om inte annat för att stoppa SD. De verkliga problemen bland människorna jag ser omkring mig, bland de som splittras och går under tas inte ens upp. Och inga jävla miljöorganisationer engarerar sig i rovdrift på människor.
Så istället serveras några få frågor som är lätta att ta ställning för eller emot. Det är de utvalda alternativen vi får engagera oss i, det är vad vi får vara med och lägga lapp i lådan om.
Bara papperstigrar i vinden.



Knowing

Kategori: Film







Vill du avnjuta kristen propaganda men orkar inte läsa senaste numret av Vakttornet?
Då rekomenderar jag filmen Knowing.
Själv önskar jag mig en tidskapsel med två bortkastade timmar tillbaka.





Ready To Bleed

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

 

Here I am - I´m what you need

Just another bloke

Who dont give a shit

Here I am - Ready to bleed

It aint no joke

I´ll show you true grit

 

Here I am - My head is shaved

My razorblade is clean

and I´m ready to ruck

Here I am - As the promise I made

Steelcapped and mean

I´m gonna clean your clock

 

So come on and give me some trouble

I´ll make it worth double

You´re so fucked up

and I´m so fed up

Lets kick it together´til we drop

 

Here we are

The coppers are on the lookout for us

They don´t like that we don´t give a toss

So tell me what else is new?

Here we are

Let us see the cowards through

All of them are bastards and you know it´s true

 

 

 

 

DMZ: Volym 1 till 5

Kategori: Serier

 

 

"My hands are tied
The billions shift from side to side
And the wars go on
With brainwashed pride
For the love of God
And Human rights
And all these things are swept aside
By bloody hands
Time can´t deny
And are washed away by our genocide
History hides
The lies of our civil wars"
-AXL-


Det är märkligt, där jänkarnas film och bokmarknad kan uppfattas som att bli alltmer inrutad och uppköpt och likformad av storekonomiska intressen, lever inom USAs seriemarknad ett vuxet och uppkäftigt kulturutövande envist kvar. Åtminstone bland de serier jag har haft turen att bli rekommenderad senaste tiden.

Ett av de tydligaste exemplen är DMZ (skapad av Brian Wood och Riccardo Burchielli) som är ett rejält explosivt alster, totalt sprängfylld av knivskarp kritik mot krigs-och –propagandamaskineriet som möter oss dagligen. DMZ skiljer sig mot många andra beskrivningar av krig, då den så ohämmat visar eländet och idiotin och så självklart tar ställning för den lilla medborgaren. De oskyldiga offer som duperas och bombas till döds.

 

 




 

DMZ utspelar sig i en parallell verklighet till vår egen, där elfte september har skett, Irakkriget likaså, men sedan skiljer det sig åt.

I DMZ har motståndet mot Oljekrigen och den korrupta regimen lett till ett fullskaligt väpnat uppror bland de statsfientliga milisgrupperna som frodas i amerikas landsbygd och ödemark. Något som av USAs ledare genom åren mycket riktigt setts som ett hot mot rikets inre säkerhet, speciellt efter Oklahomabomben och uppslutningen till motstånd efter Waco.

Mellan raderna kan man ana att i DMZ:s parallella verklighet hade US-militären häcken full i arabländerna, för att bry sig om vad några halvtokiga rednecks hade för sig och alldeles för sent insåg dom att ett nytt inbördeskrig var i full gång. Ett krig som splittrar familjer, gamla vänner och regioner, inte olikt Jugoslavienkriget.

 

 




 

Klämd mellan ”The Free States” och ”United States of America” blir New York en demilitariserad zon. Dess invånare står utlämnade till gangsterliknande beskyddargrupperingar godtycklighet, förutom då till de bägge stridande sidorna som vill få dem i sitt ledband. En del väljer sida, men de flesta försöker bara överleva. Sen finns där en Halliburton-minnande organisation som gör allt för att elda på konflikten och tjäna grova pengar på fiffel & båg. Precis som i verkligheten.

Till denna krutdurk kommer Matty Roth som krigskorrespondent, och även om serien inte uteslutande handlar om honom är han den centrala gestalten i berättelsen.

 

 

 

 

Det slår mig under läsningen med vilken obehaglig lätthet jag hänger med i den militäriska jargongen och de tekniska termerna kring mord och förintelse. Än en gång reflekterar jag över hur mycket vi –trots avståndet- tvångsmatas med krigspropaganda.

Det är också skickligt på sättet skaparna bakom DMZ visar en förvrängd spegel av dagens rättfärdigande av våldsutövning och hämndaktioner – då främst genom offermekaniken och de snärtiga, lättihågkomliga slagord som ska inpräntas i ryggmärgen . Till exempel; istället för 9-11 från vår verklighet, används i DMZ en fiktiv massaker kallad Day 204. Som i smyg skymtar  mantrat Never Forget förbi på jättelika reklamskyltar och i graffiti, ett sloganliknande uttryck som också används i efterdyningarna av verklighetens elfte september.

 

 

 


 

DMZ gör det inte lätt, inga enkla lösningar serveras. Vem som är ond och vem som är god är upp till betraktaren, om man överhuvudtaget kan tala om dessa begrepp.

Däremot är den rappt och modernt berättad, med ett bildspråk som känns dagsaktuellt och nära. Mitt i krigets vansinne ser man hur godhet och omtänksamhet bor kvar hos de som har minst. Liksom hur humor, konstnärliga uttryck och intimitet är väsentliga för att behålla förståndet när allting rasar.

Persongalleriet är urstarkt. De flesta huvudpersonerna lever i skam och skuld över vilka de eventuellt offrat längs vägen, eller inte kunnat rädda. Speciellt Matty plågas av sitt journalistiska uppdrag. Förmedla bilder och berättelser i jakt på vad då? Vem kan man våga lita på? Någon gång måste det väl kriget ta slut?

Men inga svar ges, och det gillar jag.

 

 

 

Mitt Namn Är Hat

Kategori: Dikt och Rim

 

 

 

 

Jag vaknar blodig

och minns inte nåt

Medaljens baksida ärgad

Men aldrig mer ska jag ta eran skit

 

 

Jag står längst bak i kön

Som jag alltid gjort

När de andra stångar sig galna mot muren

och trampar ned varann

 

 

Jag är din revansch

Jag ger dig drivkraft och mod

Mitt namn är hat

och jag slukar världen

I en vrålande rasande stormvind

 

 

Jag räknar inte år

Jag räknar ärr

Elva ronder ohejdbar

Mot ryggradslösa lögnare och förtryckets elit

 

 

Massan bakom min rygg

Skriker och trycker på

Står fan snart inte ut

Men jag ska kämpa mot strömmen

Så länge jag bara kan

 

 

Jag är din smärta

Ditt eviga kaos och blod

Mitt namn är hat

och jag kan knappt vänta

Tills nästa gång jag får göra dig blind

 

 

 

 

 

 

Psalm

Kategori: Musik










Glad Midsommar

Kategori: Allmänt

 

 

 

 

 

 

Det finns en passage i den mustiga vikingaskrönan Röde Orm som jag drar mig till minnes just idag. Nu är det närmare tio år sen jag läste boken och eftersom jag använder mig av dammiga hjärnskrymslen får ni ursäkta eventuella felskrivningar.

Men ungefär så här var det;

Harald Blåtand bjuder till stort gästabud. Flera dagars frossande i fläsk och mjöd längs långborden väntar gästerna. Eftersom svurna fiender ska sitta tillsammans får alla lämna sina vapen utanför porten och gå i ed på att ingen blodspillan kommer att ske i festsalen.

Röde Orms bäste vän och vapenbroder, Toke har oturen att hamna mitt emot en av sina värsta antagonister som i takt med att hornen fylls smädar både Toke själv, hans gemål och hans vänner. En uppgörelse är till sist oundviklig.

Toke reser sig och säger att han ska gå ut och pissa, all mjöd och vin trycker på blåsan. Hans antagonist säger detsamma. Alla vid bordet nickar, de förstår vad som är i görningen. De bägge ovännerna är borta en väldigt lång stund innan Toke ensam kommer tillbaka till sin plats. Han är nedblodad över hela bröstet och blöder ymnigt ur flera blessyrer.

”Det tog ett tag”, säger Toke när han väl satt sig och fyllt ett horn mjöd, ”men nu har han fanimig pissat färdigt.”

 

 

 

 

Det märks att Frans G Bengtsson under arbetet med boken hade studerat de isländska sagorna och tagit fasta på den kärva humorn och fatalism som är genomgående där i. Mytologin kring Asarna och Vanerna liksom de legender om äventyr och kämpar som Snorre skrev ned, är en sagoskatt som åtminstone jag gärna återvänder till gång på gång.

Det är trist att diverse fraktioner försöker lägga vantarna på, liksom förvränga det kulturarv som den nordiska hednatiden faktiskt är. Vänstern och liberalerna vill ömsom förkasta den eran som en tid av slaveri, full av korkade barbarer som brände och våldtog, ömsom hävda att Birka var en mångkulturell smältdegel inte olik dagens Rosengård eller Alby. Högerpopulisterna och extremisterna å sin sida vill ge bilden av rågblonda kämpar från fornstora dar som slogs för ära och redbarhet, och givetvis enligt deras världsbild; mot något odefinierbart yttre hot.

Mig irriterar det såklart mest att det här landets politiker så villigt gett bort urgamla symboler och runor till en marginaliserad klick Quislingar.

Odalrunan och Solkorset är något som borde tillhöra folket och inte fascismen. Vi borde istället ta tillbaka vad de stal.

 

 

 

 

De första att försöka lägga sig under den Nordiska mytologin och förvränga de hedniska traditionerna till egna syften var som bekant kyrkan. På den förkristna tiden var norden inte mer än ett gytter av yttepytteområden där lokala hövdingar styrde över en handfull undersåtar. Asatron fungerade utmärkt för de styrande, som tro i stort sett alltid gör. För så länge undersåtarna är fjättrade i religionernas bojor är de lättmanipulerade. Så har det alltid varit, det har inte så mycket med innehållet i själva religionen att göra.

För ungefär som farao på sin tid påstod sig vara son av solen, påstod många vikingahövdingar sig vara ättlingar i rakt nedstigande led från gudar som Ull, Oden eller Tor. Senare kungar kallade sig ju Konung Af Guds Nåde eller utsåg sig själva till Lejon ifrån Norden, för att ge ett skimmer av religion. På det området har utvecklingen stått stilla, dagens marionetter i vår företagsstyrda värld ber ju titt som tätt Gud att välsigna deras nation. Kanske behöver den grå massan ett inslag av övernaturlighet för att villigt duperas?

 

 

 

 

När tiderna förändrades och handeln med övriga Europa liksom förbund mellan Svear och Götar blev väsentliga för fortlevnad, övergav dåtidens hövdingar gamla asatron och tillsvor sig istället kristendomen. Det gav dem bäst fördel i den tidens klimat, även om få av dem kunde kallas övertygade kristna. Katolicismens missionerande prästerskap och munkar insåg att kristnandet i sig knappast var särskilt helhjärtat, men kunde i sin tur sända bud till Rom om ökat inflytande och en lyckad kamp mot det ociviliserade norden. Det var ju det viktigaste redan på den tiden; att höjdarna blev nöjda.

Kyrkan utnyttjade skickligt sitt inflytande för att undanskuffa asatron. Ett av de första stegen var att göra Uppsala till en kristen plats och spela en avgörande roll i kröningen av Sveakungar. Trakten kring Uppsala var då sedan länge en viktig blotplats och liksom på övriga platser där kristendom drog fram, byggdes kyrkorna på gamla asatempel. På så sätt tänkte man att övergången till den nya läran skulle ske smidigast.

Ett annat exempel som är värt att nämnas är att prästerna inledningsvis inte förnekade asagudarna, (åtminstone inte officiellt) utan försökte istället sprida uppfattningen om att Vite Krist var starkare än de gamla gudarna, att han till och med gett åskguden Tor på käften.

 

 

 

 

Ja, kyrkan gjorde sitt bästa att banna och svärta ned den hedna tron och dess traditioner och när det inte fungerade, försökte de istället forma riterna till sina egna. Julblot eller Midvinterblot känner de flesta till, långt innan Ansgar och grabbarna dök upp drack man Jul- ett ord som är så gammalt att man inte vet vad det betyder längre. Troligast är att det betyder just ”hjul”, en symbol för solhjulet gått sitt varv och ljusare tider nalkas.

För att bli av med dessa fast förankrade riter började kyrkan som bekant påstå att Jesus föddes på Juldagen, dog på Påsken etc… Bluffen lyckades ju, men själva ordet Jul, liksom frossandet i fläsk och skummande drycker lyckades de däremot inte få bukt med.

Fler seglivade traditioner fick göras kristna. Segerblot, som firades för vårens ankomst blev med tiden till Valborgsmässoafton. Alvablot, ett blot för årets skörd, lever söderöver kvar i traditionen Mårten Gås. Det spekuleras också i att traditionen Lucia har rötter i Disablot. Diser var vitklädda kvinnliga andeväsen i förbund med Freja. Den som blotade till Diserna gick det väl för, liksom för hela släkten och gården. Men de som försummade Diserna kunde bli hemsökt av dessa - då svartklädda - och hämtade till Hel eller annat hemskt.

 

 

 

 

Och slutligen, för att återknyta till helgen som nu är i antågande:

Sämre gick det för kyrkan att förvanska Midsommarblotet, som firades till fruktbarhetsguden Frejs och fruktbarhetsgudinnan Frejas ära. Allra sämst gick det i den region som sedermera blev Sverige. I Norge och Danmark lyckades kyrkan däremot döpa om midsommar till Sankt Hans och där firas också högtiden marginellt i jämförelse med hos oss.

Vi är många som förknippar midsommarafton med tillfälliga kärleksmöten, herdestunder i det gröna (när vädret tillåter) liksom ett okristligt festande och fylleri. Något som inte är så konstigt kanske, Midsommar var och förblir en hednisk fruktbarhetsrit, en livsbejakande knullfest för Moder Jord. Åtminstone symboliskt.

Ordet Frej betyder mycket riktigt ”frö” på fornnordiska och tanken är lika urgammal som vacker; att genom en väldig kuk rätt ned i den karga myllans sköte så börjar allt gro och växa på nytt. Folk var inte dumma på den tiden, de förstod hur allt hänger ihop. Det är en enkel och rättfram hyllning till sommaren, lusten och grunden till allt skapande. Och i dyrkan dansar vi än idag kring den magiska stången.

 

Glad midsommar!

 

 

 

 

 

 

(de flesta fakta är hämtade ur Svitjods Undergång

skriven av lingvisten Fredrik Lindström

och hans bror, historikern Henrik Lindström)

 

 

 

 

 

Midsommarnatt

Kategori: Dikt och Rim





Kom

Slå dig ner min vän
Så ska jag binda dig en krans
Så ska vi sätta Frö till jord
Så ska vi trå
En yster dans



När solen gått sin bana
och du ligger i din säng
Ska du sova
Utan drömmar

Tills daggen fuktat äng


Jag ska vaka hela natten
Du ska aldrig vara rädd
Tills mörkret
Åter flyr

Ska jag sitta vid din bädd


Ingen mara som dig sliter
Inga klor
Som sargar hud

Inga tårar
På din kudde
och ingen bedjan efter Gud







On Repeat 2

Kategori: Musik












 





Missas På Egen Risk

Kategori: Allmänt



"I have seen the future of horror, his name is cj håkansson.."



Den växande andelen klamydiafall håller säkert inte med mig.
Men passion är underbar, speciellt när den smittar så som blogginlägget jag läste idag.

En medioker dag och en grå känsla i bakhuvudet efter en sömnlös natt sopas med lätthet bort.
Mina steg bli lättare och blicken klarnar från mulna dunster. Jag gläds åt formuleringarna och minns långa filmkvällar fyllda av förundran, instämmer och instämmer inte i riset och roset... osv.

Så om du gillar skräckfilm, är fantast eller ens nyfiken, missa inte skräckförfattaren CJ Håkanssons inlägg på hans blogg - finns att läsa HÄR: Att vrida Mörkret Rätt .

Cj är inte bara den här gudsförgätna ankdammens enda riktiga splatterförfattare utan också en slägga  för svensk skräck med rötterna djupt i underjorden. Har ni missat hans debutroman Fjärilen från Tibet är det läge att kolla upp den, rekomenderas å det varmaste, liksom hans noveller i Eskapix. Fjärilen från Tibet är utgiven av Vertigo Förlag och kan inhandlas från alla de större bokhandlarna. Till hösten spås uppföljaren vara klar för utgivning.

Och som en snubbe med försmak för en bra titel, låter Köttets Undergång alldeles utmärkt.




Hej Bokkonsument

Kategori: Böcker


 

 

Lata Dagar...



 

Hittade den här enkäten på bokhora. Känns som man besvarat de flesta frågor tidigare, men sådan är väl historien - till för att upprepas.

 

 

Senast köpta inbundna bok:

Avslutande delen i Kejsarsviten Krigets Gudar av Conn Iggulden, för den var så billig och lånekön på bibblan var några mil lång. Romarriket är något en favoritepok, vet inte vad som fascinerar mig. Igguldens fyra böcker har på grund av sin svulstighet i sidantal en rejäl svacka, men är på det stora hela jävligt välskrivna och underhållande.


Senast köpta pocketbok:

En underbar liten bok med Leon Larson och några till som kunde det här med rim, alltså Hatets Sånger – Tidig svensk socialistisk diktning 1885-1910. Tiderna förändras men hatets låga slocknar aldrig.

 

Ultimata längden på en bok:

Ingen regel utan undantag men mellan 200-250 sidor.


Favoritbokhandel:

Går sällan och gluttar efter böcker men kollar däremot ibland i fyndkorgen på stormarknader jag besöker. Annars härskar Adlibris. Luriga Bokus kan dra åt helvete.


Favoritbibliotek:

Mitt lokala, Laholms Stadsbibliotek. De är grymt serviceinriktade när det gäller sina stamkunder, de ringer och lägger undan och beställer in efter allra bästa förmåga och har ett bra utbud vuxenserier för att vara ett småstadsbibliotek. För en tid sedan fick jag hjälp att finkamma hyllorna efter Slakthus 5 av Kurt Vonnegut.

Till sist fann vi den faktiskt.


Favoritplats att läsa (i hemmet):

Ryggläge i soffan.


Favoritplats att läsa (utanför hemmet):

Via blocket köpte jag in en uppsättning rottingmöbler från sjuttiotalet för åttahundra spänn. Rottingsoffan är ännu bekvämare än den inomhus. (om nu veranda räknas som utanför hemmet)

Annars är det gräsmatta som gäller, helst i skugga.


Fem författare du alltid köper i inbundet format:

Jag köper nästan aldrig inbundet.Pocket härskar.


Bästa lässnackset:

Jag äter helst inte när jag läser.


Bästa läsdrycken:

Det kan smaka förbannat gott med några flasköl när man läser bukowski men vafan liksom när det gäller snacks så vill jag inte ha nåt att pilla med. När jag läser så läser jag.


Bästa bakgrundsljudet vid läsning:

När jag läste Alan Moores Swamp Thing gick Naglfars Harvest på repeat. Nu kan jag inte höra plattan utan att tänka på gamla träskis. Det är så olika det där, beror på boken. Ibland vill man ha högt som fan, ibland inte ett knyst. Just nu trivs jag bäst med joller.


När på dygnet läser du helst?

Sen eftermiddag, kväll, natt.


Bästa bakfylleläsningen:

Serieromaner.

 

Bästa kollektivtrafikläsningen:

Close-up eller Språktidningen.

 

 

 

 

 

Demilitariserad Zon

Kategori: Serier







DMZ är verkligen fantastisk.
Tack vare en överraskande slant extra kan jag beställa vol. 3-5 liksom The Filth av Grant Morrison. Lika bra att bunkra upp när man kan.
Nu ska jag läsa vidare, med lillbebis på kaggen och Devils Whorehouse i lurarna. Den sistnämnda är något för alla abstinensskakiga danzigfans.
Svedalas egna onda elvisar.







Aniketos

Kategori: Allmänt





Överlyckligt Stolt Pappa....


Så mina vänner...
Tredje juni klockan 13:44 blev det en Nikita Janeth Johanne.
Välskapt och vacker med bbnummer 777.
Namnet Nikita kommer från det grekiska Aniketos, som betyder Oövervinnerlig.




Filmen Coraline

Kategori: Film








Coraline
är berättelsen om en försummad flicka som lockas in i en parallellvärld. Där ser allt nästan ut som i hennes vanliga hem, fast roligare, vackrare och vänligare. Hennes Andra Föräldrar i den nya världen ger henne allt det som hon önskar att hennes ordinarie föräldrar skulle ge henne; ett rejält mål mat, uppmärksamhet och omtanke.
Men snart börjar det visa sig att de nya föräldrarna - den Andra Mamman i synnerhet- inte är så fluffigt drömsköna som de först verkade.


Mr Ogie Boogie Man...


Jag har inte läst boken som är förlaga till den här filmen, men jag tror inte det gör någon större skillnad i helhetsupplevelsen. Jag gillar mycket av det Neil Gaiman skrivit och jag gillar Tim Burtons animerade film Corpse Bride och ännu mer hans Nightmare Before Christmas som regissören till Coraline - Henry Selick- faktiskt regisserade. Jag anser den mästerlig. Det är synd att Burton inte varit inblandad i Coraline, det hade säkert gett ett inslag av hans typiskt skruvade, svarta humor som hade behövts emellanåt.
För Gaiman är i första hand en sagoberättare, och i Coraline är det både av godo och av ondo. Fördelen är givetvis fantasifullheten i berättandet och den nostalgiska atmosfär som genomsyrar berättelsen. Jag uppskattar till exempel parallellerna till carrolls bägge böcker Alice i underlandet och Alice i Spegellandet, som jag gillade som barn.
Sagoberättarens nackdel är den irriterande sedeslärande grundstoryn, så typisk för sagor men så begränsande för mig som övermogen tittare.
Förutom att vara asexualiserad och emellanåt slibbsöt blir filmen till på köpet förutsägbar.




svarta knappögon och rosa sockervaddskanoner....



Men detta till trots var filmen underhållande och framförallt behöll ju animationen sin dragningskraft trots ovan nämnda svackor i berättelsens utformning. Vad jag förstått är det en otroligt populär gaimansaga, kanske den populäraste men personligen har jag svårt att se samma storhet som jag fann i amerikanska gudar, stjärnstoft eller ens samma gedigna underhållningsvärde som i anansi boys. Som syfte "godkänt tidsfördriv med småkul ekon av sagor och sagofigurer från barndomens källare" fungerar dock Coraline fullgott.