stewe

En samling artiklar och essäer, samt en del låttexter, foton och målningar, signerade Boyd Rice. Det bjuds också på en biografi över Boyd med fokus på det kontroversiella, författat av Brian Clark. Kontroverserna är dock något som Boyd själv inte berör närmare i boken, förutom med några korta rader kring en turné med Death In June och i redogörelsen av ett samtal med Anton Szandor LaVey.

Boyd Rice var sent sjuttiotal och tidigt åttiotal en del av San Franciscos konstnärliga undergroundkollektiv, han var hej och tjenare med Jello Biafra och bjöds till vernissager och samkväm i avantgardekulturens tecken. Vid sidan av Boyds experimentella musicerande i gruppen NON, fotograferande och måleri, var Boyd också en slags pionjär för den kult kring obskyra och kitschiga fenomen som senare blev populariserat av såväl hipsterjournalister som Hollywoodska regissörer. Boyds artiklar om ”Mondo films” i Incredibly Strange Films var exempelvis en bidragande del till att minifestivaler på temat explotationfilmer startades.

Under senare delen av åttiotalet sökte Boyd Rice sig till nya sammanhang; han blev bundis med Charles Manson, tjänstgjorde som präst i Church of Satan och poserade med ledaren för American Front för tonårsmagasinet Sassy. I samma veva började Boyd använda varghaken som symbol för NON, klä sig i paramilitära svarta kläder och förespråka socialdarwinism i såväl låttexter som i artiklar.
Förutom att bli en paria i de konstnärskretsar Boyd ingått i, ströks hans namn och medverkan ur nya upplagor av Incredibly Strange Films och liknande publikationer. Samtidigt polade Boyd med feministikonen Lisa Carver och medverkade i hennes publikation Rollerderby. Krav höjdes på att Boyds skivor skulle sluta säljas, hans spelningar följdes av hot och vid ett tillfälle eldades turnébussen upp. Hoten kom inte enbart från vänsterextremt håll, utan även från höger, som ansåg att en vän till ”satanistjuden LaVey” gjorde narr av deras ideologi.

De av Boyds artiklar och essäer som ansetts mest stötande – hur mannen ska gå till väga för att återdomesticera den moderna kvinnan, varför krig och massmord är bra – vill säkert påminna om idolen Markis de Sades antimoralism, men hamnar närmare Errol Norstedts Meduza. Alla resonemang som dras till sin spets i syfte att chockera och väcka anstöt ska inte enbart ses som effektsökeri, utan som en del av Boyds spirituella filosofier kring guden Abraxas; ett väsen bortom begreppen ont och gott, där en grundtanke är att hylla de mörkare aspekterna av tillvaron såväl som de ljusa. På många sätt spelar Boyd ut rollen som uppviglaren och skämtaren, som när han bryter sig in hos en granne upprepade gånger för att lämna kvar ett uppfällt paraply, en glittrig boll eller helt enkelt bara för att möblera om.

En liknande dubbelnatur går även att finna i Boyds seriösa visioner av en värld där naturens villkor härskar, en idealstat i Platons anda, samtidigt som han genom artiklar i bland annat Modern Drunkard beskriver en hedonistisk livsstil av våldsamt krökande och upptåg, där besök på Disneyland och Tiki-barer återges med nästan religiös andäktighet.
  De alkoholstinna anekdoterna är sanslöst roliga, som när Boyd med kamrater på en europaturné tar sig in i en krypta för att stjäla Mussolinis hjärna eller han bara berättar om en kväll med goda vänner i en hage i Österrikiska alperna, där de ölar och kliar de nyfikna korna bakom öronen.
Boyd växlar ledigt mellan slangsvängigt talspråk och akademisk formulerad forskning kring allt mellan Graalen, Gnosticism och Savitri Devi. Allt är inte lika intressant, men tråkigt blir det ytterst sällan.