stewe

Redan i bokens inledning låter Hanns Heinz Ewers oss ana huvudpersonen Frank Brauns sanna natur. En blixtrande intelligent, attraktiv och karismatisk man, med lite övers för mänskligheten i stort.
Brauns cyniska syrligheter och elitism är inledningsvis roande på ett vis som för tankarna till Bret Easton Ellis börspsykopat Patrick Bateman, men också den svartsynte Ferdinand Bardamu i Resa till Nattens ände. Med andra ord talar vi om en karaktär som är underhållande just för att han bottnar i en äkta och sann misantropi.
Frank Braun får nys om den italienska byn Val di Scodra där en amerikansk predikant har fått nästan hela ortsbefolkningen att gå med i den väckelseförsamling som kallas ”Djävulsjägarna”.
Frank Braun beger sig omedelbart dit för att ställa till ofog för den analfabetiska allmogen och samtidigt arbeta i avskildhet på en avhandling.
Frank Braun inser snabbt att den amerikanske predikanten bara är en amatörmässig charlatan, men genom charm, övertalningsförmåga och ren utpressning har Braun snart satt större ting i rullning, något som ska få ödesdigra konsekvenser.

Frank Braun är något av en renässansman, kanske i synnerhet i jämförelse med de enkla människor han möter i Val di Scodra. I stället för att ta rollen som en folkbildare eller en herde för den lättledda flocken lantfolk, så använder Braun sina begåvningar för grova övergrepp och sadistiska manipulationer.
Bortsett från värdshusvärdens dotter Teresa är det inledningsvis svårt att som läsare att känna någon större sympati för byborna i Val di Scodra då de framställs som allt annat än sympatiska. Å andra sidan ska man som läsare minnas att vi möter människorna genom Frank Brauns skildring av dem.
Braun framstår alltmer som barnet som fångar insekter under glas för att rycka vingarna av dem, men som använder Nietzschecitat och nihilism för att rättfärdiga sin grymhet.

Samtidigt blir Braun rasande om någon gör illa en get eller en katt, trots att han så ofta liknar Val di Scodras bybor vid just djur. För honom är det människan som förtjänas att straffas och utsättas för stygga spratt. Man får intrycket att Braun anser att även dessa människor begåvats med ett medvetande, men genom att förbli simpla bönder så misslyckas de att leva upp till den standard han satt för att rakt igenom kunna kallas människa. Genom att förbli fattiga och lågutbildade har de gjort sig förtjänta av hans förakt och amoraliska beteende, medan djuren aldrig getts något val och därför är oskyldiga. Emellanåt slits Braun itu av svåra tvivel och ett överväldigande självförakt. Då skriver Ewers: ”Men inte för ett ögonblick lämnade detta fruktansvärda, ständigt vakna medvetande honom”. Vilket kan vara ytterligare en pusselbit i den komplexa karaktär som är Frank Braun.

Flera gånger möter Frank Braun svårförklarade fenomen, men får också återberättat för sig lokala händelser som har en övernaturlig dimension. Braun sorterar in dessa avvikelser i rationella fack av sin strikt vetenskapliga verklighetsuppfattning, trots att han själv i nästa stund kastar sig in i esoteriskt flum och kvasivetenskap.
En friare som bits av en giftorm, en kvinna vars kropp förvrids i sorg, eller blödande stigmata, är enligt Braun bara olika grader av slump eller självsuggestion. I stället ser sig Braun som en skapare av kaos; en marionettmästare som håller byfånarna som dansande köttdockor i sina trådar.
Massan må vara lättledd, men samtidigt lynnig och oberäknelig. I såväl små som stora revolutioner äter allt som oftast revolutionen sina egna barn, något som Frank Braun kommer att bli varse. I Markusevangeliet berättas om en besatt man som bor bland gravar och som ingen kan längre kan fjättra eftersom han blivit ett vilddjur i människoskepnad. Jesus frågar den besatte mannen efter hans namn. Den besatte svarar:  »Legion är mitt namn, ty vi äro många.» 

Mycket kan sägas om bibelversers visdom, men det där är en varning så god som någon för det kaos och våld som följer i spåren av en pöbel på blodtörstigt upploppshumör. Alla dras med, och ingen, i synnerhet inte uppviglaren själv, kan bromsa den kraft som satts i rörelse. Det okontrollerbara inom oss alla, om man så vill.   
Det har blivit en hel del böcker i år, men med Trollkarlens Lärling av Hanns Heinz Ewers och Banvaktare Thiel av Gerhart Hauptmann, står Hastur Förlag bakom två av årets bästa läsupplevelser. Det är berättelser som gnager på det undermedvetna. Tvingar fram reflektioner och föder funderingar. Som dröjer sig kvar långt efter. Och som rekommenderas å det varmaste.