stewe

På ett sätt är pornografi den mest politiska formen av fiktion, som beskriver hur vi använder och utnyttjar varandra på högst akuta och hänsynslösa sätt.

- J.G Ballard

Det finns egentligen inte så mycket mer jag kan tillägga om boken Crash jämfört med filmen Crash som jag såg tidigare i år. Det handlar alltså om en grupp människor som blir upphetsade av bilkrascher; i synnerhet sådana med dödlig utgång. Deras krockskadade fetisch fungerar nästan som ett virus, där överlevande från bilolyckor snabbt utvecklar en sexuell besatthet och söker sig till likasinnade. Man går inte bara igång på att se krocktester i slowmotion från volvofabrikernas torra faktafilmer, man fixerar också vid lemlästningar, ärrvävnad och förvridet metallskrot från bilolyckor.
Förlaget Faethon ska ha ros för sin avskalade formgivning. Översättare Daniel Pedersen förtjänar en back iskall pilsner för svensktolkningen av Ballards förtrollande språk.

"Jag pressade mina läppar mot det blottlagda och omärkliga tandbenet ovanför hennes tandrad, fascinerad av hennes rörelse över passagerarfönstrets lena krompelare.
Dess framkant hade märkts av ett stänk blå färg, lämnad av någon missnöjd arbetare längs produktionsbandet."

Som Ballard själv låter oss ana i efterordet så är ett genomgående tema i boken teknologi i kombination med pornografi och hur detta påverkar människan. Vad det för med sig för ytterligare dimension av alienation och omänsklighet. När parningens drivkraft omprogrammeras till en sexuell passivitet av betraktande i stället för aktivt deltagande; där allt fler distanseras från sekret, svett och kött, till att uppleva närhet filtrerad genom maskindrivna enheter. Tills kön som inte är kalrakade anses exotiska eller rentav onaturliga.
I boken upplever vi berättelsen voyeuristiskt. De makabra och perversa situationerna filtreras genom huvudpersonens tankar. I Cronenbergs film läggs ytterligare ett lager av distanserad voyeurism till upplevelsen; vi ser passivt på hur den ofta passiva huvudpersonen ser på medan andra människor ha sex. Även när han själv deltar, så skildras det distanserat, med större fascination för metall och konstruktion än för kvinnokroppen.
Om jag har något negativt att säga om Crash så är det just att jag såg filmen och läste boken så pass tätt inpå varandra att jämförelser blir ofrånkomliga under läsningen, det är svårt att sudda ut skådespelarnas ansikten och se bokens karaktärer för vilka de är. Men det är ju ingen annans fel än mitt eget, såväl David Cronenbergs filmatisering som JG Ballards förlaga är konstverk i sin egen rätt.