stewe

De senaste åren har – äntligen – David Cronenbergs filmer börjat dyka upp i svensktextade Nyutgåvor och på streamingtjänster. Under fjolåret avnjöt jag Maps to the stars(2014) och skrev om den i inlägget Tema Hollywood
Tanken var att också skriva om Cronenbergs betraktelse av den sexuella revolutionen i Shivers(1975), men det återstår att se om det blir tid och lust över för en rejäl djupdykning. Än så länge streamas den på Netflix och kan knappt rekommenderas nog.

Igår fann jag till min glädje Crash(1996) på SF Anytime. Inte att förväxla med filmen från 2004 med samma titel.
Crash är baserad på J.G Ballards kontroversiella roman. Det har debatterats om boken Crash ska räknas som science fiction eller inte. För filosofen Jean Baudrillard rådde inga tvivel; i sin legendariska essä Simulacra Simulation lovprisar Baudrillard Crash som en representation av hans egna teorier kring hypermodernismens konstgjorda simulationer av verkligheten och mekaniseringen av det mänskliga. Simulacra Simulation blev i sin tur en inspiration för filmen The Matrix.
Hur trogen Cronenberg är förlagan är svårt för mig att avgöra, men magkänslan säger mig att demonregissören säkerligen fångat andemeningen i Ballards vision. 

Vad handlar då filmen Crash om? Om människor som blir upphetsade av bilkrascher; i synnerhet sådana med dödlig utgång. I filmen fungerar fetischen nästan som ett virus då överlevande från bilolyckor snabbt utvecklar en sexuell besatthet och söker sig till likasinnade. Man går inte bara igång på att se krocktester i slowmotion från volvofabrikernas torra faktafilmer, man fixerar också vid lemlästningar, ärrvävnad och förvridet metallskrot från bilolyckor.
Crash är mer eller mindre en serie av sexscener i varierande grovhet, där det mesta är ren mjukporr. Det är inte mycket dialog mellan sexscenerna; huvudpersonerna rör sig som i trance inför nästa simulering av en dödsolycka eller sjaskiga knull i krockskadade bilar. Det kan säkert lura en och annan att det sexuella i sig är poängen, själv tolkar jag scenerna som ett medel istället för målet med berättelsen.

David Cronenberg har alltid haft ett sätt att skildra sex på ett sätt som tycks mig kliniskt och känslofrånkopplat; samtidigt som det är rått djuriskt och pornografiskt voyeuristiskt.
I Crash blir detta grepp tydligare än någonsin. Det är få scener som inte känns olustiga eller stötande, som mer förmedlar tvångsmässighet och kyla, än lust och närhet. Redan i första scenen verkar en blond kvinna bli mer upphetsad över att åla sig mot en flygplanskropp – ett dött ting – än att hennes älskare omfamnar henne bakifrån.
I en av scenerna har en kvinna sex med en likblek och gravt ärrad man, som ser mer avliden än levande ut. En annan scen visar en kvinna som låter sig kastas hit och dit med glasartad tom blick, snarlik en döende eller redan död människa.
På samma vis fixerar huvudpersonerna i kändisars dödsolyckor: hur James Dean uppnådde evig ungdom. Jane Mansfields gyllenblonda lockar och dekapiterade huvud på motorvägen.

Kirurgspikar genom ben och stödkorsetter för sargade ryggar blir en erotisk stimulans i sig själv, men frågan är om fetischen egentligen är kraschade fordon och personer som inte längre fullt ut är mänskliga. Som fungerar och existerar tack vare konstgjorda reservdelar. Menar Cronenberg att det är en form av transhumanism, en fantasi att sammansmälta mekanik och maskineri med människan?
Eller är det egentligen en dödslängtan, en slags nekrofili, där det handlar om att objekten för åtrån varit nära döden? Att deras trasiga kroppar, mekaniska reservdelar och ärrvävnad är så nära man kan komma att ligga med liemannen utan att verkligen krypa på ett lik?  
Det är något att kontemplera medan man tar del av detta unika verk av en sant egensinnig filmskapare.