Västvärldens möte med militant islam - Ronie Berggren
”De flesta muslimer både här i väst och runtom i världen vill leva i fred och frihet, precis som du och jag (det är också en av orsakerna till att så många muslimer flytt eller invandrat just till västvärlden). Den överväldigande majoriteten av våra invandrade muslimer är med andra ord fredliga.”
Västvärldens möte med militant islam skrevs redan 2007, i spåren efter terrorattacken den elfte september, Muhammedkarikatyrerna och Lars Vilks rondellhund.
Boken finns att läsa i sin helhet och helt gratis HÄR
Ronie Berggren är kristen, konservativ och en stor USA-vän. Men utöver några tydliga ställningstagande i förordet och sammanfattningen så är Västvärldens möte med militant islam inte skriven som en politisk eller religiös pamflett. Det är heller ingen anklagelseskrift mot islam och dess utövare. Det är tvärtom en nyfiken och lyhörd men ändå ingående dissektion av islams lära och dess tidiga historia.
Man får lära sig mer om jihad, koranverser och profeten Muhammed. Men även sådant som jag, och troligtvis de flesta andra västerlänningar, har väldigt lite koll på; Det första kalifatet, kriget mot perserna, kriget mot Bysantinerna, Kalif Umar, Kamelslaget, samt mycket mer. Det är såväl medryckande som lärorikt. Berggren sammanfattar större historiska skeenden med en elegant och effektiv sakprosa.
”Inom islamsk teologi utvecklades allteftersom en lära för hur man skulle förhålla sig till verser i koranen som till synes motsade varandra. Denna lära kom att kallas abrogationsläran (naskh) – och innebar, enkelt sammanfattat, att somliga uppenbarelser – verser i Koranen – ersattes av andra. Om en uppenbarelse gavs, och det senare kom en uppenbarelse som sa något annat, så skulle den uppenbarelse som tillkommit senast vara den gällande.”
Man behöver inte vara särdeles teologiskt bevandrad för att notera de vida skillnaderna på Islams profet Muhammed och Kristendomens Jesus; portalfigurer för vardera religion. Muhammed hade flera fruar och många slavar. Muhammed torterade, krigade och erövrade. Jesus levde asketiskt, i celibat och förlät syndaren. De kristna européerna avskaffade slaveriet utifrån moraliska ställningstagande, medan slaveri förekommer än idag i vissa muslimska länder. Med flera exempel.
Det vanligaste greppet när någon som Berggren intar en granskande hållning gentemot islam, är att retirera till förment nihilistiska ståndpunkter:
”Jag hatar alla religioner”
”Religion har orsakat all världens krig!”
”Det är samma skit alltihop”
För att i nästa stund relativisera och bortförklara de schismer som har uppstått i mötet mellan västvärlden och islam. Samma personer som ena stunden skrockar åt kyrkbränningar eller rentav säger sig stå för en plastig form av Satanism, väger plötsligt sina ord på guldvåg och överkompenserar inte sällan genom att göra hätska utfall mot kristendomen och samtidigt klandra motparten i samtalet för att kränka muslimer. Fast man nyss sade sig hata alla religioner, så är det tydligt att det är en retorisk undanmanöver.
Denna ängslighet genomsyrar det offentliga samtalet, där kodord och omskrivningar används flitigt; som i diskussionen om religiösa friskolor, eller den om sedlighetspoliser i förorten, eller varför inte den kära käpphästen; Religiös extremism.
”I december samma år möttes Alis och Aishas härar i vad som skulle komma att kallas kamelslaget – där Aisha sittande i en bärstol på ryggen på sin kamel dirigerade sin armé. Detta var det första muslimska inbördeskriget – kallat fitna – och det pågick i tre dagar varefter Alis armé vann. Thala och Zubayr – två av Aishas närmaste allierade – dödades båda.”
Samtidigt, för att ta avstamp i James Burnham-citatet: ”Ideologi är en mask som makten bär” så finns det en stor sanning i att makthavare använder sig av de verktyg som finns tillgängliga i verktygslådan.
Det fanns nog få konungar i det gamla Europa som inte sade sig vara utvald av Gud och som pekade ut sin fiende som motsatsen. Det är självklart att Islamiska Staten, i sina försök att ragga muslimska fanatiker och bli makthavare över ett nytt kalifat, hävdar sig ha Allah vid sin sida.
De flesta makthavare av idag säger sig agera för demokratin och värna de mänskliga rättigheterna, oavsett hur sant eller osant det är. Den demokratiska folkrepubliken Kina renommésnyltar oblygt på demokratibegreppets positiva laddning och dess gummiartade tänjbarhet. Bara häromdagen såg jag någon rättfärdiga sitt stöd för Israel med att det inte hålls några prideparader i Palestina.
Att bringa demokrati till motvilliga mottagare, liksom att kringgå suveränitetsprincipen genom att intervenera med stöd av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, används idag av USA och NATO för att förklara sin närvaro i diverse konflikthärdar. Det har även använts som förklaring till regelrätta invasioner, medan det räckte att George W Bush höll morgonbön för att delar av oppositionen skulle kalla kriget mot terrorismen för ”ett nytt korståg”. I detta millennium är med andra ord väpnat våld i Guds namn oseriöst och omodernt för en västmakt, medan humanitära interventioner i Förenta Nationernas namn är chict och seriöst.
”Det är en historisk och teologisk granskning där jag kritiserar islams militanta element, men på ett intellektuellt och ödmjukt sätt. Med ödmjukhet såväl inför islams utövare som inför världshistorien, som, desto längre den är, alltid är mer komplex än vad vi tidsbundna historiker oftast vill göra gällande.”
Utan att relativisera eller bagatellisera, så är allt som sägs ske i islams namn knappast sanktionerat av muslimer i allmänhet. Det finns exempelvis tjejer som har mördats för att de har dejtat svenska killar, eller bara för att de sökt sig till en västerländsk livsstil och därmed besudlat familjens heder. Att bara vägra att bli bortgift med den släkten valt ut, kan vara farligt nog.
Berggren påpekar att det finns stöd för den sortens hedersmord i koranen, men samtidigt hade ju flickorna gått samma tragiska öde till mötes om de dejtat en somalier, oavsett hur djupt troende muslim han än varit. Islam är viktigt, men viktigare är blodsband och klanens framtida ättlingar. Islam är ett verktyg för att bevara blodsbanden. Det har alltså inte endast med religion att göra, men jag misstänker att det är en klen tröst för islams ivrigaste vitriddare att det numera finns en minoritet av medborgarna som ägnar sig åt klankontrollerad rashygien och hellre dödar sitt eget barn än låter det beblandas.
Men oavsett mina sidospår i tankegångarna, så gör Berggren en övertygande framläggning av fakta som styrker kopplingen mellan islams syn på våld och terror historiskt, med våldsutövning i vår samtid.
”Man kan säga att jag skrivit den slags bok jag skulle ha önskat hade skrivits av någon svensk akademiker eller rakryggad journalist. Jag hittade aldrig någon sådan, och kände mig nödgad att ta ansvar i deras ställe.”
Västvärldens möte med militant islam blev till i en slags frustration över hur debatten fördes och på vilkas villkor. Ronie Berggren ville skriva den slags bok som han själv hade velat ha läst under sina universitetsstudier. En debattinlaga som var balanserad och nyanserad istället för propagandistiska vinklingar som Andreas Malms bok Hatet mot muslimer, eller Mattias Gardells bok Bin Laden i våra hjärtan.
Jag har endast läst Mattias Gardells Bin Laden i våra hjärtan samt uppföljaren Islamofobi men jag kan lätt konstatera att Berggren lyckas mycket bättre än Gardell, som alltjämt är mer anarkistisk aktivist än den seriösa professor han ska framstå som. Västvärldens möte med militant islam en bok som kan användas både som fördjupning i religion och religionshistoria, som en granskning och reflektion, men även som ett högintressant diskussionsunderlag. Den är lätt att ta till sig, även som lekman i ämnet, och som kanske märks på den här recensionen så föder läsningen många tankar och funderingar.
Rekommenderas varmt!
