Båten
Om detta må ni berätta. Också.
De tog oss till dräneringsdiket nära bron. Det låg kroppar kvar på bron, ett spädbarn som bara hade nedre halvan av huvudet kvar, en munk vars klädnad hade färgats rosa. Jag såg två kroppar som fått spader ess inristat på bröstet. Jag förstod det inte. Mina systrar grät inte ens.
Nu skrek folk runt omkring: "Inte Vietcong inte Vietcong", men amerikanerna bara grimaserade och skrattade och spottade. En av dem sa nånting och sedan började några av dem knuffa ner oss i diket. Det var till hälften fyllt av lerigt vatten. Min mor hoppade i och lyfte ner mina systrar, en i taget. Jag minns att jag tittade upp och såg helikoptrar överallt, några större än andra, en del högre upp. De tvingade oss att gå ner på knä i vattnet. De satte upp sina automatkarbiner på stativ. De tvingade oss att stå upp igen. En av amerikanerna, en pojke med runt ansikte, grät och gnydde sakta medan han laddade om sitt magasin.
"Inte Vietcong inte Vietcong". De tittade inte på oss. De tvingade oss att vända oss om. De tvingade oss att gå ner på knä igen. När de började skjuta kände jag min mors kropp studsa ovanpå min; den fortsatte studsa en lång stund och sedan hördes helikoptrarna överallt, högre och högre som om de allihop kom ner för att landa, och sedan var det bara mörkt och vått och varmt och sött.
-ur Båten av Nam Lee-
Utdraget är från novellen med den ovanliga bökiga titeln Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja. Det är en av gångerna som Nam Lees prosa bränner till, där berättelsen verkligen sitter där. På det stora hela är det inte hela tiden så, novellerna lämnar istället en känsla att de saknar något väsentligt. Formuleringarna är bitvis briljanta, men helheten är långt ifrån lika briljant kan man säga.
Novellerna tar oss runt världen, från en liten amerikansk kuststad, till Teheran eller gangsterungar i Colombia. Kanske är det en av förklaringarna till att Båten har tokhyllats, själv är jag inte såld trots att det mesta är läsvärt.
Novellerna är uppbygdda på snarlikt sätt; det börjar mitt i händelsernas centrum, för att sedan återvända till händelserna som ledde fram till nutid. Som ambitiösa små romaner kan man säga.
Nu skrek folk runt omkring: "Inte Vietcong inte Vietcong", men amerikanerna bara grimaserade och skrattade och spottade. En av dem sa nånting och sedan började några av dem knuffa ner oss i diket. Det var till hälften fyllt av lerigt vatten. Min mor hoppade i och lyfte ner mina systrar, en i taget. Jag minns att jag tittade upp och såg helikoptrar överallt, några större än andra, en del högre upp. De tvingade oss att gå ner på knä i vattnet. De satte upp sina automatkarbiner på stativ. De tvingade oss att stå upp igen. En av amerikanerna, en pojke med runt ansikte, grät och gnydde sakta medan han laddade om sitt magasin.
"Inte Vietcong inte Vietcong". De tittade inte på oss. De tvingade oss att vända oss om. De tvingade oss att gå ner på knä igen. När de började skjuta kände jag min mors kropp studsa ovanpå min; den fortsatte studsa en lång stund och sedan hördes helikoptrarna överallt, högre och högre som om de allihop kom ner för att landa, och sedan var det bara mörkt och vått och varmt och sött.
-ur Båten av Nam Lee-
Utdraget är från novellen med den ovanliga bökiga titeln Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja. Det är en av gångerna som Nam Lees prosa bränner till, där berättelsen verkligen sitter där. På det stora hela är det inte hela tiden så, novellerna lämnar istället en känsla att de saknar något väsentligt. Formuleringarna är bitvis briljanta, men helheten är långt ifrån lika briljant kan man säga.
Novellerna tar oss runt världen, från en liten amerikansk kuststad, till Teheran eller gangsterungar i Colombia. Kanske är det en av förklaringarna till att Båten har tokhyllats, själv är jag inte såld trots att det mesta är läsvärt.
Novellerna är uppbygdda på snarlikt sätt; det börjar mitt i händelsernas centrum, för att sedan återvända till händelserna som ledde fram till nutid. Som ambitiösa små romaner kan man säga.
Det blev liksom inte av att jag läste ut hela. Jag kände mig väldigt entusiastisk i början, men på något sätt dog läsviljan ut. Kanske berodde det på det du skrev.