Dark Places
I have a meanness inside me, real as an organ. Slit me at my belly and it might slide out, meaty and dark, drop on the floor so you could stomp on it. It´s the Day blood. Something´s wrong with it. I was never a good little girl, and I got worse after the murders. Little orphan Libby grew up sullen and boneless, shuffled around a group of lesser relatives- second cousins and great-aunts and friends of friends- stuck in a series of mobile homes or rotting ranch houses all across Kansas. Me going to school in my dead sister´s hand-me-downs; Shirts with mustardy armpits. Pants with baggy bottoms, comically loose, held on with a raggedy belt cinched to the farthest hole. I was not a lovable child, and I´d grown into a deeply unlovable adult. Draw a picture of my soul, and it´d be a scribble with fangs.
Ah, Flynn är en ny favorit. Huvudpersonen Libby i Dark Places är enligt standardmått i självhjälpstider en högst osympatisk offerkofta. Men precis som i verkliga livet är det i hennes fall liksom flera av karaktärerna, just deras brister som gör dom såväl sympatiska som intressanta.
Liksom Vass Egg är DP en ganska ångestladdad historia förklädd till en thriller/deckare. Fast här inte fullt lika mörk som föregångaren, och ärligt talat saknar jag skräckhålestämningen som Vass Egg hade. Å andra sidan är DP mer välskriven, med personporträtt som inte släpper greppet och en okonstlad men fängslande berättarstil.
Dark Places är berättelsen om familjen Day, småbönder på ruinens brant i mitten av åttiotalet. Ensamstående mamma Patty gör sitt bästa för sina tre döttrar samt enda sonen Ben. Mellan varven dyker också gamle pappsen Runner upp och gästspelar, bara för att snart åter tona ut i en kringflackande karusell av superi och skulder.
Ben börjar i femtonårsåldern bli ganska less på sitt liv som bondson i lurkiga kläder och få framtidsutsikter, tröstar sig med Venom och Maiden, när han inte städar skolan för att få ihop extrastålar. Han dras till nya umgängen där han inte heller platsar in, utan mest blir en driftkucku. Men där det åtminstone finns bärs och holk att döva tristessen med.
En dag finner man Patty och två av döttrarna brutalt mördade, Endast Libby klarade sig genom att gömma sig i en garderob. Längsmed väggarna har tecknats pentagram och liknande ockulta symboler. Ben döms för morden, mest utifrån sjuåriga lillasyster Libbys vittnesmål. I samma veva går satanistryktena som en löpeld genom hjärtlandet, och flera uppmärksammade fall knyts till hin håles förmodade anhängarskara.
När boken tar sin början är lilla Libby fullvuxen. Inte bara hennes uppväxt har präglats av morden, även hennes vuxendom, då hon aldrig egentligen kommit vidare, bearbetat traumat, utan istället levt på andra människors välgörenhet i perioder då morden uppmärksammats. En välgörenhet som nu anses sinats för gott, ersatts av färskare överlevare av diverse groteska upplevelser.
In träder Lyle och hans Kill Club som en räddande penningkälla; en klubb för folk (eller snarare unga män) som är nördigt besatta av diverse mord, bland annat morden på familjen Day. Desperat efter stålarna går Libby med på att träffa Kill Clubb och sälja av lite sjyssta prylar från mordplatsen, typ nallar som tillhörde hennes systrar.
Väl där chockas Libby över hur utbredd övertygelsen om hennes bror Bens oskuld de facto är; hur det är allmänt vedertaget i de flesta kretsar att det hela var ett justitiemord i svallvågorna efter satanistpaniken, och inte minst hur Libby själv coachades hela vägen fram till vittnesbåset av välvilliga barnpsykologer och karriärkåta lagvrängare. I förevändningen att hon egentligen gör det för stålarna, börjar Libby snart efterforska lösa trådar i fallet, möter folk som på ena eller andra sättet hänger ihop med historien.
Dark Places är stark i sin klasskildring, kanske rentav revolutionerande för någon som förvirrat brukar fråga sig hur det kommer sig att vissa söker sig till destruktiva sammanhang eller knarkar knark. Vartannat kapitel utspelar sig i Libbys sökande efter svar i nutid, vartannat skildrar mamma Patty och sonen Ben de ödesdigra dagarna och timmarna innan morden. Något som lätt leder till febrilt sidvändande och rödlästa ögonvitor.
Boken är också en intressant iakttagelse kring moralpanik, i Dark Places fall påstått satanistiska ungdomsrörelser under ett åttiotal där samtidigt Reaganomics faktiskt på allvar mördade den amerikanska småbrukartraditionen en gång för alla. Alltså ett reellt hot ställt mot ett ihopfantiserat.
Det finns också i berättelsen en kritik mot sexuella övergreppsfall som tyvärr har haft drag av häxprocesser över sig, levererat med en nästan oförskämt underhållande svart humor. Flynn hinner också med en smärtsam skildring över hur mytbildning och brännmärkning av enskilda avvikare gärna sätter sin prägel på småstäder, liksom folket som bor där.
Citatet var ju grymt. Jag får se till att läsa Flynn i sommar. Tror jag börjar med Vass egg dock.