Lain With The Wolf
Jag ville helt enkelt skriva en klassisk rocklåt som vem som helst kan relatera till. Åtminstone vem som helst som någon gång supit sig full och rivit upp halva stan.
Vi är människor och den delen av människan kallar jag odjuret.
Det finns olika sätt att sluta fred med odjuret på. Men för tillfället känner jag inte att det finns någon fred och att jag heller inte är intresserad av att be om ursäkt för det. Jag tror inte på gott och ont, eftersom jag uppfattar det som religiösa konstruktioner. Men jag tror på att man har håligheter och ojämnheter i sig.
Jag upplever stunder av stor medmänsklighet, likaväl som stunder när jag hatar alla.
Odjuret är gestalten som knackar en på axeln klockan fyra på lördagsmorgonen och viskar;
"Vet du vad, jag tycker du ska göra si och så nu."
I have lain with the lamb
Sang his tender praise on long dark nights
Searched my drawn face long and hard
For a sign of his light
Shoulders to the wheel for the grist of faith
Is manna for the blind
Like a child of Cain without the providence of truth
Joy did come. It rose with the morning sun
Like cold guilty sweat across my brow
These are the first words that fell upon my lips
I have lain with the wolf
He seeks me out and demands my company
In the corner of a crowded room
With words of madness and water of fire
He whispers, when the demons come
Do you make peace with them
Or do you become one of them?
Do you?
If I give name to my furies, can you name them?
He preaches salvation in the loins of women
And the black sciences
When the shadow fell upon me
I knew I was running with the wolf
And it was his eyes I saw staring back
And this I learnt and this I know
You cannot escape the beast when you wear his mark
Mycket tilltalande text. Jag kallar odjuret för monstret.