Mitt i det västerländska självmordet

Böcker / Permalink / 0
 
 

Psykiatern kom regelbundet på besök, oroade sig, mumlade, talade om ”förlust av förmåga att häfta vid verkligheten”. Hon hade blivit mycket blid, lite egendomlig, skrattade ofta utan anledning; och ibland kunde ögonen oförhappandes fyllas med tårar. Då tog hon en extra Tercian.

Från och med tredje veckan fick hon gå kortare promenader längs floden eller i skogarna omkring. Det var en osedvanligt vacker augustimånad; dagarna följde på varandra, monotona, lika strålande, utan minsta hot om åskväder, utan att någonting varslade om att det skulle ta slut. Michel höll henne i handen; ofta satte de sig på en bänk vid le Grand Morin. Gräset på stranden var förbränt, nästan vitt; i skydd av bokkronorna lät floden sitt klara, mörkgröna vatten bölja fram i oändlighet. Yttervärlden hade sina lagar, och de lagarna var inte mänskliga.

 

 
 
 
På nätterna drömde han om vidöppna vulvor. Ungefär samtidigt började han läsa Kafka. Första gången fick han en känsla av köld, som en smygande nedfrysning; några timmar efter det att han läst färdigt Processen kände han sig fortfarande luddig, liksom avdomnad. Han visste omedelbart att denna långsamma värld, med skammen som kännemärke, där människor korsar varandras vägar i ett astralt tomrum, utan att någon förbindelse någonsin tycks möjlig dem emellan, motsvarade precis hans eget mentala universum. Där var allt långsamt och kallt. En varm sak fanns där emellertid, den som kvinnorna hade mellan benen; men till den saken fanns inte tillträde.
 
 
 
 
Mitt i det västerländska självmordet hade de självklart ingen chans. De fortsatte ändå att träffas en eller ett par gånger i veckan. Annabelle gick till gynekolog och började använda p-piller igen. Han lyckades komma in i henne, men det han helst ville göra var att ligga och sova bredvid henne, känna hennes levande kropp.
En natt drömde han om en nöjespark någonstans i Rouen, mitt på höga Seinestranden. Ett nästan tomt pariserhjul snurrade mitt i en gråblek himmel, högt över konturen av strandade fartyg och rostiga järnställningar. Han gick mellan baracker målade i färger som var både matta och grälla; en iskall vind med regn piskade honom i ansiktet.
Just som han kom fram till utgången blev han överfallen av läderklädda ungdomar med rakknivar. Efter att ha ansatt honom ett par minuter lät de honom gå. Hans ögon blödde, han visste att han var blind för alltid, och hans högra hand var helt avskuren; men han visste också att trots blodet och smärtan skulle Annabelle bli kvar vid hans sida och för evigt omsluta honom med sin kärlek.
 
 
 
 
-Utdrag från Elementarpartiklarna av Michel Houellebecq
 
 
 
 
 
 
 
Till top