il Duce
Vid rättgången den 18 november höll Mussolini ett lysande försvarstal. Han var ingen våldsverkare eller vanlig brottsling utan en idéernas man, en kämpe för sin tro! Han väntade sig givetvis ingen rättvisa från kungens tjänare, men åtminstone respekt! Socialistpressen kommenterade hans retoriska geni och hans hypnotiska blick och jämförde hans utseende och uppträdande med Sokrates. Men domstolen dömde honom givetvis snarast hårdare efter det talet.
När han i förtid, benådad, lämnade fängelset redan den 12 mars 1912 var Benito Mussolini hur som helst hela vänsterns hjälte och en erkänd ledare inom socialistpartiets mest radikala falang.
Under läsningen av Göran Häggs briljanta biografi gavs många tillfällen till att dra paralleller till vår egen samtid. Som exempel var den amerikanske presidenten och nobelfredspristagaren Obama högaktuell i media, dels tack vare invasionen av Syrien som kom på skam och dels tack vare budgetstupet som USA stod inför. Det gav en påminnelse om likheten med hysterin och fanatismen runt Mussolinis tidiga framträdanden och Obamas första kampanj. Bägge så svällande av slagord och stora framtidslöften.
Samtidigt som jag läste kapitel om hur skolbarn under Mussolinis styre genom romersk mytologi, ändrad tideräkning och propagandistiska läroböcker skulle formas till Italiens morgondag, lades det fram förslag om hur vår egen skola bäst ska forma underklassbarn till Sveriges morgondag. Och så vidare.
Överhuvudtaget är biografin otroligt tankeväckande och inte minst lärorik. Inte bara berättas om ”il Duce” och fascismens historia, liksom i förbifarten lär Hägg mig något om påvar, Haile Selassie, liksom tvingar näsan rakt ner i några av alla dessa varhärdar på den europeiska kontinentens karta.
Jugoslavien styckades, delvis efter samma etniska principer och preferenser som Tyskland och EU med amerikanskt stöd tillämpade vid landets slutliga delning på 1990-talet. Slovenien anslöts till det forna moderlandet Österrike och därmed till tyskland. Det katolska Kroatien blev självständigt och tilläts införliva hela Bosnien, vars muslimer absurt nog räknades till det kroatiska herrefolket, medan skoningslös fördrivnings- och folkmordspolitik inleddes mot de grekisk-ortodoxa serberna.
Kroatiska SS-förband rekryterades. Förutom på serber anställdes efter tysk uppmuntran klappjakt och massmord på landets stora judiska minoritet. Här inskred faktiskt de italienska trupperna och hejdade morden. Trots den egna rasteorin hade man ännu inte accepterat den förfärliga tyska praktiken på området. Ändå lyckades Pavelić under sin tid vid makten och särskilt sedan det italienska protektoratet upphört 1943 mörda trekvarts miljon serber, 60 000 judar och 25 000 romer. Serbernas fortsatta rädsla, hat och förbittring in i vår tid har aldrig kunnat förstås av västlig opinion som hållits okunnig om den här förhistorien.
I mångt och mycket var fascistiska Italien en fantasi om den goda diktaturen, den goda härskaren som sätter folkets väl framför egen vinning. Mannen bakom myten var desto mer komplex, samtidigt sympatisk, avskyvärd och fascinerande, med en sällsynt hunger efter makt till varje pris. Allt detta förmedlar Hägg både medryckande, roligt och oklanderligt kunnigt. Här backas inte för skildringar om hur det knullas på antika stenbord och upp i fönstersmygar när den kåte diktatorn lever rena rockstjärnemyten under sin storhetstid, inte heller backas det när det kommer till alliansen som ledde till undergången, eller på något sätt ursäktas Mussolinis delaktighet och roll i krigsövergrepp och folkmord.
Nackdelen är att det ibland går lite för snabbt, speciellt persongalleriet runt Mussolini beskrivs skissartat och i all hast, det är ett fåtal jag får grepp om. När andra världskriget rasar som värst skriver Hägg till exempel; ”Puntoni, som vi minns sedan tidigare”, och nej, jag har ingen aning om vem han pratar om trots att jag lusläst varje sida. Det är liksom för hög hastighet och min förkunskap om fascistregimen alltför skral.
Samtidigt hade jag inte velat ha det på något annat sätt, greppet bidrog säkert till med vilken spänning jag slök kapitel och läste till sena timmar, istället för att stå stilla i långa beskrivningar av alla bifigurers liv och utseende.
Samtalen med doktor Zachariae fördes på tyska. Mussolini bekänner sig till en socialism han säger sig aldrig i grunden ha övergivit. Han talar om sin beundran för klassiska filosofer, särskilt Platon som han påstår sig läsa dagligen. I händelse av ett nederlag för den egna sidan hävdar han klarsynt att det enda sättet att förhindra den sovjetiska kommunismen att förslava Europa vore en västlig reformsocialism – det vill säga något som tycks påminna om den svenska socialdemokratin under välfärdsåren.
Doktorn, som även träffat Hitler, är imponerad av il Duces bildning, läsvanor och språkkunskaper. Han framhåller att Hitler ju inte kunde något främmande språk medan il Duce talade åtskilliga. Även Mussolinis eminenta minne och skarpa intellekt överträffar Hitlers. För den som läst Hitlers bordssamtal i Führerhögkvarteret är det lätt att hålla med. En okunnig och fördomsfull bracka spekulerar om stort och smått på ett sätt som man tyvärr känner igen från småborgerliga middagar, bara det att det hela interfolieras av planer på folkförintelse som just är på väg att genomföras.