stewe

 

Där människans kommunikationsvägar korsas har hon byggt gigantiska och fula metropoler, där var och en, isolerad i en anonym lägenhet mitt i en byggnad lik alla andra, är övertygad om att hon är världens medelpunkt och alltings mått. Men under jordhålorna som dessa insekter grävt vaknar mycket gamla och mäktiga varelser långsamt ur sin sömn. De fanns här redan under karbontiden, de fanns här under trias- och permtiden, de hörde det första däggdjurets skrik, de kommer att höra det sistas dödsrosslingar.

En lång essä i bokform av Michel Houellebecq om Howard Philips Lovecraft. Det handlar om Lovecraft som en udda existens med främlingskap för världen och hur det formade skrivandet. Enligt Houellebecqs beskrivning fanns det ett påtagligt avstånd till resten av mänskligheten som präglade Lovecrafts fiktion. Något som också exemplifieras med att han helst kommunicerade med omvärlden genom många och långa brev.
Houellebecq lyckas på samma gång vara underdånigt dyrkande som krasst objektiv. Rakt på sak och realistisk, men utan att för dens skull försöka avmystifiera den kanske mest mytomspunna av skräckförfattare.
Utan moraliska pekpinnar avhandlas Lovecrafts eventuellt asexuella läggning och samtidigt hans sensuella, ja rentav erotiska, skildringar av arkitektur och hur åsynen av gotiska byggnader får honom att känna i kroppen. Det tvångsmässiga nedtecknandet av mardrömmar. Hur Lovecraft ansåg att gas nog var det bästa sättet att utrota vad han ansåg vara lägre stående raser. Hur han hatade modernismen och drömde om ett viktorianskt samhälle. Något som i sig är ganska typiskt för lite speciella människor; att de föreställer sig att de hade passat bättre in i det förgångna än nu. Att det är tiden och inte de själva som är ur led.
Just de där djupdykningarna i personlighetsdragen lämnar en kvardröjande känsla av att Lovecraft var en hyfsat störd individ. Men att den rubbningen också är vad som gjort att hans omständiga och märkligt uppbyggda berättelser fängslat generationer där andra glömts bort så snart trycksvärtan torkat. Det udda och egna är ju också det som gjort att det vuxit fram en personkult kring Lovecraft själv. Med åren har han blivit något av en litterär Charles Manson eller Varg Vikernes för de kvasiakademiska nördarna.

 

Om man definierar en författare inte utifrån de teman som han berör, utan utifrån dem som han lämnar därhän, måste man medge att Lovecraft intar en unik ställning. I hans författarskap finner man inte den minsta anspelning på de båda realiteter vars stora betydelse de flesta är överens om: sex och pengar. Verkligen inte den minsta. Han skriver precis som om de inte fanns. När en kvinna träder in en berättelse (vilket sker sammanlagt två gånger) får man rent av en besynnerlig känsla, det är som om han plötsligt fått för sig att beskriva en japan.

Det finns ett outtalat släktskap mellan Houellebecq och Lovecraft som genomsyrar texten. Bägges författarskap präglas till viss del av avsky mot världen. Bägge har en tendens att betrakta mänskliga mekanismer och Homo Sapiens flockbeteende på avstånd och från ett tydligt utanförskapsperspektiv. Den släktskap och fascination som Houellebecq själv känner inför Lovecraft är något helt annat än den tentakelringlande kultvärld som känns igen från rocklyrik, filmatiseringar och rollspel.
Sammanfattningsvis är det här ett sällsynt fängslande personporträtt av en jävligt märklig man och en minst sagt unik berättare.
För fans av fransosen i sammanhanget, så ges det ledtrådar till Houellebecqs eget skrivande. Genom att berätta om Lovecraft så berättar Houellebecq något om sig själv, skulle man kunna säga.