Allt som är fel med Stranger Things 2

Film / Permalink / 0
 
Spoiler Alert. Spoiler Alert. Spoiler Alert. Spoiler Alert. Spoiler Alert.
 
 

Utan inbördes ordning listar jag vad som var allra sämst med Stranger Things 2:

Musiken.
Den karaktäristiska syntslingan överexponeras och blir irriterande och påträngande.
Ett ännu större problem är hitlåtarna.
Sättet Stranger Things 2 använder musik påminner mig om Suicide Squad.
Suicide Squad
byggde inte bara sina scener efter oneliners, som i sparsmakade sammanhang(kanske) blivit minnesvärda, men som i Suicide Squad blev som att se femtioåtta filmtrailers på raken.
Man maxade varje tagning med minst en klassisk rocklåt. Jag har så här i efterhand inget minne av vilka rockklassiker som varvades, just för att musiken bara fanns där som ett fruktansvärt misslyckat sätt att skapa en ikonisk scen. Som skulle följas av en minst lika ikonisk scen. Som i sin tur skulle följas av ytterligare en episk oneliner som ingen minns. Och så vidare...
Ingen som sett första säsongen av Stranger Things lär väl ha missat Should I stay or should I go.
En väldigt lyckad återanvändning av Clash´s gamla hitlåt. 
Men i Stranger Things 2 flödar åttiotalsdängorna på samma beräknande vis som i Suicide Squad. Låtvalen är inte minnesvärda av den enkla anledningen att scenerna inte är minnesvärda utan bara misslyckade försök att manipulera mig som tittare.

Kidsen. Ungar åldras snabbt och i synnerhet prepubertala pojkar har en tendens att tappa den lilla barnsliga charm de haft fortare än kvickt.
Där grabbarna i första Stranger Things var ett älskvärt gäng är de i uppföljaren inte fullt lika älskvärda.
Mike pendlar mellan att vara gnällig, arg och hysterisk.
Will ser mest skrajsen och krasslig ut.
Lucas, men i synnerhet tittarfavoriten Dustin, får ledande roller i den här säsongen.
Det funkar inte speciellt bra.

 

 


Gettopacket. En stor del av Stranger Things styrka ligger i småstadsatmosfären och villakvarters-känslan som "lånats" från King och Speilberg. Viljan att utöka territoriet till ruffiga storstadsmiljöer är förståelig i och med nya säsongen. Men det faller platt.
Elva rymmer och ansluter sig till en tattarvariant av X-Men eller The Warriors, jag vet knappt vilket, det var så jävla oengagerade och krystat att jag såg med ett halvt öga. Det hela känns som en ursäkt för att Elva ska göra en snygg entré med ny stil.

Specialeffekterna. Som med säsong 1; det funkar i landet upp-och-ner men inte utanför. Skillnaden är att det är mycket mer av den varan i Stranger Things 2.

 

 


Max och Billy.
Rödtotten och flåbusen är inte det värsta tillskottet som man kan tänka sig. Men däremot ointressanta: en pojkflicka av standardmodell och en värsting av ännu mer standardmodell.
Skulle man tro på det som står skrivet ”på nätet” så vore Femtio Nyanser av Honom tidernas flopp bland kvinnor, istället för tidernas succé.
Man skulle också tro att senaste Ghostbusters var ett brott mot mänskligheten, istället för fan så mycket bättre än exempelvis Ghostbusters 2.
Det handlar alltså om högljudda minoriteter som – till skillnad från kusinen med E.L. James smiskböcker i handväskan eller de båda ungar som sett senaste Ghostbusters två gånger redan - har både språket och aktivismvanan att sprida sina mer eller mindre hysteriska åsikter i mängd och massor.
Tills folk faktiskt går på sitt eget skitsnack och tror att det är såhär Alla tycker och resonerar.
Gissningsvis har bröderna Duffer fått en beskärd del av idéerna till Stranger Things 2 genom tittarreaktioner efter säsong ett. Det är egentligen problemet med både Maxine, hennes bror och Gettopacket som nämns ovan.
Den aktivistiska delen av fansen klagar över mångfaldsbrist och nya karaktärer inkvoteras för att gå dem till mötes, men utan att karaktärerna egentligen tillför särskilt mycket.
En av de saker som stack ut i första säsongen var att Lucas var en av grabbarna.
En tanig nörd bara, som varken sade ”That’s wack!” eller rappade.
Det hjälpte till att fånga den förflutna tidsandan, för umgänge mellan svarta och vita var avdramatiserat i åttiotalsfilmerna.
Buddy-filmer som Dödligt Vapen byggde inte på att den svarta kompisen bar på en passivt-aggressiv ilska mot sin blekare kompis, eller genomgående kallade honom "White Boy" och "Cracker-ass".
I Stranger Things 2 påminns jag direkt att jag tittar på något från 2017 när Lucas redan i början är kränkt över Winston Zeddemore i Ghostbusters.

 

 


Näsblod. Blödde verkligen Elva varenda gång hon använde krafterna i säsong ett? Här droppar kranen oavsett om hon öppnar ett skjutlås eller flyttar en godsvagn, något som med lätthet hade kunnat fasas ut för att användas vid större ansträngning.

Förutsägbarhet. Upprepning. Det mesta, från Dustins husdjur till hetta som botemedel anas långt innan det avslöjas. Nostalgitrippen funkar bara glimtvis, ofta blir den kvävande istället. I den mån man blir överraskad, så är det över hur förutsägbart det faktiskt är.  
Skuggmonstret som inledningsvis är så lovande, som ett mäktigare Lovecraftväsen från parallelldimensionen, visar sig vara en förvuxen bakterie och snart kretsar allt kring samma sorts monster som i första säsongen. Mystiken som var en väsentlig komponent i första säsongen är till största del borta, trots en lovande upptakt med det ruttnande landskapet och tunnlarna.

 

 


Avslutningsvis
…så är jag faktiskt inte så himla besviken på Stranger Things 2 som det kanske låter.
Jag gillade första säsongen väldigt mycket men jag blev inte totalt frälst och har inte väntat ihjäl mig på uppföljaren. En av de saker jag gillade var faktiskt att första säsongen var åtta kapitel lång och inte hade någon given uppföljare.  
Jag väntade mig egentligen ingenting av tvåan, utan var inställd på att det säkert skulle bli en anpassning till den identitetspolitiska idékonstruktion som aldrig låter oss ryckas med till en annan tidsperiod för långt eller för länge. Ens i fantasin.
Tvärtom blev säsong två inte fullt så illa som jag befarade. Jag gillar faktiskt flera saker med den, som Doktor Owens, styvpappan Bob och paranoide fyllegubben Murray.
Millie Bobby Brown som Elva är fortfarande en stor del av behållningen, trots allt.
Men de är en klen tröst när de svaga punkterna är för många.
Som en helhet håller det inte säsongen igenom.
Där första säsongen var en fyra som snuddade vid en femma på en 5-gradig skala, är den här väl en tvåa som emellanåt nosar sig upp till en stark trea.
Liksom ovan nämnda Suicide Squad är Stranger Things 2 okej förströelse, i synnerhet en regnig dag och om man är på rätt humör.
Kommer det en tredje säsong, vilket jag tror det gör, så är det ännu mer tveksamt att de redan nu urlakade tygen håller för en vända till.

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Till top