Vårblot
Vintertid går mot vår.
Här i söder är det ömsom sol och ömsom snöstorm.
Vi samlar fjolårslöv och kvistris när det blir barmark.
Vi tänder eldar till de hedna gudarnas minne.
När mörkret faller samlas vi att minnas och lära.
Det berättas om ett stort blot som ägde rum kring vårdagjämning för att säkra sommarens sådd och skörd. Källorna är tvetydiga. Det berättas om det som kallades Disablotet. Diserna var förbundna med Freja, vars namn också var Vanadis. Med Freja kom även våren till världen. Därför kallades hon också Vårfrun.
Diserna vakade över ätterna och deras gårdar. Diserna ägde makten att bringa välgång och skördelycka, men också missväxt och undergång. Man blotade till Freja och Diserna för god årsväxt och fred. För fruktbarhet hos både jord, djur och människa.
Vårfrun vandrade i andra skepnader och under andra namn.
I Northumbria kallades hon Ēostre. På västsaxiska Ēastre. I de germanska rikena Ôstara. Ett namn som sägs betyda Vårdagjämning. Ägget är en symbol för den pånyttfödelse som solens återkomst innebär. Men även de fertila kaninerna fick symbolisera fruktbarheten. Man och kvinna vigdes till varandra. Frön planterades. Folket samlades till lek och dans i vårsolens bländande sken liksom i växlande väder av bitande vind, hagel och snö. Jacob Grimm skrev i sina verk om Germansk mytologi:
”Den hedniska påsken hade mycket gemensamt med majfesten och mottagandet av våren, speciellt när det gäller bål [eldar]. Det verkar dessutom genom lång tid ha funnits, bland folket, så kallade påsklekar vilka kyrkan var tvungna att tolerera; jag tänker särskilt på traditionen med påskägg, och på påsksagan som präster berättade om från predikstolen för att roa folk…”
