Sjömannen som föll i onåd hos Havet

Böcker / Yukio Mishima / Permalink / 0
 
 
 
Han grät aldrig, inte ens i sina drömmar, eftersom ett stålsatt hjärta var stolthetens kännetecken. Ett stort järnankare, som motstod havets frätning och visade förakt för musslor och ostron som hemsöker skeppsskroven, sjunker blankt och likgiltigt genom högar av trasigt glas, tandlösa kammar, kapsyler och preventivmedel ner i gyttjan på hamnens botten - det var så han helst ville tänka sig sitt hjärta. En dag skulle han låta tatuera ett ankare på bröstet.
 
 

Sjömannen och ensamvargen Ryuji möter av en slump den vackra änkan Fusako som går en rundvisning på skeppet där Ryuji tjänstgör. En omedelbar och smått elektrisk attraktion uppstår.
Efter en middag följer Ryuji med Fusako hem, bägge ovetande om att kärleksakten bevittnas av den trettonårige Noboru, som intensivt iakttar morsan och sjömannen genom ett hemligt kikhål i väggen.

Till att börja med ser sonen Noboru upp till Ryiju. Sjömannen är för honom en slags hjälte. Någon som står i förbund med havet och bär på ett diffust löfte om frihet och manlighet. Något annat än den futtighet och feghet den faderslöse grabben tycker sig se i samhället i övrigt.
Ryuji bestämmer sig för att överge havet och leva landnära Han försöker agera styvfarsa och arbetar i Fusakos snobbiga butik. Noborus besvikelse och vrede blir omätligt djup. Han ser det hela som ett svek mot sina heroiska ideal och börjar förakta och avsky både Ryuji och sin mor.

 

 

Jag har inte uträttat särskilt mycket, men jag har levt hela mitt liv med den tanken att just jag är den enda verkliga människan. Och om jag har rätt, då kommer en dag en ensam, genomskinlig trumpet att skalla genom gryningen och ett väldigt ljuskantat moln ska svepa ner och ärans mäktiga röst ska kalla på mig långt bortifrån – och jag blir tvungen att hoppa ur sängen och bege mig av ensam. Det är därför jag aldrig har gift mig. Jag har väntat och väntat och nu är jag över trettio.

Att bekanta sig med Yukio Mishima är i sig en möjlighet att betrakta storslagen skrivteknik. Formuleringar hårda och vassa som diamanter, eller mjuka och viskande som en fjärils vingslag.
En förmåga att på ett nästan obemärkt vis vidga berättelsen tills den känns som en veckad och svåröverskådlig karta. Det är som en tegelstensroman komprimerad till omkring 130 sidor tät läsning.

Sjömannen som föll i onåd hos havet är en vacker och sorgsen kärleksskildring, men också en stegrande undergångssaga av tonårsnihilism och oidipuskomplex. Om människans kluvna natur och ofrånkomliga villkor. Om att drömma sig bort och att tvingas möta den krassa verkligheten.
En äkta klassiker och en läsupplevelse utöver det vanliga.



 

Det finns inte något sånt som en god far eftersom rollen i sig själv är av ondo. Stränga fäder, milda fäder, lagom hyggliga fäder – den ena är lika usel som den andra. De står i vägen för vår utveckling medan de försöker belasta oss med sina mindervärdeskomplex och sina oförverkligade önskningar och sin harm och sina ideal och de svagheter som de aldrig har avslöjat för någon och de principer som de aldrig haft mod att leva efter – allt det där larvet vill de lasta över på oss, precis allt!
En far är en verklighetsdöljande maskin, en maskin som dukar upp lögnen för barn, och det är inte det allra värsta – i hemlighet tror han att han representerar verkligheten.
Fäder är den här världens flugor. De kretsar kring våra huvuden och väntar på en chans och när de ser något ruttet så surrar de dit och börjar böka i det. Äckliga, liderliga flugor som tillkännager för hela världen att de har pippat våra mödrar. Och det finns inget de ryggar tillbaka för när det gäller att smitta ner vår frihet och vår begåvning. Ingenting de ryggar tillbaka för när det gäller att värna de vidriga städer de har byggt upp åt sig själva.

 

 

 


 
 
 
 
Till top