Djur
”Huden hade en hinna av svett och den svullna munnen glänste av saliv. Sperma?
De flesta bilderna visade flickan ensam, som ett anatomiskt utställningsföremål. Men på flera fotografier fanns dessutom en man och en kvinna, var för sig; en naken man sedd bakifrån, hukande över flickan som låg naken på en säng med särade ben, och en kraftig fyllig kvinna, även hon sedd bakifrån, påklädd, med praktfullt, färgat rött hår som svallade över axlarna.Vad var det de gjorde med den enfaldiga, halvt medvetslösa flickan..?”
`Less is more` är ett uttryck som stämmer oerhört väl in på Djur. Att tillbringa eftermiddagen i Joyce Carol Oates sällskap var som väntat ett kärt återseende och de drygt hundrafemtio sidorna rann förbi i rasande fart. Trots det kompakta formatet så lämnas inget oavslutat eller ofullständigt; snarare tvärtom.
Vi får följa den unga collegestudenten Gillian Brauer i hennes destruktiva sökande efter kärlek och bekräftelse i en tid av förändring. Eller snarare en tid efter själva förändringarnas era, då romanen utspelar sig åren efter det att Vietnamupproret och hippierörelsen skakat förenta staternas akademiska högborgar. De som då var nydanande tänkare, upproriska bohemer, radikala konstnärer, blev som bekant de nya besuttna. På höga positioner som professorer och lektorer.
”De hade blivit drogade. Liksom jag.
De hade varit kära. Liksom jag.
De skulle bevara dessa hemligheter för alltid. Liksom jag.
Vi är djur och det är vår tröst.”
Det handlar om att bekräftas till varje pris, om att finna sig själv eller överlämna sig själv. Titeln Djur blir som en ordlek med begreppet mänsklighet, samtidigt går något förlorat i översättningen då Beasts också kan föra tankarna till odjur och bestar ur fabler och religioner.
Ämnet känns universellt men också personligt. Att finna bekräftelse, även destruktiv sådan, är även att finna tillhörighet. Om det sedan är hårdföra grupperingar där man ärrar sig på utsidan för att matcha sin insida, eller studentkollektiv där man dyrkar en lynnig och manipulativ äldre mentor kan kvitta. Åtminstone när det är så välskrivet och knivskarpt som Oates fall.
”På det mest chockerande fotot, vars motiv också fanns återgivet som en pastellteckning, stod Sybil naken på knä medan någon, en oskarp gestalt i förgrunden, lyfte upp henne i ett läderbälte som var virat om hennes hals.
Sybils ansiktsuttryck var spänt, extatiskt.
Se hur jag underkastar mig.
Se hur jag avgudar dig.”