Likätaren
Året är 1984. Timmy och hans vänner är tolv år gamla och ser fram emot sommarlovets frihet, serietidningar och äventyr.
Men något står inte rätt till hemma hos Timmys båda bästisar. Deras föräldrar lämnar både inre och yttre ärr på sina barn.
Det är också något som kommer fram från kyrkogården om nätterna. Något som äter lik och mördar levande.
Istället för lata lediga sommardagar tvingas den tolvåriga trion slåss mot krafter de aldrig trodde fanns.
Boken börjar med ett ungt par som vänslas på kyrkogården. Killen ser sin bil som en symbol för frihet. Han vill inte bli som sin far och bara pendla mellan bruket och bardisken. Han drömmer om att ta med sig tjejen och bara dra från allt.
Det låter som en Springsteensång, något som gissningsvis inte är en slump. Brian Keene har skrivit böcker och noveller med titlar som Darkness on the edge of town, The ties that bind och A wreck in the highway. Kruxet är väl snarare när han istället för att bara låna en titel istället ska göra litteratur av Bossens bitterljuva och uppbrottslängtande arbetarskildringar. Det faller så platt. Jag förstår vilken känsla Keene söker, men han förmår ändå inte att förmedla den.
Detta är också bokens stora problem i övrigt. Jag var själv sju år 1984. Det var knappast som i Det, ET eller Stranger Things. Det var svartvinbärssaft, östatsdoftande kvantumkomplex och småländska skogsstigar.
Men jag har ändå en viss sentimental förankring i årtalet. Inte minst av att ha varit populärkulturellt kolonialiserad av Amerikat sedan småbarnsben. Trots det, tror jag inte en enda gång under läsningen känner av något äkta stråk av nostalgi. Brian Keene radar upp tidstypiska saker; Star Wars, Marvelhjältar och rockmusik, som själva omnämnandet skulle vara nog för att trigga läsarens egna minnen. Han lyckas också att hänvisa till Polisskolanfilmerna i plural, trots att den första släpptes våren 1984.
Bättre författare får ju en att känna sig att man är där, eller varit där. Att man cyklat småstadsgatan fram med gänget. Känt smaken av chokladkakor man aldrig kommer att äta och kysst den där flickan som alltid verka heta Becky eller Karen.
Ghoul blir min fjärde bok av Keene och gissningsvis den sista på ett bra tag. Ingen av böckerna har varit särskilt skrämmande ens på ett mysrysligt vis. Zombierna i The Rising och City of the Dead var aldrig skrämmande, snarare roliga. Men det var okej, drivet och berättandet kompenserade gott nog. Men tillkortakommandet på skräckområdet blir väldigt märkbart i Ghoul då Ghoulen ifråga är den fånigaste figuren hittills. En berättelse om en hemsökt kyrkogård måste ha lite krypande obehag åtminstone.
Alla som skriver -berättelser såväl som recensioner- har nog ibland känt att man tagit på sig pappas kostym några år för tidigt. Man står där och skäms med upprullade byxben, sladdrig slips och en kavaj i tältstorlek. Keene själv anser tvärtemot att Ghoul är bland det bästa han skrivit, vilket snarast tyder på dålig självinsikt.
Jag skulle kunna fortsätta rada upp bokens brister, allt från slentrianmässig incest till stereotypiska fyllon, men jag bromsar. Med mindre ambitioner, riktad till en yngre läsarkrets eller som kompakt novell, hade Ghoul kunnat funka. Kanske.