Ät skit och dö
Teratologi är läran om missbildningar. För er som inte tar er tid att lusläsa de bokutdrag jag strösslar recensionerna med, så inleds alltså boken med att en förlamad och missbildad patient på ett vårdhem utsätts för övergrepp av en anställd vid namn Louie. Bland annat tömmer han sin mage i hennes mun. En annan anställd tittar på och kräks våldsamt men ingriper inte.
Ruggiga grejer med andra ord.
Ruggiga grejer med andra ord.
Samtidigt är det bara de första sidorna, berättelsen blir faktiskt mer skruvad. Några kapitel fram möter vi ett fysiskt deformerad missfoster med enorma tumörer över kroppen och abnorm benstruktur. Missfostret blir avsugen av en fastbunden nunna, när en annan man smyger fram bakom honom och för in sin penis. När mannen stöter i missfostrets arsle så rör sig dennes höfter framåt vilket ger kedjereaktionen att nunnan nästan kvävs av missfostrets åsnelika organ. Den bögande mannen skjuter sedan av sin skitfläckade spermasats i nunnans ansikte varefter både han och missfostret pissar på henne som final.
Ruggigt, som sagt. Men det blir faktiskt ännu mer vridet. Men, istället för att rabbla fler av de många och ibland svårsmälta perversionerna så kanske det är på sin plats att förklara vad i hela friden denna grisorgie handlar om? Vad är den så kallade poängen?
Ruggigt, som sagt. Men det blir faktiskt ännu mer vridet. Men, istället för att rabbla fler av de många och ibland svårsmälta perversionerna så kanske det är på sin plats att förklara vad i hela friden denna grisorgie handlar om? Vad är den så kallade poängen?
Journalisten Bryant och den försupne fotografen Westmore har fått den hisnande karriärmöjligheten att vara de första att intervjua den legendariske affärstitanen Farrington. En mytomspunnen ensling som aldrig tidigare framträtt i media eller ens fångats på bild.
De följer med till hans enorma residens för att göra reportaget. Farrington bor bakom höga murar och stängsel. Dörrarna är låsta och det sitter pansarglas i varje fönster. Så att ingen kan ta sig in, säger Farrington. Eller ut, som det snart visar sig.
Farrington har fyllt sitt hem med allsköns monsterlika missfoster. Men också med olika religiösa företrädare som är kända för volontärarbete, fromhet och inte minst kyskhet. Genom avancerade droger som förvandlar den mest avhållsamma abbedissa till ett kluckande kåtdjur får Farrington det sakrala sällskapet att ha dekadenta orgier med missfostren. Syftet är att förarga Gud och på så locka fram honom ur sina skrymslen.
De följer med till hans enorma residens för att göra reportaget. Farrington bor bakom höga murar och stängsel. Dörrarna är låsta och det sitter pansarglas i varje fönster. Så att ingen kan ta sig in, säger Farrington. Eller ut, som det snart visar sig.
Farrington har fyllt sitt hem med allsköns monsterlika missfoster. Men också med olika religiösa företrädare som är kända för volontärarbete, fromhet och inte minst kyskhet. Genom avancerade droger som förvandlar den mest avhållsamma abbedissa till ett kluckande kåtdjur får Farrington det sakrala sällskapet att ha dekadenta orgier med missfostren. Syftet är att förarga Gud och på så locka fram honom ur sina skrymslen.
Titeln för mina tankar till vår svenske författarlegend Nikanor Teratologen. Vill man, så kan man ju se vissa beröringspunkter med eposet Äldreomsorgen i övre Kågedalen som också använder sig av vulgaritet och äckel som drivmedel i berättandet. Samtidigt är Teratologens litterära gärning på en helt annan nivå.
Men jag är imponerad av författarduon bakom The Teratologist, inte bara för deras vilja och förmåga att tänja på gränserna till det extrema, utan för att de gör det inom ramen för ett fascinerande idékomplex: att genom Gudsfientliga handlingar själv transcendera till något bortom människa. Det finns en stor skönhet i språket, liksom en självklar och välbehövlig humor - kanske bäst exemplifierat i när en av huvudpersonerna får besök från en ängel som röker och svär konstant. Jag införskaffade mitt exemplar för en billig slant på itunes, men ska framöver köpa den i bokform. Wrath James White och Edward Lee har klämt fram ett oförglömligt missfoster till skräckroman som är mer än värd sin hyllplats.
Men jag är imponerad av författarduon bakom The Teratologist, inte bara för deras vilja och förmåga att tänja på gränserna till det extrema, utan för att de gör det inom ramen för ett fascinerande idékomplex: att genom Gudsfientliga handlingar själv transcendera till något bortom människa. Det finns en stor skönhet i språket, liksom en självklar och välbehövlig humor - kanske bäst exemplifierat i när en av huvudpersonerna får besök från en ängel som röker och svär konstant. Jag införskaffade mitt exemplar för en billig slant på itunes, men ska framöver köpa den i bokform. Wrath James White och Edward Lee har klämt fram ett oförglömligt missfoster till skräckroman som är mer än värd sin hyllplats.
Kände igen wrath-namnet från bizarroförlagen, men har inte läst något av honom, så tack för att du pekar mig mot riktigt smutsiga grejer. Känns som att de sade också hägrar över hela verket?