George W. Bush

Böcker / Al Gore, George w bush, modern historia, presidentval, world trade center / Permalink / 0
 
 

George W. Bush. Dick Cheney. World Trade Center. Massförstörelsevapen. Irakkriget och Saddam Hussein. De flesta som levde under millenniets början får garanterat associationer till både det ena och det andra när jag nämner dessa namn och skeenden.
För min egen del präglade Bush-eran hur jag kom att se omvärlden och utrikespolitik. Jag var ingen pacifist och sympatiserade visserligen aldrig med Göteborgskravallerna, men jag såg mig och ser mig fortsatt som en antiglobalist. Jag är än idag negativ till USA som världspolis och interveneringskrig för att annektera suveräna stater. Ironiskt nog är de som deltog i Göteborgskravallerna idag för EU och demonstrerar för ökad amerikansk intervenering; nu senast i norra Syrien.

 

 

George W. Bush stod med andra ord inte skyhögt i kurs hos mig, men jag började ändå reflektera över den mediala bilden av Bush under åren som följde hans ämbetsperiod; delvis för att den mediala bilden av Barack Obama var så totalt väsenskilt. Man slängde bokstavligt talat ett fredspris efter Obamastackarn så fort han klev över Vita Husets tröskel.
Den absoluta skitshow som följt Donald Trump i spåren har ytterligare närt mitt intryck av att media vinklar samtidens skurkar och hjältar i sina respektive roller.

 

 

Ronie Berggrens utmärkta Bushbiografi ger ytterligare vatten på min kvarn, i synnerhet när det görs en genomgång av hur Bush skildrats i svensk media.
Bush var långt ifrån lika dum som ryktet gör gällande, men där liberal media i USA gärna skildrade Presidenten som en korkad cowboy så stöttes och blöttes deras skildringar mot konservativ media som var pro-Bush.
Svensk media var däremot så likriktad att bilden av Bush som förmedlades mer påminde om Will Ferrells Bushimitation, än om själva verkligheten.

Michael Moore´s dokumentärer som i hemlandet sågs som politiskt propaganda för det demokratiska partiet lyftes i Sverige fram som dagens sanning. Jag var själv en sådan figur som trodde blint på Moore, tills Manufacturing Dissent avslöjade hur mycket av Moore´s så kallade dokumentärer är rena förfalskningarna.
Men nu till själva boken, som är mycket mer avsmalnad och fokuserad än mina spretiga funderingar kanske gör gällande.

 

Det här är första boken i vad som utlovats bli en trilogi om George W. Bush och hans presidentperiod. Denna inledande del handlar om nomineringsprocessen och vägen fram till presidentposten för Bush. Som några kanske minns så var det ett väldigt dramatiskt presidentval år 2000 där det länge var oklart om det var George W. Bush eller motståndaren Al Gore som vunnit.
Ronie Berggren är själv supporter av George W. Bush, det är inget han gör hemlighet av, men skildringen är saklig och informativ på ett vis som gör att den blir ett skolexempel på hur man kan skriva medryckande och pedagogiskt om amerikansk politik och det amerikanska valsystemet.

 

Det är något som ofta slår mig när jag ser inslag om USA i svensk media, trots att jag inte är superkunnig själv, så verkar inte svenska ”experter” på amerikansk politik förstå vad en ”konstitutionell republik” egentligen betyder. Man verkar inte heller förstå att de amerikanska partierna är uppbyggda som plattformar och inte som våra mer åsiktsenhetliga svenska partiorganisationer. Med mera.
Då är det befriande att läsa någon som Berggren, som har den nördiga kunskap som behövs för att förstå det amerikanska samhällssystemet och dess valprocess. Som inte bara förstår grundbegreppen utan också har förmågan att förmedla kunskapen vidare till läsaren på ett både underhållande och lättfattligt vis.

 

 

Presidentvalets dramatiska skeenden och vändningar avhandlas kronologiskt, med välbehövliga instick med personskildringar eller djupdykningar i enskilda händelser. Boken rör sig ständigt framåt, med nerv men ändå i behagligt tempo. Med humor, men ändå med stort allvar. Berggren drar sig inte för att belysa skeenden som var negativa för Bush personligen, eller för kampanjen i stort. Kandidaternas snedsteg och felkalkyleringar avhandlas lika, vilket ytterligare ger intrycket av ett balanserat porträtt istället för en hjältehyllning.
Ronie Berggren har George W. Bush som favoritpresident och det bidrar säkert till drivet och berättarglädjen som så lätt smittar av sig. En gammal skeptiker som jag får faktiskt en större förståelse för George W. Bush, både som politiker och person. Jag uppskattade särskilt att lära mig om vad Bushs kampanjslogan ”compassionate conservatism” handlade om, och på vilket sätt den skiljde sig från den konservatism som hans utmanare i det Republikanska primärvalet stod för.    

Läsningen blir också ett minnets resa till en annan tidsperiod. Jag påminns om musik, människor och händelser som inte dykt upp mina tankar på väldigt länge. Bitterljuvt.

 

Jag hade gärna läst mer om Dick Cheney, som jag får ett helt annat intryck av än den skumraskfigur jag minns från mediehusen och Hollywoodfilmerna. Förhoppningsvis blir det mer av honom i de kommande delarna, som jag redan ser fram emot.
Det finns en del svengelska och anglicismer som sticker i ögat.
Jag kan inte riktigt bestämma mig om greppet att återge citat och tal av kandidaterna på engelska är bra eller dåligt. När jag läser böcker på svenska ogillar jag alltför långa citat på engelska. Samtidigt blir ju citaten garanterat ordagrant återgivna genom att inte översättas.
Men det är i stort sett den enda negativa kritik jag har, det här är excellent läsning.

Du skaffar enklast ditt eget exemplar genom att mejla Ronie på: macleod1001[at]yahoo.com

 

 

 

Till top