Institutet - Stephen King
Luke Ellis är en överbegåvad tolvåring. Hans intelligenskvot är abnormt hög och han handplockas till ett av USA:s mest prestigefyllda universitet.
Det är smått skrämmande för Lukes normalbegåvade mamma och pappa, nästan mer skrämmande än hur saker och ting – tomma pizzakartonger, papperskorgar, tejprullar – börjar vibrera och röra sig när Luke blir exalterad.
En morgon vaknar Luke i något som påminner om hans pojkrum, men saknar fönster. En cell. Luke befinner sig tillsammans med andra speciella barn på ett institut, beläget någonstans djupt i skogarna. Få vet att barnen är där. Ännu färre vet vad som egentligen händer där.
Har man följt King i sociala medier senare åren så kan man notera att vissa teveserier verkligen fängslar den gamle räven. Däribland den svenskdanska exportsuccén Bron. Det märks inte minst på Kings karaktär Holly Gibney, från Bill Hodges-trilogin och The Outsider, som är inspirerad av Brons protagonist Saga Norén.
Institutet känns inspirerad av Stranger Things, som i sin tur är något av en pastisch på King-klassiker som Eldfödd och Det. Så i förlängningen kan man väl säga att den gode Stephen riffar på sitt eget gamla material, något som inte är första gången. Och fan ska veta att han har backkatalogen till att göra det.
Institutet är med andra ord den sortens skräckladdad thriller med parapsykologiska barn och tonåringar som under sent sjuttiotal och tidigt åttiotal rivstartade Kings kometkarriär.
King klarar att hålla även en luttrad läsare fast och fängslad i över sexhundra sidor, samtidigt dras jag inte in i berättelsen som förr. Om något drabbar karaktärerna, om någon rentav dör, känns det inte så värst. Det är något med Institutet som trots dess många kvaliteter gör mig distanserad.
En del har med Kings sätt att återkoppla till det samtiden, jag tror berättelsen vunnit något på att vara mer tidlöst skriven, utan tjuvnyp på Trump och referenser till kändisskvaller. Det funkar speciellt dåligt då kidsen i boken har väldigt märkliga referensramar för att vara födda den här sidan millenniet.
När en afroamerikansk trettonåring ser något skrämmande så är liknelsen som dyker upp i hennes huvud Huset Ushers Undergång av artonhundratalets största emostjärna Edgar Allan Poe. Big yikes, man.
Underbarnet Luke har självklart en affisch av Ramones på sin vägg. OK, Boomer.
När det ska återkopplas till modernare musik så tror King att det är Eminem som fortfarande förleder ungdomen. Crii-iiinge!
Jag är själv inte något geni, tvärtom skulle många hävda raka motsatsen, så det är kanske inte min roll att ifrågasätta skildringen av det unga geniet Luke Ellis.
Men jag vet något om att vara bortkopplad, att ha huvvet fullt av marvelhjältars öden och äventyr medan alla runt en tänker på Carola Häggkvist och sportboll. Att fnula på seriemördare och franska författare medan kollegorna räknar ned till mello och husvagnsturer.
Jag föreställer mig att någon som bokstavligen är smartare än alla andra skulle vara väldigt annorlunda och snabbt bli rastlös i sällskap med normalbegåvade. Men lille Luke är bara en tolvåring som gillar sånt som tolvåringar gillar. Han tar gärna tar en match schack mot sina polare – han råkar bara ha en pulserande geniknöl i skallen som får honom att kunna citera Wittgenstein, knäcka matematiska formler och vinna schackpartiet på några få drag.
Jag köper inte det. Alla genier behöver inte vara plågade varelser som Georg Cantor eller Theodore Kaczynski, men de är nästan säkert alienerade från mängden. I bästa fall excentriska filurer, i värsta fall avskydda avvikare. Det kommer liksom på köpet.
Om man vill förenkla och fördumma det hela, så skrev forna dagars Stephen King om helt vanliga människor, som ibland hade exceptionella förmågor, som hamnade i hemska situationer.
Både när det gäller Holly Gibney och Luke Ellis handlar det istället om exceptionella människor med exceptionella förmågor som hamnar i hemska situationer. Jag är inte helt förtjust i det greppet, något som jag skrivit om Förut - att den moderna thrillern präglas av såväl gärningsmän och detektiver som tävlar i vem som ska vara mest annorlunda och personlighetsstörd individ.
Nåväl, trots detta aviga och lite för långdragna stickspår så är Institutet bara att rekommendera den lässugne, det här är bra underhållning.
SKYNDA ATT FYNDA!