stewe

 

”All kraft går åt att komma undan påtagligheten hos dessa platser, som ständigt tömmer ut sin jämmer över hela världen, men det spelar ingen roll vad man gör, hur mycket man än dricker, inte ens om det är rödvin, mörkt som bläck, himlen förblir densamma över dessa platser, lika låg och sluten som ett stort träsk för förortens dunster.”
- Louis-Ferdinand Céline

Modernismen och de modernistiska litterära verken kan sägas haft sin era från sent artonhundratal till tidiga nittonhundratalet, även om avvikelser finns. Modernismen var en banbrytande rörelse, både när det gäller vad författarna och poeterna valde att skriva om och på vilket sätt man valde att skriva på. Det var både en stilistisk experimentlusta och en upprorisk anda i berättelserna. Tabun skulle brytas och heliga samhällskor slaktas, de vedertagna formerna av prosa och dikt skulle ställas på ända.
Viljan att utmana speglades i att realismen, det verklighetstrogna och beskrivande, också utmanades. Symbolism och att fånga känslor snarare än beskriva exakta skeenden, blev väsentligt för modernismen. Modernismen gav upphov till ännu mer experimentella inriktningar, bland annat absurdismen och surrealismen. Språket var inte längre ett verktyg för att forma litteraturen, utan litteraturen kunde lika gärna vara ett verktyg för att omforma språket.

 

"Jag tror insikten nådde honom till slut – men först vid själva slutet. Vildmarken hade däremot tidigt kommit att förstå sig på honom, och tagit en fruktansvärd hämnd för hans övermodiga intrång. Jag tror den hade viskat saker till honom rörande honom själv som han inte hade vetat, saker som han helt saknade begrepp om tills han sökte sig till den där gränslösa ensamheten – och viskningen hade visat sig vara oemotståndligt fascinerande. Den ekade högljutt inom honom därför att själva hans kärna var ett tomt hål."
-Joseph Conrad

Just det symboltyngda löper som en röd tråd genom Joseph Conrads Mörkrets Hjärta från 1902. Den skrevs under en tid då det brittiska imperiet nådde sin kulmen och tron på västerlänningens kulturella och rasliga överlägsenhet var någonting självskrivet. Nietzsche hade utropat Guds död och en betydande samhällsomvälvning hade skett i Europa och Nordamerika. Folkstyret övertogs i allt högre grad av politiker istället för att hanteras av arkaiska hierarkier bestående av kungar, präster och adliga släkter. Tanken på människan som skapelsens krona började på bred front ersättas av Darwins teorier om aporna som människans ursprung. Därför sökte man vetenskapliga svar till varför man själv var födda till att härska och kolonisera – och fann den i eugeniken och kulturchauvinismen.
Sjömannen Conrad hade personlig erfarenhet från att delta i kolonisering, bland annat genom en tjänstgöring i belgiska Kongo. Hans fräna kritik av det sadistiska och inhumana systemet, vad han kallade ett ”makabert clowneri” som försiggick med inkompetenta och grymma kolonisatörer mot kuvade ursprungsbefolkningar, gjorde att Mörkrets Hjärta i efterhand har setts som en uppgörelse med den tidens synsätt. Samtidigt är Conrads skildring av Afrika något som för tankarna till en Lovecraftiansk beskrivning av en primitiv avkrok där man dyrkar enorma paddgudar.
Conrads Kongo är en kokande, illaluktande, sjukdomshärjad plats. Uråldrig, med krälande växter och febergalen logik. Det symbolistiska draget har gjort att tolkningarna och omtolkningarna av Conrads bok blivit många: handlar det om en yttre resa eller en inre resa? Hur mycket av landskapet är egentligen själens landskap? Vad är verklighet och vad är febriga fantasier?

 

"Mina patienter var mest folk från stadens utkanter, från den sorts bonniga miljö som aldrig riktigt lyckas ta sig upp ur gyttjan, inklämd mellan sopbergen och kantad med stigar där brådmogna och osnutna skolkande småtjejer tar emot den ena satyren efter den andra mot staketet för tjugo sous, pommes frites och en dos gonorré."
- Louis-Ferdinand Céline

Louis-Ferdinand Célines Resa till nattens ände innehåller (bland mycket annat) en skildring av Afrika som har så pass många beröringspunkter med Conrads att det nästan kan räknas som en slags intertextualitet, eller åtminstone en referens till Mörkrets Hjärta.
Céline går dock steget längre, hans Afrika påminner snarare mer om en skräckberättelse från en fjärran planet än någon plats på jorden. Alla är galna av feber, stinkande och krälande av parasiter. Själva solskenet, djungeln och floderna är något mardrömslikt förvrängt och kväljande. Afrikanerna beskrivs genomgående rasistiskt, något som Conrad också beskyllts för, men i Célines tappning blir det minst sagt uppenbart på ett helt annat vis. Céline hade en stadig grund i dåtidens rasbiologiska strömningar som leddes till sin kulmen i och med nazityskland och andra världskriget. Något som in sin tur gjort att Célines eftermäle kommit att förknippas med hans rasism och antisemitism.
I Resa till nattens ände följer vi huvudpersonen Ferdinand Bardamu på hans omtumlande irrfärder: genom första världskrigets grymma skyttegravsverklighet, via veteransjukhus till de afrikanska kolonierna, som galärslav, från loppräknare i Amerika till slumläkare hemma i Frankrike. Bardamu är en feg opportunist och en beräknad fifflare, fast han genomgående misslyckas med sina ränker och inte sällan sabbar för sig själv. Hans betraktelser av världen färgas av självömkan och egenkärlek, men lika ofta av självförakt och misantropi.
Bardamu är väl knappast någon man kan kalla för människovän. Vasst, vulgärt och humoristiskt betraktar och beskriver han människorna och samhället omkring sig.

 

"Nej, mig kom de inte att begrava, fast det var en period där som jag minns bara dimmigt och med skrämsel och förundran, som om jag hade passerat igenom en ofattbar värld, där inget hopp fanns och ingen längtan.
Sedan var jag en dag tillbaka i den vitkalkade griftestaden, och retade mig på åsynen av folk som rände hit och dit på gatorna för att lura av varandra pengar, proppa i sig sin vedervärdiga mat, hälla i sig sitt andefattiga öl och drömma sina betydelselösa och löjliga drömmar. De gjorde intrång i mina tankar."
-Joseph Conrad

Man kan finna fler beröringspunkter mellan Mörkrets Hjärta och Resa till nattens ände än att de handlar om livsförändrande resor och Afrikaskildringen, inte minst en bitande svartsynthet. Men där Conrad använder symbolismen och språket för att föra sin berättelse framåt är det snarare som att symbolismen och språket är huvudfokus för Céline. Bardamus öden är mer en bakgrundskuliss. Eller en målarduk, om man så vill, för Céline att stänka sina grälla färger över i intensiva utfall. Resultatet blev sensationellt, Céline blev oerhört hyllad, samtidigt som råheten i hans talspråkliga stil väckte anstöt.
Det är något som sägs ha präglat modernisterna överlag: viljan att chockera. Tveksamt är dock om de gick in för att chockera, eller om de bara beskrev sin verklighet, med ungdomligt och rått språk, på ett sätt som de ansågs vara sanningsenligt? Effekten blev densamma; samtidens konventioner och tabun utmanades.
Céline pendlade mellan att skriva stramt socialrealistiskt, exempelvis i sina skildringar av skyttegravskriget och Paris fattigkvarter, och att skriva hallucinatoriskt och absurt om Bardamus upplevelser.
Céline experimenterade inte bara med stilen, utan också formen genom att varje mening skulle klinga musikaliskt. Därför arbetade Céline om sina utkast otaliga gånger för att få fram vad han kallade ”det rätta svänget”. Den där musikaliteten mellan raderna är något som verkligen märks när man läser den snart nittio år gamla Resa till nattens ände. Formuleringarna pulserar och rör sig rentav rytmiskt över sidorna.