stewe

 

 

 

Vampyren är ett sydslaviskt folktroväsen som funnits i Europa i form av sagor och vandringssägner i århundraden. Berättelsen om vampyren i den brittiska byn Alnwick går tillbaka ända till 1100-talet, det vill säga den medeltida litterära epoken, och har inte ens någon given upphovsman. Det berättas om en adlig herre som levt ett osedligt liv och därför inte får någon frid ens efter döden. Om nätterna smyger han odöd längs bygatorna och sprider dödlig smitta. De överlevande byborna beslutar sig för att göra slut på den odöde och beger sig till begravningsplatsen och gräver upp liket. Den levande dödes kropp beskrivs som fruktansvärt tjock och svullen, fullproppad och uttänjd. När byborna hugger liket så sprutar det ut färskt blod.
Det är en bild av vampyren som bär vissa drag med de senare årens Greve Dracula i den mån att det handlar om en adelsman. Men själva beskrivningen av vampyren påminner mer om en pestråtta som sprider smitta och en fästing som är fullproppad av blod. Detta trots att det aldrig öppet skrivs att Vampyren suger bybornas blod i berättelsen om Alnwick.

 

 

 

Många av de berättelser som kom senare, under upplysningen och romantiken, hade drag av vetenskap och kvasivetenskap över sig. Det är något som kan kännas igen i exempelvis HP Lovecrafts vetenskapliga vinklar i sin litterära korsning av romantiken och realismen. Men också i den romantiska epokens Doktor Frankenstein och hans elektriska experiment i Mary Shelleys klassiker. Men också UFO-litteraturens försök att förklä fiktion till fakta, exempelvis i Erich von Dänikens böcker.
En av komponenterna till den moderna vampyrmyten är den såkallade vittnesskildringen av österrikaren Johan Fluckinger, som år 1732 som påstått sig träffat på vampyrer under sin tjänstgöring som fältskär i Serbien. En berättelse som kanske mer än andra lyfte vampyren från vidskepelse och folktro till vetenskap och modernism. Inte heller Fluckingers vampyrer var de typiska blodsugarna, utan kunde klassas mer som en slags demoniska gengångare som spred sjukdomar men också mardrömmar, mördade boskap, ströp folk i sömnen men också ibland stillade sin hunger genom att dricka blodet från boskap eller människor. Det beskrivs också att offren för vampyrer själva blev vampyrer när de dog, något som är ett återkommande tema inom vampyrlitteraturen.
Blandningen av gammalt och nytt, lantligt och urbant, serbiska vandringssägner och osaliga adelsmän, blev under Romantiken till en vampyr vi bättre känner igen.

Det var i första hand en man som hette John Polidori som med sin roman Vampyren skapade den genretypiske adelsblodsugaren, med sin vän poeten och kvinnotjusaren Lord Byron som förlaga. Han kallade sin vampyr Ruthven och på tal om intertextualitet, eller plagiat, så använde flera andra författare under artonhundratalet Ruthven i egna berättelser. Däribland svenske Viktor Rydberg som gjorde en egen följetong som också hette just Vampyren.
Varney The Vampyre som i England gick som tidningsföljetong på 1840-talet var en stilig societetsvampyr i svart mantel, fullt utrustad med vassa hörntänder som lämnade välbekanta märken på offrens halsar.
Ett sexuellt element blev allt tydligare, i synnerhet när det gällde de kvinnliga vampyrerna. Om samhällsklimatet i övrigt var strikt och moraliserande, så kan man kanske säga att litteraturens kvinnovampyrer i egenskap av att vara en sorts övermänskliga demoner, fick carte blanche när det gällde moralismen. Man kan ju inte gärna skildra en sådan kvinna som sedesam och dygdig, därför accepterades även vagt lesbiska antydningar i exempelvis Carmilla av Joseph Lefanus.
Liksom sina manliga motsvarigheter var de kvinnliga vampyrerna undersköna förförerskor och – ibland bokstavligt talat – mansslukerskor.

 

 

Så när Bram Stoker släppte Dracula 1897 så var det alltså bara en av flera berättelser på samma tema. Ändå lyckades Stokers Greve, med vissa rötter i verklighetens Vlad Tepes, utkonkurrera de andra vampyrerna från marknaden och göra Dracula till en av de mest ikoniska skräckfigurerna någonsin, som dykt upp i ett otal varianter sedan dess. Att berättelsen lämpar sig ovanligt väl att göra såväl teater som film av, har säkerligen bidragit till den bestående succén men borde inte vara hela förklaringen. Det kan ha att göra med att romanen genom att vara skriven i dagboksanteckningar gav berättelsen en viss autenticitet som känns igen från Fluckingers fältskärsskildring? Kanske för att berättelsen förenar den gamla folktrons Europa med modernitetens dåvarande centrum London, England? Boken skrevs i brytpunkten mellan romantik, realism och modernism. Detta är något som författare som ovan nämnda Mary Shelley, men också Edgar Allan Poe, lyckats med. Två författare som inte bara anses ha producerat klassiker enligt litteraturvetenskapen, utan vars berättelser fortsätter finna sin publik genom nya upplagor och omtolkningar än idag.
Vampyren har fortsatt fängsla sin publik under modernismen och postmodernismen, men inte med litteraturen som planhalva i första hand. Det är istället filmer, teveproduktioner och serier har varit vanligast. Svepande kan sägas att vampyren har pendlat mellan att vara en demonisk actionfigur i filmer som Buffy vampyrdödaren och seriefiguren Blade, till den klassiske charmören i Anne Rices böcker, till att faktiskt vara en hjälte och romantiskt tonårsideal i Twillightfilmerna.

 

 
Jag ser också seriemördarkaraktärer som Hannibal Lecter och Patrick Bateman som en postmodernistisk tolkning av den vampyriske arketypen. I Batemans fall kan man läsa in en kritik inte bara mot konsumism utan mot kapitalismen. Den finansiella marknadsaktören i betydelsen ”utsugare” och ”parasit”, nedsättande begrepp som ofta används inom marxistisk retorik men som kan ge associationer till vampyrer som livnär sig på oskyldiga. American Psycho skrevs också i brytpunkten mellan två århundraden, just som Stokers Dracula. 
Bateman är en stilig societetsherre som likt Dracula själv rör sig genom salongerna likt ett förklätt rovdjur. Han går som i dvala om dagarna, men blir sitt sanna jag i nattens mörker. Han andas och rör sig, men lever ändå inte: