Avkomma
Two of them perched on the counter by the sink. Squatting, staring at her, eyes unnaturally bright. Their dangling arms covered in blood.
Children.
While Nancy lay naked on the butcher-block table.
Her body motionless. Pale.
Her arms already gone.
Det är månaden Maj. Försommartid, med havet brusande bara en skogsstig bort. David och Amy lever sitt drömliv i den natursköna idyllen Dead Rivers i delstaten Maine. Genom speldesign har de inte bara blivit ekonomiskt oberoende utan har också kunnat lämna storstaden för att låta nyfödda Melissa växa upp i en trygg och stillsam miljö.
Amys bästa väninna Claire och hennes son Luke är på besök över helgen. Lukes frånvarande pappa Steven, försvunnen i samband med anklagelser om förskingring, hör plötsligt av sig och säger att han är på väg till David och Amy. Han vill träffa sin fru och son och förklara allt.
Samtidigt väcks den pensionerade Sheriff Peters av spöken från det förflutna. En fruktansvärd massaker har skett i trakten. En ung kvinna som suttit barnvakt har styckats och flera av kroppsdelarna saknas. Även barnet är försvunnet. Timmarna tickar iväg i fruktlöst sökande på helt fel platser.
Samtidigt samlas skuggor kring David och Amys hem. Ögon betraktar dem genom fönsterglasen utifrån. Munnar med svart- och brunruttna tänder, slipade vassa som rovdjurskäftar, ler hungrigt i dunklet.
His eyes were thin narrow slits. They glittered in the moonlight. Behind them, in pain, hid the wolf.
She would draw the wolf out, snapping.
He took her hand.
She lifted him to his feet and draped him his arm over her shoulder. The man did not look at her again, only at the earth below, careful of his step as she moved him easily through the woods up the hill to the path, then over the path where Rabbit had come before her, to the cliff and the seawall.
Bringing him to his lair. And to his cage.
Offspring är alltså den fristående uppföljaren till Jack Ketchums debutroman Off Season. En kultroman som jag skrivit utförligt om Här!
Offspring är sju resor jävligare än sin föregångare, men också tio gånger tätare. Det är inte mer blod och våld, utan det är helt enkelt en mer välskriven bok av en mognare författare. En berättelse som går djupare under huden på läsaren. Kanske i synnerhet om man själv är förälder.
Ketchum prosa är kompakt och avskalad, med korthuggna meningar och två-tresidors kapitel som regel. Samtidigt glöms aldrig människan bort, karaktärerna fäster och blir kvar. Man vill att de ska gå dem väl, samtidigt som man knappast vågar hoppas på en ljusning i beckmörkret.
För de som är bekant med Off Season eller filmatiseringen The Woman vet att det handlar om hur en klan av kannibalistiska vildmarksmänniskor hemsöker de glesbebodda kustremsorna. Men istället för uttjatade inavelsklichéer från filmer som The hills have eyes eller Wrong turn så är Ketchums människoätare något annat. De är demoniskt men också realistiskt skildrade, motsägelsefullt nog.
Den första människan såg djur, stenar och skog som besjälade. Elden som magi. Kött var inte bara mättande och näringsrikt, utan bar också på större och dunklare krafter. Blodutgjutelse var en ritual i sig. Ketchum lyckas fånga något liknande hos sina monster i människoskepnad. Deras primitiva men mytologiska syn på världen och sig själva är djupt fascinerande.
Rekommenderas.
The night was still. Crickets calling in the hollow.
They watched the girl lost and deaf to them in the bright splash of voices out of the flickering light. And each, for a moment, as though brushed with the wind of one sudden mind, felt the baby asleep and alone above them, in the thirsty dark- their dark, the dark oft their elders, of the Woman and First Stolen.
They imagined they could see the child, smell the child.
They only had to watch. A single cloud had only to pass before the moon.