stewe

Du har väl inte missat min stora filmrea??
Skynda att fynda!

När jag en gång i tiden drog igång den här bloggen så såg jag säkert mellan fem-sju nya filmer i veckan, beroende på väder och vind. Alternativt motsvarande mängd timmar i teveserier.
Jag ser inte så mycket ny film ens på ett halvår längre. I tider av influensa kan det såklart bli mera, men numera är det oftare någon lämplig klassiker med kidsen än färskare rullar. Med klassiker menar jag till exempel nysläppen av Conan –Förgöraren och Eldfödd av Njuta Films/Studio S. Vilka höjdare!  
Här är en återblick av filmåret som gick, ur min synvinkel.

 

Tiden är ett fängelse

The Endless: Ett brödrapar får en gammeldags VHS-kassett sända till sig. Den visar sig vara en hälsning från sekten där de växte upp. En ”UFO-dödskult” som storebror kallar den. Den yngre brodern minns inte så mycket av uppväxten alls, mest de trevliga minnena av lägereldar, god mat och sammanhållning.
Deras torftiga liv består av nudlar och liknande lågpriskäk… att städa rikare människors hem… samt gå på avprogrammeringsmöten för att dryga ut inkomsten med småslantar i statsbidrag.
De bestämmer sig för att besöka dödskulten en sista gång, som ett slags farväl. När de kommer till lägret så blir de varmt mottagna, trots sitt avhopp. Tiden verkar nästan ha stått stilla där och människorna tycks ha åldrats märkligt långsamt. Man tillber fortfarande något mystiskt som sägs finnas i skogarna och bergen.

Radarparet Aaron Moorhead och Justin Benson har tidigare gjort tentakelromantik i den sevärda filmen Spring. Hisnande vackert filmad i en italiensk kuststad. Den höll tyvärr inte hela vägen utan var nog lite väl romantisk för min smak, i synnerhet det utdragna slutet.
The Endless är en långt mer lyckad film, som gör något egensinnigt i genren kosmisk skräck - även om det är starkt influerat av Lovecraft. Det finns en överhängande känsla av obehag men även mystik. Jag pendlar mellan att förstå allt och förstå inget, på ett bra sätt.

 

Kulturtants-krystat

I Rolling thunder revue får vi följa Bob Dylan under det misstänkt glada sjuttiotalet. Genom folksångsscenen har Bob hamnat i riktigt dåligt sällskap. Han umgås frivilligt med Patti Smith och får för sig att dra på en tattaraktig turné med figurer som Alan Ginsberg, Joan Baez och en svans av ännu mer bortglömda namn.  
Det strösslas med ungefär samma krispiga cringe-ögonblick som i dokumentärer om svenska Tältprojektet eller proggens alternativa schlagerfestival. Det är med andra ord flummigt som fan, kulturtants-krystat och med få undantag helt talanglöst.
Dylan själv spelar tung blues i zigenarmundering och börjar få till den där raspiga gammelmansrösten som låter bättre än hans ungdoms nasala protestvisor. Det är inte dumt, men håller inte i längden.

Rolling thunder revue är ingen speciellt bra dokumentär, i synnerhet om man jämför med No direction home. Ett av problemen är att majoriteten av materialet kommer från en och samma dokumentärfilmare som följde med på turnén. De flesta livelåtarna är filmad med fixerad kamera i en och samma vinkel.
Bakom-kulisserna-scenerna verkar arrangerade. Flera skumma sidospår och frågor som lämnas obesvarade, t.ex var Sharon Stone en tonårig groupie eller inte?
Den största behållningen är Bob Dylans egna tillbakablickar. Som alltid blir man inte klok på den gamle trickstern: när skämtar han och när menar han blodigt allvar? Han uttrycker sig simpelt samtidigt som man anar ett intellektuellt bråddjup. Han framstår som ärlig och uppriktig, samtidigt som man misstänker att han egentligen inte säger hela sanningen. Kanske rentav fabulerar fritt.
Oavsett min lite fräna kritik, så hoppas jag att Martin Scorsese gör ett tredje nedslag i Bob Dylans brokiga karriär. Trots allt ger Rolling thunder revue mersmak.

 

Nätverk av satanistiska kannibaler
Allt börjar med den första dokumentären, Paradise Lost: The child murders of Robin Hood Hill. Tre småpojkar hittas våldtagna och mördade i skogen. Deras kroppar är illa tilltygade och dådet upprör en hel nation.
Istället för att följa reguljära utredningsprocedurer så börjar polisen att söka gärningsmännen bland traktens ungdomar där rykten om satanism och ockultism varit i omlopp. Det viskas om sexritualer och djuroffer.
Snart åtalas och döms tre unga män, med den utpekade ledarfiguren Damien Echols i spetsen. De fällande bevisen består av indicier och en av killarnas bekännelse.
De uppföljande dokumentärerna Paradise Lost 2: Revelations och Paradise Lost 3: Purgatory tar fasta på manipulerade vittnesmål, nya bevis och en strid ström av överklaganden. Läs resten av recensionen HÄR

 

Spektakulär Spindelman på skolresa

I Far from home åker allas vår Spider-Man på skolresa till Europa. Den unge Peter Parker är dock mer inriktad på att charma MJ än njuta av kulturella sevärdheter. Men redan i Venedig störs semesterfriden av en jättelik vattenvarelse. Den är ett av de fyra elementen och fler är på ingång. Som tur är dyker den märklige hjälten Mysterio upp för att hjälpa Spidde och SHIELD i kampen.
Jag och sonen gillade verkligen Jake Gyllenhaal i rollen som Mysterio, och Samuel Jackson återupprättade sin och Nick Furys heder från att ha agerat Förste Kattbärare i Captain Marvel. Även Marisa Tomei som Aunt May och Jon favreau i rollen som Happy är riktigt lyckade.

Vi var desto mindre förtjusta i ”MJ” som är ytterligare en karaktär där personligheten består av att vara en olidlig besserwisser med orörlig mimik. När blev autistiskt blängande så oemotståndligt?
Någonstans längs skolresans gång så anar man att även filmteamet blev trött på att vara så krystat ”woke” och Holland skildras kul nog som en gammeldags Europisk idyll av glada tulpanodlare som utan att tveka lånar ut sin mobiltelefon till en förvirrad turist. Till och med de lokala fotbollshuliganerna är artiga hedersknyfflar som inte rymmer från finkan ens om de får chansen.
På det hela taget är det här specialeffektsspäckad lättviktsunderhållning som verkligen roar. Jag gillar att Spidde inte blir alltför intergalaktisk och möter övermäktiga skurkar, utan håller sig hyfsat jordnära.
Missa inte påskägget i eftertexterna, del tre ser ut att bli något alldeles extra.

 

Mordbrand på BB och Papperstigrar

Netflix bjöd oss under 2019 på tre magnifika framträdande i form av Dave Chappelle: Sticks & Stone liksom Anthony Jeselnik: Fire in the Maternity Ward och Bill Burr: Paper Tiger.
Jeselnik gör verkligen något unikt i och med sin makabra psykopathumor. Det är litegrann som att Patrick Bateman från American Psycho har lämnat Wall Street för att dra sina bästa monologer.

Chapelle och Burr rör sig däremot i mer förutsägbara spår. De kommenterar båda samtidens frågor och utmanar nymoralistiska tabun. 

Måltavlorna är alltifrån lättkränkthet, Metoo, och manlig feminism till kulturell appropriering och robotsex. 

 

Årets film
"Under flera tillfällen under filmen dansar Arthur Fleck på ett sätt som liknar mer en strid än en dans. Han vänder och vrider sig runt som om han slingrar sig i osynliga trådar. Eller är det kanske något illvilligt och omänskligt som rycker och sliter i nervtrådarna? Som tvingar hans kropp att röra sig och hans mun att le?"
Jag var rätt taggad på Joker, men den var faktiskt långt bättre än jag på förhand kunde tänka mig.
Det blev en filmupplevelse som skramlade omkring i bakhuvudet efteråt. Något som ledde till en lång och infallsrik fundering som går att läsa i sin helhet här: Joker