stewe

Den högpresterande medelklasstjejen Justine, från medveten veganfamilj, börjar veterinärlinjen. Hennes storasyster, familjens svarta får, går redan där sedan något år tillbaka.
Under en av de första nollningar tvingas Justine äta en rå kaninnjure fastän hon är grönsaksfantast, något som väcker en gömd och oemotståndlig köttlust.

Jag var väldigt betagen i den här filmen under de tio-femton första minuterna. Det vackra men suggestiva bildspråket fångar de unga studenternas utsatthet under de äldre elevernas upptåg. Inga vuxna tycks vara närvarande och de som vägleder/plågar veterinärlinjens gröngölingar är inte mycket mer än barn själva. Scenen när de yngre tvingas krypa på knä ner i en underjordisk svartklubb är symboltyngd i både färg och form.
Den späda Justine manglas mellan halvt avklädda kroppar, omgärdad av perversioner, droger och även en variant på djuroffer. Det för inte bara tankarna till Hollywoodska varianter av syndfull satanism i källarutrymmen med pumpande eurotechno, utan också till klassiker som Dante Alighieris helvetesskildringar.

Sådant där gör att jag lurar mig själv inledningsvis, att det finns något mer och bättre i Raw än bara lyckade scener som kan anas ha ett sublimt budskap. Även den svarta humorn är riktigt lyckad, som när Justine får för sig att vaxa fittluddet, eller när hon mimar framför spegeln.  
Senaste årets litterära eskapader i extremskräck och Markis de Sade har möjligtvis övertrimmat min våldsfantasi, men jag känner mig delvis snuvad på konfekten. Rykten om folk som spytt och svimmat vid filmvisningar och tokhyllningar fick mig att köpa hajpen. Jag laddade för en grisfest värdig franska filmverk som Martyrs, Frontiers och À l'intérieur, vad jag istället fick var en vacker och bitvis fängslande konstfilm. Blodsromantik och en diffus hatkärlek mellan två systrar.

Kanske hade bara en massa triggerkänsliga chick-litfantaster oturen att köpa biljetter till just Raw för att sedan behöva svalkande solfjädrars friska fläktande. Kanske var det en medveten strategi av sluga marknadsförare. Eller kanske fick de kvinnliga huvudrollsinnehavarna och den kvinnliga regissören det att vattnas i henhålet på filmrecensenterna. Det har ju regnat rosfång över rullen, som unik och ovanligt rå.
Men, det är varken omstörtande eller nyskapande för någon som har hängt med hjälpligt i skräckfilmsgenren. Inte för att det är vad jag saknar egentligen med Raw, jag saknar en berättelse som är värdig det snygga upplägget. En bra berättelse slår ofta sådant som tror sig vara nyskapande och unikt.

Med det sagt, så satt jag ju för det mesta fängslad tack vare just det enormt skickliga hantverket av regissör Julia Ducournau. Garance Marillier som spelar Justine bär upp de ojämna partierna med sin olustigt flickaktiga framtoning.
Det finns så många detaljer och delar i Raw som hade kunnat vara rent briljanta om de hade blivit en del av något större. Den porriga knullscenen exempelvis, eller de obehagliga eksem Justine får i början av filmen.
I de bästa delarna påminns jag om min gamla favoritregissör David Cronenberg och citatet: ”Jag kan känna visionerna växa samman och bli till kött. Okontrollerbart kött.”
Julia Ducournau har i sitt bildspråk en liknande fingertoppskänsla för kroppen och köttet som Cronenberg, förhoppningsvis utvecklar hon det ännu mer i framtiden.