stewe

Ja här försöker man mura in sig i kryptan och skriva tills fingrarna blöder…

Eller nej, men åtminstone skriva på det längre projektet stramt strukturerat åtminstone. Det känns som jag behöver det efter senaste veckan, då jag mest stirrat in i en kal vägg av bara ånger och saknad, druckit öl och lyssnat på musik nätterna igenom. Ibland behöver man en ny rutin för att inte kapsejsa ner i en liten askhög. Och just skrivandet lindrar och bedövar, till och med bättre än pilsner.

Minst två timmar per kväll trycks det på tangenterna, oavsett hur lite sömn som vilar i ryggsäcken och oavsett distraktioner. Inga noveller, minimalt med Internet och helst inga blogginlägg. Bara This Ending underbara Inside The Machine (tack för tips cj) och långa promenader. Ärligt talat är just blogginläggen inte svåra att avstå från just nu, hela den här grejen står mig upp i halsen. Det känns som att vara trött på sin egen röst, fast värre.

Det är däremot kul att som idag, ta sig tid och läsa andras inlägg. Jag fastnar speciellt för och instämmer till fullo i Henrik Holmströms och Håkanssons pungsparkar i sina kompromisslösa inlägg.

Ett hett tips...

Känner ändå att jag måste bryta den här självvalda begränsningen innan den ens hunnit börja och nämna alla fina ord om novellen Köldfödd, både i kommentarerna, liksom i brev, som på olika bloggar. Jag känner mig blygt ödmjuk, generad och överväldigad, plus en massa andra slitna fraser jag inte orkar kavla fram, men menar ändå. Det känns bara så roligt helt enkelt, så tusen tack både vänner och nyare bekanta.

Och på återseende.