Gryningen kommer aldrig åter
Vi hade parkerat oss där det var skuggigt. Han satt med ena armen dinglande ut genom fönstret och den andra höll han så han kunde vila hakan mot sin knutna näve. Han hade på sig en vit v-ringad undertröja. Hans lilla hårvall var bakåtkammad och inoljad. Han var sådär simmig i ögonen.
”Nix pix”, sa Glenda. ”Han har nog ingen lust att fiska.”
”Jag är här för att ta med grabben och fiska.”
”Han fiskar inte. Han gillar inte ens att käka fisk.”
”Han behöver inte käka upp dom, din jävla häxa.”
Red gav mig den där stint stirrande blicken som fick mig att känna hur maskarna i jorden krälade in i ögonen och hjärnan och köttet på mig. Den där blicken med sina hot om plötslig död som varar för evigt.
En av de stora favoritfilmerna på senare år hette Winters Bone. Daniel Woodrell är författaren till förlagan till den filmen, och har skrivit en uppsjö av böcker som utspelar sig i Missouri Ozarks. Även Gryningen kommer aldrig åter, med den mer avslöjande titeln The death of sweet mister i original, rör sig i samma fattigdomsmiljöer.
Någonting hände med mig den kvällen och jag vände mig bort från hennes uppsvällda gråtfärdiga ansikte och gav mig på honom. Jag förlorade sans och vett och försökte kasta mig över honom, men han knuffade ner mig på golvet och skrattade.
"Jag borde klippa till dig grabben, men skit stänker."
Hon slog mot honom och han klämde tag om hennes bröst, klämde jäkligt brutalt, och vred om tills hon stönande och snyftande föll ihop.
Jag kastade mig över honom igen. Han tryckte upp mig mot kylen som om han hade kastat en kudde. Jag höjde knytnävarna, darrande knytnävar. Staplarna med stöldgods verkade ställa sig på hans sida, dom kom närmare, backade upp honom.
Trettonårige Shuggie/Shug lever ett intill en kyrkogård med sin alkoholiserade mor. Förutom några lika försupna och trasiga släktingar i trakten, samt en sadistisk fadersgestalt med tillhörande knarkpolare, är Shug otroligt bunden till modern. Eller Glenda, som han för det mesta kallar henne. Inte mycket av omvärld, skola eller omsorg släpps in på livet. Shug lever inte bara med sin mor, i mångt och mycket lever han genom henne, och inte minst för henne.
Shug är ganska långt från smarta och modiga Ree i Winters Bone. Han är snarare en inbunden kille som ibland ger ett smått efterblivet intryck, trots att han har en viss överlevnadsinstinkt och en slö slughet som åtminstone räddar skinnet, fast inte så mycket mer. Jag kommer helt klart att läsa mer Woodrell framöver. Blytung socialrealism med ett eget språk, rekommenderas starkt.