stewe

I en artikel i Expressen några dagar senare spekuleras i Lundkvists möjliga bakgrund i rollspelskretsar – det vill säga i detta fall det tidiga åttiotalets ”inlevelsespel”, företrädesvis representerat av Dungeons & Dragons. Artikelförfattaren tycker sig se ett samband mellan ett citat av H P Lovecraft i Äldreomsorgen, rollspel och – återigen – judefientlighet:
” ’Iä! Shub-Niggurath’... Allt faller på plats. H P Lovecraft – rollspel, så klart.”
Om vissa rollspelare berättas sedan: Särskilt förtjusta var dessa knäppbollar i nazistisk lore samt H P Lovecraft.  Hjärna hade de gott om, gossarna. Hur det var med hjärtat vet jag däremot inte riktigt.
Det är atmosfären från de långa rollspelsnätterna jag känner igen från ”Äldreomsorgen...”. Där fanns samma öppna kvinnoförakt, samma förstulna judehat, samma lätt perverterade lärdom, samma Lovecraft-referenser och: samma våld och förnedring. I rollspelen var allt möjligt, endast fantasin satte gränser. De med fel sorts fantasi firade bara alltför ofta orgier i (imaginära) våldtäkter, övergrepp, mord, bestialiteter, kannibalism. Påföljder fanns inga, bara risken för att någon medspelare skulle visa sig vara ännu starkare och grymmare. Kanske är Nikanor Teratologen sprungen ur dessa lärda och lätt rubbade gravskändarkretsar.

-Ur magisteruppsatsen
”Jag har just läst den vidrigaste bok jag någonsin stött på”
Av Jerker Eriksson

 

 

 

Bland mycket annat har Nikanor Teratologen i Tidningen Kulturen rekommenderat Lars Holger Holms böcker, liksom recenserat den nationella författaren Henrik Johansson. Låter det kontroversiellt är det samtidigt okontroversiellt då varken författarnas böcker, eller faktumet att Nikanor skrivit om dem i positiva ordalag, har föranlett någon diskussion ens i kulturkretsar.
Har det att göra med en sorts tigandets mekanism kanske; skulle det väckas indignation över att det skrivits om författare ingen annan skrivit om, skulle det kanske väcka frågan om på vilka sätt liknande exkluderingar sker och varför? Eller har det att göra med att man drar sig för att gå i klinch någon som Nikanor, kanske är bytet inte tillräckligt lätt för den genomsnittlige kulturjournalisten? Har det med Nikanor blivit som med Black Metal, där kultur- och journalistkåren har en egen gränsdragning etiskt och moralistiskt som skiljer sig från övriga subkulturer och musikgenrer? En författare bortom diskussioner och moralpanik?

Annat var det när Äldreomsorgen i övre Kågedalen slog ned som en handgranat i ankdammen tidigt nittiotal. Eftersom Nikanor Teratologens roman förutom att vara en orgie i bögande, bymål och blodtörst, var oerhört avancerat skriven med tunga referenser till litteratur, filosofi, ideologi och religion, förutsatte många så kallade kunniga att bakom pseudonymen dolde sig en redan etablerad och erkänd författare.

Men hemligheten blev kortlivad, och när det visade sig att upphovsmannen ifråga var en ung student med ungdomssynder i bagaget, lät inte reaktionen vänta på sig. Eftersom författaren själv inte var särskilt mediakåt pumpades bibliotekspersonal i Skellefteå och påstådda skolkamrater på lösryckta citat. Hänvisningar till Nietzsche, rollspel och Céline blev till antisemitiska och kvinnohatande spekulationer.
När Förensligandet i det egentliga Västerbotten släpps efter skriverier och förlagskrångel, blir det tydligt att pseudonymens avslöjande färgar omdömena hos flera kritiker, inte minst att det inte var en redan etablerad salongsfähig farbror det var frågan om, utan en yngre förmåga. Plötsligt kallas berättelsen för en efterpurbertal hämndeakt , och författaren liknas vid en fjunig fjortonåring som fortfarande tycker det är tufft att säga fitta så fröken hör. Eller som recensenten Nils Schwartz med Alla vi barn i Bullerbyn i tankarna beskrev uppföljaren;
Där Astrid Lindgren i sin trilogi tecknar den fullkomliga och molnfria lantliga idyllen, klottrar Teratologen lika ensidigt dess skabrösa nattsida på dassväggen, narcissistiskt speglande sig i gödselbrunnen: Alla vi bögar i Knullarbyn.
[...] Skillnaden är förstås att Lindgren vänder sig till barn i lågstadieåldern som precis har lärt sig att läsa, medan Teratologen vänder sig till ännu yngre barn på analstadiet som inte gör någonting annat än läser.

 

Men det hela ovanstående är egentligen en parantes, småaktighet och skopor av slisk som verkar genomsyra press och parnass. Personer som desperat pusslar ihop olika uttalanden och påståenden för att vinkla till sig någon spaltcentimeter, tas i dagens cybersamhälle på mindre allvar än någonsin förr.
Nikanor Teratologen har aldrig blivit offentlighetens egendom, trots skitstormen efter debuten klarade han sig med integriteten i behåll, med en läsarkrets som följer honom lika hängivet som alltid.
Slutligen om boken Äldreomsorgen i övre Kågedalen, bakom allt det omskrivna snusket går en dov puls av hat och tomhet som skapar olust, ibland vemod. Mellan den skickligt fångade dialekten och den råa humorn tittar ibland sann jävla fasa och gränslös ensamhet ut från sidorna. Få kan skriva så.
Jag uppskattar verkligen referenserna till nordisk mytologi, kanske i synnerhet fiskafängekapitlet. De eventuella bibliska referenserna om martyrskap och barnamord är däremot bara sånt jag bara anar, det mesta annat går mig antagligen helt spåröst förbi. Men just det dunkla och dolda i vissa passager kastar det rätta mytiska skenet över Morfar och Pyrets äventyr. Äldreomsorgen i övre Kågedalen är verkligen inte en bok för alla, och det är precis som det ska vara.