Krigstillfälle
Vinden virvlar upp snörök som ett dis. Iskristaller sticker mot bara kinder och ögonlock. Med slutna ögon och halsdukarna täckande allt mer av ansiktena går vi vidare, obevekligt men inte längre i marschtakt. Inte längre i slutna led. Istället är vi spridda vida. Några har lämnat sin packning bakom sig, bär endast vapnen med hårt klamrande händer.
Jag tänker på tövan vid kusten, där lägereldarna brann inför avfärd. Hur en märklig blodtörst speglades i männen som under tystnad slipade sitt stål eller hukade över skålar med ångande proviant. Deras anletsdrag förvrängda i det flackande skenet. Deras blickar som grinande kraniers tomrum, stirrande ut över det hårdfrusna havet.
Vi stapplar framåt på tunga fötter. Domnade klumpar, med vätan äten genom den grova sulan. Bitvis vadande genom drivor av snö. Isen knarrar olycksbådande, ett viskande läte som snart ökar till ett dån. Likt muskötskott smäller det när havet rör sig under oss. Ibland anar vi dess vidöppna avgrund, bara en vådlig spricka från att sluka oss i svarta famnars djup. Vissa stelnar mitt i steget och måste tvingas vidare. Andra ökar på stegen, springer klampande, halkar och faller. .
Det har förts via de glesnande leden bakåt att flera män redan gått genom isen. Några samtidigt, men de flesta i ensamhet. Ibland bara en armlängds avstånd från kamraten som förstenad såg på. Man kan tänka sig vad som rör sig i sinnet hos den som ännu lever och skådat något sådant ske. Varför bar den för honom och brast bara några steg bortåt? Var det hans tid kommen, och är det min härnäst?
Vidskepliga viskningar färdas redan. Märkligt att inte ens snöblåst och modd som blöter rakt genom stövlarna kan få dem att sluta ränna med käften. Om ändå tungorna frös fast i gommen en gång för alla.
Jag ser inte längre de som går närmast mig. Mörkret har lägrat sig allt mer, ändå verkar aldrig den här fördömda vandringen nå sin ände. Ibland anar jag något, rörelser som av skuggor bara steg ifrån mig. Dunkla gestalter med krumma ryggar, säkert kamrater hukandes för vinden eller böjda under packningen. Men dunkelheten förvränger deras gestalter, får ögonen att tro något annat. Jag är inte ens säker om det verkligen är någon där, eller om min syn villas av umbärandet och fruktan.
Ibland får jag för mig att jag hör fragment av svordomar mumlandes, eller böner gällt utropade i vinden. Längre fram ser jag lyktor visa vägen, de bärs på långa störar för att synas över leden i beckmörkret. Lyktornas bloss är min enda fasta punkt, det enda som får mig att glömma det väldiga block av förrädiskhet som knakande rör sig under mina steg.
Det enda som får mig att glömma de gastkramande vittnesmålen i natten, om vad som kom ur djupen och drog kamraterna ned. Med långa, svepande armar och klor som skördeknivar.
Casus Belli är latin för Krigstillfälle.
Benjamin Albrektsson vaknar genomsvettig och darrar i hela kroppen. Han sätter sig upp, drar i täcket tills han når den torra änden och torkar av ansiktet och håret med påslakanet.
Han stiger upp och går till kokvrån där han spolar upp vatten och dricker girigt. Ändå känns det som att den svettklibbande värmen ångar ur hans kropp, som kondens över huden. Han öppnar upp ett fönster och med den sömndrucknes rörelser tänder han en cigarett. Kvällsluften kyler av hans bara bröst.
Han hör stadens ljud; bilar, röster, högklackat mot asfalt. Det var alltför länge sedan han kände tystnaden, lyssnade till vågorna mot klipporna och sträva vindar runt taknockarna. Så hörs sirener, blåskenet från en utryckning tycks spegla sig mot himlen. Den får Benjamin att minnas den mareld som dansar längs horisonten.
Han stänger fönstret när han rökt färdigt, försöker somna om. Istället stirrar han i taket där en utbrunnen glödlampas skugga förflyttar sig efter strålkastarskenet från bilarna utanför, som vore den ett solur på en plats där tiden aldrig står still.
Fortsättningen läser du i Brinn era djävlar! Brinn!
Som du beställer HÄR!!!