Lämpligt nog börjar Lucile sin karriär inom åldringsvården den 31:e oktober, hon får gå vid sidan och läras av madame Wilson som är härdad i hemtjänsten. Schemat är pressat och omsorgen knapp; en förvirrad farbror får sin spruta, blöjor byts på en sängbunden äldre dam.
Tills rutten når ett visst kråkslott, där madame Wilson gärna drar ut på tiden och skvallrar om komapatienten Jessel, en gång en aktad balettlärarinna, som sägs ruva på en dyrbar skatt gömd i det väldiga huset.

När Luciles pojkvän får höra om huset och den påstådda skatten, blir han eld och lågor – äntligen en chans att komma bort från det hårda och låginkomstbringande fiskeriet. Han ser en nystart i sikte för honom och Lucile, ett sätt att undgå det hav som nött ut generationer av män i hans släkt och inte sällan kostat dem livet. Med en mor som nyss begått självmord och en farsa som redan är på gång att flytta ihop med en ny flamma, låter sig Lucile snart övertalas och de beger sig mot huset Jessel för att finna skatten.

De finner något helt annat.(om nu någon tvekade)

Mycket känns igen från filmer på temat hemsökta hus när skräcken väl kickar igång, samtidigt bär Livide med sig något alldeles eget och speciellt. Som irrbloss som förebud eller blodtörstiga balettprinsessor.
Jag tycker det är bra gjort av upphovsmännen att inte försöka återupprepa intensiteten från genombrottsfilmen À l'intérieur utan istället prövar ny mark inom klassisk övernaturlig skräck med drag av såväl köttorgie som konstfilm, med både väldigt vackra och skönt störande scener. Det finns även, precis som i À l'intérieur, en makaber humor som jag uppskattar.