stewe

-För mig? frågade Bhairava. Ingen människa betyder det minsta för mig, jag fanns före människorna och kommer att existera efter att den sista människan kreperat eller regredierat.
Just därför är jag också så opartisk i mina böjelser, det betyder inget för mig vilka livsformer som dominerar eller ögonskenligen triumferar, så länge Samsaras idiotflinande dödsrosslingshjul fortsätter mala ner de lidelsebesjälade kreaturen i njutningssmärtans kvalda och lycksaliga kött – och återfödelsekvarn. Det är och förblir min enda lojalitet, mitt enda bekymmer, mitt enda verkliga intresse.
Allt det övriga är förströelse.

Under läsningen av Nikanor Teratologens senaste roman kom jag att tänka på Accuser/Opposer av Marduk, liksom Regans väsande till fader Karras i Exorcisten, men även kunskapstävlandet i Vafþruðnismál. Det är med andra ord ett beprövat berättargrepp som används, en monolog förklädd till en dialog, där den ena parten främsta funktion är att fungera som frågeställare och eventuell moralisk motpol till den andre. För att återkoppla till Teratologhistorierna från Hebbershålet var det så de brutna och brokiga tankefragmenten fogades samman även där: genom Morfars samtalspartners, och Pyret som lärling och tålmodig lyssnare.
I Att hata allt mänskligt liv får den strame arkeologen Cunningham stå som symbol för den förljugna kristna civilisationen och hycklande kolonialvälde, medan avgrunden i mänsklig skepnad, Bhairava, ett förvridet missfoster som bärs fram i en kittel av eunucker, spyr fram sitt inverterade och perverterade evangelium.

-Jag ser Varanasis och jordens framtid, den väller och myllrar ur alla skrymslen och prång…
De mycket-för-mångas mediokra miljarder kommer att sluka och förorena jorden och göra den obeboelig – ensamhet och tystnad, ren luft och klart vatten, ska snart vara avlägsna myter från en dunkel urtid… Ah, das Niedermetzeln der Erstgeburt, människosläktet kommer sannerligen att få sitt lystmäte av sällsamt gränsöverskridande och ändå med nödtvång torftiga könsnjutningar och våldsorgier när det förvetet lallande och ordstint stapplar mot den välkomnande avgrunden… Ingen kommer att segra, alla förlorar, varje ögonblick i allas liv kommer att vara övervakat och förpantat, tills jorden slutgiltigt kan ruska av sig denna mänskliga amoklöpande och inbilskt förmätna farsot och nya arter bli till.

Jag tror egentligen inte det var de svarthumoristiska våldsexcesserna eller knullandet och klägget som upprörde med Teratologens första möten med läsarna, lika lite som jag egentligen tror att Michel Houellebeqc är kontroversiell för det sexuella eller stötande i sina romaner. Bägge lyckas genom olika tillvägagångssätt betrakta människodjuret i all sin destruktiva grymhet, och det sticker i det fåfänga ögat. Deras civilisationskritik går långt bortom att identifiera sociala orättvisor eller dystopisk samhällskritik, till att beröra sant livshat.
Att man hos bägge dessa författare finner beröringspunkter med Lovecraft är egentligen inte så märkligt. Inte sällan förmedlas arvet från de uråldriga Gudar som härskar över kosmos i Cthulhu-mytologin. Människan som en bagatell och den mänskliga existensen som en parantes i ett kallt och skoningslöst universum.

En leopards hesa, dova brummande och sågande revirhävdar- och kontaktsökarläte genljöd från stort avstånd och utlöste hysteriskt skrämda varningsrop från chitalhjortar som befann sig betydligt närmare. Det envetna kväkandet, knarrandet, skorrandet och gnisslandet från grodorna fortsatte oförtrutet, och ett hetsigt framviskat, förbittrat gräl hade brutit ut bland de kastlösa spetälska i den näraliggande ruinen. En hijra hade plockat upp den nu döda harlekinbabyn och att döma av ljuden en kort stund stuckit in sin sterila kuk i dess anus. Nu lät det som hijran sakkunnigt styckade det prostituerade spädbarnsmissfostret med en slaktarkniv, samtidigt som han häpnadsväckande nog reciterade Novalis på bruten tyska:
O älskade, sug dig
fast vid mig
så att jag kan älska
evinnerligt.
Jag känner dödens
föryngringsflod,
till balsam, till eter
förvandlas mitt blod-
om dagen jag lever
med tron som stöd
och dör var afton
i helig glöd.