stewe

Günther K. Koschorrek var maskingevärsskytt för Wehrmacht under andra världskriget och var en av de så kallade frontsvinen vid stridshärdarna i Ukraina och Ryssland. Günther förde dagbok i fält, han antecknade på papperslappar eller vad som fanns till hands. Eftersom dagboksskriverier var straffbelagda, sydde han in sidorna i fodret på sin vapenrock och sände vidare till sin mor när tillfällen gavs.

Vad som börjar som en idealistisk ynglings redogörelser om kamratskap och segrar, blir snart blodbestänkta berättelser om sårade och fallna vänner, lemlästade barn, köld och gyttja.  Från rekrytens visshet att kämpa för führern och fosterlandet, till veteranen som inte kan låta bli att utspy sitt förakt för marionettmästarna bakom vansinnet, korrupta befäl och ryggradslösa partipampar.
Koschorrek är ingen författare, något som är både bra och dåligt. De kamrater han sörjer blir oftast inte mer än förbiflimrande gestalter som jag sällan får någon egentligen bild av. De sakligt formulerade dagboksskildringarna skapar däremot en tryckande känsla av att vara på väg mot undergången och det totala nederlaget, samtidigt som målande beskrivningarna exempelvis söndertrasade fötter av för stora stövlar, liksom mardrömslika irrvandringar över stäpperna, gör smärtan och skräcken desto mer påtagliga.