stewe

Málmhaus
Hera är en ung hårdrockare på Island, tidigt nittiotal. Hon drömmer om att lämna föräldrahemmet och den gudsförgätna byn men lyckas ändå inte komma sig därifrån. Istället revolterar hon genom att stjäla grannens traktor och bråka med förmannen på slakteriet. Den våg av Black Metal som föds i Norge blir till viss del en tändande gnista.  
Även om det inte är en helt igenom lyckat, så är Metalhead klart sevärd. Bland annat därför att Isländsk film inte hör till vanligheterna. I de scener där det majestätiska landskapet ges en framträdande roll är rent hisnande.

Gone Girl
Gillian Flynns Sharp Objects och Dark Places är två favoriter, trots ett delvis tröttsamt deckarupplägg. Gone Girl är mer av elak satir över tvåsamheten och är snarare svart humor än mörk thriller. Det humoristiska stråket har föralldel funnits även i de ovan nämnda föregångare, men här ges det fullt spelrum. Även skildringen av klassresor neråt och samhällstrukturernas sönderfall känns igen.
Det räcker ganska långt, men inte riktigt ända fram. Det påminner mig om hur det var att läsa Sherlock Holmes i yngre år; även om deckargåtorna inte intresserade så fascinerade Sherlocks personlighet och intellekt. Något som också passar in på huvudpersonen Amy i Gone Girl.

Occupy – protesterna på Wall Street
Dokumentär om den proteströrelse som växte allra starkast i spåren av finanskrisen, där skattebetalarna fick pröjsa bankväldets schabbel och dobbel. Det är dock inte särskilt intressant att få följa själva centralfigurerna i Occupyrörelsen. Det är föga förvånande samma gamla vanliga engagerade™ elevrådsrebeller som har både tid och råd att leva ut sitt fortlöpande föräldrauppror på en gatustump.
Däremot är faktan om krisen högst intressant, om derivat och liknande, hur det har utvecklats efter krisåren. Det finansiellt fria fall som faktiskt ser ut att vara början till slutet för det amerikanska imperiet.

Bild och Bubbla 1/2015
Med årets första nummer tar Bild & Bubbla ny och läsarvänligare magasinform. Fokus för numret ligger på terrorattacken mot Charlie Hebdo, ett tema som kommer att fortsätta även i nästa nummer. Serieåret 2014 avhandlas och nyheter recenseras. Merparten får väl ses som ganska representativt för senaste årens svenska serievåg: så kallad satir som kan sammanfattas ”som Liv fast sämre”, allmän artyfarty, samt seinfeldska samtidsfunderingar i hipsterkvarter. Samtidigt lyckas man i årstillbakablicken t.ex  helt förbigå Den Svarta Jorden av Lars Krantz, liksom den socialrealistiska superhjälteserien SH3: Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr av Daniel Ahlgren med flera. Bland läsvärt innehåll kan nämnas intervju med norska tecknaren Jason, en artikel om Naruto och svensk mangautgivning i allmänhet.