Boet
”Ingen är perfekt”, sa jag, men jag var inte säker längre.
”Jaså inte?” Drottningens antenner ryckte till, och hennes morrhår glittrade när de fångade ljuset.
”Då tar du fel. Det där är ett gammaldags sätt att tänka på. Jag har hållit på med det här länge, och några av mina barn har verkligen betytt nånting. Ledare och visionärer som åstadkommit enastående ting. Med risk för att låta skrytsam så vill jag nog påstå att vissa av mina barn har förändrat världen. Men det här är mitt bästa hittills. Jag tror det är mitt mästerverk. Och det är vad vi erbjuder dig. Det här perfekta barnet.”
Det är getingsommar.
Steven tillbringar mycket av dagarna tillsammans med sin lillasyster Nicole och barnvakten Vanessa. Hans föräldrar pendlar mellan akuten och hemmet med bebisen Theodor som har fötts med en massa komplikationer. Steven är ett bekymrat barn, som lider av svåra mardrömmar och maniskt tvättar sina händer.
En ny sorts getingar börjar dyka upp; de är större än vanligt, med silverskimrande ränder och med så bleka kroppar att de nästan är genomskinliga. Getingarnas drottning börjar tala till Steven i hans drömmar. Hon berättar att de är där för att hjälpa honom och familjen genom att göra baby Theodor hel inuti. Allt Steven behöver säga är ”Ja” och allt kommer att bli bra igen.
”Ibland ska vi inte alls vara som vi är. Det är inte bra för oss. Och folk gillar det inte. Man måste ändra på sig. Man måste anstränga sig mer och djupandas och kanske rentav äta piller en dag och lära sig några tricks så man kan låtsas vara mer som andra människor. Normala människor.
Men Vanessa hade kanske rätt, och alla de där andra människorna kanske också var trasiga på sina egna sätt. Kanske vi alla ägnade alldeles för mycket tid åt att låtsas att vi inte var det. ”
Jag såg Yukiko Duke tipsa om Boet i gomorronsoffan tidigare i somras och blev väldigt fascinerad. När den väl anlände till biblioteket var jag först på bollen, något som inte hör till vanligheterna när det handlar om en bok som är skriven för nioåringar och uppåt.
Jag har inga insektsfobier men däremot ogillar jag starkt kilande och krälande småkryp, vilket säkert hjälpte till att göra Boet till en väldigt obehaglig sträckläsning. Kenneth Oppel skriver rakt och effektivt, djupt men lättfattligt, olustigt och sorgligt om Stevens tvångstankar och hans utsatthet i mötena med getingdrottningen.
Boken påminner mig om tidiga Stephen King, inte alls på så vis att Oppel är någon King-klon stilmässigt, utan mer i hur skräcken drabbar ett barn och hur något illasinnat finns dolt i en på ytan trygg vardagsmiljö.
Jag har läst Boet två gånger nu; först för mig själv och sedan högläsning för barnen. Högläsningen bevisade ytterligare hur välskriven och fängslande för alla åldrar den här boken är. Rekommenderas verkligen.
