stewe

Manji var en samuraj på flykt med sin lillasyster i följe. Eftersom det fanns en belöning för hans huvud så sökte ett gäng prisjägare upp Manji och mördade hans lillasyster.
I gengäld slaktade Manji dem alla, men sårades själv dödligt i striden. När han låg döendes kom en vitklädd gammal häxa till honom och satte blodmaskar i hans kropp som läkte såren.
Femtio år senare är Manji en legend. En Ronin förbannad med evigt liv. En man som inte får dö förrän han själv dödat ettusen onda män.
Sextonåriga Rin ser sina föräldrar mördas brutalt av en krigarklan som med våld tar över varje dojo i regionen och lär ut en ny svärdskonst. Rin söker upp Manji och ber honom att hjälpa henne att hämnas sina föräldrar. I Rin ser Manji sin lillasyster och bestämmer sig för att hjälpa henne.

Blade of the Immortal är baserad på en manga jag aldrig läst. Ändå påminns jag om mina tummade exemplar av den svenska Epixtidningen Samurai med grymma och våldsamma Ensamvargen och bonusserien Kamui.
Två och en halv timme kan verka maffigt, men Blade of the Immortal upplevs som mycket kortare, vilket väl kan förklaras med att jag är löjligt förtjust i Takashi Miikes samurajfilmer13 Assassins och Hara-Kiri. Faktiskt har jag sett 13 Assassins flera gånger redan sedan den släpptes.
Det vimlar av scener så storslagna, obehagliga och bländande vackra i Blade of the Immortal att man hisnar. Det övernaturliga och ödesmättade i förening med fantasifullt ultravåld gör den här filmjuvelen till en av 2017:s absolut bästa för min del, så här i årets sista skälvande timmar. Kan inte rekommenderas nog!
(Netflix)