Excerpt
Blomsterkvarteren kallades området där jag växte upp. Varje gata bar namn av blommor och i vissa enstaka fall av gröna växter överlag. Morsan och jag bodde på Violvägen, som gränsade till både Mistelgatan och Törnblomsgränd.
Det var ett för dåtiden typiskt villakvarter med staket och tujahäckar runt välskötta gräsmattor och enplanshus med garage. När jag idag passerar sådana kvarter, upplever jag ofta en labyrintisk känsla av att alla hus och trädgårdar ser så oerhört snarlika ut. Kanske var det likadant när jag växte upp? Men som jag minns det så var distinktionen mellan kvarterets olika hus större på den tiden. Kanske var arkitekturen mer individuellt egensinnig än den är idag.
Samtidigt, när jag försöker minnas tillbaka, ser jag inte husen framför mig, utan istället människorna som bodde där. De står och sitter och går, inhägnade i rektanglar av grönt och tegelrött, medan jag cyklar förbi och vinkar åt dem. De höjer sina armar och vinkar tillbaka mot mig. Ibland tänker jag mig dem som deltagare i en dockteater som blivit fastfrusen i tiden. Idag är säkert många av dem döda eller gamla och skröpliga, men inuti mig är de fortfarande i samma ålder nu som då.
Det var mitten av augusti när vi tältade vid sjön och ljusskenet steg över vattnet. Det virvlande och bländande skenet som kom att förändra allt. När jag tänker på sommarlovsdagarna som ledde fram till den kvällen, rör sig fragmentariska minnen snabbt och förvillande som spelkort i en trollkonstnärs flinka händer. Jag ser frukostbordets repor och fläckar. Sönderrivna myggbett och skrubbsår på min bara ben. Känner smaken av kalaspuffar med mjölk. Hör morgonens eko och dansbandsmusik från morsans radio. Ser dammet dansa i solstrålarna över köksgolvet. Jag hör gruskornen smattra mot min stänkskärm där jag trampar min Monark med limpasadel gata upp och gata ner. Min solsvedda nacke som flagnar hud och kliar.
Bägge mina bästisar, Timmy och Larsa, var bortresa och jag fick fördriva tiden ensam. Egentligen trivdes jag sällan på loven. Jag saknade rutinerna, att ha ett mål med att stiga upp på mornarna. I skolan fanns alltid någon att umgås med. Jag försökte hitta nya vänner, men de andra ungarna i Blomsterkvarteren var inte särskilt schyssta. Ibland kastade de småsten efter mig när jag passerade dem förbi.
Kapten Svendsen bodde i sista huset på Gullkragevägen. Han hade ofta besök, speciellt av kvinnor, men bodde ensam i villan. Det pratades mycket om Kaptenen, även bland de vuxna. Oftast i ett halvkvävt och skvallrigt tonläge. Jag är än idag säker på att det var ren avundsjuka.
När jag cyklade kvarteret runt såg jag männen klippa sina gräsmattor. Många av dem pappor till mina skolkamrater. De sköt sina maskiner framför sig med sammanbitet bittra ansikten och sluttande ryggar som slokade under en osynlig tyngd. De glesnande hjässorna kräftröda i solen. Illasittande shorts och sandaler av plast. Urtvättade tröjor som knappt täckte ölmagarnas dallriga fett.
När Kapten Svendsen klippte sitt gräs, gjorde han det barbröstad, med brunbrända muskler och rak rygg. Hans kortklippta frisyr alltid perfekt kammad. Det tycktes bo en helt annan spänst i hans steg. En annan styrka i hans blick. Han bar knälånga shorts med livrem. Aldrig sandaler, utan svarta och stilrena gymnastikskor.
På kvällarna brukade jag se Kaptenen ta sig ett glas på sin uteplats i trädgården. Ibland i sällskap med någon, men oftast ensam. Det var inte som när det skulle drickas i de andra husen i kvarteret. Jag hörde aldrig Kaptenen gå upp i röstläge någonstans mellan hysteriskt skratt och ilsket skrän, som de andra männen alltid brukade låta.
Jag minns hur Kaptenen satt lugn, i vila men ändå kraftfull, som om han betraktade tidens gång, stillsamt funderande. Jag saktade in och vilade på tramporna när jag passerade hans hus och vinkade till honom. Kapten Svendsen höjde sitt glas högt i luften mot mig, den bärnstensfärgade drycken glimrandes i kvällssolen, innan han i en mjukt svepande rörelse förde glaset till sina läppar och tog en munfull.
Många år senare köpte jag min första Whiskey. Jag mindes inte sorten som Kaptenen brukade dricka, utan tog den flaska där färgen på Whiskeyn var mest lik den i mitt minne. Samma kväll höjde jag mitt glas i en perfekt imitation av Kaptenens sätt att skåla. Jag tog en munfull i samma svepande rörelse som han. Istället för den milda smak av honung och syrendoft som jag hade föreställt mig under hela min uppväxt, var det som att få ren bensin hälld i munnen. Ångorna sved i mina näsborrar och mina ögon rann okontrollerbart av tårar. Jag klöktes kraftigt och fick flera gånger spotta tjock och stinkande saliv i köksvasken, nära att spy.
Jag hällde ut resten av flaskan och har sen dess aldrig druckit starksprit igen. Men någonstans i mitt inre så vet jag att det verkligen finns en whiskeysort någonstans i världen som kommer att smaka just som jag alltid föreställt mig att den skulle smaka. När jag väl finner den så kommer jag att dricka den tom, och höja varje glas just som Kaptenen höjde sitt.
Illustratör: Ingo Roos