stewe

Efter att ha repriserat bägge säsongerna av HBOs Rome ville jag inte riktigt lämna eran och slog därför till med Gladiator – det var inte till den senares fördel direkt. Det var inte bara för symfonimusiken, något som verkligen skrapar och stör när man inte sett hollywoodsk storfilm på ett tag, utan för att Gladiator så övertydligt propagerar för ett imperiums moral och dygder, men det är våran tids pajätar-ideal som reproduceras och inte den historiska epok som egentligen ska skildras.
Vi ser det överallt i populärkulturen, karaktärer vi förväntas gilla har en inte alls tidsenlig samsyn på barn, kärlek, äktenskap, jämlikhet och barmhärtighet. Förvaltare av döda konstnärers material ändrar ord eller stryker sånger som riskerar att sticka i moderna ögon, språket i klassikerna förenklas för att bevara sin allmängiltighet, allt för att säkra inkomstkällan.
Det handlar inte om accenten när brittiska The Office görs om till en amerikansk version, det handlar om att få karaktärerna likeable nog för sitcom-publikens smaklökar. Att ta bort det genuint olustiga, det frånstötande och bara göra dem skönt töntiga och allmänt knasiga. Spä ut all svärta tills bara en brunslaskig sötma återstår. Kolsyresätt sedan tills slutprodukten blir lika bubbligt lättsmält som allt annat.

Med sina fel och brister till trots, är Rome rena undret av historiskt förankrad underhållning i jämförelse. Det ges inga förskönande beskrivningar av Romarrikets härskande klasser och deras syn på slavar, utan slavarna behandlas just som att de knappt fanns, även om de är närvarande överallt. När en av seriens mest sympatiska karaktärer i vrede krossar skallen på en slav, blir hans bäste vän väldigt arg. Inte bara för att det var onödigt, utan för att det var hans slav, hans investering och ägodel. Men trots att seriens två ”hjältar” har denna syn på slavar, känner åtminstone inte jag mig som tittare mer attraherad av att återinföra slaveri – tvärtom.
På samma sätt anses det inte i Rome särskilt kontroversiellt med homosexualitet, medan det inte är något som är gångbart i hollywoodskildringar i övrigt, om man ser på filmer som 300 är det istället oförtäckt bögförakt som gäller. Tvärtemot Spartas egentliga historia bör tilläggas.
Överlag skildras den väldigt tillåtande synen på kvinnlig sexualitet som å ena sidan genomsyrade det romerska samhället; å andra sidan hustrun, modern, systern som en faktisk ägodel och tjänare, att ha till förströelse eller byteshandel. Jag kom ofta att tänka på Joe Abercrombies böcker, där alla mer eller mindre är fångar i sina egna positioners och plikters fängelse och där det är Business as usual oavsett vem som för stunden bär kronan eller segrar i kriget.
Något annat som fungerar ovanligt bra, är den ständiga närvaron av Gudarna och hedniska ritualer. Det skymtar ofta förbi altare, förfädernas ansikten blickar ner från väggarna, offerplatser besöks inför strid, Gudarna nämns eller åkallas i förbifarten, även när inte något uppenbart rituellt står i centrum.
Utan att det gudomliga egentligen manifesterar sig, ger det en känsla av att en karaktär kan vara beskyddad av Gudarna; flera gånger dyka upp på rätt plats och i en för världshistorien avgörande handling, överleva mot alla odds, osv. Men också baksidan av att förarga Gudarna och på så sätt fråntas allt och plågas gruvligt. Det övernaturliga gör med andra ord att det overkliga känns naturligare och rentav realistiskt.