Återuppståndelsen
Exfrun har träffat en ny och flyttat långt iväg. Jim haltar ekonomiskt på grund av skilsmässan och underhållet, krökar för mycket och mister kneget. Men en sak håller honom vid liv och får honom att kämpa vidare; telefonkontakten med sonen Danny och de enstaka tillfällen de kan träffas och umgås.
- Jag älskar dig mer än Spindelmannen, säger Danny.
- Jag älskar dig mer än Godzilla, säger Jim.
- Jag älskar dig mer än `vighet, säger Danny.
- Jag älskar dig mer än evighet också kompis, säger Jim.
Jim tar sig i kragen och träffar så småningom Carrie som han gifter sig med. De väntar sitt första barn, när världen börjar förändras. På gatorna svärmar de odöda- både människor och djur. Carrie sjuknar in och dör. Jim begraver henne bakom huset och tar sin tillflykt i en bunker han byggt. Genom periskopet till ovan jord ser han sin döda men ännu gravida fru, vandra omkring i trädgården och kalla på honom.
Nere i bunkern blir Jim långsamt galen. Radion tiger tyst efter de inledande myndighetsmeddelandena om tillförsikt och hopp. Mobiltelefonen dräneras så sakta på ström, Jim har glömt laddaren i huset. Han radar upp fotografierna på de han älskat. Han putsar sina vapen och gör sig redo.
Plötsligt ringer mobiltelefonen. Det är Danny. Han berättar att han gömmer sig för zombierna. Han säger att han är rädd och ensam. Han säger: jag älskar dig mer än `vighet, Pappa.
Sedan bryts samtalet.
He blushed.
“Well, I never heard words like that coming from a lady´s mouth, not even the gook hookers during the war. Terrible things. And she wasn’t just speaking English either. She´d start ranting in English and then slip into some gibberish I’ve never heard before. Couldn’t make heads or tails of it, but I’m here to tell you, it sounded ugly. And old. There was something evil in those words.”
Sammanfattningen ovan är enbart första kapitlet. Det är med andra ord effektivt och medryckande berättande. Brian Keenes zombieroman utökar snabbt sitt persongalleri till fler än bara Jim och Danny, men förhoppningsvis ger mitt lilla smakprov ett hum om hur snabbt man blir fast och vill vända blad.
The Rising har kallats både ett popkulturellt fenomen och ett av startskotten på den zombievåg som sköljt över världen de senaste decennierna. Vissa inslag, som de apokalyptiska stadsmiljöerna och de oframkomliga motorvägarna, känns igen från såväl Pestens Tid som diverse zombierullar.
Men Keenes odöda är samtidigt något annat än det genretypiska vandrande liket. De är egentligen yttre manifestationer av en djupare ondska. Att zombierna är intelligenta och talar är motsägelsefullt nog både olustigt och humoristiskt om vartannat.
Ett grepp jag uppskattar är att allt dött börjar hemsöka de levande; från torgets duvor till grannens jycke. Vid ett tillfälle funderar två av karaktärerna på att fly sjövägen, tills de börjar diskutera zombiefierade hajar, späckhuggare och kaskeloter.
Jag var ju väldigt förtjust efter mitt Första möte med Brian Keene. The Rising är ytterligare prov på en stor författartalang som ofta påminner mig om Stephen King, men avskalat och mer likt Richard Bachman. Uppföljaren ligger redan och väntar på läshyllan efter rådet att införskaffa båda böckerna på samma gång. Det var ett gott råd.
Lazarus had lain dead in his tomb for four days before Jesus came along. Martin opened his Scofield Reference Bible and turned to the Book of John. In Chapter 11, Verse 39, Martha told Jesus “by this time he stinketh; for he hath been dead for four days.”
That was pretty specific.
So was the account of Jesus bringing Lazarus back from the dead. “Lazarus come forth!” and the dead man did just that, still bound in grave cloth. Jesus then commanded the crowd to turn Lazarus loose, after which John dropped the narrative and moved on to the conversion of the Jews and the Pharisee conspiracy.
Nowhere in the bible did it say that Lazarus went around eating people.