Faces of Death
Ännu ett läckert släpp från Njuta Films - nämligen jubileumsutgåvan av den klassiska kultrullen Faces of Death.
Vid sidan av de gamla kannibalfilmerna och skitätarklassikern Sodoms hundratjugo dagar, var FoD nog en av de mest mytomspunna filmer som fanns i gränslandet mellan sent åttiotal och tidigt nittiotal.
Vad det hela handlar om är alltså att hjärtkirurgen Dr. Gröss, som i sin yrkesroll ofta sett den hårfina skillnaden mellan levande och död, blivit fascinerad av döden, ja nästintill tvångsmässigt besatt.
Detta har fört honom runt jorden, samlandes vad han kallar för dödens olika ansikten. Det rör sig om allt från riter, mord, krig, slakt och självmord, till dödsolyckor, gengångare, kyrkogårdar, bårhus och avrättningar. Alltmedan Dr Gröss berättar och funderar kring alltings slutgiltighet och mänsklig grymhet.
Det var intressant att se om Faces of Death och då inte bara av nostalgiska skäl. Den har en dödsfascination som man annars sällan ser och innehåller en rejäl dos samhällsanalys och viss dos civilisationskritik. Krig, fattigdom och miljöförstöring tas upp som exempel på människans inneboende självdestruktivitet. Kollektiv hjärntvätt och sektbeteenden är något att se upp med, något som alltid är uppfriskande i dessa tider.
Det blir en sorts poetisk rättvisa när ett trängt och illa behandlat djur slår tillbaka mot människan, medan rimligheten i dödsstraff ifrågasätts. På ett liknande sätt framställs jakt, t.ex. massajernas drickande av blod, som något naturligt. Medan de löpande banden i de moderna köttfabrikerna skildras smutsigt och vidrigt. Just episoden från slakthuset är kanske extra nyttig för förespråkare av kosher-och halalslakt.
Det här var ju en film som väckte en sjuhelvetes kontrovers på sin tid, och skapade minst sagt seglivade myter. Det är inte svårt att se varför.
Det blandas skickligt mellan dokumentär, spektakulärt olycksreportage och specialeffekter på ett sätt som gör det svårt att helt säkert veta vad som är allvar och fejk – faktiskt ännu idag.
Själv har jag känt folk som blivit oerhört provocerade när de fått veta att några av deras favoritscener i FoD är fabricerade. En av orsakerna till mytbildningen är att upphovsmännen köpte loss en hel massa filmat olycksmaterial och obehagliga inslag från diverse nyhetsbyråer för en billig peng. Det kompletteradet det arkiv av dokumentärt material man redan hade.
De japanska producenterna var dock inte nöjda med materialet, utan ville att publiken skulle få se vad som hände efter någon hade hoppat från ett fönster, hur brottsplatsen ser ut efter ett brutalt familjemord.
Därför filmades tilläggande falska scener där man använde sig av egentligen ganska simpla specialeffekter för att få mer blod och död i materialet. Det var helt enkelt frågan om att ge finansiärerna valuta för stålarna, och det fick de ju definitivt.
