stewe

Allt börjar med den första dokumentären, Paradise Lost: The child murders of Robin Hood Hill. Tre småpojkar hittas våldtagna och mördade i skogen. Deras kroppar är illa tilltygade och dådet upprör en hel nation.
Istället för att följa reguljära utredningsprocedurer så börjar polisen att söka gärningsmännen bland traktens ungdomar där rykten om satanism och ockultism varit i omlopp. Det viskas om sexritualer och djuroffer.
Snart åtalas och döms tre unga män, med den utpekade ledarfiguren Damien Echols i spetsen. De fällande bevisen består av indicier och en av killarnas bekännelse.
De uppföljande dokumentärerna Paradise Lost 2: Revelations och Paradise Lost 3: Purgatory tar fasta på manipulerade vittnesmål, nya bevis och en strid ström av överklaganden. Men även de anhörigas syn på fallet ges utrymme.

Första gången jag såg Paradise Lost blev jag oerhört berörd, inte bara av hur de tre utpekade gärningsmännens skuld ansågs så självklar, och hur hela rättsfallet tilläts ske i en slags vidskeplig kängurudomstol, men jag blev även illa berörd av brutaliteten och obehaget i själva dådet. Dokumentären var något av det bästa och värsta jag sett.
Även denna gång ledde brottsplatsfotografierna och mordgenomgången till mardrömmar, något som sällan händer mig annars. Att bli pappa har knappast gjort det lättare, troligen tvärtom.

Åren har också gjort mig mer uppmärksam på manipulation och vinklingar, något som förekommer väldigt frekvent genom dokumentärtrilogin. Den första är mest objektiv medan de uppföljande är mer aktivistiska: man vill få de tre ynglingarna fria helt enkelt. Man gör flickfavoriten Damien Echols till en modern martyr och omslagspojke. Regissörerna mjölkar på ett osmakligt sätt en uppmärksamhetskåt förälder på spekulativt material och man gör sig ett flertal gånger skyldig till utpekande av alternativa mördare på minst lika lösa grunder som de man försöker få frikända.
Samtidigt hade troligtvis ingenting hänt i fallet om det inte varit för just dokumentärerna, som skapade ett världsomspännande engagemang för de dömda. Det gav i sin tur de ekonomiska muskler som behövdes för att fortsätta processa. Det är i högsta grad intressant att iaktta, hur media i allmänhet och dokumentärerna i synnerhet, påverkar rättsfallet. Ibland är det av ondo, men mest av godo. Jag tror att det som stör mest, är att själva mordoffren ofta hamnar i skymundan.

Vid ett tillfälle säger en anhörig ungefär: ”Vi var fattigt white trash, och när polisen bestämt sig, så fanns det ingenting vi kunde göra. De bara kom in och tog en av oss.”
Och innan någon börjar racka ner på jänkarnas rättssystem, eller på tandlösa fyllon som talar om djävulens flammande eldar på bred Arkansasdialekt, kan det vara värt att påminna om motsvarande svenska exempel.
Som t.ex. ”Fallet Ulf”, som redogjorts för i flera avsnitt av Uppdrag Granskning. Ulf blev dömd till åtta år för övergrepp på sin egen dotter. Men även för att ha prostituerat henne till ett otal män, däribland grannen, som även han avtjänade tre år i fängelse, innan UG-avsnitten ledde till resning och frikännande för de båda.
Bland anklagelsepunkterna fanns att pappa Ulf tagit dottern till en strippklubb i Stockholm där han tvingat dottern att prostituera sig. Dottern blev gravid och Ulf offrade tillsammans med andra oidentifierade spädbarnet till djävulen under en satanistisk ritual.

Det finns också det såkallade ”Södertäljefallet” där två föräldrar dömdes för grova fall av incest efter sin dotters vittnesmål. Efter att domen mot pappan i hovrätten hade avkunnats inleddes en helt separat utredning, mot bakgrund av uppgifter från flickan om övergrepp som innefattade sexhandel på barnbordeller, organiserade sexuella övergrepp och även mord.  
Flickan berättade för polisen att hon hade varit med i sammanhang där män förgrep sig mot barn och där man under ockulta seanser drack blod och slet hjärtan ur barnens kroppar för att sedan gräva ned kropparna.
Teorin om satanistiska rituella övergrepp, med tron på att hemliga och mäktiga organisationer av djävulsdyrkande män som infiltrerar samhället och kidnappar spädbarn har i norden varit mest framträdande hos den feministiska rörelsen. Inte minst genom genusprofessorn Eva Lundberg, som redovisar sina konspirationsteorier i bland annat i boken La de små barn komme til meg. Barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep.

Den prisbelönta faktaboken Döden är en man av Per Lindeberg berättar om liknande tankegods i Da Costa-fallet, där en läkare och en obducent utsattes för justitiemord. Lindeberg leder i bevis att domstolen lät sig påverkas av en intensiv vinklad kampanj där läkaren och obducenten pekades ut som gärningsmän i en styckmordsorgie som de tvingat småbarn att bevittna.  Författaren Hanna Olsson och flera andra feminister försökte förmå förlaget att inte ge ut boken. Fischer förlag valde trots dessa protester att publicera den.

För att citera Jan Guillou:
”Styckmordshistorien från 1984 och framåt drevs både av politiska och sensationalistiska faktorer. […]
Politiken kom in senare i handlingen­ när en socialterapeut vid namn ­Hanna Olsson skrev en bok där hon argumenterade för en helt ny och politiskt betingad form av bevis­föring där man skulle se till könsmaktsordningen snarare än till gamla manliga bevis som vittnen och fingeravtryck och annat föråldrat. […] 
En besläktad ­vetenskap, lanserad av en professor Eva Lundgren i Uppsala, gick ut på att kartlägga de nätverk av satanistiska kannibaler som härjade runt om i Sverige. Denna galenskap återgavs av alla medier på fullt allvar. Hårt ­bevakade man exempelvis polisens letande efter 30 barnlik, offren för en satanistisk orgie, utanför Södertälje.”

I dokumentärtrilogin Paradise Lost förekommer flera gånger Dr. Dale W. Griffes – ett domstolsvittne som säger sig vara en expert på det ockulta och sataniska, men egentligen har en postorderexamen som inte innebar några kurser. Det är han som vittnar om det påstått rituella och sataniska i mordfallen, något vare sig FBI:s vassaste profilerare eller vana mordutredare instämmer i.
 I Sverige har vi ovan nämnda Eva Lundberg som med snarlika teorier om rituella barnmord har tilldelats en prestigefylld universitetsprofessur. Hennes genusteorier anammades av ”regeringskansliet för jämställdhet” och dess statsråd Margareta Winberg. Man kan utan problem använda Lundberg som en seriös källa i universitetsuppsatser.

Vilket bevisar att ett amerikansk tandglest bibelbälte går att matcha ganska väl mot vår svenska genusideologiska inavel.
Alla tre Paradise Lost-dokumentärerna finner man på HBO Nordic och är väl värda att se i sin helhet.